– Rangers sucks, skanderar Tampa-publiken skadeglatt.
Det är svårt att argumentera emot.
Utom i ett, enskilt fall.
Kung Henrik.
Det är helt och hållet hans förtjänst att Tampa inte leder den här matchen med fyra-fem mål.
New York-backar som helt plötsligt tycks ha glömt de mest elementära grunderna i den här sporten lämnar honom gång på gång helt ensam och sårbar.
Men han tar allt. Frilägen, blålinjekanoner, returer, bökbrottningssituationer i målgården – innan ett powerplay  precis innan den här periodpausen går in.
Henke gör inte bara skäl för sin egen lön. Han borde få Strudwicks, Bäckmans, Tuytins, Girardis, Staals och Rozsivals också.
* * *
Scotty är inte de stora åthävornas man, men jag ser nog; han att nickar gillande åt flera av Henkes kalasräddningar.
* * *
Det bär emot att säga, men Brendan Shanahan gör en katastrofal match.
Precis allt han företar sig blir fel.
Det är såklart ett förödande misstag att inte låta en sån veteran vila åtminstone ena kvällen när det är back-to-back-matcher.
* * *
Nu har de ett sån här häpnadsväckande tävling i St. Pete igen:
Om Tampa gör mål mellan ett visst antal sekunder i sista perioden vinner en tjomme i publiken en miljon dollar.
Jag tycker på fullt allvar att spelarna borde komma överens om att pucken ska in då, no matter what. De kan ju hjälpa till förändra en människas hela liv, med ett sketet mål.
Kom igen nu, Henke – släpp in den!
* * *
Det är sällan man ser Tom Renney riktigt förbannad, men när de under ett spelavbrott zoomar in honom i jumbotronen ser den milde gentlemannen ut som att han håller på att explodera.
Med all rätt.
Det här är faktiskt oacceptabelt.
* * *
Johannes frågar om jag pratar med Scotty.
Nej, det är jag alldeles för blyg och respektfull för.
Men han sitter alldeles intill så jag kan ju inte låta bli att notera vad han gör och säger.
Det är i och för sig inte så mycket, men ändå.
* * *
Nu måste något hända med Rangers spel.
Annars är den här Florida-helgen ett  praktfiasko, som i så fall kan komma att kosta mer än inställd ledighet för spelarna i morgon.
OK, efter matchen.

Det är Henke som  står, lik förbaskat.
Han ska väl ha den där 100:e segern, helt enkelt.
Och som han spelat hittills lär han få den i natt.
Kungen har gjort åtminstone tre Youtube-räddningar – bland annat en hårig plock i skymt läge – som utlöst spontan ”HEN-RIK”-ramsa även i St. Pete Times Forum.
* * *
0-0 so far.
Men det är rätt roligt att titta ändå.
Ett avslappnat Tampa som alltså inte har mer än hedern att spela för bjuder upp till rätt fräsig vilda västern-hockey.
Om de var offensiv tidigare är de anfallsbenägna som en utsvulten pitbull nu.
Om Rangers bara kunde få lite mer fokus i sitt, och slutade slå så många okoncentrerade felpassningar, skulle det bli riktigt festligt.
* * *
Visst sitter Scotty Bowman här.
Han är en ljusgrå, somrig kostym och är mycket riktigt solbränd.
Matchen verkar han så lagom road av, men han skrattar så det gungar i bulldog-kinderna när dåren Don Cherry dyker upp i spygrön kavaj, gul skjorta och en fluga stor som ett paraply på ”Hockey night in Canada”-sändningarna vi kan se på skärmarna här uppe.
* * *
Det svider att se hur mäktig Dan Boyle är som point man ute på blå i powerplay.
Om Glen Sather haft nån täckning för sin dryga stöddighet hade ju den mannen – Boyle alltså – haft Rangers-tröja på sig ikväll.
* * *
Har Rangers målvaktstränare, Benoit ”Benny” Allaire på pressläktarraden nedanför mig.
Varje gång Henke får en puck på sig gör han hastiga små anteckningar i underliga små formulär framför sig.
Önskar jag hade bättre ögon. Skulle bra gärna vilja se vad det är han skriver.
* * *
Som Anders påpekar i kommentatorsspåret aktiverade Detroit alltså sin nionde (!) svensk för säsongen.
Mattias Ritola spelade knappa fem minuter i matchen mot Nashville.
Det jublar vi alldeles särskilt för i den här bloggen, ty Ritola kommer från Borlänge och Borlänge-grabbar håller vi hårt på.
* * *
Tom Renney har inte gjort en enda ändring sedan igår, vilket innebär att vår ”Schuestrom” återigen återfinns i fjärdelinan med Betts och Orr.
Va fan, kan karljävulen inte ha lite fantasi?
* * *
Det är förresten ”Benny” som bjuder på Henke på kakor när han håller nollan.
Han ska vara bland de allra bästa i sitt gebit och är, vid sidan av en som heter Sammy, överlägset trevligast i Rangers ledarstab.
* * *
Nu ska jag och Scotty springa iväg och hämta lite kaffe innan det börjar igen.
Hörs snart på nytt.

På plats i St. Pete Times Forum.
Tog sina duktiga fem timmar att köra till ett, som det skulle visa sig, blåsigt och springbreak-infekterat Tampa.
Såg inga alligatorer längs Alligator Alley.
Men nu har jag sprungit in i Rangers presskillar.
Det är ungefär samma sak.
De hälsar till exempel med samma iver som alligatorer brukar göra.
* * *
Det ser ut att bli folkfest även här.
Redan två och en halv timme innan första nedsläpp är det ölhinkande och dånande musik och allmänt ramalama på plazan utanför hallen (som för övrigt ligger smack mitt i stan…tack för det)
Kan ju tyckas förvånande. Tampa-fansen har inte precis något fira. Men det är inte de som för liv heller. Det är Rangers-fans. De är minst lika många som i Sunrise i går – och de ska ta över den här tillställningen också.
Kan således bli riktigt kul.
* * *
Tro på fan:
Enligt sittplatsschemat här i pressrummet ska jag sitta bredvid Scotty Bowman ikväll också – precis som när jag var här i december.
Jag tror man får börja misstänka att fine gamla Scott har en liten sommarstuga här ner på Floridas västkust.
* * *
Lightning ligger som bekant hjälplöst sist i eastern conference-tabellen och har inte längre något spela för.
Det betyder nu inte att detta blir någon lätt match för Rangers. Det enda roliga man har kvar när man befinner sig i Tampa-spelarnas situation är ju att jävlas med lag som fortfarande slåss om slutspelsplats– och det har Lightning på sistone gjort med  både Boston och Islanders.
Dessutom:
Lecavalier är fortfarande Lecavalier – och St- Louis fortfarande St-Louis.
* * *
Det verkar som att Valiquette ska stå ikväll.
I alla fall muttrade Henke nåt igår kväll om att de redan på förhand kommit överens om att de skulle spela varsin match under den här back-to-back-helgen.
* * *
Rangers ska akta sig för Pastorn också.
Hans balja häromkvällen var en riktig brottarhit.
* * *
Lightning värmer fortfarande upp med hederlig, europeisk fotboll utanför pressrummet och…ja, jag visste ju att det skulle kunna hända.
Jason Ward är bara millimetrar från att krossa min laptop med en slapp tåfjutt.
Om det inträffat hade hemmalaget varit en man kort ikväll, det kan jag försäkra.
* * *
De har inte glömt Honken i Tampa.
I en färsk intervju med NHL:s egen Southeast division-expert Robert Picarello talar unge finske målisen Kari Ramo om hur oerhört mycket Johan betydde för honom när han ”kom upp” för några månader sedan.
– Han visste vad det innebar att komma från Europa som unga målvakt och han hjälpte mig enormt mycket, säger Ramo.
Lite fint, tycker jag.
* * *
Det var påfallande lugnt i natt, ifall någon undrar.
Jag satt på en liten uteservering långt på Collins Avenue och kollade på världens vackraste kvinnor – det var allt.
* * *
Fast lär Mike Smith, Dallas-målisen Tampa bytte till sig mot Honken, vakta buren.
Han var alldeles enorm när Stars slog på och har således ett kraftigt psykologiskt övertag på gossar som Jagr, Dubinsky, Shanahan och Straka.
Hoppas han haft mod att berätta det för Tortorella. Eller också ska vi inte  hoppas det.
* * *
Nu är det bara jag och Larry Brooks i ett pressrum igen.
Men den här gången är det inte tyst.
Brooks skäller på någon över telefonlinjerna. Upprört. Jag hör inte exakt vad det rör sig om, men jag tippar att någon okänslig redigerare kortat ner hans söndagskrönika. Tidningsredaktioner är sig lika överallt.
* * *
Jag var för tidigt ut igår.
Det är i den HÄR matchen Fredrik Sjöström har sin stora afton.
OK, då åker vi (snart).
Hörs i första paus.

3-2 till slut.
Och det alldeles rättvist.
Rangers hade chansen att kvittera i slutet, när de spelade sex mot fyra, men Florida var bäst och förtjänade att vinna.
* * *
Panthers är en så avslappnad organisation att pressen får komma in i det inre omklädningsrummet, där spelarna varvar ner efteråt.
Rangers press-konstaplar skulle få läggas in för observation om de visste att sådana övertramp tilläts.
Jag hittar Magnus Johansson på en träningscykel och han trampar med frenesin hos den som är på bra humör.
– Ja, det går bra just nu, säger han på alltjämt klingande östgötska och torkar svetten ur pannan med en redan genomblöt t-shirt.
– Jag har fått spela rätt mycket de sista…vad är det…sju-åtta matcherna. Det är ju väldigt kul.
– Man känner sig ju onekligen mer delaktig när man lirar.
Som av en händelse kommer en medspelare  – jag tror det är Brett McLean – fram och börjar skämta och skratta med linköpingssonen.
Det är tydligt att Johansson håller på att bli en panter på riktigt.
* * *
I Rangers är omklädningsrum är det mindre upprymt, om man säger så.
Henke ser inte ens glad ut när han får syn på mig…
– Vad gör du här, säger han nästan surt.
Sedan muttrar han om att besvikelsen är stor, att de två första perioderna kunde ha varit bättre men inte var SÅ dåliga som somliga tydligen försöker göra gällande och att han inte ens visste om att den hundrade segern stod på spel.
Jaja, vi får väl ha ett mer givande samtal efter vinsten mot Lightning i morgon…
* * *
Olli Jokinen är förstås den omsvärmade i Panthers gym.
Och det verkar han inte precis ha något emot.
I bar överkropp, med en gnistrande silverkedja hängande runt halsen och en Panthers-scarf över ryggen, sitter han och ler som en rockstjärna på sin träningsscykel.
* * *
Men Valiquette säger i alla fall ”tjena” på sin hemgjorda svenska och hälsar med en sån där knytnävsgrej som jag inte kan låta bli att tycka att jag är för gammal att hålla på med.
* * *
Det verkar vara 0-5-fiaskot på Garden dagarna innan trading deadline som vände säsongen för södra Floridas stolthet.
– Det var genant. Så ska vi inte spela. Och det har vi inte gjort sedan dess heller, säger Jokinen.
Nej, det här var sjätte raka segern och nu har Panthers plötsligt häng på en slutspelsplats.
Det är, om jag räknat rätt, bara tre poäng upp till strecket.
– Men vi är inte ensamma i kön. Det är väldigt jämnt runt det där strecket påpekar Magnus Johansson.
– Fast vi ska möta de flesta som slåss där och förhoppningsvis kan vi slås framförallt lagen i vår division.
Kan bli en riktigt rackarrysare det.
* * *
Nu är det bara jag och Larry Brooks i pressrummet.
Och möjligen några råttor; jag tycker det krafsar obehagligt i några mörka hörn bortanför Brooks.
Så jag tar och drar.
En sista kväll på South Beach väntar. Sen kör jag de fyra timmarna upp till Tampa, via den legendariska vägsträcka som kallas Alligator Alley, och bänkar mig i St. Pete Times Forum (jävla namn).
Vi hörs därifrån.

2-2 nu.
Och det är det i första hand gästerna som ska vara glada för.
Rangers har en del i början och precis på slutet – men annars känns det som Floridas period. De har tidvis riktigt tung press mot Rangers-kassen.
Men där står ju Henrik Lundqvist och…ja, han är het ikväll också.
* * *
Det är först nu jag ser det; Tom Petty & The Heartbreakers har sargreklam i den här rinken.
Väldigt coolt.
Lou Reed måste svara på Garden,
* * *
Det där fem-mot-tre-läget hann bara pågå i 28 sekunder innan det mycket riktigt smällde.
Skönt det.
Jag har alltid tyckt det varit jobbigt när ”mitt” lag har sådana lägen. Man SKA ju gör mål när man spelar fem mot tre – och gör man det inte hamnar man i hemska, pinsamma psykologiska underlägen.
* * *
När Henke gör några svettiga räddningar ekar hans ramsa också i den ljumma Florida-kvällen.
– HEN-RIK! HEN-RIK! HEN-RIK!
Lilla Garden, sa jag det?
* * *
Nu ska vi inte bli för explicita här i bloggen, men när jag kommer in på presstoan i den här pausen luktar det väldigt illa.
Det verkar vara MSG-kommentatorn Sam Rosens fel, för det är han som efter en hålla-andan-minut kommer ut från båset där man…ja, gör sånt.
Good old Sam hade kanske en rolig kväll på stan igår…
* * *
Magnus Johansson får andra-assisten på Cullimores kvittering.
Kul. Som sagt, han förtjänar lite framgångar.
* * *
Panthers-publiken blir till sig varje gång David Booth får pucken.
Varför det? Är han nånting och hålla på och vara upphetsad över?
* * *
Det ser förresten ut som att Sjöström trycker till lite extra i en tackling på Johansson.
Det kanske är straffet för att Magnus inte varit Frölunda trogen.
* * *
Nu dansar Panthers Ice-dancers på jumbotronen och det där med ”family values” framstår plötsligt som ett ganska dåligt skämt.
Bloggen blir helt generad.
* * *
Nu åker vi igen – i vad som borde bli en tät, rolig och spännande avslutningsperiod.
Jag tror, eller kanske snarare hoppas,  att Rangers vinner med uddamålet.
Återkommer efter matchen.
Morsning

1-1 i första paus.
Och, tja, det känns väl rätt logiskt.
Det är en hyggligt jämn hockeymatch.
Annat än när lagen möttes på Garden häromsisten, då Rangers spelade ut pantrarna och vann med 5-0.
Den här gången verkar det som att Florida faktiskt vill vara med.
* * *
Visst, Bankatlantic är ett Garden away from home ikväll.
Det jublas mer när Rangers gör mål än när Panthers gör det.
Och den patenterade ”Let’s go, Rangers”-ramsan rullar på sektionerna mest hela tiden.
* * *
Varje gång Tomas Vokoun gör en bra räddning kör de refrängen till Blurs ”Song 2” – fast de har bytt ut det där ”Oh-ho” mot ”Vo-koun”.
Lite småfyndigt.
* * *
Vid Panthers mål ger Rangers backar ett nästan lika trött intryck som vissa av Mötley Crue-medlemmarna vid den där världspremiären för tre år sedan…
* * *
I den här sortens arena behöver man inte sitta och längta efter Eken.
Jag har exakt tolv steg till det bord där de dukat upp med kaffe, popcorn, läsk och kakor åt tredje statsmakten.
* * *
Roligt att se att Magnus Johansson spela – och får förtroende till och med i ”special teams”.
Man unnar honom framgång efter den stora chans han tog genom att åka över Atlanta vid 34 års ålder.
* * *
Ryan Hollweg går omkring och är skäggig bakom pressläktaren.
Undrar hur sur han är på svenskar. Bortsett från första matchen, när Colton var skadad, har han inte fått spela en sekund sedan Sjöström kom till New York.
Men han ska inte vara förbannad på ”Fast Freddy”. Han ska vara förbannad på Renney som inte vill förstås att han ska ge Sjöström chansen på Ryan Callahans plats.
* * *
Dåligt saltade popcorn…det är en styggelse.
* * *
Rangers har ett långt fem mot tre-läge i början av den period som nu ska börja.
Där bör det smälla.
Annars hämtar Panthers inspiration ur att ha klarat ut ett så knivigt läge – och så kan vi ju inte ha det.
Okej, tillbaka i nästa paus.

Hallå från Florida.
Sitter i ett öde pressrum i Bankatlantic Center och tänker på att hockeyhallar alltid borde ligga mitt i stan. Som i New York, som i Washington, som i Toronto som i Atlanta.
Den här ligger verkligen inte mitt i stan.
Bankatlantic – som symptomatisk nog heter nya saker varje gång jag kommer hit –  är tvärtom ett monument över den tid då hallbyggarna var så snåla att de inte ville betala normala markpriser och därför sökte sig ut på vischan.
Bor man i Miami Beach, vilket jag gör, får man köra 45 minuter – plus 20 för den infernaliska trafiken på I95 – norrut, ta till höger vid en mjölkpall och sen sikta mot ett jättelikt shoppingcenter ute i ingenting.
Då är man framme.
Orienteringstävlingar har arrangerats i mer centrala miljöer.
* * *
Det ser dock ut att bli fullsatt här ikväll, vilket inte händer särskilt ofta.
Men så är Rangers på besök också – och är det nånstans det bor många utflyttade new yorkers är det i södra Florida. För att inte tala om hur många som semestrar här i dessa springbreak-tider.
Som Olli Jokinen säger i Miami Herald:
– Vi får se till att göra en bra bortamatch…
* * *
Jag har sett U2 och Mötley Crue (fråga inte!) i den här hallen tidigare – och dagarna innan  U2-konserten, jag tror det var 2001,åkte  jag och Lungan och den store Ronny Olovsson hit och såg Panthers spela mot Washington.
Men det är första gången jag är här som ackrediterad murvel och får springa omkring backstage och snora.
Det är livet, om ni frågar mig.
* * *
Råttor…visst var det nåt med råttor här ett tag? När Panthers spelade final – vilket faktiskt känns helt bisarrt att de gjort – vill jag minnas att fansen slängde ut plastråttor på isen.
Och nu när jag tänker på det tror jag mig också komma ihåg att det var så det kommit ut att en spelare sett en råtta i omklädningsrummet – och haft ihjäl den med ett rungande slagskott.
En rätt bra historia, även om det oroar att råttor tar sig in i det här bygget. Jag hatar råttor.
* * *
Som Taiwan-Calle påpekat i kommentatorsspåret kan Henrik Lundqvist ta sin 100:e NHL-seger i kväll.
Hoppas.
Det vill vi ju fira.
* * *
Om jag hittar nån ledare som var inblandad på den tiden ska jag kräva ett svar på frågan varför Magnus Svensson aldrig fick någon riktig chans som Panther.
Om han bara fått det, om någon bara gett honom förtroende, hade makalöse Sigge blivit en stor stjärna här, det är jag övertygad om.
* * *
Hockey utan Pudding...det är inte riktigt samma sak.
* * *
Det är bara jag, Larry Brooks (som jag sprang i redan på hyrbilsparkeringen utanför flygplatsen igår – han såg mycket förvånad ut), Dellapina och den gode Zipay från Newsday inne i det här rätt så stora pressrummet just nu.
Ja, jag tänkte ni ville veta.
* * *
Jag försökte förresten prata hockey med fem homeboys från Harlem på en bar på Ocean Drive i går kväll.
Det gick inget vidare, men vi kom bra överens ändå. Främst, antagligen, för att jag bjöd allihop på Heineken.
* * *
Själva hallen är, ser jag nu när jag varit ute och åkt hiss en stund,  ingenting att skriva hem om. Den ser ut som vilken hyggligt modern NHL-arena som helst.
Men, och det här är ett mäktigt men:
Pressläktaren ligger för omväxlings skull inte på det piloter inom civilflyget brukar kalla marschhöjd. Jag ska väl inte säga att jag sitter nära isen, men jag kan åtminstone se numren på spelarnas ryggar.
Storartat.
* * *
Vi har St. Patricks om några dagar. Undras om det är därför de lirar sur irländsk punk under uppvärmningen.
* * *
Jag känner på mig att Fredrik Sjöström gör en kanonmatch ikväll.
* * *
Nu är det en speaker inne och babblar om att det är ”family values” som gäller i Bankatlantic – och att det därför är förbjudet att använda oanständigt språk på läktarna.
Ha ha, lycka till med den regeln. Det är New yorkers i huset…
* * *
Uppkopplingen är alldeles enastående, så idag blir det åka av.
Nästa rapport i första pausen. Var med då.

1) Ok, chans till en andra chans och ny tippning – vilket lag vinner Stanley Cup?
Ros: – Jag tror på Detroit, Ottawa, New Jersey och Anaheim. Hoppas på Detroit, men det känns som att laget inte är ett slutspelslag. Tippar på Devils, deras 2008 har varit mycket bra.
Bjurman: – Jaså, man får ändra sig plötsligt? Jag står fast vid mitt ursprungstips: Pittsburgh mot Detroit i final. Och Detroit vinner. Det är också ursprungstipset som gäller för sittningen på Per Se i vår…

2) Chris Pronger är i blåsväder igen. Hur kan en världsback hålla på med så mycket skit?
Kolla här
Ros:  – Propparna går snabbt i huvudet på Pronger. Så är det på många elitidrottsmän, men Prongers proppar verkar brisera lika lätt som Chris Simons. Kanske dags att söka lite professionell hjälp, precis som herr Simon gjorde?
Bjurman: – Jag vet inte, men nåt fel är det. Han är rätt osympatisk utanför isen också.

3) Det har varit turbulent i Ottawa ett tag. Nu verkar de fått lite bättre ordning på spelet. Kommer de att kunna utmana i slutspelet i år också?
Ros: – Ja. Men då måste Daniel Alfredsson vara kärnfrisk, annars blir det en jobbig vår i Kanadas huvudstad.
Bjurman: – Tveksamt. Det har tydligen varit osämja i laget, det bådar inte gott. Nu verkar nygamle coachen Murray visserligen ha svetsat ihop laget igen, men jag har svårt att tro att det ska gå lika bra som ifjol.

Efter att ha varit på omklädningsrumsrunda i Verizon Center med Pudding skulle jag kunna blogga till solen går upp över Capitolium.
Wow, alltså.
Man förstår ju att spelarna verkligen älskar en sån artist, en sån slagfärdig people person, en sån lysande komiker.
Roligast tror jag det är när vi går förbi en matchbild av en mycket ung Bengt-Åke utanför Caps krypin.
– Kolla…fan vilka stora handskar du hade. De går ju ända upp till armbågarna. Var du rädd för slashing eller, skrattar materialarkungen.
Sen konstaterar han att reskamraten inte kunde åka skridskor.
– Man ser ju det. Du måste luta dig på klubban när du svänger.
Bengan bara flinar och ruskar på huvudet.
Så här ser det förresten ut när stjärnan, ständigt med kameran beredd, fotograferar i Capitals omklädningsrum.

Foto: Pontus Höök
* * *
Caps får äntligen vinna en en jämn, tät match.
Den magnifike Ovetjkin avgör i ett powerplay Owen Nolan lär få höra ett och annat från Keenan om att han orsakar med några få minuter kvar av matchen.
– Ja, men  Lombardi, centern,  borde få höra ännu mer, menar Bengt-Åke.
– Såg du inte, hur han hoppade? Om han stått still och hållit ihop benen hade han täckt skottet. Istället hoppade han upp med båda benen, som en pojklagsspelare. Det är ju bedrövligt.
* * *
Innan nyår bildade han första backpar med Phaneuf och spelade långt över tjugo minuter per match.
Nu får Anders Eriksson inte spela alls.
– Nej, nu ingår jag snarare i tolfte backpar, suckar hälsingen.
Vad som gått fel?
Who knows.
– Jag har frågat och bett om förklaring, men jag får ingen.
Att ha Mike Keenan som tränare är nog inte så hemskt mycket lättare än att ha Eliot Spitzer som make.
* * *
Den här bloggens särskilde favorit Ricard Persson och hans OJI spelar just nu Aisan League-final mot Nippon Paper Cranes (!?!).
Och som han konstaterar i ett mail från soluppgångens land:
– Vad är Stanley Cup mot det? I Asien finns ju flera miljarder människor…
Jag berättar förstås för Bengan och uppmanar honom att övertyga förbundet om att han måste åka till Japan också.
Vadå, ska Jörgen Jönsson få chansen att visa upp sig innan VM ska väl Rico också få det?
* * *
Bäckis svarar artigt på allt om det roliga i att vinna en tät match, det fina spelet och det där självmålet han nu lagt bakom sig.
Men helst av allt vill han prata Kvalserien.
–  Vilken serie. Nu blir det drag i Ejendal, eller hur, säger han och ler,.
Sedan blir han min evige favorit genom att berätta att han hoppas att Brynäs och Leksand följs åt upp i Elitserien.
– Jomen, man vill ha upp Leksand. Det är ett elitserielag.
Sicken kille.
* * *
Marcus Nilsson får spela, men inte mycket – och över det verkar han rätt bedrövad när han, i en väldigt snygg keps, kommer ut i korridoren där vi står och hänger.
Men Pudding vet att muntra upp sina gamla Tre kronor-spelare.
– Mackan, när jag arrangerar match i sommar ska du få spela hur mycket du vill. Och tre killar ska få i uppgift att bara backa upp dig, lovar han.
När Nilson påpekar att han i förra matchen faktiskt gjorde mål nickar Pudding.
– Ja, jag hörde det. Någon sköt på din klubba.
Vid det laget har den deppige djurgårdaren förstås hunnit spricka upp i ett ganska brett leende.
Det blir så när man möter artister.
* * *
Om Washington går till slutspel, och det hoppas vi ju alla, får någon se till att uppkopplingen blir pålitlig.
Annars kan det bli OS-guld i grenen kast med liten presskille.
* * *
Enligt Husse är isen i Verizon center  under all kritik
– Den sämsta jag någonsin åkt på, säger han och trycker en ispåse mot en stukad handled.
Det förklarar varför det, trots min närvaro, bara blir en balja.
* * *
Plötsligt dyker en skäggig Nyllet upp också, bara för att bli utskälld av Pudding.
– Fan, ni från Huddinge alltså, varför svarar ni aldrig i telefon?
Nylander, alltjämt ur stridbart skick, försöker sig på några lama ursäkter om att han vill veta vem det är som söker honom.
– Äh, vilket snack. Du måste svara när man ringer!
Det är sånt vi i tredje statsmakten alltid velat, men inte vågat, säga till fler NHL-spelare än en…
* * *
Sedan ska Caps-svenskarna och de två representanterna från Tre Kronor ut i D.C-natten och då får inte vi vara med längre.
Stor skandal.
Men jag tröstar mig med att jag flyger till Florida nu på morgonen.
Där ska jag följa ett New York-lag jag skriver alldeles för lite om…
Hörs när det är dags.

Boforsmannen säger själv att det är så länge sedan han var här att ingen i Washington känner igen honom längre.
Eller hur.
Det är ständigt folk framme här på pressläktaren och vill hälsa – och när det inte är det kommer istället Caps presskillar och rycker i honom för olika intervjuer och åtaganden.
I den här perioden  presenteras  ”Gus” till och med jumbotronen – och föräras en tung standing ovation av sina gamla fans.
Stort.
* * *
2-2 nu.
I en rivig, underhållande match, full av grannlåt och chanser och briljant målvaktsspel.
Både Kiprusoff och Olie the goalie är grymma.
* * *
Jag vet inte vad det är för jönsar, men marknadsfolket hos Caps vallar omkring några slags besökare på studiebesök och plötsligt står dom bakom mig och glor.
– Ja, säger en av guiderna, här sitter det en journalist och jobbar.
Just det.
Jag jobbar.
Jag är inte här som utställningsföremål.
Märker jag att någon av de jävlarna börjar läsa över axeln på mig skickar jag Pudding på dem.
* * *
Kristian Huselius gör alltid mål när jag ser honom. Nere i Tampa blev det fem-sex stycken. Nu slår han till med ett  hypervasst skott i powerplay. Mer kommer, om jag känner vår relation rätt.
* * *
Hemmafansen är förbannade på domarna och gapar i varje spelavbrott om att ”referee sucks”.
Jaja.
De borde vara sura över att Caps tar så många onödiga utvisningar istället.
* * *
Förstår jag dem rätt bor Bengt-Åke och Pudding på Mayflower i natt.
Det är USA:s just nu mest omtalade hotell, ty det var där New York-guvernören Eliot Spitzer – också kände som Client # 9 – hade sina skabrösa äventyr förra månaden.
Så tror Pudding att mediauppbådet utanför lobbyn beror på att han är i stan bedrar han sig en smula…
* * *
Nu intervjuas Bengt-Åke i tv också.
* * *
Fast någon journalist har säkert kommit för Pudding också, det betvivlar jag inte.
* * *
Teknikproblemen fortsätter. Jag beklagar verkligen. Men det kommer ett sista, längre utbrott efter matchen – från hotellet.