Nicklas Bäckström börjar bli väldigt långhårig, kan man konstatera när han står på sitt privata lilla podium i Philips Arena och babblar med den nordamerikanska hockeypressen.
Det har även lagkamraterna i Washington Capitals noterat.
– Ja, de tjatar ständigt om att jag måste klippa mig. Men ju mer de tjatar, desto fastare blir jag  i beslutet att inte göra det, flinar ”Bäckis”.
Vad mamma Catta hemma i Valbo tycker är inte känt, men man kan ju tänka sig.
– Hon? Hon har slutat tjata. Hon vet att det inte lönar sig, säger hippie-sonen.
* * *
Det har alltså inte börjat på riktigt här ännu.
Bara the youngbloods är på plats – i alla fall officiellt (en sån som Daniel Alfredsson lär inte ha flugit  hem från Tampa för att sedan ta sig söderöver igen ett dygn senare; han sitter nog och trycker på nåt lyxhotell i Buckhead).
Men de bjuder pressen på ett litet genrep och står alltså på varsitt litet podium i den stora intervjuhallen och ger löpande-band-intervjuer – precis som de stora pojkarna  ska göra idag.
Det är så konstlat att det blir roligt.
* * *
Tobias Enström har hemmaplan här i Georgia.
Så det är han som för befälet över landsmännen Bäckström och Alexander Edler under de nattliga övningar som nu följer. 
– Om jag ska ta ut dem på dåligheter? Lita på det, försäkrar han med ett flin bredare än ett Kjell samuelssonskt  skridskoskär.
* * *
Hade hoppats på lite värme down south.
Men det råder permafrost här också.
Skandalöst.
* * *
New York Rangers elake PR-kejsare, vi kan kalla honom J.R, håller stilen även på bortaplan.
Vi råkar mötas i en korridor så trång att det i princip är omöjligt att inte hälsa, men – jodå. Trots att snälle Biffen  vågar sig på en liten nickning går han bara förbi, med en blick kallare än syntarna i de Front 242-låtar Tomas Ros brukade digga.
Jag tyckte ett tag att det där var obehagligt, men nu börjar jag bli imponerad. Vi snackar ju om otrevlighet och arrogans av yttersta världsklass. Idi Amin, eat your heart out.
* * *
Alexander Edler kommer från Östersund och precis som jag misstänkt hör han därför till den exklusiva skara i världen som förstått vilken hjälte Ricard Persson är.
– Ja, honom var man ju imponerad av. Han dök upp på hockeyskolan om somrarna ibland. Det var väldigt häftigt.
Givetvis har Edler även haft med Persson senior, känd som ”Kungen” i Jämtland, att göra.
– Han brukade träna med oss en gång i veckan. Jag minns framförallt att han hade väldigt ruttna skridskor.
Replik från ”Kungen” är att vänta…
* * *
Nu ska jag försöka undvika att fastna hos Hives-gitarristen Vigilante Carlstroem i hotellbaren.
Om det lyckas hörs vi i morgon bitti igen….

1) Markus Näslund gjorde sin 1000:e match på torsdagsnatten. Varför får han inte större uppmärksamhet i Sverige?
Ros: – För att han misslyckats i Tre Kronor och han var bland annat inte med i OS i Turin där bland annat Nicklas Lidström togs till nåder av det svenska folket.
Bjurman: – Han håller en ganska låg profil vid sidan av isen också.

2) Varför är NHL jämnare än någonsin.
Ros: – Bra fråga. Antar att lönetaket och draftsystemet slagit ut till fullo. Sedan har bottenlaget tagit sig i kragen och lyft sig ett par knäpp. I år kan man inte ens räkna ut NY Rangers.
Bjurman: – Det är effekterna av lönetaket som börjar bli synliga på allvar nu. Herregud, i år kan man ju inte ens räkna ut Blackhawks.

3) Varför kommer inte Bjurman med en Avery-intevju?
Ros: – Vet inte. Cheferna i Stockholm vill hellre läsa om Panathinaikos, Pato och Fabiano. Tråkigt. Avery är värd en Bjurman-intervju.
Bjurman: – Det är inte bara att åka ut till träningsanläggningen och börja prata. Rangers är restriktiva vad gäller avery-intervjuer. En större fråga är; när får vi läsa industrisyntaren Ros stora Front 242-analys?

Men tänka sig.
Rangers skärper faktiskt till sig i tredje, trycker till slut in en kvittering bakom suveräne Hedberg och vinner sedan på straffar.
Så nu slipper de alltså skämmas.
Eller som Lundqvist, omutlig under straffarna, säger efteråt.
– Man vill kunna se tillbaka på en sån här kväll och känna att det gick bra.
* * *
Taskigt för Hedberg, dock.
Efter drömspelet i slutperioden förtjänar han en seger.
Plocken när Shanahan i princip har öppet mål i början kommer vi att få se på Youtube inom några timmar.
Tyvärr hinner jag aldrig få tag i ”The Moose” förrän han inleder den New York-semester han ska ha med familjen under All Star-uppehållet, men orsaken till att jag kommer för sent – alltså Rangers-målvakten… – passar på att ge kommentarer i ämnet:
– Han var grym. Men han är av någon anledning alltid bra mot oss, menar Henke.
* * *
Tung – i alla bemärkelser – kändisspaning i spelargången strax efter slutsignalen:
Joe Gannascoli.
Det vill säga Vito Spatafore i ”Sopranos”.
Senast man såg honom hade den förbannade Phil Leotardo just kört upp ett basebollträ i ömma delar av underredet på honom.
Nu kramas han med Gardens brutala vakter.
Det är en magisk syn.
* * *
Hävelid har en hel stockholmskoloni på besök i korridoren utanför gästernas omklädningsrum och ser till att en liten knatte får autografer av de stora stjärnorna i Thrashers.
Jag vill också ha…
* * *
Jodå, Valiquette är på mig igen.
– Har du nu flugit hit från Sverige igen? Din tidning måste ha en imponerande resbudget, flinar The Queen.
* * *
Nej, Kovaltjuk återkommer aldrig till pressläktaren.
Jag förstår honom.
Det är nog inte så mysigt att  sitta med ryggen åt New York-fyllon som en hel period gapar om ”Koval-suck”…
* * *
Det är egentligen Larry Brooks fel att jag kommer försent till Atlanta-kabyssen.
Jag har för en gångs skulle hunnit på Henke innan hela det lokala uppbådet när New York Posts grand old superexpert kommer fram, flinar rått och säger:
– Hey, swedes last…
Och då blir det så.
* * *
Ser Ken Klees söndertrasade näsa på nära håll och kan ändå, nånstans längst in, känna glädje över att jag aldrig blev hockeyproffs.
* * *
Nu gör jag som Thrashers och flyger till Atlanta.
Räkna med bloggfest under helgen.

0-1 efter andra.
Och Rangers fortsätter spela som om de inte alls brydde sig om att här är kvällen när en av klubbens allra största spelare hedras.
Framförallt är powerplay riktigt generande lamt.
Skärper de sig inte under sista 20 får hemmaspelarna fan skämmas ögonen ur sig.
* * *
I början av andra kommer Kovaltjuk, avstängd efter boardingen i förra matchen, upp och sätter sig på den del av pressläktaren gästerna alltid förfogar över.
Det misstaget gör han inte om i nästa akt, törs jag lova.
Fansen runt omkring upptäcker honom omedelbart och ger den stackars ryssen vad han tål…
* * *
Hedberg håller klassen. Han har väl inte så förfärligt mycket att stå i, men gör det han ska med auktoritet och upphöjt lugn.
* * *
Som flertalet kommentatorer uppmärksammat verkar Daniel Alfredsson ha en stor kväll nere i Tampa.
Tre mål och tre assists nu.
Herregud.
Där har vi definitivt en som kommer att få sin tröja hissad i framtiden.
* * *
Atlanta har upptäckt det alla motståndare förr eller senare upptäcker:
Forecheckar man bara Rangers tillräckligt intensivt, då får man dem omedelbart ur balans.
* * *
Att Ros har lyssnat på Front 242…det är dagens stora chock.
* * *
Apropå hissade tröjor meddelade Leetch under ceremonin att det är Adam Graves tur nästa säsong.
Få förtjänar det mer.
* * *
Planering, var det en kommentator som beordrade apropå mitt toabesök i förra pausen.
Well, matchen började ju en timme senare än normalt ikväll. Det var där det vanligtvis perfekta upplägget sprack…
* * *
De hävdar att de beviljat 400 ackrediteringar till den här tillställningen.
Då är frågan verkligen var alla de tagit vägen. Här uppe på loftet är vi de 60 vanliga.
Det lät nog bara bra det där, med 400.
* * *
Mats Sundin är en annan svensk vars nummer lär bli pensionerat med tiden.
* * *
Nu får vi hoppas att Leetch himself varit inne i omklädningsrummet och skrikit igång efterträdarna i den blå tröjan.
De bara MÅSTE komma igång.
Efter matchen, amigos.

0-0 här.
Helt signifikativt.
Det är en skitperiod, klart ovärdig en så stor afton på Garden.
Framförallt uppträder Rangers som om ceremonin fortfarande pågick.
De har fem numerära överlägen – bland annat ett i fem mot tre i nästan två minuter – men åstadkommer inget mer än några lama skott som Johan Hedberg plockar med en snabb plockhand.
* * *
Ja, det är alltså Hedberg som står i Thrashers-kassen ikväll.
Så vi har svensk målvaktsmatch att hålla kolla på.
Hittills är det fördel Hedberg – mest för att Henke inte haft nånting att göra.
* * *
Plötsligt dyker Uffe Samuelsson upp med en Leetch-hyllning på jumbotronen.
Det är det största som händer i hela perioden.
* * *
När de lyckas hålla sig på isen verkar Atlanta ändå lite piggare ikväll. Rangers får vakna om inte ytterligare en seger omedelbart ska följas av ny förlust.
* * *
Ledsen, men det blir lite kort här. Jag måste på…muggen.

Jaha, då torkar vi tårarna då.
För ja, givetvis är det en genomamerikansk uppvisning i sentimentalitet vi är med om när Leetch hyllas i sitt gamla hem.
Men…ah, lite kan jag inte låta bli att gilla det.
Dels är det förnämligt att amerikanska fans aldrig glömmer sina hjältar – och att de verkligen inte gör det märks om inte annat när Leetch lagkamrater från förr knallar ut på isen; The Garden Faith plockar fram dånande gamla specialramsor för allihop. I Leksand, för att ta det mest anrika exemplet, hade halva publiken sett ut som frågetecken om de släpat ut Peo Brasar, Kjell Brus  eller ”Djura” – ja, de är givetvis dalaversioner av Leetch, Messier och Richter – på isen.
Dels är det förstås något väldigt magiskt i att se en person dubbas till ”A Ranger forever”.
* * *
Några andra noteringar:
Jan ”X:et” Erixon är en av de gamla lagkamrater som hedrar Leetch med sin närvaro.
Enligt konferenciern Sam Rosen har ”den förträfflige defensive forwarden” flugit ”ända från Sverige” för att vara med om den här kvällen.
Då måste ju till och med jag utbrista i en stor applåd.
”X:et” är ett typexempel på en stor hockeyspelare alldeles för få i Sverige minns.
* * *
Mark Messier börjar numer grina så fort han kommer i närheten av Gardens is.
Men Garden älskar sin Captain ändå.
* * *
Leetch inleder sitt nervdallrande tal med att tacka MSG-ägaren James Dolan.
Då slår den tårdrypande stämningen på ett ögonblick om i upprördhet och hela fullsatta Garden börjar bua.
Amerikanska fans glömmer aldrig sina fiender heller – inte ens en sån här kväll…
* * *
Coolast tycker jag det är när man på jumbotronen får se hur Leetch strax innan ceremonin kommer in i omklädningsrummet – och får en standing ovation av dagens Rangers-trupp.
* * *
Dolan, om någon undrar, är en av New Yorks mest hatade män. Han anses driva Garden som en småsint diktator och får hela skulden för att Knicks blivit ett sådant skämt på senare år.
* * *
Hur många tippar att de om sådär en femton år  håller en likadan gala för nutidens förstemålis?
* * *
Nu ska det snart bli hockey också.
Rangers mot Thrashers – igen.
Och efter den här emotionella urladdningen KAN Rangers fan inte gå och förlora.
Då får de skämmas för såväl Leetch som sina uppeldade fans.
Jag är tillbaka i första paus.

Garden är uppklädd ikväll.
Till fest.
 Brian Leetchs tröja ska hissas upp i det legendariska gamla cirkustaket taket och innan det sker föräras den älskade backen en lång hyllningsceremoni på isen
NHL-bloggen är givetvis på plats och återkommer med rapporter under kvällen.
Om jag nu inte hinner svimma av tristess innan den där 2:an hänger intill Messiers 11, Richters 35, Gilberts 7 och Giacomins 1.
Högtiden är en och en halv timme lång och mig närstående reportrar från grannlandet i öster uppger att det brukar vara vansinnigt tråkigt.
Vi får väl se.
Det börjar nu.
Vi hörs när Rangers och Thrashers börjar värma upp.

Henke äter kaka.
För kommentator Bergqvist fick ju alldeles rätt.
Den svenske stjärnan höll nollan – och förärades stående ”HEN-RIK”-ovationer under slutminuterna.
Han gör dock ingen större affär av det när vi efteråt tränger oss i hans lilla hörn.
– Jag får vara ärlig och erkänna att Atlanta verkade lite trötta, säger han matter-of-factly.
Sen hånar han mig och Eken för att vi bara kommer in i omklädningsrummet efter segrar.
– Är ni rädda, skrockar han.
Du är ju så jävla grinig när ni får stryk.
– Ha ha, ja, kanske det. Men jag svarar på frågor.
Well, mot Boston var jag inte här. Jag var i Vegas.
– Vegas? Bara nöjen…
Nej, jag jobbade. Har du varit där?
– Nej.
Du borde se till att åka dit. Det är bra mycket roligare än exempelvis Vermont.
– Ha ha, ja…men det är lite lugnare i Vermont.
Okej.
Men om man nu har ett All Star-break ska man väl inte nödvändigtvis ta det lugnt.
* * *
Stackars Marcel Hossa. Inte nog med att han är petad sedan fyra-fem matcher tillbaka. När han efter den här läktarkvällen står vid sidan av gästernas omklädningsrum och väntar på brorsan kommer en Garden-vakt fram och avkräver honom ackreditering.
Vakten kanske förstått att den mindre begåvade Hossa-brodern är den mest givna komponenten i den deal Glen Sather rimligen  sjösätter de närmaste veckorna – och således inte kommer att ha rätt att knalla omkring på Garden  hur som helst.
* * *
Jagr bästa match för säsongen?
Kan ha varit.
Målet, när han med Thrashers-backar hängande på ryggen tryckte in en backhand, visade framförallt att han HAR lite jävlaranamma i sig, trots allt.
* * *
Tobias Enström står halvtimmen efter slutsignalen vid Thrashers buss och suger på en snus större än handbollen Jan Lennartsson lirkade in mot Ungern i Norge.
Den ger inte särskilt mycket tröst.
– Nä, det var ingen rolig Garden-debut, suckar han.
– Vi gör på tok för många individuella misstag. Riktiga skitgrejor faktiskt.
Nå, Lill-Sjöberg kan i alla fall glädja sig åt att det finns snar chans till revansch. Det är nytt möte mellan samma lag, i samma arena, redan på torsdag.
Det, i sin tur, innebär att Tobias och hans lagkamrater får stanna extra länge på Manhattan. Också ett glädjeämne, får man anta.
* * *
Jag väntar fortfarande på att någon ska upplysa mig om vad som hände med Lars-Eric Sjöbergs grabb, Magnus.
Någon där  ute måste väl veta?
* * *
Steve Valiquette har blivit galen och säger ”tjena tjena” efter varje fråga vi ställer till Henke..
Sedan frågar han om det inte är jobbigt att åka fram och tillbaka mellan Sverige och New York hela tiden…
* * *
På torsdag ska Rangers förresten hissa gamla backlegenden Brian Leetch i en säkerligen våldsamt sentimental ceremoni innan matchen.
Tanken är att den här bloggen ska vara på plats även då.
Nu ska jag åka hem och se Kings mot Red Wings på tv.
Adjöss.

3-0 efter andra.
Och 30-11 i skott.
Atlanta är på väg tillbaka ett tag och får momentum i ett powerplay 7.25 in i perioden.
Men då passar Kozlov på att släppa en förlupen puck till Straka som löjligt enkelt åker norrut och snurrar upp Lehtonen.
Sen känns det som att matchen är över.
* * *
Det fortsätter vara duktigt tryck här inne, men största jublet får inte Rangers.
Det får R.W McQuarters från Giants när han blir inzoomad i jumbotronen.
Ögonblicket senare brister hela Garden ut i dånande ”Let’s go, Giants”-ramsor.
Så går det när man är het i New York.
Någon gång i en avlägsen framtid kanske Rangers får veta hur det känns.
* * *
Kozlov verkar inte vara helt i balans han heller. Det är inte bara idiotgrejen som avgör matchen. Han är grinig också; petar och knuffas och skäller. Ska vi tippa att lille Kozlov snart följer Kovaltjuk in i omklädningsrummet?
* * *
Johnny Oduya har just nu ett mål och tre assists i Devils tydligen rätt griniga bortamöte med Flyers.
Väldigt kul.
* * *
Nu börjar Bergqvist i kommentatorsspåret tala om att Henke ska hålla nollan.
Varje gång jag börjar tänka i de banorna spricker det, men Bergqvist kanske inte är samma slags cooler som jag?
* * *
”Den plufsige Hoboken-tönten” släppte just en brakare.
Åt mitt håll.
Är det någon som lyckats fundera ut vem han är – och sedan skvallrat om den här bloggen?
Jag nekar till allt.
* * *
Såg jag rätt sa Scott Gomez just i en jumbotronen-intervju att han gillar Bob Dylan.
I så fall är ju allt förlåtet.
* * *
Kaffet är här, tack vare Eken. Så nu kan vi åka igen.

2-0.
Och Rangers leder välförtjänt, av allt att döma.
Men jag vet inte säkert, för större delen av perioden satt jag mest och var kolerisk över att tekniken var så uppfuckad att det inte gick att blogga.
Sorry.
Det ska bli bättre,  lovar de i Stockholm.
* * *
Vad sa jag om Kovaltjuk?
Han kan inte spela mot Rangers.
Precis innan periodpausen skickade tokfan på Rozsival en sån boarding att han fick game miss conduct – och en hel hög vansinniga Rangers-spelare över sig.
Waddell gör klokast i att ställa över honom på torsdag också.
* * *
Atlanta är ett mysterium.
Så lysande ibland – och så bedrövliga andra gånger.
1-10 mot taffliga Buffalo här om natten…det händer bara det här laget.
Den här perioden får de till sist iväg hela 4 skott, men det dröjer mer än femton minuter innan Henke behöver ingripa för första gången.
* * *
Bergqvist frågar i kommentatorsspåret vem som vann fajten mellan Orr och Boulton.
Ingen, lyder svaret. Den hann knappt börja förrän de hade låst varann och domarna bröt partyt.
* * *
Räddningen några minuter från slutet kan vara Henkes vassaste sedan november.
* * *
Lill-Sjöberg? Han spelar mycket och han spelar begåvat, men har hittills inte utmärkt sig särskilt. Det har ingen annan i Thrashers heller, å andra sidan.
* * *
Gör Rangers bara ett mål till, snabbt, får vi nog se Hedberg också.
* * *
Garden rockar oväntat bra i kväll.
Och jag, en inbiten kappvändare,  är inte bara här för Thrashers längre…
Vi hörs snart igen – hoppas jag.