2-2 nu.
Den inte helt glamoröse Joe Motzko har gjort bägge – och båda gångerna har Brashear spelat fram.
Elegant, dessutom.
Han kan mer än att slå folk på käften, The Don.
* * *
Henke är bra. Känns auktoritär.  Utom när han vid ett tillfälle ska ut och leka extra-back med klubben. Då håller det, som så ofta i de situationerna, på att skita sig alldeles. I den grenen är han helt enkelt inte vassare än vad man föreställer sig att,  låt säga, Johan Franzén är på att gå ner i spagat.
* * *
Ser Bäckström-tröjor i publiken också. Coolt att såna redan säljer.
* * *
Speakern låter som att han ropar ut begagnade spisar på Kiviks marknad – inte kommenterar hockey.
En dåre.
* * *
Nu har Avery gått, förmodligen till omklädningsrummet för att elda på fumliga lagkamrater.
Jag ska också gå. Behöver röra på fläsket lite.
Återkommer efter matchen, någon gång.

Jag har aldrig sett så många tomma stolar i NHL-arena, knappt ens på träning.
Här är halvbesatt, om ens det.
Ynkedom.
– Då är det ändå bra ikväll. Mot Devils senast var det hälften av detta, säger bänkgrannen med armbågarna.
Man kan fråga sig varför en stad med så ointresserad befolkning nödvändigtvis ska ha ett NHL-lag.
* * *
Det hjälper inte hur mycket skydd han har.
När Henke tar en Ovetjkin-bomb med veka livet gör det ont. Så ont att det för några ögonblick ser ut som att han ska tvingas gå av.
Men Lundqvist är ju jämtlänning, så han repar sig.
* * *
Det ÄR Jagr Caps försöker jävlas med.
I en reklampaus kör de en revy med tidernas mest spektakulära hockeyfrillor – och förstaplatsen föräras förstås tjecken.
Det är att  hälla vatten på publikkvarnar där Jagr-hatet redan skvalar friskt.
* * *
Jag beundrar alla som har modet att bjuda upp Brashear till dans, men poor Colton. The Don får loss vänstern och då är Rangers-pugilisten helt chanslös.
* * *
Det är Råsunda-klass på speakern i Verizon.
* * *
För att vara så få lyckas Caps-publiken ändå piska upp hygglig stämning.
Och de som går hit verkar vara riktiga hardcore-fans.
Precis nedanför mig sitter till exempel en kille i antik Bengt-Åke Gustafsson-tröja.
Nej, jag ljuger inte. De hyllar fortfarande ”Gus” och hans nummer 16 i Verizon Center.
* * *
Avery håller sig överraskande lugn.
* * *
Han med armbågarna har visat sig vara trevlig, så jag tror vi kan slippa åtminstone blodsutgjutelse på pressläktaren.
* * *
Det står alltså 1-2 efter en period. Någon ville ju ha resultaten i de här rapporterna.
Caps tror att de har en kvitteringspuck inne precis i slutet, men som framgår av videorepriserna passerar den aldrig mållinjen helt och hållet.
Helt följdriktigt dömer videodomarna, efter visst dividerande, bort målet.
Ändå fortsätter Caps protestera.
Varför då? Då får de väl ringa Toronto, där videobedömningarna görs, och gaffla.
* * *
Nu gör Bäckis mål.
Vi hörs i nästa paus.

Har som väntat alla möjliga slags problem med Verizon-tekniken och får fråga Tarek El-Bashir, Washington Posts beatwriter, om hjälp.
Vi känner inte varann närmare, men jag vet att han gillar Eken så jag börjar med att berätta att jag är kompis med ”Henrik”.
– Lundqvist eller Ek, svarar han leende.
Well…
– Det är väl vilket som, fortsätter han, de är bägge stora stjärnor.
Det har han helt rätt i.
* * *
Donald Brashear har enligt statistik som publiceras i pressrummet 100 utvisningsminuter fler mot New York Rangers än mot något annat lag.
Det antyder att det skräckinjagande muskelberget inte är helt förtjust i Blueshirts – eller Blueskirts som jag noterade att ett Islanders-fan rätt så fyndigt uttryckte det i kommentatorsspåret.
Det antyder också att det kan bli kul ikväll.
Lämnar Colton DC med två blåtiror?
* * *
Eken, som är Brynäs-fan och sprungit som barn i Verizon-huset sedan Bäckis anlände, har förvarnat om att det ska serveras usel mat i pressrummet.
Men det är inga större fel på den ziti jag äter. Och de har riktigt vattnigt, härligt, gammel-amerikanskt kaffe.
* * *
Häpnadsväckande PR-drive här:
Alla i publiken har ikväll fått en röd peruk formad som en ”mullet” – på svenska känd under namnet hockeyfrilla.
Någon menar att det är en drift med Jagr, måttligt populär former Cap som en gång sportade en ganska hårresande (ja, förlåt…) hockeyfrilla.
Hur som bär Brashear en under uppvärmningen – och det ser fasansfullt roligt ut.
* * *
Bäckis spelar i en kedja med Pettinger och Ovetjkin – och gör det enligt coachen   Boudreau med den äran.
– Han känner sig mer och mer hemma här. Därför kommer målen nu också, säger han till AP.
Ja, jag tror han sätter sin första strut på  Henke ikväll.
* * *
Jag har inte bara tekniska problem. Jag har en rysk granne som breder ut sig väldigt mycket också. Det är armbåge mot armbåge just nu. Kan sluta med blåtiror här uppe i taket också.
* * *
Det här med att de alltid spelar bra musik på amerikanska arenor är en sanning med modifikation.
Här värmer de till exempel upp till Bon Jovi...
Fast när spelarna går av slänger DJ:n på Talking Heads ”Once in a lifetime”.
Det är klass, det medges.
* * *
Har Avery strax bakom mig.
Räknar kallt med stor underhållning från det hållet.
* * *
Okej, nu rättar vi till hockeyfrillorna och åker.
Om tekniken håller hörs vi i första periodpausen.

Jaha, Verizon Center om morgonen.
Här har jag inte varit sedan Mike Tyson fick spö av den där irländska oxen vad-han-nu-hette en varm sommarnatt 2005.
Då såg man inte vilken trist hall det här är.
Det gör man nu.
Den känns verkligen som standard A-arenan, utan särskild karaktär, utan särskilda egenskaper, utan särskild atmosfär.
Man får trösta sig med att omgivningarna, på gränsen till Washingtons Chinatown, är livligare än områden runt NHL-hallarna brukar vara.
* * *
Missar Caps. De värmer ute i Arlington, på den där träningsrinken som ligger på sjätte våningen eller vad det är.
Men Rangers är på plats och det måste glädja läsekretsen.  Det är ju så sällan det står nåt om dem i den här bloggen.
* * *
Brooks står i spelargången och antecknar lite förstrött när Sean Avery, som precis börjat träna efter operationen i handen, kommer knallande mot isen.
– Tjänare Larry, hojtar glappkäften med ett stort flin, snygga skor!
Brooks är inte direkt presskårens främsta modelejon och dojorna för dagen inte särskilt iögonenfallande, men Post-stjärnan har varit med förr och replikerar snabbt:
– Ja, det är ju jul.
Åt det skrattar Jagr, som har rygg på Avery, väldigt högt.
* * *
Det var fullt, och alldeles för lång väntetid, på Old Ebbets igår kväll. Så jag dinerade på Les Halles DC-fillial istället.
Mycket trevligt. Särskilt förrätten, varma krutonger toppade med getost, ska vi minnas ett tag.
Sedan gjorde jag faktiskt den planerade grouipe-utflykten till Oriental Mandarin, men det blev bom.
Rangers verkar bo på Ritz-Carlton i år.
Kanske lika bra det. Såvitt jag kunde avgöra var det andra slags proffs i baren…
* * *
Förra gången jag var här fick jag ta Muhammed Ali i hand.
Nu nickar Colton Orr, för tillfället utsmyckad med en härlig blåtira, åt mitt håll.
Det är nästan lika stort.
Jag menar, boxare som boxare.
* * *
Henke ser halvsömnig ut när han  efteråt sitter och lossar på benskydden.
– Det här är lite för tidigt för mig, erkänner han.
Har knappast att göra med att han träffade Nylander för middag igår kväll. Det brukar vara påfallande beskedligt när spelarna går ut kvällarna före match.
För övrigt var det  polarnas enda chans att ses. Ikväll blir det inget möte. Nyllet är fortfarande skadad. Var eller hur vägrar Capitals uppge, men han ska i alla fall inte spela.
– Trist för honom, bra för oss, säger Henke och gäspar.
* * *
Sam Rosen, MSG:s utomordentlige tv-kommentator, är arg på nåt som inte går som det ska med planeringen av en San Diego-resa kommande helg.
– Fucking shit, ropar han i sin telefonlur.
Alltid lika chockerande att höra den sortens kraftuttryck användas av män man känner som familjevänliga trivseltomtar på tv.
* * *
Sitter efter träningen på ett fik i Chinatown med blaskkaffe och Washington Post och funderar över svenskar som spelat i Capitals. Gus, Calle Johansson och Ulf  Dahlén är de mest kända. Men jag har alltid varit svag för Leif Svensson också. Framförallt för att han efteråt åkte hem och utbildade sig till kirurg.
Det är, om man så säger, inte så vanligt.
* * *
Okej, det blir live-blogg ikväll.
Hoppas jag.
Trots att det är ett av USA:s största teleföretag som gett bygget dess namn är Verizon Center känd för högst opålitlig uppkoppling.
Funkar det så funkar det. Annars kommer ett fläskigt paket efteråt.

Tar tåget till DC och gör bort mig för Alan Alda.
Han sitter några platser framför mig på Acela-expressen ner genom Jersey, Pennsylvania, Delaware och Maryland och det är ju så fantastiskt att jag måste sms:a alla jag känner.
Jag älskar Alan Alda, tycker att han är en av de coolaste och mest stilfulla stjärnor som funnits.
Men jag råkar också vara lite pömsig, så i höjd med Trenton somnar jag – och vaknar sedan med ett ryck efter en halvtimme.
Jag har själv hört att jag snarkat. Och det har medpassagerarna också. Jag får en giftig blick av en business-snubbe som sitter med en laptop på andra sidan gången och antagligen försöker jobba.
Rätt pinsamt.
Men lite stort också.
Jag menar, Alan Alda har hört mig snarka.
Det hade man inte kunnat tro
* * *
Här ska det bli hockey.
Först i morgon kväll, dock
Men jag är lite på lediga sidan så jag åker ner ett dygn för tidigt.
Det officiella alibit är att jag då hinner gå på morgonträning utan att behöva stiga upp i svinottan.
Egentligen vill jag ner och promenera i Georgetown, se Vita husets julgran tändas, äta en bättre middag på Old Ebbets Grill och ligga i en mjuk hotellsäng och läsa Mike Winegardners ”The Godfather’s Revenge”.
Men säg inget.
* * *
Nyhet:
The Hives ska spela på All Star-galan i januari.
Nu känns det plötsligt ännu roligare att åka dit.
* * *
Tror först att de blivit galna i Philly och trejdat bort Kimmo Timonen.
Men det visar sig vara Jussi Timonen som får flytta till Dallas.
Ja, jag tänkte väl. Kimmo är en av mina favoritbackar alla kategorier. Smart, skridskoskicklig och…ja, elegant.
Jag är överhuvudtaget rätt svag för finska hockeyspelare.
Saku Koivo, Jere Lehtinen, Vesa Toskala, Jarkko Ruutu och Niklas Hagman är till exempel alla hjältar i mina ögon.
För att inte tala om Teemu.
Den enda jag inte gillar är Olli Jokinen, men det beror mest på att han spelar i trista Panthers.
* * *
Red Wings GM Ken Holland tror att Tomas Holmström i framtiden skulle bli en utmärkt coach.
– Han är så emotionell och har sådan cred för sin arbetsmoral. Spelarna skulle få näring av honom, säger Holland till Detroit Press.
Han tror också att Nicklas Lidström skulle passa som GM – och Chris Chelios som både ägare och spolmaskinist…
* * *
Hade tänkt bo på Oriental Mandarin, för det gör Rangers och man är ju en groupie som vill vara med och snora.
Men det här är en skoningslös hotellstad. Billigaste rummet går på 695 dollar och någonstans går också groupiens gräns. Typ.
Det är dock inget som hindrar att jag åker dit en sväng efter Ebbets och tar en liten jamare i baren.
Då blir lagets PR-kejsare glada…
* * *
Läser att Lou Lamoriello var motståndare till omgörningen av spelschemat.
Ja, det ante mig. Han är inte in it for the fun, den mannen.
* * *
Dubyas  julgran är för övrigt väldigt fin.
* * *
Apropå spelschemat var det stor propaganda för omgörningen när Sidney Crosby förra veckan spelade i Vancouver för första gången.
Den uppståndelse och den mediacirkus det besöket genererade borde få Bettman & co att inse att alla inte bara ska mötas en gång per säsong, utan två – en gång borta och en gång hemma.
* * *
OK, vi hörs i morrn, efter the morning skate.

0-0 efter full tid.
Låter kanske inte så upphetsande..
Men andra halvan av den här matchen hör faktiskt till de roligare på Garden i år.
Tajt, intensiv, välspelad och spännande.
Sen kan jag ju inte förneka att det går som jag vill (Rangers avgör efter 30 sekunder i förlängningen, för den som inte vet)
Shanahan är fortfarande, i såna lägen, en av världens vassate snipers.
* * *
Nej, det går faktiskt inte att hälsa på Oduya.
Jag försöker när han efter halva slutperioden reser sig och går förbi min plats, men redan när jag börjar vända mig om och gör mig beredd att sträcka fram näven ser jag på den stackars Lamoriello-slavens min att han inte alls kan stanna och prata – och då vill ju inte jag förstöra för karln.
Eller så inbillar jag mig.
Han kanske har läst om mina antipatier mot Old School Lou och avskyr allt jag står för.
* * *
Kvällens tre stjärnor, enligt professional hockey writers assocation (alltid jury i de utnämningarna):
Den tredje – Martin Brodeur.
Den andra– Henrik Lundqvist.
Den första – Brendan Shanahan.
Ska förstås vara the other way around. Det var ju Rangers mot Marty mest hela tiden – och Devils-legenden gjorde i alla fall en handfull vansinnigt granna räddningar.
Så, FivePoints och andra, jag erkänner härmed:
När Brodeur är i den här formen, då är det ingen som straffar honom. Ingen.
* * *
Nej, ingen Albelin inom synhåll den här gången heller.
Nu börjar jag undra:
Finns han?
* * *
Hockeydrottningarna Sherry Ross, Devils-expert på News, och Lynn Zinser, Rangers-reporter på Times, hälsar hjärtligt i pressrummet.
Fördomsfull som jag är trodde jag de var bittra fiender, men det gläder mig väldigt att jag hade fel.
* * *
En nöjd Henke får kaka av målvaktstränaren Benoit Allaire, som alltid när han håller nollan.
Han får också prata tungan ur led med reporter efter reporter efter reporter. Det är närapå rekord-ansamling nere i svenskens omklädningsrumshörn..
Men han hanterar det så lugnt och coolt och säkert att man nuförtiden blir alldeles stolt.
* * *
Om jag hatar såna som står och ser dumma ut i trappor, då vet jag inte vad för slags känslor det finns kvar för den som bestämt att högtalarvolymen inne på Garden ska vara av startande-jet-på-JFK-nivå.
Kvällar som denna, när jag behöver ha telefonkontakt med redaktionen hemma i Stockholm, är det lätt att börjar törsta efter blod.
* * *
Nu har backen Dan Girardi börjat prata svenska också
– Jaha, Henke, säger han stapplande i ett försök att imitera…ja, man kan ju bara gissa.
* * *
Djup koncentration inne i pressrummet, 12 gravallvarliga män och kvinnor (plus jag då…) dansar på vad som inte borde vara alltför snäva deadlines.
Det enda som hörs är hur Brooks önskar Jay Greenberg en trevlig semester i Rom.
Där ser man.
Jag ska iväg, jag med.
Till er glädje, är det tänkt.
Vi hörs om någon dag.

Det är trist.
Tills Straka offrar sig och täcker tre skott i samma box play, trots att avsaknad av klubba
Då exploderar Garden – och sen är det plötsligt liv i luckan som vid…ja, rena derbyt.
* * *
Nu sitter Oduya faktiskt på den där läktarsektionen.
Ensam.
Törs man hälsa? Eller får han problem då?
* * *
Martys plock där på slutet, FivePoints, följdes inte av jubel.
Men av ett sus.
Kommer att visas på YouTube inom kort, that’s for sure.
* * *
Blev kort nu. Sitter och skriver annat, till andra avdelningar, samtidigt. Blir längre efteråt. Vi hörs då.

Det är, som vanligt när lede fi tar sig över Hudson-floden,  tomt på den högra sektionen av pressläktaren.
Där brukar motståndarlagens general managers, assisterande tränare och petade/skadade spelare sitta, men det går inte när Devils är på besök.
För då blir Lou Lamoriello osams med de råbarkade fansen på de billigaste platserna bakom vår sektion.
– De brukade sitta och håna honom och han blev helt vansinnig. Jag har sett honom kokande röd i ansiktet, berättar Stanley, den vänlige lilla farbror som vaktar pressläktaren.
Fan, det hade man ju verkligen velat se.
Tristast är dock att jag inte har något riktigt slagläge på Albelin ikväll heller.
Han håller sig verkligen undan.
Men vänta bara. Jag SKA prata med honom, hur förbjudet det än är.
* * *
Sa ju det. Henke är i kalasform. Han har räddat perioden åt lagkamrater som ställt till det och den mäktiga ”HEN-RIK”-ramsan dånar under cirkustaket flera gånger.
Men det är väl säreget att Tuytin och de andra ska behöva floppa hela tiden. Det är den sortens misstag Devils bara åker omkring och väntar på att få utnyttja, ju.
* * *
Garden jublar när speakern läser upp strykningarna i hemmalaget. Malik är nämligen petad för andra matchen i rad.
Det har Big Marek oväntat nog reagerat ganska surt på.
– Jag är grymt besviken, jag fattar inte det här. Men det är förstås mitt fel att vi inte gör några mål, grymtade den avhånade backen i News häromdagen.
Det är bra, så skapar man laganda!
* * *
Ja, FivePoints, Marty är också bra…
* * *
Halvseg, gäspande stämning här inne – trots att det handlar om derby.
Men så är klockan bara eftermiddag en trött söndag också.
Jag har aldrig fattat det där, varför man ska spela vid fem på söndagar.
Då är ju folk bara… bakis. Det var, och är antar jag,  lika i Elitserien när söndagsomgångarna alltid började  17.00. Jag vill inte ens tänka på hur många söndagseftermiddagar jag suttit i bilar på väg mellan Borlänge och Leksand och mått skit.
Lägg ner.
Hockey ska spelas på torsdag-, fredag- och lördagskvällar.
* * *
Det bär emot att säga, men jag har svårt att inte gilla en spelare som Zach Parise.
Rangers skulle ha tagit honom istället för Gomez.
* * *
På förekommen anledning hatar jag människor som står i trappor och bara ser dumma ut medan andra försöker passera.
* * *
Oduya spelar inte. Vad har hänt? Vet FivePoints?
* * *
Vi hörs nästa period.

Hade tänkt vara i Detroit eller Chicago i kväll, men det blev en så hektisk helg att det ett tag såg ut som att jag inte ens skulle kunna kompensera de uteblivna resorna med ett vanligt besök på Garden.
Men nu är jag är här för att genomlida vad som hotar att bli en osedvanligt jobbig derby-upplevelse för den med blå-vit-röda sympatier.
Lous robusta maskin har rullat in genom Holland Tunnel och den maskinen spinner som en djungelkatt just nu.
Samtidigt hackar Glen Sathers mer flashiga sportbil till lag betänkligt.
Devils har nio rakar segrar – tredje bästa sviten i klubbens 25-åriga historia – medan Rangers efter den fina segern borta mot Ottawa spelat tafatt och oinspirerat och ibland direkt dåligt.
Det känns det som det bara kan sluta på ett sätt.
Och så verkar jag inte vara ensam om att känna.
Devils-fansen här nedanför på läktarna är ovanligt självsäkra och kaxiga, medan The garden faithful mest sitter och muttrar ner i sina öl.
Det lilla hoppet, för Rangers-vänner,  är att Henke ska stå igen. När han blivit utbytt och dessutom varit bänkad en match brukar han spela som allra bäst.
Å andra sidan har Marty Brodeur inte precis varit dassig på slutet.
* * *
Min vän, Delvis-fanatikern FivePoints meddelar i kommentatorsspåret att han sitter hemma vid tv;n med nybryggt kaffe och gnuggar händerna.
Det gör bara saken ännu värre.
* * *
Brooks har en liten psykoanalys av Jagr i Post idag.
Den lämnar mig bara förundrad. Hur kan en man med de meriterna, med den talangen, med den stjärnstatusen, ha så dåligt självförtroende?
* * *
OK, nu åker vi.
Jag håller andan.
Vi hörs i första pausen, tror jag.

1) Utbytt i andra perioden, är Henrik Lundqvist slut?
Ros: – Ha ha ha.  Nejdå. Han är inte slut. Men kanske tjurig och vrång eftersom han ska stå så jäkla många matcher. Lundqvist står ju faktiskt mest i hela världen. Henrik, låt andrekeepern stå lite. Var inte så närig!
Bjurman: – Ja, nu är det kört. Hartford nästa. Nej, givetvis inte. Alla har svackor någon gång. Och erfarenheten säger att han följer upp floppar med fenomenala insatser.

2) Slagsmål verkar tillta i NHL, bra eller anus?
Ros:  –Bra. hockey är underhållning. Och när jublar publiken mest ? Vid schyssta slagsmål.
Bjurman: – Det är ju lite barnsligt, men jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt roligt. Bra? I lägen när lagkamraterna är sega känns det i alla fall som att en McGrattan, en Parros eller en Laraque kan väcka dem med en duktig holmgång.

3) Peter Forsberg –  vad händer?
Ros: – Att han inte skulle spela med Modo 07-08 har varit klart sedan i somras. Nu återstår NHL eller pension. Jag tror att han gör ett försök i jan-feb. Strular foten – då skiter han i hobbyn han så ömt älskar.
Bjurman: – Det enda som är helt säkert är att han avgör själv, helt oberoende av omvärldens åsikter. Jag hoppas han gör ett försök, de vore en dröm att få se honom igen.