Det blir förstås bråk när jag, i Atlanta-medias överraskande frånvaro, är den ende som ska in i den sällsamt kylslagna Thrashers-kabyssen.
En ny Devils-vakt har verkligen aldrig hört talas om att det står i avtalen att ackrediterad media har tillträde till delar av omklädningsrummen fem minuter efter slutsignalen, no matter what, och gapar om att jag ska ta mig till ”intervjurummet”.
Det löser sig först när en PR-man från Atlanta kommer ut och väldigt ursäktande drar in mig till Johan och Toby och Niclas (fast den sistnämnde ser jag aldrig till).
Vakten blänger mordiskt när jag är klar och kommer ut igen. Jag har förstört hans kväll genom att ha rätt.
Varför ska de alltid vara så vrånga och tvära just här?
Förklara, FivePoints, vad är det för vi-mot-världen-kultur som utvecklats i den här klubben?
* * *
Just som straffslagningen ska börja kommer det en fågel och sätter sig på räcket på pressläktaren.
En fågel!
Det var väl det man visste – The Rock är ett fuskbygge.
* * *
Ser aldrig till Abbe överhuvudtaget. Mefistofeles Lou har förmodligen något litet rum där han låser in de assisterande coacherna när journalister är i huset.
* * *
I och med att Zäta slutat , vilket ni kan läsa om i nya numret av S, trodde jag inte längre det fanns några svenska snusare i NHL.
Men både Tobias Enström och Johan Hedberg lägger in duktiga snuvor under sina respektive läppar.
– Jag beställer på nätet, säger Enström och pillar med tungan på en bautaprilla.
Ja, vem gör inte det.
* * *
Till skillnad från FivePoints gillar jag straffar. Jag tycker till och med att de ska skippa den där övertidsperioden och gå direkt på straffarna. Bäst av fem. That’s entertainment.
Men vad var det för löjlig variant den i övrigt briljante Kovaltjuk försökte sig på? Förstod han inte att det var Marty Brodeur han mötte?
* * *
Johan Hedberg ser fram emot All Star-breaket i januari. Det ska han och familjen nämligen tillbringa här i New York.
Jag kan inte låta bli att fråga om han är helt säker på att inte bli uttagen i östlaget.
– Ja, flinar den gode masen, det är jag väldigt säker på.
* * *
S, vårt eminenta sportmagasin, måste ni för övrigt köpa. Det var Zäta-reportaget vi var i Detroit och gjorde när Lilja hade så roligt på NHL-bloggens bekostnad…
* * *
Enström har en polare från Borlänge på besök hemma i Atlanta, visar det sig.
Kallas Stapleton, enligt Hedberg.
Ingen jag känner, tror jag, för den enda Stapleton jag har koll på befinner sig med hundraprocentig säkerhet i Bojsenburg i Falun, men även detta verkar vara en kanonkille.
– Han har sagt att jag alltid ska snacka med dig, vad som än händer, berättar Toby med ett leende.
There you go!
Borlängebor forever!
* * *
I kylan på perrongen i Newark, i väntan på ett försenat tåg som bara jag och fjorton ruffa luffare ska åka med, blir det nog faktiskt bestämt att den här sortens utflykter kommer att begränsas till ett minimum åtminstone fram till slutspelet i vår…

Min vän FivePoints gör sig tydligen illusioner om att det kommit mer folk till andra perioden.
Det har det inte.
Eventuellt har några stycken från de billigare platserna högst upp smugit ner och satt sig på lediga stolar närmare isen.
Men det är fortfarande Capitals-vibbar här.
Att de försöker visa en annan bild på tv bör inte förvåna. De som sitter på de rättigheterna vill aldrig avslöja att de visar evenemang ingen bryr sig om.
* * *
En som inte gått någonstans är en gast till kvinna som sitter alldeles nedanför pressläktaren.
Tror jag.
Det låter så i alla fall.
Hon reser sig ett par gånger per period och skriker som en vansinnig om regelbrott hon anser att domarna McGeough och Watson missat.
Det är som att ha en uppretad Janis Joplin som bänkgranne.
Svär gör hon också.
Som fan.
* * *
Har inte sett någon Albelin ännu, trots att han åtminstone under de inledande perioderna ska befinna sig någonstans på den här pressläktaren
Men vänta bara. Efter matchen ska vi kolla vad yttrandefriheten är värd i New Jersey.
* * *
Man kanske skulle varit i St.Paul istället. Det hade varit skoj att se hur Mattias Öhlund blir mottagen av Wild-fansen.
* * *
FivePoints har dock rätt i att Devils äger matchen.
Det  skulle förvåna om Atlanta förmår vända detta.
Men jag hoppas.
Jag har inte besökt Thrashers omklädningsrum sedan början av säsongen – och då var det ju så lagom lustigt där. Skulle vara kul att träffa Georgia-svenskarna under andra omständigheter.
* * *
Later.

”Is there anybody alive out there”, sjunger hemmasonen Bruce i PA-anläggningen.
Och det kan man verkligen fråga sig.
Det är så lite folk att jag kan höra argsinte Brent Sutter skrika instruktioner åt Johnny Oduya – trots att jag sitter uppe i taket.
De kommer säkert att presentera samma höga publiksiffra som vanligt, men tro mig,  det är på sin höjd halvbesatt här.
Talrika rader på alla – alla! – läktarsektioner gapar helt tomma.
Så trist.
Var det för den här sortens publikfester Lucifer Lamoriello tyckte att man måste bygga The Rock?
* * *
Det känns som att Tobias Enström är på isen hela tiden.
Och norrlänningen spel är lika stort som han själv är liten.
Toby gör ju allt rätt – och med en självsäkerhet man egentligen inte ska kunna besitta med hans högst begränsade rutin.
Målet är till exempel hans. Såg ni hur han i exakt rätt läge klev upp och nöp till?
En fröjd, den mannens start på NHL-karriären.
* * *
Enda gången publiken här inne lever upp är när någon drar den klassiska visselramsan från Garden.
Fast här skriker de inte om Potvin. Här skriker de:
– Rangers suck!
Givetvis.
Det är hatet mot storebror som förenar fansen till förortslagen, också när han – storebror – är frånvarande.
* * *
Kul, men oväntat, att se Hedberg i målet.
Lehtonen höll ju nollan i comebacken mot Islanders i går kväll.
Fast Don Waddell – numer permanent coach – verkar ha viss fingertoppskänsla. Leksingen gjorde ju några riktigt armsvetssframkallande räddningar i början och mitten av perioden.
Har ni som ser på tv fått någon förklaring till bytet? Handlar det om att Lehtonen varit borta för länge och behöver en försiktig återkomst?
* * *
Ansiktsmålarna kompletteras av fans som satt på sig rödblinkande djävulshorn.
Att man aldrig skaffat sig såna…
* * *
Det här var knappast den bästa perioden för säsongen, men man ser ju  ändå tydligt att det är ett nytt New Jersey som tagit form sedan vi senast var här,
Och det är ju märkligt.
Hur det än ser ut i början, hur mycket flyktade spelare än saknas, får Bad Lou till slut alltid igång sin satans maskin.
* * *
Hörs snart.

Tar tåget ut.
För the highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive.
Samt en del snö.
Och NJ Transit-tåget går genom en miljö som verkligen bekräftar bilden av Jersey som ett…ja, jag höll på att skriva något fult med kopplingar till delar av den mänskliga anatomin man vanligtvis benämner stjärt.
Man sitter och glor på det fulaste industriområde som tänkas kan – och plötsligt är man framme.
Garden state my ass,
Men det går fort.
En kvart från Penn Station.
Det är ett väldigt lyft jämfört med de strapatser det innebar att försöka ta sig från Manhattan till medeltidsrucklet i Meadowlands.
* * *
Ser en facepainter redan på tågstationen.
Puddy!
Eller är det FivePoints? Han såg ju ut så i min dröm häromnatten…
* * *
I dagsljus, om den här grågrumsiga sörjan förtjänar att kallas något så stort,  blir konturerna tydligare och promenaden från Penn Station – stationen heter ju så här också – mindre påfrestande för nerverna. Så farligt ser det ju inte ut i själva centrum.
Men det är bara något kvarter härifrån Bobby Baccala blev skjuten i ögat när han skulle collecta veckan booking-insatser…
* * *
Idag ska jag prata med Tommy Albelin, whatever it takes.
* * *
Den första svartabörshaj som kommer fram är en sju poängs kopia av Paulie Walnuts.
Det känns magiskt.
* * *
Saknar min Eken. Dels kändes det tryggare att ha honom som sköld i de här kvarteren när vi begick gemensam Jersey-premiär för några veckor sedan, dels vill jag ha någon att diskutera kulinariska spörsmål med. Han hade haft mångfasetterade synpunkter på den kladdkaka som helt sensationellt serveras i pressrummet idag.
* * *
Sherry Ross, Daily News egen Jersey Girl, för  ett upprört pressrumssamtal om flygplatssäkerhet med en fotograf från New York Times.
En ny mikrofon hon just köpt väcker hela tiden säkerhetspersonalens misstänksamhet när hon ska ut på road trips.
Nu vet ni det.
* * *
Nu börjar uppvärmningen.
Dom jag kommit hit för, Marty i Devils-kassen och Toby i Thrashers försvarslinjer, ser båda fina ut.
Vi hörs i första pausen.

Idag kom snön.
Det är vitt på taken jag ser från fönstret, slaskigt nere på trottoaren och kaos i trafiken.
Ja, det behövs bara nån snöflinga – sen kan new yorkarna inte köra bil längre.
Jag avundas inte de vänner som varit här på besök i veckan och nu ska krångla sig ut till Newark i den fåfänga förhoppningen att kärran mot Stockholm lyfter bara några timmar efter utsatt tid.
Själv ska jag till The Rock för att se Devils-Thrashers, så jag får väl min egen dos besvär.
Hänger ni med?
Det blir någon form av live-rapport, om jag överlever promenaden genom downtown Newark. Fast ni kanske bara tycker det är kul när Rangers spelar…?
Matchstart 23.00, er tid.
* * *
Mer småtjafs om Henke:
Idag skriver John Dellapina i News att Brendan Shanahan haft ytterligare ett litet kvartssamtal med Lundqvist – den här gången i något strängare ton. Ämnet ska ha varit att den svenske målvakten talat för öppenhjärtigt med media om sin syn på utespelarnas oförmåga att göra mål.
Är de så känsliga, skyttekungarna?
* * *
Ottawa-tidningarna kokar av vrede. Får de som de vill ställs en golfrunda laget planerat i Florida kommande vecka in – och ersätts med ett stenhårt pass i nån sunkig islada utanför Tampa.
* * *
Som någon säger här ovan – nu vill vi ha en  Ros All Star också.
* * *
Okej, vi hörs från andra sidan Hudson-floden.

Kommentatorn Martin Berg har tjatat om att jag ska  presentera en egen All Star-uppställning.
Så okej, här kommer en. Eller två, faktiskt.
Jag är så förtjust i de svenska NHL-spelarna, så engagerad i deras öden och mån om att det ska gå bra för dem att jag egentligen inte kan rösta på några andra (dessutom vill jag att så många som möjligt kommer till Atlanta, så att mina chefer inser att vi måste vara på plats!)
Men det blir kanske lite trist, så jag har helt sonika tagit ut två femmor i varje konferens. En helsvensk och en ickesvensk.
Det handlar i inget av fallen bara om de jag tycker är bäst. Det handlar om de jag gillar mest – av en eller annan anledning.
Jag har vidare helt struntat i spelarnas normala positioner. Vi får till exempel leva med att ha två centrar i det svenska östlaget. Det är All Star-lag det här.
Okej, here goes:

Svensklaget
EAST
Henrik Lundqvist
Tobias Enström
Henrik Tallinder
Mats Sundin
Michael Nylander
Daniel Alfredsson

WEST
Mikael Tellqvist
Nicklas Lidström
Andreas Lilja
Henrik Zetterberg
Tomas Holmström
Daniel Sedin

Icke-svensklaget

EAST
Ryan Miller
Kimmo Timonen
Brian Campbell
Jaromir Jagr
Vincent Lecavalier
Maxim Afinogenov

WEST
Marty Turco
Sergej Zubov
Brian Rafalski
Pavel Datsyuk
Joe Sakic
Andy McDonald

Fotnot: Teemu Selänne hade varit mest given av alla i den sista femman, men han spelar ju inte (mer än möjligen i Ejendal efter nyår…) så honom får vi tyvärr stryka.

Tomas!
Vi är alltid osams.
Men jag har fan svarat på dina mail.
Glömde dock detta. Sorry. Här ska jag nu försöka svara.

1. Mats Sundin. Nä, kanske inte. Andreas kanske. Karlsson. Han verkar inte ha det så kul just nu. Och det finns säkert någon lägenhet på Noret hemma i Leksand han kan låna…
2. Han har slagit igenom medan jag varit här borta, så jag har inte sett honom och vet ärligt talat inte. Men något säger mig att det oavsett omgivning skulle ta åtminstone några år att hitta rätt här.
3. Draftingen har misslyckats, that’s for sure. Men jag är inte så säker på att de verkligen stter fast i bottenträsket längre. Framförallt Coyotes har ju sett verkligt starka ut sedan Bryzgalov dök upp i kassen. De har desutom Don Maloney som GM sedan början av den här säsongen och han vet definitivt hur man bygger framgåbng.

Stämningen i Rangers omklädningsrum efter säsongens första derbyseger mot ärkefienden från Long Island är så avslappnad att det blir ombytta roller.
Jag och Nyström sitter på målvaktsbänken medan Henke står upp och vrider svetten ur undertröjan.
– Känn er som hemma, flinar han till slut.
Rätt kul.
* * *
I samband med noteringen om Comries kärleksliv är jag tvungen att googla en grej om Hillary Duff.
Varpu, den finska kollegan, frågar förbryllat vad jag pysslar med.
Jag förklarar att Duff och Islanders-stjärnan dejtar – men syster Varpu tror inte ett ord.
– Det var den sämsta ursäkt jag hört, fnyser hon.
Hon är alltså övertygad om att jag sitter och kändissurfar mitt under pågående match.
Just snyggt.
* * *
Det är inte så ofta man ser senapsgula kostymer i pressutrymmen på idrottsevenemang, men denna kväll knallar en äldre hippie omkring i en sådan och ser oberörd ut.
Om jag förstår skvallret från Daily News-Dellapina rätt är han författaren som på 70-talet skrev boken om Rangers i vilken Anders Hedberg erkände att han fick erektion när han gjorde mål.
En hjälte alltså.
Den som har namnet är välkommen att berätta.
* * *
Stephen Valiquette har lärt sig mer svenska.
– Godkväll, säger han plötsligt och sträcker fram en näve större än en genomsnittlig pescatore-pizza.
Snart kan vi genomföra hela intervjuer på ärans och hjältarnas språk med Henkes drottning.
* * *
Mina Islanders-killar klarar sig helskinnade genom hela matchen.
Så har de inte så mycket att kaxa om heller.
Men det brakar istället till några sektioner längre ner.
Ser en baseboll-kepa som flyger genom luften och Rangers-fans som står och skriker om ”asshooooole”.
Detta är underhållning.
* * *
– Idag skiter jag i omklädningsrummet, säger Eken vid slutsignalen.
Jag tycker jag är väldigt rolig när jag replikerar att han nog, för säkerhets skull, borde använda muggen i pressrummet istället.
* * *
Jagr gör sin bästa match på över en månad och är efteråt så glad att han till och med skrockar och skrattar med tjeckiska reportrar.
Sen går han fram och slår Larry Brooks på skinnjacksaxeln och visar sin nya, jämna tandrad.
De drar sig sedan undan för nytt enskilt samtal.
Så nu blir det spännande att läsa Post i morgon bitti igen.
* * *
Martin Berg, jag funderar fortfarande över det där All Star-laget.
Kommer i ett separat inlägg, jag lovar.
* * *
Greenberg har tydligen en tajt deadline.
Några radioreportrar som är klara för kvällen står och skrattar och herr krönikören vänder sig i panik om och skriker uppjagat åt dem:
– Guys, guys…can you take it outside?
Kul att se att det finns fler med bräcklig koncentrationsförmåga…
* * *
Vi får aldrig någon lösning på pajmysteriet
Eken törs aldrig fråga pressrumspersonalen om det var pumpa han åt.
Hur ska vi nu kunna leva med ovissheten?
* * *
Nu blir det kul att åka hem och möta dörrmännen.
Simon har hunnit gå hem, men Basil jobbar och han håller på Islanders.
Där finns det en del att ta igen, om man säger så.
Sen ska jag se Canucks slutperiod också.
Adios, bloggamigos, adios.

Wow, Rangers gör fyra mål på två perioder.
Fyra?
Ja, det är ju Rozsival som prickar in Islanders första.
Med Malik på skadelistan trodde man att vi skulle slippa den sortens pajaskonster, men Michal saknar kanske sin gamla backpartner och ville ge honom en liten tribut.
* * *
Det är alltså Colton Orr som tar hand Simon.
Med besked också.
Efteråt skakar Hollweg kompisen Orrs hand och jag tror fortfarande att han vill ha en egen liten showdown med banemannen från Long Island.
För övrigt är det ju märkligt att Garden-publiken låter Simon komma undan så lätt.
Om de inte kan glömma att Potvin tacklade sönder  Lill-Pröjsarn för 28 säsonger sedan borde väl förra årets händelser i Nassau Coliseum leda till uppror.
* * *
Islanders-pojkarna bakom mig har fortfarande okrossade näsor i sina allt rödmosigare anleten, men de sitter mitt i värsta Rangers-territoriet och blickarna från omgivningen när de jublar åt bortamålen skulle få i alla fall mig att hålla en lägre profil i fortsättningen.
Det är en viss sorts råbarkade new yorkers som sitter på de billiga platserna högst upp, bakom oss på pressläktaren. Man får lätt för sig att de alla jobbar i cementbranschen i Brooklyn och har starka band till familjer som heter sånt som Gambino och Genovese.
* * *
Comrie gör ett mål somliga här uppe tycker att Henke borde tagit – och Hillary Duff jublar glatt på de dyra sätena precis bakom målet.
Hon är nämligen ihop med Comrie.
Det får vara dagens avslöjande.
* * *
Inte ett ord om pumpa från sätet intill på flera minuter.
Men efteråt har Eken lovat ta reda på sanningen.
Vi väntar spänt.
Okej.
Efter matchen!

Det är inte riktigt lika kul som senast.
Inte på planen i alla fall.
Och det beror i första hand på Averys frånvaro. Det är han som livar upp den här sortens tillställningar.
Fast det är klart, Colton Orr vet också hur man kryper innanför skinnet på motståndare; man förstår att Brendan Witt & co inte sympatiserar med den boarding domaren får till en roughing i slutet av perioden.
Och så har Ryan Hollweg och Chris Simon haft några diskussioner som sannolikt inte  rymt några ömhetsbetygelser.
Sprängkraften i den relationen  lovar stor underhållning i kommande perioder.
* * *
Efter 1-0-målet, när Rangers lyckas etablera något så udda som press i motståndarzonen, är det inget fel på stämningen heller.
Då  rullar stridsrop som  ”Potvin sucks” och ”Dipi sucks” och ”Let’s go, Rangers” mellan de i det närmaste fullproppade läktarsektionerna.
Och mitt i kaoset sitter Isle’s-fans och gör vad de kan för att reta Manhattan-snobbarna.
Jag har koll på ett gäng uppenbart kaxiga Long Island-grabbar snett bakom mig. De hinkar bira och skriker otidigheter och jag kan nästan garantera att de hamnar i trubbel innan kvällen är över.
* * *
Kors i både tak och golv – ett vanligt, klassiskt Jagr-mål utifrån högerkanten. Det känns som det är flera säsonger sedan man såg något dylikt.
* * *
Eken fortsätter filosofera om sin paj.
– Jag vet faktiskt inte om det  var pumpa. Men det var i alla fall inte äpple, det kan jag säga. Och jag gillade den, säger han medan Petr Prucha försöker forcera Bruno Gervais.
Vi andra är här för att kolla hockey…
* * *
Powerplay är ingen stor gren i New York-området just nu.
* * *
Nu smäller det.
Hollweg-Simon…jo, det är dags för den returen nu.
Vi hörs i nästa paus.