Ha!
Vilken holmgång.
Raggarhockey, sa Freddy i kommentatorsspåret – och det är en beskrivning så god som någon.
Satan så kul att se är det, hur som helst.
Det smäller hela tiden – på isen såväl som på läktarna.
När Islanders leder med 2-0 är det en Long Island-provokatör, i matchtröja, som går  i en av gångarna mellan läktar-etagen och ger hemmapubliken fingret.
Det kräver lite balls, får man väl erkänna.
Men just då reducerar Rozsival och, ja, jag ljuger inte, en hel läktarsektion kastar sig över snubben – och sen utbryter komplett kalabalik.
Roligaste kvällen i Garden i år, no doubt.
* * *
Henke släpper in två mål som de väl här skulle beskriva som softa.
Men han kompenserar – säkert i ren vrede – med en serie helt sanslösa räddningar senare, framförallt i ett numerärt underläge när Avery, igen, sitter utvisad.
* * *
Man kan lätt få för sig att Jagr inte gillar den här sortens drabbningar.
Nummer 68 syns inte till alls.
* * *
Känslan är fortfarande att Islanders vinner detta.
De känns farligare när de kommer fram i chanser – och de känns tyngre när de biter sig fast i Rangers zon, vilket de gör påfallande ofta.
* * *
Nu ska vi inte se om vi hinner med lite kaffe också.
Fortsättning följer garanterat.

Spelmässigt dassig period.
Men det är liv i luckan.
The Garden Faithful, som Rangers-fansen kallas, har inte varit så här tända på hela säsongen.
Och även om spelet suger finns det annat att hetsa upp sig över…
Inga jättefajter, men mycket irriterat småtjafs.
Roligast är det när Rick Dipietro ger Avery en mörsare i skallen efter en bökig situationen vid kassen.
Då är Henke faktiskt på väg över planen – men han stannar innan mittlinjen.
Ha ha, det hade sett ut det. Boxar-Lundqvist!
Ungefär samtidigt utbryter förstås slagsmål på de ”billiga” platserna ovanför pressläktaren. Ölmuggar flyger, knytnävar träffar hakspetsar – och till det vanliga ”asshole”-skanderandet blir en överförfriskad gäst från Long Island utkastad.
Det är så här det ska vara.
* * *
Chris Simon kommer so far lindrigt undan. Vare sig publiken eller Rangers-spelarna har sett till att han fått betala för gammal ost ännu.
Men Colton Orr ser het ut, det kommer nog att smälla innan kvällen är över.
* * *
Räknar bara till fyra ”Potvin Sucks” under perioden. Det är istället ”Dipi” som suger enligt The Garden Faithful.
* * *
Islanders, regionens eget Brommapojkarna, slår…vad, åtta icing på två minuter i början?
* * *
Japanska reportrar på pressläktaren. Spännande. Man kanske skulle fråga om de vet hur det går för Rico.
* * *
Inga svenskar i Islanders. Trodde jag. Men enligt älskvärda finska kollegan Varpu, som jag har turen att ha bredvid mig ikväll, talar hennes landsman Sean Bergenheim flytande svenska. Det var en nyhet. Av gott slag. Då har man ju nån att prata med även om Brommapojkarna vinner.
I’ll be back.

Islanders på Garden…
Då brakar det loss.
Någon visslar en liten trudelutt och som på ett kommando svarar hela Garden…ja, vad?
Första gången man hör det krafsar man sin bänkgranne i skjortärmen och frågar ivrigt vad  det är frågan om.
Har man då någorlunda upplysta konnässörer omkring får man veta att de skriker:
– Potvin Sucks!
Det är ett stridsrop som vittnar om att det finns läktarkultur och traditioner också i USA.
Och det har med vår egen Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilson att göra.
I en match våren 1979 blev han så svårt tacklad av Islanders legendariske back Denis Potvin att han fick foten förstörd för resten av säsongen.
Det tyckte Rangers-fansen var för jävligt, så varje gång organisten i hallen spelade den klassiska ”Let’s go band”-slingan svarade de med ett unisont:
– Potvin Sucks!
Den pryda Garden-ledningen ansåg efter ett tag att tilltaget  började kännas olustigt och bad publiken upphöra med otidigheterna. Utan resultat. Då avpolleterade man organisten helt och hållet. Men gav sig new yorkarna för det, tror ni?  Yeah right. De började själva vissla trudelutten – och fortsatte häckla Islanders-busen så mycket de hade lust till.
Och 28 år senare, när både ”Lill-Pröjsarn” och Potvin sedan flera decennier är hockeypensionärer, fortsätter ramsan eka under det välvda cirkustaket.
I synnerhet kvällar när Islanders är på besök. Då rullar den nästan konstant mellan läktarsektionerna.
Någonstans tycker jag det är vackert att ett  sådant litet uppror mot the powers that be kan vandra ner genom generationerna och bli en del av ritualen i den gamla hallen.
”Lill-Pröjsarn”, som fortfarande kommer hit några gånger om året och kollar sitt gamla lag, vet inte vad han ska tycka.
– Det är ju lite kul att man är del av av traditionen, sa han när jag frågade om ramsan häromåret.
– Men jag och Potvin har ju inget otalt  med varandra, vi är tvärtom vänner. Så lite konstigt är det ju.
Rangers-fansen bryr sig inte.
Jag hör det redan, genom väggarna i pressrummet, just som uppvärmningen ska till att börja:
Vissel-vissel-vissel-vissel:
– Potvin sucks!
* * *
Hur ska det här gå då?
Jag lutar åt Islanders-seger.
Rangers ligger visserligen fem poäng före i tabellen, men lillebröderna från Long Island har fyra matcher färre spelade – och de är alltid bra mot Rangers.
Vi hörs om ett tag.

I Detroit verkar de fortfarande ha förtroende för Hasek.
– Vi vet att han kommer att vinna många matcher åt oss. Ingen är oroad, säger Kris Draper till Detroit Free Press.
Samma typ av försäkringar kommer från Nicklas Lidström och coachen Mike Babcock.
– Det som hänt på slutet är inte ett Hasek-problem. Det är ett lag-problem, menar den senare.
Men vad ska de säga?
Att kompisen är slut och förmodligen måste ersättas?
Jag tror, som de flesta av de som uttalat sig i kommentatorsspåret, att tiden börjar komma ikapp The Dominator.
* * *
Mår bättre nu.
Typ.
Men det blir inga häftiga rörelser på Garden ikväll…
* * *
”Peanut butter and jam. Hamburger and fries. Matt Stajan and Alexander Steen”.
Så inleds en färsk artikel i Toronto Star.
Andemeningen är alltså att Alex Steen och Matt Stajan är en perfect fit i Maple Leafs alltmer effektiva checking line.
Och herrarna håller med.
– Vi har suverän kemi, säger Stajan.
Kul att Alex, en på alla sätt förträfflig spelare, får lite uppmärksamhet.
* * *
Är det förresten bekant att Red Wings privata plan, det som fastnade i leran på St Louis flygplats förra veckan, kallas Red Bird One?
Coolt.
* * *
Det hjälpte inte att NHL tog en av svenskarna från Canucks inför matchen mot Calgary.
De som var kvar räckte gott och väl för att knäcka cowboysen från Albertas prärie.
– Näslund och Sedin-bröderna var bäst på plan, tvingades till och med Mike Keenan erkänna.
Åt sitt eget lag, nu på tolfte plats i konferenstabellen, kan den kontroversielle coachen förmodligen bara ruska på huvudet.
Men han verkar ha återfått förtroendet för Anders Eriksson. Bollnäs-Kasatonov spelade över 30 minuter mot Canucks!
* * *
Vänta bara.
Inom några dagar kallar Dallas upp Joel Lundqvist igen.
Stars ska nämligen till New York och spela mot Rangers till helgen – och ingen inblandad vill missa den gratisreklam ett möte mellan bröderna Lundqvist renderar.
Samma sak hände ifjol. Mindre än 24 timmar innan match fick Joel hasta iväg från fucking Iowa. Då gjorde Henrik en av karriärens bästa matcher – och Joel tog chansen; Iowa Stars fick klara sig utan sin stjärna efter den aftonen.
* * *
Kul intervju med Nicklas Bäckström och ”Nyllet” på nhl.com idag.
Särskilt rolig är uppgiften att den matintresserade Nylander ständigt bjuder hem ”Bäckis” på middag, men hela tiden måste sänka ambitionerna eftersom gästen bara äter pasta och kyckling.
Gävle-pojkar…
* * *
Okej, derby på Garden ikväll.
Rangers-Islanders.
Kan bli hur kul som helst.
Särskilt som det är Chris Simons första match på Manhattan sedan baseboll-svingen mot Ryan Hollweg.
Bloggen är förstås på plats.
Häng med.

Sjuk idag.
Nej, inte fyllsjuk, mind you.
Så mycket kul finns det inte att göra i Buffalo ….
Det är någon form av maginfluensa som drabbat yours truly.
Fan också. Jag skulle till Elaine’s och diskutera Jason Strudwick i kväll. Istället ligger jag och halvyrar framför tv:n.
Måste jag ändå passa på att gratulera kommentatorsspår-skribenten FivePoints.
Hans Devils vann ju stort borta mot Flyers i natt – och den magnifike Martin Brodeur fick därmed sin 500:e seger.
Det är rätt fantastiskt, det.
Bara Patrick Roy har passerat 500-strecket tidigare – och nu är fenomenale Marty ute efter hans han rekord på 551.
* * *
Pinsamt för Detroit att släppa in tre mål i numerärt underläge.
Pinsamt för Hasek också. Han agerade riktigt dåligt på samtliga mål.
Har han bara en av sina berömda svackor, eller börjar The Dominator bli gammal på riktigt?
Diskutera det tills jag blivit bättre.
Nu ska jag dricka Pepto Bismol och lägga mig.

Går fram till Hanky Tank i Sabres lyxiga omklädningsrum och säger som journalister brukar säga när de inleder konversationer med idrottsmän som just haft haft en framgång.
– Ja, det gick ju bra det där…
Då ekar det några platser nerifrån, på svensk-tjeckiska:
– Ja, det gick ju bra det där.
Spacek….
Det visar sig att lite svenska sitter i sedan åren i Karlstad.
– Jo, det är många år sedan. Men man följer ju med Färjestad. Jag pratar med Håkan ibland, berättar han.
Meddelas endast på detta vis.
* * *
Lindy beordrade alltså ingen Visby-taktik.
Så Sabres höll sina 4-1 ända in i kaklet.
– Jäkligt skönt, säger Hanky Tank när han fått tyst på bänkgrannen Jaroslav.
– Nyckeln var att vi fick den där ledningen. Vi har spelat bra även i tidigare matcher men hittat sätt att förlora istället för att vinna. Nu gjorde vi rätt.
Med sin egen insats är gnagaren halvnöjd.
– Jag och Toni (Lydman) snackade om att vi hade det tungt i första perioden.
Ah, vilken överdriven självkritik.
Koivu-kedjan kom ju ingenstans.
Hanky Tank var kung, punkt och slut.
* * *
Verkar som Jussi Jokinen har en trevlig kväll nere i The Big D.
Fyra mål…det är inget jok…inen. Nä, fy fan. förlåt, verkligen.
* * *
Några av Habs-fansen blev till slut så packade att vakterna slängde ut dem.
Och efteråt står de i kylan på parkeringen utanför HSBC och muckar med alla som råkar gå förbi.
Det finns puckon i Montreal också.
* * *
Ska man tippa att Marty Brodeur börjar bli lite frustrerad nu?
Ingen vill ge honom den där 500:e segern.
* * *
Vi åker tåg tillbaka till hotellet, det gratiståg som helt sympatiskt går fram och tillbaka längs huvudgatan i Buffalo dygnet runt.
Där utbryter en sån typisk amerikansk scen. Vi frågar lite försynt om någon vet var vi ska gå av – och minuten senare är hela vagnen inblandad i en glad debatt om varifrån man enklast når Hyatt Regency.
En särskilt trevlig herre i grå mustasch och snälla ögon insisterar på att vi ska hoppa av vid något som heter Fountain Plaza.
– Min fru säger det. Och hon har aldrig haft fel i hela sitt liv, hävdar han.
Hustrun nickar förtroendeingivande.
Och det visar sig att hon har rätt.
* * *
 På hotellet är det så mycket kids i hissar och korridorer att jag till slut måste fråga en ung gosse vad som pågår.
– Det är konferens för future business leaders of the world, meddelar han stolt.
Såna vill man ju hålla sig väl med, så jag håller upp hissdörren för denne Trump in spe. Hoppas han minns när han regerar världen om 25 år…
* * *
Jaha, ni som kommer in här nu och undrar vad det här är för konstigheter bör läsa bakifrån och börjar förslagsvis med del 1 av Ludvika-texterna.
Det är så det är upplagt.
Nu ska pappa Biffen gå till hotellbaren.
Adjöss.

Nu blir det kortfattat här.
Hann inte ens gå och hämta kaffe i förra periodpausen.
Så kan vi inte ha det.
Habs kom ut starkare i andra, men Sabres svarade upp bra och det börjar kännas som att Montreal omöjligen kan vända detta.
Å andra sidan är jag mannen som efter första perioden i en femte avgörande SM-semi uppe i Leksand för alldeles för många år sedan stod upp och gormade åt Big Jörgen:
– Packa trunken, Jönsson, säsongen är slut!
Också då hade ”mitt” lag en tremålsledning – och det slutade förstås med hela livets bittraste förlust.
Men Sabres har Lindy Ruff som coach. Inte Torgny Bendelin från Visby…
* * *
Klacken här nedanför börjar bli duktigt bladig nu.
De skriker bara ”skjuuuut” mest hela tiden. Tror jag. Hur säger man det på franska?
* * *
Var det Hanky Tank som skickade Hamrlik över sargen? Jag hängde inte riktigt med där. Men kul var det.
* * *
Morberg har gått. Så nu kan jag randa på. Men: Kaffe. Återkommer efter matchen.

Som Abris skulle sagt:
Ketchupflaskan gick i topp.
Sabres, som hamnat i underläge de senaste tio-tolv matcherna och fått ligga och jaga kväll efter kväll efter kväll, smackade alltså in tre direkt i första.
Och när man ser dem live är det ingenting annat än ofattbart att de här gossarna trampar omkring i samma bottenslam som Phoenix och Washington.
Det går till exempel fortfarande lika svindlande fort när de har pucken.
Afinogenov alltså…
För att citera den store Peter Wennman:
Det måste göra ont i isen när han trampar igång.
Det här kan, känns det som, bli kvällen när Buffalo vänder säsongen i rätt riktning.
* * *
Apropå Afinogenov.
I en reklampaus kör de en sekvens i jumbotronen där fansen försöker stava hans namn.
Går fullständigt åt pipan för ett tiotal vuxna harcore-fans. Sen kommer en tioårig tjej och sätter A-F-I-N-O-G-E-N-O-V på två sekunder.
Efteråt zoomar de in ryssen i båset – och han sitter och gapskrattar.
Ja, det får inte bli FÖR allvarligt.
* * *
Två av målen skulle Huet ha tagit.
* * *
Trevligt att få höra båda nationalsångerna. Det får man i och för sig alltid i Buffalo, egendomligt nog. Närheten till Kanada, lyder förklaringen. Men Detroit har lika nära till grannlandet i norr och i The Joe nöjer de sig allt med ”Star-sprangled banner” när Red Wings möter amerikanska lag.
Men inte mig emot.
Jag gillar ”Oh, Canada” skarpt.
* * *
Stämningen är inte vild, men okej – och här är det i alla fall fullsatt på riktigt. Det känns skönt efter att ha beskådat öde läktarsektioner i Philly och Detroit och Jersey.
* * *
Får flukt på en äkta Hegerfors på ena kortsidan:
”What the Hecht – You must be Jochen”, står det på en skylt.
Usch, så dåligt.
* * *
Hanky Tank går upp mot Koivu-kedjan praktiskt taget varje byte – och han är en gigant.
* * *
Däremot har Habs-fansen tystnat betänkligt. De verkar mest ägna sig åt att hinka Bud Light och svära på franska nu.
* * *
Nu måste jag sluta. Mannen på stolen intill mig ser ut precis som Per Morberg, fast med bandana,  och han verkar av någon anledning inte gilla att jag sitter här och knattrar.

Då är det friday night i HSBC Arena då.
Uppvärmning pågår.
Precis som någon slog fast i kommentatorsspåret älskar jag den här arenan.
Eller älskar…den är i alla fall en av favoriterna av de nya, moderna hallarna. Stor, men ändå tajt och intim. Det känns som att även vi som sitter högst upp befinner oss ganska nära isen. Därtill är den, med sitt genomgående marinblå tema, verkligt enhetlig. Det ger särprägel och särprägel borde alla hockeyhallskonstruktörer sträva efter.
Sedan brukar det bli bra drag här inne också. Jag har visserligen bara bevittnat slutspelsmatcher tidigare och då är det kanske inte så konstigt att hela bygget kokat, men jag har en känsla av att Buffaloiterna (fint ord jag tror att jag just uppfann) kommer hit och partajar ikväll också.
Det verkar ju  inte finnas så mycket annat de kan göra…
* * *
Skoj match kan det bli också. En stockholmare i hemmalaget – inga namn! – muttrade visserligen om ”tråkiga Montreal” tidigare idag, men det handlar om två divsionskonkurrenter som ogillar varann med ganska avsevärd hetta, och båda vill garanterat vinna.
Sabres måste vända sin sensationellt usla trend, annars börjar tiden rinna ifrån dem.
Och Montreal vill garanterat befästa sin ställning som Northeast-divisionens kronprinsar.
* * *
Nu kom en trevlig flicka förbi med den officiella laguppställningen.
Nej, ingen Tim Connolly i Sabres ikväll heller. Och ingen Adam Mair.
* * *
”Eye of the tiger” i högtalarna innan Sabres kommer ut på isen.
Now, är inte det VÄL gaggigt?
* * *
Det skakar oroväckande i mitt bord. Det är Habs-klacken, placerad precis nedanför pressläktaren, som börjat röja. För jo, Canadiens har, som enda stora nordamerikanska idrottsorganisation, en klassisk klack av europeiskt snitt. Som sjunger och kör ramsor och gapar.
Man måste ta sig upp dit. Det är alldeles uppenbart nåt väldigt speciellt med det här laget.
* * *
Ah, nu blev det Rolling Stones ”Street fighting man” istället.
Det är desto mer classy.
* * *
Sabres behöver första målet, har det tjatats om i lokal media.
Tänk på det.
Nu kör vi.

Den här helgen skulle jag ha varit i Las Vegas, men den resan fick av olika skäl ställas in.
Och nu är jag istället i – Buffalo.
Inte riktigt samma sak, om man säger så.
Mats Sundin visste vad han gjorde när han häromveckan använde just Buffalo som exempel på var det kanske inte alltid är så oerhört festligt att åka när man spelar i NHL.
Detta kan faktiskt vara USA:s Ludvika.
Fast kallare.
Att det snöar, att de isande Lake Erie-vindarna svider i skinnet och att det är grått som runt hjässan på Glenn Hysén goes liksom without saying.
Så ser det alltid ut här uppe.
Men jag ska inte klaga. Jag får stå i båset under Montreals morning skate i maffiga HSBC Arena och det är i sanning häftigt.
Noterar att jag glömt hur förföriskt det är på riktigt nära håll, det  knirrande, knarranade ljudet av välslipade skridskor mot nyspolad is.
Noterar också att Saku Koivu är väldigt glad.
Han spexar med medspelarna, skrattar gott när tuffe coachen Guy Carbonneau säger nåt och jublar överdrivet när han klappar in en puck bakom Cristobal Huet.
Ännu gladare verkar Mike Komisarek. Han har väl fortfarande roligt åt Brian McCabes bjudning.
* * *
Vi har hunnit halva vägen när jag inser att jag inte slagit av mobilen.
Första gången något sådant hänt.
Det kan bero på att flygvärdinnan är en av de sex-sju vackraste människor jag någonsin sett (ja, Stefan Åsberg, du är en av de andra).
Och tänka sig – trots denna oerhörda säkerhetsöverträdelse lyckas piloten flyga åt rätt håll.
* * *
Sabres, som spelade mot Ottawa igår kväll, har frivillig morgonvärmning.
Henrik Tallinder väljer att softa i omklädningsrummet.
– Vi kom hem sent i natt, tror klockan var bortåt två. Det är en kort resa från Ottawa men mycket strul med immigration och tull och sånt, berättar Hanky Tank.
Jo, så lyder tydligen den mäktiga Gnaget-backens fullständiga smeknamn.
Hanky Tank!
* * *
Fantastiskt att se uppståndelsen när Habs tränar.
Det är mediauppbåd som vid en italiensk ligamatch och fans  som jublar, tar bilder och kräver autografer.
Och överallt hör man franska. Jag förstår inte ett ord, men mitt i en ivrig diskussion är det en ettrig liten typ – Le Journals Lasse Anrell kanske, vad vet jag – som säger ordet ”Bada-Bing”.
Hm, här trodde man att världens vassate hockeyskribenter stod och diskuterade power play-strategier.
I själva verket drar de ”Sopranos”-skrönor för varann.
* * *
Sitter i skrivande stund i lobbyn på Hyatt Regency och väntar på att rummet ska ”bli klart”.
Roar mig med att titta på Canadiens-spelare som fördriver tiden med latte-festivaler vid Starbucks-disken. Jag vet inte exakt vilka de är, men hockeyspelare på roadtrip är omöjliga att ta miste på
De är alla stora, vältränade och hjulbenta – och de går alltid i skarpa kostymer de egentligen inte trivs i.
Just här har de förmodligen särskilt svårt att trivas. Hyatt Regency marknadsför sig som Buffalos bästa hotell, men Buffalos ENDA hotell vore ett mer sanningsenligt epitet. Det är inte nämnvärt mycket flashigare än Statt i Tranås.
Vilket Sabres-spelarna skäms lite för. NHL-lagen bor alltid på Ritz-Carlton, Four Seasons och andra oaser av lyx, men this is alltså it i deras hemstad.
– Jaså ni bor där? Ja, det finns ju inget annat, säger till exempel Hanky Tank med en grimas.
* * *
Matchstart halv två svensk tid.
Någon som orkar hänga med?
Rapporter kommer.