Gästernas omklädningsrum i The Rock är snyggt, men litet – och avlångt på ett bisarrt sätt.
Det innebär att det finns osedvanligt mycket skydd och kläder och skit att snubbla på när man ska ta sig fram till målvaktshörnet.
Och jodå, snubblar gör jag. Som en pajas.
Materialförvaltare Beets ruskar muntert på huvudet.
Men va fan, kan de inte bygga ordentliga omklädningskabysser där ute?
* * *
Varje gång en lokal reporter är klar med sin Henke-intervju och jag är på väg att ställa en fråga på modersmålet kommer en ny amerikan fram och börjar babbla på engelska.
Då får man som svensk lallare ställa sig vid sidan och vänta snällt, sådana är reglerna.
Till slut hinner vi i princip bara prata om hur skabbigt det ser ut runt The Rock.
– Ja, när vi kom ut med bussen i morse undrade man ju var man hamnat, säger Lundqvist förundrat.
– Området runt här är minst sagt…annorlunda.
Jag påpekar att han åtminstone slipper ta sig därifrån med tåg.
– Nej, vi ska faktiskt åka tåg direkt till Philadelphia nu i natt, berättar han.
Jojo, men jag ska promenera genom downtown Newark…
Det är svårt att avgöra om den upplysningen roar eller oroar Kungen från Upper West Side…
* * *
När Stephen Valiquette flinat klart åt mina snubbelkonster säger han det igen, på svenska:
– Tjena Kingen!
Jag anmärker att det i Toronto häromkvällen snarare väl var han som var kingen.
– Mja, drottning kanske, svarar andremålisen.
Rätt kul.
* * *
Sean Avery show såg vi inte mycket av under matchen och han håller en låg profil även efteråt.
Det verkar inte bättre än att Rangers satt munkavel på sin bad boy.
Så de där drömmarna om en Avery-intervju får nog stå på sparlåga ett tag.
* * *
I Devils omklädningsrum är det bedövande dystert. Jag går i och för sig aldrig in, men det känns ända ut i korridoren.
Och det är ju inte så konstigt.
De inser väl själva att de förlorat den tyngd, den auktoritet och den karaktär som alltid präglat klubben.
Det är helt enkelt inte det riktiga Devils vi ser i Newark. Det är…nåt annat.
* * *
Träffar en NHL-representant som påstår att han kan lite svenska.
Jaha, svarar jag, vad kan du säga då?
– Vad heter hunden?
Hm.
* * *
Lecavalier!
Man behöver inte säga så mycket mer, va?
* * *
Goda nyheter från Columbus, fast Blackhawks torskade.
Magnus Johansson inte bara spelade. Han passade också till Dustin Byfugliens tröstmål i slutet och hamnade på ”even” i plus-minusstatistiken, trots förlusten.
* * *
Ledsen att behöva göra Devils-fansen i läsekretsen besvikna, men den där nattpromenaden genom ghettot går bra och jag är nu hemma i tryggheten på Manhattan igen.
Fast så avstår jag också från att, som brukligt, sitta kvar i pressrummet och randa. Man vill inte komma ut i mörkret och upptäcka att de där poliserna gått hem.
Nej, jag är ingen Todd Bertuzzi jag heller…

Det är uppenbarligen många Rangers-fans som tagit chansen att åka ut och se The Rock.
Varje gång Henke gör en bra räddning – och det gör han ofta – ekar den klassiska ”HEN-RIK”-ramsan från Garden här inne.
Häftigt, tycker jag.
Fruktansvärt surt, tycker förmodligen hemmafansen.
* * *
”Go for the cup”, står det på kaffemuggarna i The Rock.
Då får Lucifer Lamoriello allt se till att göra några riktigt spektakulära trejder.
Det här håller inte. När Marty, som nu, är ur slag blottas väldiga brister både framåt och bakåt.
Kanske kan han få en tre-fyra sjyssta backar för just honom…
* * *
Gomez har svarat på gafflandet från läktaren – med två assists.
Och nu kör Rangers-fansen ramsor om honom också.
Hur ont det gör i själen på en devil vill man inte tänka på.
* * *
När Marc Staal gör NHL-karriärens första mål jublar till och med Malik här borta.
Men nu går den skadade trion. Var tar de vägen?
* * *
Chemical Brothers i högtalarna! Herregud.
Slutrapport är att vänta om några timmar.

Tja, jag vet inte  jag.
The Rock är såklart en väldigt mycket angenämare arena än den där mörka gamla plåtlådan ute i Meadowlands.
Men den sensation framförallt Hin Håle Lamoriello försökt framställa nybygget som….nja.
Wachovia Center i Philadelphia, HSBC Arena i Buffalo och Phillips Arena i Atlanta har alla en betydligt mer luxuös framtoning skulle jag vilja påstå.
Där slipper man till exempel den frilagda betong som tycks vara något slags ofrivilligt tema här.
New Jersey…
Men belysningen är utmärkt, den rörliga reklamen mellan läktarsektionerna cool, jumbotronen den bästa jag sett och glasväggen in mot träningshallen onekligen fräck.
* * *
Pressläktaren är belägen på ett slags utskjutande balkong högst upp under takåsarna.
Om man följt ”Sopranos” vet man lite för mycket om byggnormer i den här delstaten för att det ska kännas helt tryggt.
Förmodligen har assemblyman Zellman fått pengar under bordet för att godkänna något som egentligen inte alls är färdigt…
* * *
Matchen hann pågå i 35 sekunder.
Sedan hade Jamie Langenbrunner gjort mål.
Det kallar jag säsongspremiär.
* * *
Har skadade Rangers-trion Straka, Malik och Callahan några platser till höger om mig.
De sitter i skjortärmarna, dricker cola och verkar inte särskilt nervösa.
* * *
…and in goal:
Henrik Lindqvist!
De verkar ha Paulie Walnuts som speaker på pressläktaren.
* * *
Jodå, Devils-fansen brölar av motvilja så fort Gomez är i närheten av pucken.
Han verkar inte bry sig nämnvärt.
Vi hörs snart igen.

Jaha, nu är vi live i The Rock.
New Jersey Devils nya arena alltså.
Prudential Center.
Jag och Eken tog tåget från Penn Station och en kvart senare steg vi av i downtown Newark.
Det hade man inte velat gör så sent som för en månad sedan. Det var, och är fortfarande, ett av östkustens mest ruffiga ghetton. Men i samband med hockeymatcherna ser de lokala myndigheterna till att polisnärvaron är lika tung som under ett gatupplopp i Islamabad,
Vi går genom en veritabel allé av konstaplar under den korta promenaden mellan Penn Station (ja, den heter så här också) och pressingången vid Mulberry Street (hm, det är ju också rätt mycket Manhattan) och till och med en gammal punkare som jag känner tacksamhet över säkerhetsnivån.
Första intryck?
Exteriören är i alla fall maffig och modern.
Så mycket mer har jag inte hunnit se än.
Jo, pressrummet. Det har katastrofal akustik. Om Dellapina på News hostar i andra änden av rummet låter det som ett jordskred borta hos mig. Sådant kan vara förödande för en känslig skribentsjäl…
Däremot är maten, en BBQ-marinerad kyckling och en chili med bra malle, förträfflig.
* * *
Det är stor fajt  här ikväll, hypad som rena VM-finalen i lokal media. Här är några matcher-i-matchen:
•Martin Brodeur kan vinna sin 500:e match, en bedrift endast Patrick Roy mäktat med tidigare.
•Scott Gomez möter sina gamla fans – och kommer sannolikt att bli utbuad (”och det förtjänar han”, som gamle lagkamraten Patrik Elias säger i The Ledger…)
•Jamie Langenbrunner begår sannolikt säsongspremiär för Devils.
Ja, och så är det  ju förstås Avery  – en speciell sideshow hela han. Devils-fansen hatar hon med emfas sedan tidigare, och avskyn har inte avtagit i styrka de senaste dagarna
– Om jag gillar honom? Det gör ingen som möter honom, som ”Marty” säger i Daily News.
* * *
Av någon anledning tvingas gästande lags ledning äta med oss murvlar.
Plötsligt står Glen Sather och petar i kycklingen intill mig.
Slår vad om att det är en del av Lamoriellos psykologiska krigföring.
* * *
Nu ska vi uti hallen. Återkommer.

Ledsen, Luleå-fans. Tomas Holmström kan ni nog glömma för all framtid.
Han vill stanna i USA efter avslutad karriär och har därför ansökt om green card, rapporterar Detroit Free Press.
Detta roar norrlänningens lagkamrater.
– En sak är säker, han får inget arbetstillstånd enbart på sina språkkunskaper, skrockar till exempel Chris Chelios.
Det är helt enkelt så att ”Homer” efter tio år i Michigan fortfarande talar rätt lökig engelska.
– Han säger saker baklänges. Man förstår vad han säger, men det är helt fel. Det låter väldigt roligt, meddelar målvakten Chris Osgood.
Holmström själv rycker på axlarna.
– Jag tänker inte så mycket när jag pratar. Jag bara pratar.
Stanna i USA vill han hur som helst, främst för att han gillar livsstilen.
– Här kan man göra vad som helst. Det spelar ingen roll om det är söndag eller mitt i veckan, man kan ändå gå ut och äta eller gå på bio.
Jag förstår exakt vad det är han vill ha sagt, och jag känner precis likadant själv, men… kan man inte gå på bio mitt i veckan i Piteå?
* * *
Mikael Samuelsson slapp vara med om det eländiga nederlaget i St. Louis i natt.
Han var hemma med  hustrun Sandra och alldeles nyfödda dottern Stina istället.
Grattis, säger NHL-bloggen.
* * *
Avery, del 18:
Rangers glappkäft får böta 2500 dollar för att ha startat uppvärmningsgruffet i Toronto i lördags.
”Oprofessionellt uppträdande”, lyder NHL:s dom.
Även Darcy Tucker får böta en tusing, medan herrarnas lag tvingas hosta upp 25 000 respektive 10 000.
Glen Sather kanske har ett och annat att säga sitt problembarn på the morning skate idag…
Samtidigt uppger New York-media att Avery själv är på väg att stämma en radiojournalist i Toronto som helt grundlöst påstått att #16 hånade Jason Blake för dennes cancersjukdom under det där bråket.
Det har ju även en del skribenter i kommentatorsspåret till den här bloggen gjort gällande. Akta er inte så inte Big Bad Sean skickar advokaterna på er också…
* * *
I natt såg The Dominator gammal ut.
* * *
26 minuter och 50 sekunder.
Det var Tobias Enströms speltid i Atlanta i segermatchen mot Florida.
Den store lille mannen håller på att växa ut till en av Thrashers verkliga giganter.
* * *
Även Wayne Gretzky bötfälldes igår. Han får automatiskt pröjsa 10 000 dollar för att Phoenix-backen Nick Boynton startade slagsmål under slutminuterna i 5-0-förlusten mot San Jose häromdagen.
Antar att det är sådana regler som får signaturen TvsS att älska Gary Bettmans nya NHL…
Själv tror jag att Gretzky kan skicka räkningen till Uffe Samuelsson. Det är ju han som coachar backarna och Fagersta-raggaren har ju som bekant aldrig bangat för lite High chaparall.
* * *
Rörigt i Dallas, verkar det som. General Managern Doug Armstrong fick gå igår, och även om Brett Hull finns i kulisserna kommer klubben den närmaste tiden att präglas av oklart och svagt ledarskap.
Synd det.
För Dallas hoppas jag alltid att det ska gå bra. Jag älskar Texas, håller på alla lag som heter Stars (…) och vill de hårt kämpande svenskarna där nere gott.
* * *
Ros, jag säger Huselius. Men det säger jag bara för att kommentatorerna redan avslöjat det…
* * *
Igår presenterades de slutgiltiga planerna för arenan som ska ersätta ruttna gamla Mellon i Pittsburgh.
Den stora sensationen är att publiken kommer att kunna beundra de centrala delarna av stan genom ett jättelikt atrium.
Herregud.
Som om downtown Pittsburgh vore något att titta på…
* * *
Nu du, FivePoints
Ikväll gör Yours truly debut i The Rock.
Utförlig rapport utlovas.

Signaturen Görgen  efterlyser anekdoter om smeknamn i NHL.
Den enda jag har från säker källa härrör från en av den gode Ricard Perssons första matcher i New Jersey  i mitten av 90-talet.
Larry Robinson, då assisterande coach i Devils, böjde sig mitt under en period fram till Kungens pöjk i båset och frågade:
– Har du något smeknamn?
– Va? Öh, nej, svarade Persson.
– Hm, fortsatte Robinson, då ska jag hitta på ett.
Några byten senare smög Robinson åter fram till Jämtlands Fetisov och sa:
– Rico. Du ska heta Rico.
Och det har Persson, som i Östersund med omnejd gick under pseudonymen Slava,  gjort sedan dess.
Robinson kallades ju själv Big Bird så han hade väl viss känsla för det där.
Annars tycker jag det verkar råda brist på fantasi när spelarna själva ska hitta på namn.
Särskilt svenskarna heter tråkiga saker.
Henrikarna Lundqvist , Zetterberg och Sedin  kallas till exempel alla Hank, Michael Nylander är Mike, Nicklas Lidström  Nick (ja, det verkar ha börjat gälla Bäckström också)  och Tobias Enström Toby.
Det är ju inte direkt Lill-Pröjsarn-klass, om man säger så.
Fast okej, Homer, Alfie, Mule (Johan Franzén), Moose (Johan Hedberg)  och framförallt Tank, som de tycks kalla Henrik Tallinder i Buffalo, har väl ändå viss studs.
Sedan finns det ju smeknamn som media hittat på och som inte används i omklädningsrummet (för det var väl inte så att den som bad Mario om tejp i Penguins omklädningsrum ropade öh, du, Magnificent one, kan du skicka tejprullen…?).
Bland dem är Captain Clutch (Mats Sundin) och Motor City Smitty (Brad Smith) två tunga favoriter.
Egna förslag därvidlag är mycket välkomna.
* * *
Mark Messier, Al McInnis (som såg chockerande gammal ut vid ceremonierna på isen i Toronto i lördags), Ron Francis, Scott Stevens och Jim Gregory väljs i natt in i i NHL:s Hall of Fame.
Där finns ännu så länge bara en svensk:
BJ (där har vi också ett tufft smeknamn; som har inget att göra med de snuskigheter någon i kommentatorsspåret tänkte på häromdagen…).
Har vi några andra som kan  bli invalda i framtiden?
Ja, Nicklas Lidström, med alla sina Norris-troféer, kan ju redan börja planera för kvällen när han är med i en likadan ceremoni.
Foppa, Sudden och Alfie borde också kunna bli aktuella, tycker man.
Fler förslag?
* * *
Fullsatt i United Center och Blackhawks huvudstory på förstasidan i Chicago Tribunes sportssektion – samma dag som fotbollslaget Bears har match.
Det är ju bara att lyfta på mössan för Ros. Han visste vad han talade om när han puffade för favoritlaget innan säsongen.
Mycket handlar förstås om the youngbloods, Johhny Toews och Patrick Kane. Jag såg matchen mot Red Wings i går och kidsen var inte bara skitbra på isen; de har karisma och glamorös utstrålning också
Happy days kan ha återvänt till Windy City.
Fast kan någon förklara varför Toews ska uttalas ”Täjws”?
* * *
Idag är Avery på skvallersidorna i New York Post också. Sedan han blev dumpad av bedårande Elisha Cuthbert (eller dumpade henne, som han själv hävdar…) har glappkäften dejtat skådisen Lake Bell. Men nu hävdar de på Page 6  att han samtidigt strulat med en av Olsen-systrarna, Mary-Kate.  De ska ha blivit introducerade på snorhippa klubben Bungalow 8 (det är KLART att han hänger där!) och inlett en hemlig romans.
Sean, Sean…

Sean Avery alltså…
Hann ju inte mer än avsluta förra inlägget om de roliga intervjuerna i veckan förrän han gick och fullbordade en Gordie Howe Hat trick.
Det innebär att man i en och samma match gör ett mål, noteras för en assist – och är inblandad i ett slagsmål.
Fast The Avery Show började tidigare än så i Air Canada Centre.
Redan under uppvärmningen (!) lyckades han med några väl valda kommentarer provocera Darcy Tucker så svårt att jättegruff utbröt på isen.
Legendariskt.
Jag har två önskemål:
1. Kan ingen någon gång micka upp den lille skiten så att man får höra vad det är han säger åt de stackars motståndarna? Jag gör mig inga illusioner om att det skulle kunna gå att spela upp i tv, men man skulle  kunna göra en väldigt bra tidningsartikel på materialet.
2. Kan ni inte övertyga mina chefer om att jag måste få göra en one-on-one-intervju med ligans mest hatade – och underskattade – man?
* * *
Börje Salming var på isen under preludierna i Air Canada Center – Mark Messier, Al McInnis, Ron Francis, Scott Stevens och Jim Gregory ska väljas in i NHL:s Hall of Fame på måndag, därav uppståndelsen – och det svartnar fan för ögonen när jag ser karln.
Ingen svensk, i någon sport, har någonsin varit coolare.
* * *
Sean Avery är för övrigt benhårt Neil Young-fan också.
Bara en sån sak.

Klockan är fyra på morgonen och jag sitter uppe och tittar på en finalmatch mellan Montreal Canadiens och Calgary Flames.
Från 1986.
Då vet man att hockeyintresset börjar spåra ur.
Men det är lätt hänt nu när även vi i USA fått en renodlad NHL-kanal av det slag som länge varit norm north of the the border
På den matar de dygnet runt nyheter, intervjuer, dokumentärer, historisk trivia och gamla matcher.
Det känns ju som att vara tio och få nyckeln till godisbutiken.
Märkligast med 86-matchen, förutom att jag sitter och tycker att den är spännande, är att allt ser så journalfilmsgammalt ut.
1986…det känns ändå inte som så länge sedan, en sån som jag hade till exempel redan jobbat på Borlänge Tidning i tre år – och jag är ju inte alls gammal!
 Men oj, vad det ser ut att gå långsamt. Och oj, vad öppet det är. Och oj vad omoderna frisyrer och hjälmar och tröjor Habs- och Flames-spelarna har.
Mats Näslund är dock lika briljant som han är liten. Om någon inte hajat det – den assisterande förbundskaptenen var verkligen stjärna i Montreal.
Synd bara att man inte får se SVT-intervjun efter den sista, avgörande finalen:
Det var då han, på frågan om han hade några hälsningar hem till Sverige, svarade:
– Here we comes!
Med s.
Det blev en klassiker som jag och en som heter Alle fortfarande använder när vi vill vara lustiga.
* * *
Sean Avery gav underbara intervjuer efter Pittsburgh-matchen.
Sedan han fått veteranen Gary Roberts att tappa fattningen undrade lokalreportrarna om det är lättare att reta  gamla spelare än unga.
– De yngre spelarna är ofta så dumma i huvudet att de inte vet vad som pågår runt omkring dem, flinade Avery.
– Men en sån kille som Roberts, han tycker att han förtjänar respekt och blir lätt förolämpad när jag börjar gaffla med honom.
Det framgick också att den avskydde provokatören fick skäll för insatsen mot Islanders några kvällar innan, både av coachen Tom Renney – och av mamma.
– Jag ringde upp och det första hon sa var att jag spelat som en skit. Då visste jag att det var dags att skärpa sig.
Och matchen efter blev han alltså kvällens första stjärna…
För övrigt har Avery målat naglarna på ena handen svarta – för att det alltid retar någon.
Kan vi få se det på Johan Davidsson också?
* * *
Inte för att jag fattar varför de visar dem på kanalerna där hockeyn sänds, vi som rattar in dem är ju redan frälsta, men de nya reklamspottar några av NHL-stjärnorna medverkar i är underbara.
Den bästa gör narr av hockeyspelares fåfänga. Roberto Loungo sitter i en hipp frisörstol i full utrustning, Martin St. Louis ligger i ett solarium och bränner sönder sig,  och så står Big Joe Thornton vid en badrumsspegel och kråmar sig.
Plötsligt vänder han sig om och frågar en medspelare, med suveränt spelad oro i rösten:
– Du, får de här byxorna min rumpa att se stor ut?
* * *
Vad gäller svenska rookies har vi inte haft mycket att glädja oss åt den här hösten, men Tobias Enström imponerar verkligen bara mer och mer.
Såg delar av Atlantas segermatch mot Florida igår och häpnade över hur ogenerat 22-åringen  tar för sig, hur iskallt han håller i pucken, hur djärvt han stöter fram i offensiv zon.
Förtroende får han också. Endast Ken Klee hade mer speltid av Thrashers backar i natt.
I Enström har vi vår stora stjärna, utan tvekan.
* * *
Det är alldeles för få eftermiddagsmatcher den här tiden på året, fråga bara de redigerare och chefer som sitter hemma på redaktionen i Stockholm och vill få med grejor i papperstidningen innan deadline.
Men just nu pågår en het drabbning mellan Senators och Habs uppe i Ottawa. Jag har bara kunnat ha den på i bakgrunden, men det står 1-0 inför tredje och jag tycker mig ha uppfattat att  Cristobal Huet varit svinbra i Montreal-kassen. Jag noterade också att Daniel Alfredsson sumpade en straff i andra. Nu ska jag skruva upp volymen och följa vad som nog kan bli en rätt svettig epilog där uppe.

Jaha, då har bloggarna fredagspanel igen.

1) Vem är störst, Forsberg eller Sundin?
Ros: – Sundin. Lagkapten för Toronto. T O R O N T O. Världens mest kända hockeylag. Forsberg är större som vinnare i NHL. Men helhetsbilden gör att Sundin vinner i frågan.
Bjurman: – Foppa. Han är den ende svensk som vunnit Art Ross Trophy (poängligan). Det är oerhört stort.

2) Vilket NHL-lag skulle du helst spela för?
Ros: – Phoenix. Underbart klimat och underbar stad. The greatest som tränare. Nära till världens finaste golfbanor.
Bjurman: – Jag är inte alldeles säker på att jag skulle vilja det överhuvudtaget. Någonstans får man inse sina begränsningar. Men okej, Las Vegas. De kommer att få ett lag inom några år och där vill jag gärna vara. Tills dess kan jag värma upp i Rangers. För här vill jag också bo.

3) Varför är Zetterberg så bra just nu?
Ros: – Han är för första gången på två år helt frisk i handleden. Han har också tränat upp skottet, som höll juniorklass tidigare. Sedan är han troligtvis jäkligt lycklig vid sidan om isen med Emma, sånt ska man inte underskatta.
Bjurman: – Jag frågade häromsisten och han sa själv att det hade att göra med att han trivs så bra med Datsyuk och Homer på isen. Och att Emma finns där hemma.

Sidney Crosby sitter ensam på bänken i det kyffe som ska föreställa gästkabin på Garden, med ful Penguins-kepa på sin svettindränkta kalufs och blicken full av olust och missmod.
Han tycker inte om att förlora, det är uppenbart.
Men som superstar och lagkapten vet  den blott 20-årige kanadensarna vad som förväntas och han svarar med mekanisk vänlighet när det börjar hagla frågor från muren av reportrar runt honom
Penguins PR-man ser dock till att plågan blir kort. Efter fyra frågor om varför Rangers fick vinna kliver han rakt in i skocken och meddelar att presskonferensen är över.
Jag vill dock ställa några egna, blågult färgade frågor och drar en vals om att jag åkt ända från Stockholm så, please, kan jag inte få en extraminut?
Men det är benhårt och hjärtlöst nej på den bönen; vill jag ha nåt utöver de här standardsvaren får jag försöka ta mig till Pittsburgh framöver.
Jag sneglar på Sid The Kid för att se om det går att vädja till hans eventuella omsorg om en stackars svensk som rest så långt (…), men han är inte längre medveten om vad som pågår intill honom.
Han sitter där med sin fula keps och stirrar ut i ingenting
* * *
Träskor, Ros, träskor!?! Jag har inte gått i såna sedan jag fick hår under armarna. Det är ni från Noret som inte förstått att den sortens skodon varit ute i över tre decennier.
* * *
Glömmer snuset hemma när jag hastar iväg till Garden.
Så det spelar ingen roll att Eken återigen är frånvarande och inte hämtar kaffe i periodpauserna.
Jag är så spattig och rastlös att jag ständigt måste upp och gå omkring och hämta kaffe och tugga tuggummi och leta svenskar i publiken det skulle kunna gå att tigga en pris av.
Matchen är en av säsongens bästa i den legendariska gamla hallen, men det märker jag knappt. Abstinensen är för svår.
Detta fatala misstag får aldrig begås igen.
* * *
Georges Laraque, Penguins biffige fajter, är inte särskilt pratglad han heller.
Synd, det.
Han drog underbara AIK-storys när vi träffade honom i Phoenix förra hösten.
– Jag har aldrig haft så roligt som i AIK. Alla svenska spelare var rädda för mig för att jag är svart och stor, berättade han med ett brett leende.
– Gnaget….visst var det så man sa?
Han mindes också Black Army med värme.
– Det är den bästa publik jag spelat för. Vilket drag det var.
Sedan svor han på att en gång återvända till Stockholm och sitt Gnaget.
Så lite speltid som Big Georges får nu borde nog Ankan, eller nån, slå en signal.
* * *
Canal Plus-teamet är ånyo på plats och fotografen, som jag helt klumpigt glömt namnet på (förlåt!),  filmar friskt från pressläktaren.
Fast bara i spelavbrotten.
Rena matchbilder är han på grund av tv-avtalen strängeligen förbjuden att dokumentera.
Däremot går det utmärkt att filma i omklädningsrummet efteråt.
För stillbildsfotografer som Höken är det precis tvärtom. Han får plåta hur mycket han vill under matcherna, men i omklädningskabyssen är hans kameror en big no no.
Orsaken till den regeln sägs vara att en New York-fotograf en gång plåtade Wayne Gretzky när han stod med snorren i vädret – varpå ”The Great One” blev fullständigt ursinnig.
Fair enough. Men, undrar jag helt stillsamt, är det så mycket bättre om ett stycke hockeypenis fastnar på rörliga bilder?
* * *
Eric Lindros lägger av. Det väntade beskedet kom på en presskonferens igår.
Well, jag är rädd att det är åtminstone fem hjärnskakningar för sent.
* * *
Det verkar som att Jaromir Jagr till slut hittat en ny lekkamrat i rookien Brandon Dubinsky.
Allt som Scott Gomez gjort fel gör han rätt.
En annan skillnad är att Dubinsky har 645 000 dollar i årslön – och Gomez 10 miljoner…
* * *
Sean Avery  ser kaxigare ut än nånsin när står mitt på heltäckningsmattan i omklädningsrummet och ger intervjuer.
Med all rätt.
Han var bäst på isen i natt och utsågs utan tvekan till matchens första stjärna.
Denne man utnämndes alltså till NHL:s mest överskattade av kollegorna i ligan ifjol.
Det bevisar att hockeyspelare  inte förstår innerbörden av vissa termer. Det är ju precis tvärtom. Avery  är i själva verket ligans klart mest underskattade spelare.
* * *
Hela tio svenskar återfinns på listan över spelare fansen kan rösta på till All Star-lagen senare i vinter.
Det handlar om följande herrar:
Henrik Lundqvist, Henrik Tallinder, Daniel Alfredsson och Mats Sundin i östra konferensen – samt Nicklas Lidström, Mattias Öhlund, Markus Näslund, Daniel Sedin, Henrik Sedin och Henrik Zetterberg i den västra.
Som det ser ut just nu borde åtminstone Lundqvist, Alfredsson, Sundin, Lidström och Zetterberg få äran att åka till Atlanta 27 januari.
* * *
Den som vill veta mer om Rangers-Penguins-matchen, och om ”Bäckis” första NHL-mål, får kolla i referaten på annan plats här intill. Om jag inte vore idiot skulle jag länka till dem direkt, men tyvärr. En dag ska ni se att  lär mig det också…