Det var nån som efterlyste Mike Keenan-storys, right?
Här är en:
Back in the day när han coachade St. Louis hade hans bluesmän en afton spöat Oilers i Edmonton och spelarna satt efteråt lätt upprymda i bussen och väntade på avfärd till flygplatsen. Men tränaren dröjde, till allas förvåning. Han var bara försvunnen. Till slut gick Al McInnis, den formidable ledaren,  ut och letade. Han hittade Keenan gråtande i en bil på parkeringen utanför arenan.
– Hur är det fatt, frågade Big Al.
Då skruvade Keenan upp volymen på bilstereon och snyftade:
– Country…det är fin musik, det.
A true story.
* * *
Mitt tips, gode Ros, är att den fegis som hyrt bil är…Ryno. Han kommer hem igen. Till mamma.

Aloha.
Det är mycket nu, och inget av det som händer har med hockey att göra. Så frekvensen i uppdateringarna är lite låg just nu. Beklagar, men det blir bättre inom kort.
Tills dess kan ni ju idissla den här frågan:
Vem är den bäste stockholmaren som spelat i NHL? Är det givet att det är Sudden? Eller är det rentav Kenta Nilsson? Eller någon annan? Finns det kanske någon som vill nämna Ulf Isaksson? En bortglömd hjälte enligt min mening.
Diskutera!
Till upprörda värmlänningar och göteborgare med stockholmsfobier – vi kommer till er också. Men man måste ju börja i Tjockhult.
* * *
Fräsigt derby ute på Long Island, tydligen. Men när det avgjordes satt jag
i en konferenssal i Washington och tittade på prinsessan Madeleine. Så jag vet ingenting om det.
Men enligt lokaltidningarna vann ett mer energiskt Islanders rättvist.
Och glädjen där ute i provinserna är förstås stor.
– Ingenting är roligare än att slå Rangers, myser Bill Guerin i New York Post.
Vi vet. Rangers är för Islanders vad Sverige är för Finland. Det spelar ingen roll om det går åt helvete i övrigt, bara man slår ärkerivalen.
För övrigt har Rangers förlorat samtliga sex bortamatcher i år. Vad är dealen med det?

Jaha, titta.
När katten är i Memphis, då dansar Rosen på bordet.
Tre inlägg!
Men nu har jag återvänt till New York City och Garden – och ägnar måndagskvällen åt terapisessions med Philadelhia-bor.
De har hört nyheten om Foppa och är alla bedrövade.
Tim Panaccio, Philadelphia Inquirers store hockeykonnässör, börjar ruska  på huvudet så fort han får syn på mig i pressrummet.
Skulle förstås kunna vara min uppsyn, men den här gången tycks det handla mer om beskeden från Jönköping.
– Nu är det nog kört, suckar han.
Zack Hill, ligans trevligaste PR-man jämte killarna uppe i Detroit, reagerar likadant på min närvaro
– Vi har hört, vi har hört, säger han med en vemodig blick innan jag ens hinner hälsa.
Och efteråt står general managern, Paul Holmgren, i spelargången och pratar inte alls om att hans lag just fått stryk med 2-0 utan om det nedslående telefonsamtal han fick från Sverige vid femtiden på eftermiddagen.
Att ett avhopp i Karjala Cup kan bli ett så hett samtalsämne i Madison Square Garden är rätt bisarrt, men Flyers-folket hade verkligen trott att Jason Smith skulle bli av med både kaptensbindel och tröjnummer inom kort – och då får man väl förstå den kollektiva depressionen.
Försöker få en kommentar av  Simon Gagne också, men han försvinner utan kommentarer till det tåg som alltid väntar på Flyers under Garden, på Penn Station,  efter matcherna i New York.
Deppig efter förlusten, lyder den officiella förklaringen.
Jag tror att nyheten om bäste kompisen i Sverige tagit betydligt hårdare.
* * *
Ny nolla – och ny brownie-kaka för Henrik Lundqvist.
Men nu avslöjar han att han själv måste köpa vin (!) till lagkamraterna när han håller tätt.
Konstig logik där. Det borde väl vara utespelarna som står för Kungens booze, no?
* * *
Svenska spelare kan förefalla buttra efter förluster, men när en finsk kollega försöker tala med Kimmo Timonen, Lasse Kukkonen och Sami Kapanen efter det här nederlaget inser jag att de jämförelsevis är som kanariefåglar.
Hon hade haft lättare att få vettiga citat av Harpo Marx.
* * *
Apropå reklambilden Ros publicerade här nedan berättar Henke att han har fulla kylskåpet av sådant vitaminvatten.
Ingår i dealen.
Som tur är gillar han vätskan i fråga.
* * *
Kollegan från grannlandet i öster kan förresten trösta sig med att Martin Biron  talar finska.
Jo, faktiskt. Efter alla år omgiven av finnar i Buffalo och Philadelphia har målvaktsesset snappat upp så pass mycket att han kan föra ett hjälpligt resonemang på det mest komplicerade språk som talas i NHL.
* * *
Skulle det vara så att ni i början av en Henke-intervju Canal Plus sänder framöver hör ett brakande oljud i bakgrunden behöver ni inte vara oroliga.
Det är bara jag som snubblar på ett benskydd och välter lite prylar…

Hörde ni nu då, ni som påstår att ni lyssnar på MSG Radio nätterna i ända?
Jag satt där på deras lilla hylla ovanför Gate 62, mitt ute i publikhavet,  och blev intervjuad i första periodpausen i natt.
Något pirrigt.
Särskilt som det visade sig att det var självaste Dave Maloney som skulle göra  intervjun.
Men jag tycker det gick hyggligt – och Eken, som skadeglatt rattade in MSG-kanalen på sin laptop för att höra mig krackelera inför öppen ridå, håller besviket med,
Det var Maloney som hade svårast.
– Jag kommer att fucka upp det här namnet, Aftonbladet, suckade han några sekunder innan vi gick ut i sändning.
Och så gjorde han det.
MSG:s oskyldiga lyssnare fick veta att jag jobbar åt Aftounbaudet.
Hm.
Han sa emellertid också att Janne ”X:et” Erixon är en av de bästa han någonsin spelat med så legendaren är förlåten.
* * *
Henke slår denna natt något slags rekord i sent omklädningsrumsbestyr.
När samtliga lagkamrater duschat och svirat på sig kostymerna och är på väg mot den där satans backstage-hissen som går långsammare än en Washington-back sitter  han fortfarande i full utrustning och svarar på frågor om hur det känns att vara ligans bäste målvakt.
Materialaren, ”Beets”, håller på att få ett sammanbrott.
Och just som det börjat lätta och alla tror att det bara är de vanliga svenska jönsarna som ska ställa sina snabba frågor inleder SVT:s Ann-Britt Ryd Pettersson årets maraton-intervju.
Då går ”Beets”, skakande sitt huvud i förtvivlan.
När PR-Sammy frågar om han ska hjälpa till att bryta vinkar den väluppfostrade Lundqvist dock avvärjande.
– Det är lugnt, jag kan sova här, skrockar han.
* * *
Stor rubrik i Daily News i går:
”Gomez wants to be Nylander”.
Well, själv vill jag vara Hemingway, men som min 104-åriga mormor brukade säga:
Önska i den ena handen och skit i den andra. Se sen vilken du fick mest i.
10-miljonersmannen som kom genom Lincoln-tunneln är so far ett praktfiasko.
* * *
Berättar för Henke att Ros påstår att HV 71 skulle gå till slutspel om de spelade i NHL.
Kungen av New York tittar chockat på mig.
– Menar han här? På liten rink? Alltså jag vill ju inte sticka ut hakan i onödan…
Behövs inte.
Blicken säger allt.
Ros har blivit  vansinnig.
* * *
Janne Bengtsson, Svenskans hockeyorakel, är här och levererar något så unikt som en helt ny ”Abris”.
Janne sprang på Christer i gamla Isstadion i Leksand just som träskomannen hade ersatt Tommy Sandlin i båset och frågade om han saknat ishockeyn:
Abris svarade:
– Ja du vet, hockey är som en sjukdom. När man inte har den, då saknar man den.
* * *
Stephen Valiquette, Rangers andremålis, kan svenska.
– Tjena Kingen, hojtar han när jag kommer halkande mellan skydden på omklädningsrumsgolvet..
Det är den fras ”Henke” lärt honom och Valiquette påstår att han tvingas använda den varje morgon när han möter den blågula stjärnan i träningsrinken.
* * *
Det ligger en dosa Göteborgs Rapé i Washingtons omklädningsrum.
Ett litet mysterium, då vare sig ”Bäckis” eller ”Nyllet” snusar.
Det visar sig vara – Ovetjkins!
Den ryske stjärnan snusar tydligen som en sjöman – och han föredrar Ljunglöfs från Sverige.
* * *
När målvaktstränaren Benoit Allaire till slut lyckas ta sig fram till sin svenske adept för att gratulera säger Henke:
– Var är min brownie?
Han får, avslöjar Allaire, en brownie-kaka varje gång han håller nollan.
– Killen kommer att väga 200 kilo innan säsongen är över om han fortsätter så här, flinar målvaktscoachen.
* * *
Nu åker jag på minisemester. Till Memphis och Mississippi. Där är det ont om hockeyvibbar, så det blir bloggpaus några dagar. Vi hörs igen på måndag.

Visste ni att Forslund var Sveriges första NHL-proffs?
Nej, inte Tomas. The Wild One från Gylle i Borlänge drog på sig Calgary Flames-tröjan först 1991.
Det var Gustav ”Gus” Forslund  som ingick i dåvarande Ottawa Senators spelartrupp säsongen 1932-1933.
Uffe Sterner kan gå hem och lägga sig.
Denne Forslund var född 1906, kom ursprungligen från Umeå och spelade också i konstellationer som Port Arthur Ports, Philadelphia Arrows, Duluth Hornets, New Haven Eagles, Fort Williams Wanderers och Geraldton Gold Miners.
Vi hade alltså en Anders Eriksson redan på 30-talet.
Nu ligger gamle ”Gus”, död sedan 45 år,  begraven i Thunder Bay.
Detta lär jag mig för att jag är inne på hockeyförbundets hemsida och fiskar efter Patrik Sundström-stats.
Och fiskar efter Sundström-stats gör jag för att han enligt mitt förmenande utgör ett så tydligt exempel på att svenska hockeyfans har för kort minne.
– ”Sunny” var Peter Forsberg innan det fanns en Peter Forsberg, sa Brendan Shanahan om sin ”bästa kedjekamrat någonsin” till New York Post ifjol.
Så sant.
Vi har haft få större centrar, få bättre tvåvägspelare, få mer briljanta pucksnillen än Vancouvers och New Jerseys främste blågule stjärna åren 1982 till 1992.
Men hör man något om Sundström – som på grund av en trasig rygg tvingades avsluta karriären 1992 –   idag?  Nämns han när media diskuterar de stora NHL-svenskarna? Är han föremål för tillbörlig respekt?
Nej.
Detta stör mig ganska avsevärt. Varför glömmer alla så fort? Hur kan svenska hockeyspelare vara firade stjärnor ena decenniet – och mer eller mindre raderade ur det allmänna medvetandet nästa?
Jag avser återkomma i detta ämne.
Till dess kan ni ju också idissla namnen Thommie Bergman,  Lars-Erik Sjöberg, Anders Kallur, Bengt Lundholm och Thomas Gradin.
* * *
Vi har halloween idag. Så nu får man se till att ha godis till hands. Den som kan sin ”Curb your enthusiasm” vet vad som händer annars.
Högtiden kommer att märkas på hockeyläktarna också. Amerikaner är barnsligt förtjusta i att klä ut sig och går gärna på hockey som spöken, strippor och – särskilt om de bor i Jersey – djävulen.
Så bli inte konfunderade om det ser konstigt ut på tv:n i natt.
* * *
Alexander Sundström, Patriks grabb, ska vara begåvad han också. Har han samma potential som farsan? Eller farbror Peter? Det kanske ni med Brynäs-sympatier kan berätta.
* * *
I natt tar ”Honken” och de andra i Tampa säsongens första bortaseger. Sorry, ”FivePoints”...

Fick äran att släppa Foppa-bomben för de blågula lirarna på Madison Square Garden i natt.
De hade inget hört innan matchen och blev alldeles till sig.
– Va? Är det sant? Otroligt roligt att höra. Man hoppas ju verkligen, verkligen att han ska hitta tillbaka till den hundraprocentiga formen, hojtade Henrik Lundqvist.
Och komma hit och spela med dig i Rangers, eller hur?
– Det vore nåt. Han är välkommen.
Johan Holmqvist blev minst lika tagen när jag stormade in i Tampa-kabyssen med nyheterna.
– Vad coolt. Vad coolt. Att göra comeback i landslaget…ha ha, skrockade han.
Man kan ju bara hålla med. Den som tycker annorlunda har frankt uttryckt dålig bollkänsla.
* * *
Chocken har fortfarande inte lagt sig.
Tre mål av Rangers!
Herregud, de får ju lugna ner sig så de inte underhåller oss till döds.
Allra mest anmärkningsvärt: Både Jagr och Shanahan fanns bland målskyttarna.
Jag trodde de tröttnat på att sätta puckarna.
Förmodligen har Henke släppt in några enkla på träningarna för att ge gubbarna lite självförtroende.
– Man skulle kanske kunna tro det, flinade han när jag presenterade den teorin.
* * *
Träffade Andreas Karlsson också – fast på läktaren.
Han är just nu petad av den där temperamentsfulle tortellini-gubben han har som coach.
– Jag var ju skadad i början av säsongen. Då är det lätt att  komma efter lite grann, sa han med en min som skvallrade om att han egentligen inte alls anser att det är skäl nog att hålla honom utanför laget.
Men Karlsson har ju tron, som det heter hemma i ”Himlaspelet, och la snabbt till:
– Men säsongen är ju lång.
”Pastorn” passade också på att be mig hälsa gemensamma polaren Niklas Eriksson, Leksands egen Larionov.
Det är härmed gjort.
* * *
Ikväll spelade de plötsligt ”London calling” i ett spelavbrott.
Inte mig emot, men…var kom den ifrån, liksom?
Kanske var det för att Nigel Dawes – målskytt igen! –  låter som namnet på en mittfältare i Crystal Palace snarare än som en vänsterforward i New York Rangers.
Hockeyspelare heter ju inte Nigel Dawes. De heter Keith Tkachuk, Francis Bouillion och Peo Brasar.
* * *
Han tjänar 8 miljoner dollar om året, men just nu är jag ändå glad att jag inte är Jaromir Jagr.
Han har ett långt tandläkarbesök att se fram emot idag.
En Tampa-klubba i plytet i natt slutade med utslagna tänder och en fläskläpp fetare än Henke Lundqvists plockhandske.
När han efteråt satt och höll presskonferens såg tjecken ut som en karaktär i en film om polska landsbygden på 20-talet.
Det hindrade honom inte från att dra glada skämt för lokalpressen.
– Det är ju halloween och jag behöver inte klä ut mig, läspade han.
* * *
Uppdatering från Japan:
När Ricard Persson svarat ja på Mike Keenans bisarra fråga om slagskott hade dåvarande St.Louis-coachen även en följdfråga:
– Kan du skjuta direktskott också?
Den förbryllade ”Rico” svarade återigen jakande varpå Keenan replikerade:
– Bra, då spelar du powerplay med Al McInnis ikväll.
Den som inte hängt med i den här suveräna storyn från början får skrolla ner till botten och trycka på nästa-sida-knappen.

En hel del småroligt skvaller i Larry Brooks Slapshot-krönika i New York Post idag.
Han hävdar till exempel att spelarna i Los Angeles Kings är väldigt trötta på coachen Marc Crawford, vad nu det kan betyda.
Han påstår också att ledningen i Pittsburgh kommer att försöka locka över Olaf Kolzig från Washington om Marc-Andre Fleury inte skärper till sig snart.
Och så antyds det, apropå Caps, att coach Hanlon kan sitta löst eftersom han inte heller med årets finfina nyförvärv får någon ordning på laget.
Brooks skriver dock:
”Men en organisation som signar Viktor Kozlov gör å andra sidan inte sin coach några tjänster”
Den märklige kufen Semin, vill jag tillägga, verkar inte helt enkel att hantera han heller.
* * *
Jag har inget riktigt sånt hett åk-hem-till-Tranås-Börje-förhållande till någon i NHL:s domarkår, men det känns som att Paul Devorski ofta är inblandad när det finns anledning att bli irriterad.
Läsare som eventuellt fördjupat sig i ämnet får gärna upplysa mig om det är en adekvat iakttagelse – eller om jag bara haft otur i mina möten med denne Devorski.
* * *
Det är returmöte mellan Red Wings och Canucks uppe i the pacific northwest sent ikväll.
Ska bli intressant att följa Markus Näslunds agerande.
Han ligger nämligen i lite halvkonflikt med coachen Alain Vigneault.
Lagkapten Näslund har gått ut och kritiserat lagets dump-and-skate-spel offentligt. Han anser att det är fantasilöst och ineffektivt och efterlyser mer kreativt tänkande. Vigneault replikerar att det inte finns utrymme för något lull-lull i dagens NHL och att kursen således står fast.
Kan bli en fin dragkamp, det.
* * *
Nya Devils-arenan, Prudential Center, får strålande recensioner efter öppningsmatchen mellan New Jersey och Ottawa.
”Den gnistrar”, menar exempelvis Jay Greenberg i Post.
Men jag är ledsen, ”FivePoints”, Devils själva förlänas desto sämre omdömen. Fler och fler experter som följer dem menar att årets upplaga är den sämsta i klubbens historia och mer eller mindre garanterat missar slutspelet om Big Lou inte gör några smarta affärer innan trade-stoppet i februari.
* * *
Klar och kall kväll i New York. Söndagsrusningen mot LaGuardia pågår för fullt, jag kan från min holk här på 48:e våningen  se åtta plan på ett vackert pärlband in över Brooklyn och Queens. Det är en stor syn. Nu kommer delivery-matchen. Sedan: Gametime i Vancouver.

Tur att man inte behöver ha sångröst för att prestera på en hockeyrink.
Det kan vi kallt konstatera när ”Sudden” efter triumfen på Garden kommer ut i den trånga korridoren utanför gästernas omklädningsrum , ivrigt sjungande på Kanye West-hiten ”Stronger”, Maple Leafs segertrudelutt för kvällen.
Det låter inte bättre än det skulle se ut om Meatloaf försökte gå ner och täcka skott.
Fast det känns naturligtvis ändå som ett magiskt ögonblick att få vara med om.
* * *
Janne Viktorsson dyker upp i Garden-environgerna och frågar gamla lagkamraten från Djurgården varför han är så svettig.
– Well, svarar ”Sudden”, man blir det när man spelar ishockey. Fast det var förstås inget problem som drabbade dig.
Häpp!
* * *
När  Antropov  trycker in trean på ”Henke” händer det:
Ett Maple Leaf-fan på sektionen ovanför pressläktaren jublar lite för mycket och – pang. Det blir slagsmål.
En viss sorts new yorkers tål helt enkelt inte andras glädje i motgång och bara måste sätta ner foten.
Precis som jag förklarade häromdagen är det ändå kanadensaren som blir utslängd – och precis som jag också förklarade står hela sektionen då och skanderar sitt ”asshooole” efter killen.
Kom inte och påstå  att det alltid är ljummet och trist på amerikanska idrottsläktare.
* * *
Plötsligt kommer Anders Hvidfeldt, SVT:s PR-kung, gående i den där satans korridoren alla fotografer, med vår Höken i spetsen, hatar så intensivt.
Nej, det gör han inte.
Det är Tommy Töpel, svenska hockeyligans sportchef.
Det är verkligen tio lika-som-bär-poäng på den duon.
Är Anrell underrättad?
* * *
Hoppas ingen stannade uppe och försökte ratta in den där radiointervjun för att få höra mig stamma fram floskler på svengelska.
Det blidde inget.
Jag dök upp på avtalad tid, men ingen var där.
Journalistpack, sånt kan man aldrig lite på…
* * *
Alexander Steen låter härligt kaxig när han konstaterar att han inte är det minsta förvånad över de senaste dagarnas framgångar.
– Vi vet att vi är så här bra. Det har bara tagit lite tid att hitta spelet, säger han med en matter-of-fact-blick.
Sånt ser och hör man för lite av när svenska idrottsmän talar.
* * *
Synd att inte hockey är större här i stan. David Letterman hade kunnat ha väldigt roligt med Rangers nu helt sinnessjuka måltorka.
Så fort Maple Leafs gick upp i ledningen visste man ju – matchen är över. Hur ska man kunna svara på ett 3-1-underläge när man har lika svårt att göra mål som jag har att ragga upp fotomodeller?
Som straff har de fått sin lediga söndag inställd. Det är uppställning ute i Tarrytown klockan elva idag. Suits them fine, tycker jag
* * *
Nu ska Eken och Niva lura ut mig på öldrickning. Skyll på dem om det råder stiltje här i morgon.

Tätt på given nu.
Tillbaka på Garden efter bara ett dygn.
Men inte mig emot. Sämre vardagsrum känns det som att man kan ha.
Ikväll bör det kunna bli lite roligt också. Det är, som alltid, mycket Leafs-fans på plats – och de har inget emot att utmana kaxiga new yorkers. De är lika kaxiga själva, nämligen. Fråga till exempel Ottawa-fansen.
* * *
Backstage pratas det innan nedsläpp bara om smällen uppe i Boston. Hur många ska Flyers ha sönder, och själva få avstängda, i sina ambitiösa försök att återupprätta ryktet som Bullies? Såg väldigt otäckt ut den hår gången. Hoppas Bergeron klarar sig undan allvarligare men.
* * *
Själv är jag mycket nervös. Inte så mycket för matchens skull. Det är betydligt mer hisnande att MSG Radio bett om en intervju i första periodpausen. Om Henke, antar jag. Shit, då blir jag nervös – och när man blir nervös ryker engelskan. Tur att ingen av er kan höra den. För det kan ni inte, va?
* * *
Svensk legend på pressläktaren: Janne Viktorsson.
* * *
Tips:
2-3.
Efter förlängning.
Nästa rapport kommer efter matchen.

Roligt att prata med dörrmannen Simon idag.
Så sent som i måndags gapade han om det skandalösa i att Tom Renney lät en sopa som Nigel Dawes spela.
– Är vi inte bättre än att såna dussinlirare får plats, då kan vi lägga ner, hette det.
När jag nu ställer mig vid hans lilla disk och harklar mig högt muttrar han bara surt.
Han har ingen riktig lust att kommentera det faktum att det var just Dawes som bröt målpsykosen som plågat favoritlaget.
Fast Simon ger sig givetvis inte. Han är ju new yorker och vet bäst.
– Jag vidhåller att Renney är en idiot som inte får ordning på det här laget. Jag skulle göra det bättre, han borde få sparken, gafflar han medan jag skrattande försvinner ut i den råa höstblåsten.
* * *
Ikväll inviger de alltså nya arenan ute i New Jersey.
Devils begår hemmadebut mot Ottawa.
Hade varit kul att se, men fina Devils har givetvis inte plats för några lortiga européer när det är galakväll.
Jag har dock åkt förbi The Rock några gånger, med tåg, och den ser jäkligt maffig ut.
Fast jag vet inte…downtown Newark…
Minns ni Sopranos-avsnittet när Bobby Baccala blir överfallen av ett gäng smågangsters och Tony sen säger att han får skylla sig själv som rör sig ”där inte ens snutarna går längre”?
Det är i just Newark det.
Nu är det väl tänk att Prudential Center, som det korrekta namnet lyder, ska bidra till så kallad ”gentrification” av området,  men jag tror ändå inte man vill gå där och leta efter taxi efter kvällsmatcherna.
* * *
Andreas Lilja gjorde säsongens första mål mot San Jose igår. Snyggt var det också. Vi får väl hoppas att det var bloggen som inspirerade honom till såna stordåd…
* * *
Jag har varit fullständigt övertygad om att Habs kräftgång ska fortsätta, men sju mål borta mot ett Carolina som åter börjat uppträda som under Stanley Cup-säsongen, det inger respekt.
Överhuvudtaget är det många tippade bottenlag som överraskat positivt . Boston, Chicago,  Florida, Islanders och Columbus är ytterligare några exempel.
Ligan kan bli mer spännande än på många år.
* * *
På Garden har vi Toronto som gäster ikväll. Ska bli gött att få se en ”Sudden” som startart säsongen starkare än på precis hur länge som helst. Kan nog bli nån rapport här, med lite tur…