Varje fredag agerar vi lite NHL-panel.
Här är veckans frågor och svar.

•Vem är bäst – Crosby eller Ovetjkin?
Ros:  – Crosby. Bättre på allt. Förutom direktskott och så har Ovetjkin kanske har förmågan att göra sådana där superunderhållande mål. Crosbys 120 poäng i fjol är hemskt bra –  det avgör för min del.
•Bjurman: – Crosby. Ovetjkin är en mer spektakulär målgörare, och måhända starkare rent fysiskt, men Crosby är en komplett hockeyspelare. Haussen har täckning.

•Vem är Sveriges mest överskattade NHL-spelare?
Ros: – Just nu är det Markus Näslund. Tjänar en topplön, 6 miljoner dollar per år, men har svårt att nå upp i vad han kunde för fyra fem år sedan. Har minus 6 i plus-minus den här säsongen, till exempel.
Bjurman: – Lite känslig fråga, kanske. Men visst, det är svårt att komma runt Markus Näslund. Han lever inte riktigt upp till sin lön.

•Vem är Sveriges mest underskattade NHL-spelare?
Ros: – Henrik Tallinder. När Buffalo vinner över Toronto heter det ”Sundin förlorade…”. Buffalo-backen får aldrig några rubriker. Och Tallinder har över 20 minuter i istid per match mot motståndarnas toppkedjor. Skulle även kunna svara Daniel Alfredsson, Niclas Hävelid eller Christian Bäckman.
Bjurman: – Tallinder kan definitivt nämnas. Han är Sveriges bästa back efter Lidström, men får sällan någon uppmärksamhet. Johan Hedberg är en annan som inte får riktigt den cred han förtjänar, liksom Fredrik Modin, Kim Johnsson och Niklas Kronwall.

Nej, det var ingen av de ärrade stjärnorna som lärde något av Nigel Dawes.
Så han fick ta saken i egna händer och satte även den avgörande 2-0-pucken i slutperioden.
Därmed fick vi se ett tvättäkta genombrott fullbordas.
22-åringen från Winnipeg har varit här och nosat på en plats i laget tidigare, men aldrig lyckats etablera sig.
Nu är det alltså han som bryter mål-psykosen som plågat stjärnspäckade Rangers.
Rena sagan, inte sant?
Enligt Henrik Lundqvist har killen bäst bössa i hela laget.
– Han gör till exempel ofta mål på mig på träningarna, skrockar Åres Tretjak.
* * *
Devils var bleka, men iscensatte i alla fall en hygglig press för att spräcka ”Henkes” nolla på slutet.
Då stod 19 000 återigen upp och skanderade samstämt:
– HEN_RIK! HEN-RIK! HEN-RIK!
Jag vänjer mig aldrig riktigt vid det där. Det är för jävla häftigt.
* * *
Mitt gamla påstående om att det bara är trista kändisar som går på Rangers-matcher framstår alltmer som rappakalja.
Gissa vem som var här i natt?
Morrissey!
Vad i HELA FRIDEN gör han på hockey? Och varför hölls det inte en presskonferens med karln efteråt? Gud, vad man skulle vilja höra honom kommentera den här sporten.
* * *
I ett referat någonstans här intill skriver jag att Lundqvist inte släppte en devil över bron.
Det kanske är oförlåtligt, men jag har alltid gillat Arne Hegerfors...
* * *
Upptäcker att det inte är den suveräna Ace Frehley-versionen av ”Back in the New York groove” som rullar i blåskjortornas omklädningsnäste. Det är någon slags upphottad soulrock-tappning. Skandal.
* * *
Signaturen ”Kempelito” meddelar att amerikanska TV-kommentatorer beskriver matchen som ”väldigt underhållande”.
Det kan bero på att de är anställda av MSG och aldrig yppar någon kritik om något som händer i den här arenan. Å andra sidan kan min grinighet till viss del också bero på jag hade eländiga problem med uppkopplingen och fick sitta och slita mitt allt gråare hår långt in i perioderna.
Fullt så här direkt ska det kanske inte bloggas.

Det ska fan vara direktbloggare när inget händer.
Har en – en! – notering i blocket efter andra perioden – och den gäller en töntig utvisning Ryan Hollweg fick efter att ha smällt på Oduya litegrann
Det står 1-0 i ett derby…och det finns inte mer än så att rapportera från en mittperiod.
Jisses.
Ikväll är det inte utan att man får ge signaturen TvsS lite rätt.
* * *
Men nu händer det grejor. En Lars ”from Jonkoping” vinner det fåniga puckrace som ska föreställa pausunderhållning. Wow!
* * *
Och kaffet är gott.
Återkommer.

Det tog 57 sekunder. Sen sa ingen nåt mer om den måltorkan.
Nyligen uppflyttade Nigel Dawes, av alla, stänkte in 1-0 bakom en yrvaken Martin Brodeur.
Det är en förbättring med 100 procent i förhållande till de senaste sex perioderna , så man får förstå att fansen gick ner i spagat av upphetsning här inne.
Därefter hände emellertid inte så mycket .
Jo, det var kul när Colton Orr och Ryan Hollweg kom in och smällde på tydligt irriterade Jersey-lirare. Där steg temperaturen litegrann.  Men man saknar Sean Avery. Han hade kunnat få riktig fart på en sån här tillställning; man minns ju vällustigt hans första möte med rivalerna från Garden State förra säsongen, när han körde över helige Broduer så det sjöng om det. Bland det coolaste jag sett, faktiskt.
Nu är frågan om de som egentligen ska göra mål för Rangers –  de förmenta stjärnorna – kan lära nåt av lille Dawes inför de två återstående perioderna….
* * *
Det allra bästa ikväll:
Eken är tillbaka i New York. Så nu får jag kaffe hämtat i första periodpausen. Det känns inte riktigt riktigt när Brynäs-pojkarna inte är här och står för den markservicen.
* * *
Mystiskt nog kallas Oduya för David Johnny Oduya i den officiella laguppställningen. David?
* * *
Inga större kollisioner mellan Gomez och gamla polare ännu. Och inga rallarsvingar på läktarplats. Men det kommer, det kommer.
Hörs snart.

De pumpar The Hives ”Tick tick boom” under uppvärmningen på Garden.
Mycket passande.
Här kommer det att smälla ikväll. Framförallt på läktarna. Det blir alltid slagsmål när Rangers möter Devils, Islanders och Flyers.
Trodde ni kanske inte, men så är det. Det är inte organiserat, som när firmorna brakar ihop hemma i Europa – här handlar det mer om känslor som sätts i svallning spontant.
Fajterna följer alltid samma mönster. Någon från gästande lag, företrädesvis med plats på de övre, billigare sektionerna ovanför pressläktaren, börjar kaxa . Ett hemma-fan som druckit några svindyra plastmuggsbira för många käftar emot och snart ser man fötter som sticker upp mellan stolsraderna och knytnävar som far genom luften.
När vakterna släpar ut Devils-marodören – ja, det är givetvis bara bortasupportrarna som blir utkastade –  står hela läktarsektioner runtomkring och skanderar:
Asshooole, asshoole, asshooole!
Förfärligt förstås. Men i all sin relativa oskyldighet rätt underhållande också.
* * *
Det kan smälla på isen också. Matchen är Scott Gomez första mot gamla kompisarna från andra sidan Hudson-floden och nye Devils-tränaren Brent Sutter har i mer eller mindre oförtäckta ordalag hotat med repressalier för ”sveket”.
– Ingen är kompis med honom längre, hette det i News idag.
Hoppas Gomez kan låta bli att fundera över det. Han har annat att tänka på. Som hur Rangers ska bryta värsta måltorkan på 57(!) år, till exempel.
* * *
Nu kommer det:
Ladies and gentlemen, welcome to The Madison Square Garden…
Vi hörs i första periodpausen.

Tjaha, det blir inte så jädra mycket till upplevelse i The Joe.
Kul att se så många svenskar förstås – särskilt när de gör så bra ifrån sig som framförallt Holmström, Zetterberg, en riktig pigg Micke Samuelsson och, inte minst, Alexander Edler.
Men stämningen i ”Hockeytown” lämnar sannerligen en del i övrigt att önska.
Merparten av läktarsektionerna är bara halvsatta och stödet till hemmahjältarna begränsar sig till en sömnig ”Let’s go, Red Wings”-ramsa i mitten av tredje perioden. 
”Det går så dåligt för bilindustrin, folk har inte råd att gå på alla matcher”, analyserar lokala snillen.
Men bilindustrin i Michigan har väl gått dåligt sedan tidigt 70-tal – och dess tillbakagång förklarar inte bristen på engagemang. Eller menar man att fansen sitter och tänker på varslen på General Motors medan ”Zäta” snurrar upp Mattias Öhlund?
Något är fel här.
* * *
– Hälsa Henka, hojtar en mycket nöjd Andreas Lilja över omklädningsrummet när jag intervjuar tvåmålsskytten ”Homer”.
Jaja, det är – som ni kanske redan sett i kommentatorsspåret – så att jag gjort mig skyldig till ett duktigt magplask.
Det var inte Tomas Holmströms pappa ”Henka” jag träffade igår. Det var svärfar Rikard...
Men va fan, jag gick ju fram och frågade om det var en Holmström.  Svaret blev ett ”jo”. Och eftersom herrarna är lika – jo, faktiskt, de ÄR det – var jag hundraprocentigt övertygad om att det var rätt figur jag sen googlade fram information om….
– Bara för att båda två inte säger annat än ”jo” är de inte far och son, fortsätter en alltjämt nöjd Lilja när jag försöker förklara mig.
Okej då, gräddtårta i plytet på dum-Bjurman.
Men jag tar ju hellre fel på medlemmar i familjen Holmström än slår avgörande felpass till Teemu Selänne i sudden i en konferensfinal…häpp!
* * *
Det där med Scaniarinken var tydligen lite känsligt. Låt mig reparera skadan genom att upplysa om att pressläktaren i den gamla ladan i Södertälje var mycket trevligare än den i The Joe.
Här sitter man på barstolar i en trång fålla strax under takåsarna och vrider sig i olust.
Fast jag har trevligt ändå, för Niva häckar på stolen intill.
Lär mig bland annat följande:
•Öjebyn, Mattias Öhlunds hemort, har Sveriges enda paltseria.
•Kommer man från Malmfälten, vilket Niva gör, hatar man allt Luleå står för.
•Tomas Holmström kan ändå gå an, för han kommer från Piteå och det är inte fullt lika hemskt.
Roligast är dock att se hur häpen Herr fotboll är över den öppenhet och tillgänglighet som präglar NHL.
– Det här är man ju inte riktigt van vid, säger Erik storögt medan han kryssar runt mellan de olika omklädningskabysserna.
Nej, och nu lär det bli tungt att återvända till den ociviliserade delen av sportvärlden….
* * *
Sammi Salo gör comeback i Canucks efter skada. Det är enligt Vancouver-media 26:e gången under finländarens NHL-karriären det händer.
Begreppet ”glaslirare” får nya dimensioner.
* * *
Efter matchen kommer Sveriges generalkonsul i Detroit Gunnar Johansson ( ja, jag tror i alla fall att det är han. Vem vet, det kanske i själva verket är hans bror…) ner i Red Wings omklädningsrum med ett sällskap blågula affärsmän som just nu besöker Michigan.
Då får de svenska spelarna snällt ställa upp och svara på frågor. Knappast en favoritsysselsättning, men våra NHL-proffs är väluppfostrade och tar sig tid.
Man får hoppas att Lilja har riktigt tråkigt…
* * *
Svettig vändning av Calgary i natt. Från underläge 0-3 till seger 5-3.  Skulle tippa att temperaturen i Saddledome var aningen högre än i The Joe.
* * *
”A poor man’s Nicklas Lidström”. Så har Alexander Edler beskrivits och nu förstår jag varför. Skickar Canucks återigen ner den 21-årige jämtlänningen till farmarligan förtjänar de sina motgångar.
* * *
 Som man kan läsa i det separata referatet från matchen har ”Homer” i lokal media fått ge namn åt en egen liten specialtet:
”A Tomas Holmstrom hat trick”.
Det innebär två mål – och en tvåminutare för interference på målvakten.
Småkul.
* * *
Nu återvänder vi till Manhattan. Där är det derby ikväll. Rangers-Devils. Må Jagr & co börja producera, annars blir det lynchstämning i Garden.

Morgon skate har i guld i mun.
Fast inte om man är Johan Franzén just nu.
Efter att ha stått på skadelistan några veckor har ju han precis gått på is igen – och i såna lägen får NHL-stjärnor veta att de lever.
Han tvingades idag stanna kvar efter ordinarie träning i The Joe – så kallar dom Joe Louis Arena här –  och köra ett extrapass så stenhårt att saliven till slut hängde i långa strängar ur den småländska näbben.
– Ja, fy fan. Jag trodde jag skulle dö. Men det är så här när man gått skadad. Man får börja om från noll igen, kommenterar han.
Å andra sidan är det förmodligen tack vare den sortens tortyr han redan nästa vecka kan byta  det grå träningsställ som anger ”skadad spelare” mot ordinarie tröja.
* * *
När vi åt frukost i morse lyste solen grant över Detroit River. Men nu under eftermiddagen har den grå grundkulören börjat återvända. Skönt. Blev orolig där ett tag. Man vill ju inte att Michigans Beirut ska skaffa sig pretentioner.
* * *
Vi missade ”Lidas” igår, men nu springer vi på honom direkt och första kommentaren lyder:
– Tjena. Hur går det för Brage?
Och så undrar ni varför vi gillar den mannen så mycket.
Jag kan stolt meddela att IKB  i år gick upp i ettan – och därmed inleddes marschen tillbaka mot eliten.
Lennart Johanssons pokal på Domnarvsvallen innan 2012, det är min vision…
* * *
Den hockeylösa kvällen slutade med room service och sorglig Rangers-match på hotell-tv:n. Olikt mig, man är ju en rastlös själ som vill ut och känna på natten, men den där bagarväckningen i går morse tog ut sin tribut.
* * *
När hallen är tom, sånär som på två vaktmästare och några tillresta reportrar från västra Kanada, blir intrycket från tidigare gånger jag varit här ännu tydligare:
The Joe ser ut som en större version av gamla Scaniarinken.
Det är inte menat som en komplimang.
* * *
Om man skulle bli för kaxig över att världens bäste back har koll på ens favoritlag i fotboll tas man snabbt ner på jorden av Tomas Holmström.
Vi står och småpratar en stund vid hans plats i omklädningsrummet – intill Hasek – när ”Homer” plötsligt säger:
– Du är från Sundsvall Tidning, va?
Morsning korsning.
* * *
Vi har ett helt blågult fotbollslag på isen ikväll. Elva man, inklusive Alexander Edler i Canucks (hade varit tolv med Franzén). Och av dem är inte mindre än åtta OS-guldmedaljörer: Bröderna Sedin, Mattias Öhlund, Lidström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Mikael Samuelsson (japp, han är fit for fight igen) och ST-läsaren Holmström.
Tur att självaste Erik Niva, fotbollskungen, kommer hit också, så vi kan hålla reda på allihop.
* * *
Att döma av pressklippen från Vancouver befinner sig Canucks efter en serie bortaförluster i ren kris.
Men…så dåligt har det väl inte gått?
– Nej, instämmer Henrik Sedin efter att gästerna under förmiddagen avlöst Red Wings på den fina isen i The Joe.
– Men så är det alltid där uppe. Förlorar vi två matcher i rad ska halva truppen säljas. Man vänjer sig…
Att jag vet att det är Henrik jag pratar med beror dessvärre inte alls på att jag kan skilja bröderna Sedin åt. Tvärtom har jag flera gånger tidigare tvingats fråga vem av dem det är jag talar med, vilket förstås är gruvligt pinsamt.
Men i den ovanligt rymliga bortakabyssen i Detroit har de namnskyltar vid platserna. Det underlättar, om man säger så.
* * *
Nu ska vi snart åka och hämta Niva på ett annat hotell. Sedan: Gametime in Hockeytown! Fortsättning följer.

Landar i ett regnigt, grått och kallt Detroit.
Perfekt.
Något annat väder ska inte råda i den här djupt deprimerande staden.
Här finns sport, musikhistoria, bilindustri på dekis och – inget mer. Downtown är ett enda bisarrt wasteland.  Farligt sägs det vara, men det märker man aldrig av. Det känns bara ödsligt och tomt och nerlagt och fult.
Så det är förstås en händelse som ser ut som en tanke att Red Wings träningshall – City Sports Rink på Lafayette Street – är den torftigaste i sitt slag. Inte för att träningshallarna NHL-lagen håller till i brukar imponera; det är utan undantag dragiga gamla plåtlådor man inte riktigt kan förstå att multimiljon-organisationerna nöjer sig med. Men den här tar ändå något slags pris, med sin skumma belysning, kala inredning och allmänna skitighet.
Som av en slump råkar den också vara belägen bakom en stor kyrkogård…
Lustigt nog byter Red Wings om ”hemma” i Joe Louis Arena. Sedan kör de den korta biten till träningen i egna bilar. Precis när vi parkerar hyr-volvon kommer till exempel Kirk Maltby körande. I hjälm. Det är en syn.
* * *
Glada nyheter:
Johan Franzéns knä läker fortare än beräknat.
– Jag mår fint. Det är bara fem-sex dagar kvar. Sen kan jag spela, säger han innan han steppar ut på den knaggliga isen och inleder ett träningspass som ger syn för sägen.
Den underskattade Vetlanda-sonen kör upplyftande stenhårt.
* * *
Möter tre generationer Holmström i omklädningsrummet. Tomas har med sig fyraårige sonen Isak – och pappa ”Henka”, legendarisk  materialare i Piteå HC.
– Man måste ju passa på och åka över ibland, säger ”Henka”.
Dessvärre har Tomas i huvudsak befunnit sig på road trip under större delen av vistelsen, så ännu har han inte fått se grabben in action.
– Man äldsta barnbarnet spelade häromdagen. Det var fruktansvärt spännande, framhåller farfar.
När avkomman lirar spelar det kort sagt ingen roll om det är NHL eller knattematch, det är alltid lika engagerande.
* * *
På skylten i Red Wings kabyss står:
To whom much is given, much is expected.
Hm, jag tror jag gillar den rätt skarpt. Inspirerande och lätt hotfull på samma gång, liksom.
Omklädningsrumsmaximerna får bli en serie i vinter.
* * *
Står länge och studerar Pavel Datsyuks säregna klubbor, uppställda på rad i en korridor utanför duschrummet.
De är perforerade, alltså fulla av små hål, stora som 50-öringar, längs nedre delen av skaftet.
– Märkligt nog ska det öka hållfastheten i klubban, upplyser Andreas Lilja när han promenerar förbi i svettigt underställ.
Sugen på att testa en själv?
Lilja ler stort och skrockar med eftertryck:
– Nej, inte det minsta.
* * *
Ringsignalen i Chris Chelios mobiltelefon:
Temat från ”Gudfadern”.
Meddelas endast på detta sätt.
* * *
Henrik Zetterberg ser ut som Al Pacino i ”Scarface” just nu.
Han har ett saftigt ärr precis under vänstra ögat.
Fajt?
– Nä, inget så tufft.  Jag fick en puck i ansiktet under uppvärmningen i San José senast, suckar han.
Vad säger Emma?
* * *
Det väcker viss munterhet när Canucks lätt generade materialförvaltare kommer dragande med sitt lags matchställ på en rack – genom Red Wings omklädningsrum.
Han har fått låna tvättmaskinen av kollegorna i Joe Louis för att kunna göra ren tröjorna efter förlusten i Carolina i måndags och har helt enkelt ingen annan väg att ta.
På onsdag kväll vet vi om de rätt fula ställen blev jinxade i det ögonblicket…
* * *
Det här är the home of Four Tops och Aretha Franklin och Supremes och Smokey Robinson och Marvin Gaye och Stooges och MC 5 och Alice Cooper och Derrick May och Eminem och White Stripes, men när Red Wings relaxar spisar de Kid Rock. Jaja, han kommer också härifrån, men ändå. Vilken misär!
Tänk om de ändå blåst på med ”Kick out the jams”, vad impad man blivit…
* * *
Nu ska jag försöka komma på vad man gör en hockeylös kväll i Detroit när man redan hunnit konstatera att stadens kasinon är sämre än gamla öststatsfärjor.
Fortsättning följer.

Ledsen att det varit så sparsamt med uppdateringar här, men dels har jag haft mycket att göra, dels har det varit rätt ont om riktigt engagerande matcher de senaste dagarna.
Men det blir snart bättre. Har bagarväckning tisdag morgon – för att hinna till en morning skate några timmars flygresa norröver.
Tills rapporterna därifrån börjar ramla in kan ni ju fundera över hur någon i kommentatorsspåret kunde påstå att Red Wings tröja hör till de fulaste
Jag menar…what!?!
Detroits stilrena klassiker är ju ligans särklassiga toppnummer.
Att påstå något annat är enligt min mening som att påstå att Beethoven var en krattig kompositör.
Här är facit – de snyggaste tröjorna i NHL.

1. Detroit Red Wings
2. Toronto Maple Leafs (fast senare års tafsande på loggan oroar)
3. New York Rangers (den klassiska, med namnet Rangers som ett revär över bröstet)
4. Philadelphia Flyers
5. Calgary Flames (enda modernare stället som det är nåt med, och jag tänker särskilt på den bortaversionen)

Och här de fulaste
5. Carolina Hurricanes (en rent debil logga)
4. Tampa Bay Lightning
3. New Jersey Devils
2. Minnesota Wild (skogsmulle revisited)
1. Nashville Predators (oj, vad Foppa ljög när han på första presskonferensen i countrystaden satt och gafflade om hur snygg den här styggelsen är)
* * *
Äh, Montreal-matchen sändes på rikstäckande Versus. Så jag fick inga franska kommentarer. För Habs gick det ju bra ändå. 6-1 mot Boston är enligt AP deras största seger sedan februari 2006. Bruins var förmodligen lite trötta efter sin intensiva säsongsöppning . För så bra är inte Montreal. Väl?
* * *
Midnatt. Väckning om fem. Ska bara se klart Letterman först.

Rangers fick förstås stryk igen – och gjorde exakt noll mål.
Genant.
Men Henrik Lundqvist var ändå mästerlig. Såg ni plocken på Marc Savards närskott i första perioden?
En tia på Mike Richter-skalan, som Larry Brooks uttryckte det i New York Post.
Den kommer garanterat att vevas när sportkanalerna på nordamerikansk tv visar highlights kommande vecka.
Och Savard, som måste ha känt sig rånad, var tvungen att ge en ovation, han också . Efter ha legat på isen och sett chockad ut i en halv minut åkte han fram till Kungen och gav honom en klapp på benskydden.
Respekt, kallar man det.
* * *
Canucks har det rätt svettigt just nu. I fredags kväll hade de Kings hemma. Direkt efter fick de åka till fula Columbus i Ohio för söndagseftermiddagens match mot Blue Jackets. Och nu väntar bortamatcher i Raleigh i kväll, i Detroit på onsdag och i Washington på fredag. Och sen är det ny hemmamatch mot Red Wings på söndag, efter en sextimmarsflight över hela kontinenten.
Ännu verkar de dock inte lida nämnvärt. Sedinarna & co var mycket övertygande i 4-1-segern mot Blue Jackets.
*  * *
Ser fram emot fajten mellan Montreal och Boston på måndag kväll. Inte för att det är några lag som engagerar mig, men matchen spelas i Montreal – och jag får in de lokala sändningarna på NHL-kanalen. Där pratar kommentatorerna franska, vilket låter väldigt festligt. Mitt i för mig obegripliga utläggningar på detta poeternas klassiska språk hör man plötsligt ett – icing! Det kanske är ett karaktärsfel, men dylikt roar mig.
* * *
Nu, en bedårande varm oktoberkväll på Manhattan, är det baseboll som gäller. Sjunde och avgörande American League-finalen mellan Boston Red Sox och Cleveland Indians. Go, Red Sox, faktiskt.