Det verkar som att vi dras med Devils-fans bland kommentatorerna.
Signaturen ”Five points” till exempel.
Hur hanterar man det? Känns ju lite som att få sand i badbyxorna.
Nejdå, ”Five points”, du är så välkommen så.
Men jag har ett kluvet förhållande till Devils.
Å ena sidan har jag stor respekt för hur skickligt de byggt sin organisation, hur de efter en given mall knutit till sig rätt sorts spelare och gång efter annan lyckats skapa lag med exakt den profil man eftersträvar.
Å andra sidan kommer jag inte ifrån känslan av monumental tråkighet. Jag vet att de inte spelar fullt lika skitsnålt längre, men stämpeln sitter där. Om ”Drillo” var ett NHL-lag skulle han liksom vara New Jersey Devils.
Dessutom råkar det vara en väldigt trälig organisation att ha med att göra. Ingenstans är det grinigare, krångligare, tristare. Det rykte som tillskrivs Rangers PR-avdelning tillhör egentligen lillebröderna ute i Meadowlands.
En typisk episod utspelades när jag under försäsongen försökte få ett ord med Tommy Albelin, sedan i år assisterande coach, efter en match på Garden.
Så fort jag stack in snoken i den fula korridoren utanför gästernas omklädningsrum kom en av de gravallvarliga PR-sprättarna från andra sidan Hudson-floden fram och högg.
– Kan jag hjälpa till?
– Ja, jag tänkte byta några ord med Albelin.
– Det går absolut inte.
– Huh? Varför då?
– Vi vill inte att assisterande tränare talar med media
– Men jag är från Sverige och ska inte prata hockey. Vi är bekanta, jag vill bara gratta till nya jobbet.
– Nu har vi den policyn. Var vänlig och gå härifrån.
Suck.
Kanske vill ”Five points” nu försöka göra gällande att det fungerar likadant överallt, men inte alls.
Ulf Samuelsson i Phoenix och Ulf Dahlén i Dallas kan man träffa hur mycket man vill.
Det är bara Devils så kallade front office som har attitydproblem – och jag är rädd att det påverkar intrycket av hela laget.
* * *
Martin Brodeur har haft en seg start på säsongen. Några av målen mot Philadelphia senast såg riktigt billiga ut. Och det finns de som redan muttrar om att giganten är slut. Men glöm det. Det tar förstås bara lite tid att få igång en sån gammal stridsvagn.
* * *
Apropå målvakter meddelas det från Atlanta att Kari Lehtonen blir borta ett bra tag. Ljumskadan som tvingade honom att lämna över spaden i torsdags påminner om den han ådrog sig 2005 – och då pågick konvalescensen i över två månader.
Det betyder att Johan Hedberg får ikläda sig rollen som nummer 1 framöver. Kommer att gå utmärkt. ”Moose” är en av de mest underskattade svenskarna i ligan.
* * *
Lite ljög jag kanske för den där PR-jönsen när jag påstod att jag är ”bekant” med Albelin. Vi hänger inte precis i några barer ihop.
Vi var dock båda på Ricard Perssons legendariska bröllop här i stan våren 1997. En oförglömlig tillställning. Först hölls själva ceremonin i svenska kyrkan. Sedan var det brakfest på Windows on The World. Ja, restaurangen högst upp i norra World Trade Center-tornet, det som attackerades först (ingen som befann sig där den morgonen hade en chans, tyvärr). Lite kusligt att tänka på idag,  men då hade vi jädrarimig just så kul man bara kan ha när ”Rico” håller i taktpinnen.
Hade ju varit festligt att få gaffla med ”Abbe” om. Men nej, huh, hur skulle det se ut om vi pratade med honom?

”The Rangers had a homecoming, in Harlem late last night”, sjöng Springsteen i kvällens mest magnifika överraskning på Garden – självaste ”Jungleland”.
Det Rangers det brukar handla om i den ärevördiga gamla arenan hade dock inte alls någon homecoming. De var tvärtom totalt bortkomna nere i Atlanta – och blev alltså först med att förlora mot Thrashers den här säsongen.
Sa ju det.
Det var liksom en no-brainer att mjukostarna i Rangers inte skulle kunna stå emot ett generaltaggat Atlanta med ny coach i båset.
Fast jag trodde kanske inte att de skulle släppa in två mål i numerärt överläge –  eller bränna chanser till och med Clarence Clemons hade satt.
Det börjar bli pinsamt nu. Blueshirts har inte gjort mer än 13 mål. På sex matcher. Det är sämst i hela ligan. Jo, till och med Phoenix petade in sitt fjortonde mål i natt . Och här vi alltså Jaromir Jagr, Martin Straka, Brendan Shanahan, Chris Drury och Scott Gomez i laguppställningen. Hur FAN är det möjligt att de inte producerar mer?
Kanske borde  Tom Renney få följa Bob Hartley ut i arbetslösheten.
En av mina dörrmän, Simon, anser det. Han är ett typiskt sportfan a la New York, utrustad med tvärsäkra åsikter om allting  – och en fast övertygelse att alla vill ta del av dem.
– Renney måste bort! Det här är hans fel. Han kan inte motivera spelarna och han matchar dem helt galet. Jag hatar karln, röt han när jag återvände från Garden i natt.
Jag är tvärtom ganska förtjust i den timide kanadensaren. Han är en sann gentleman som värnar sina spelare i alla lägen. Men fortsätter han babbla om att det tar tid att spela ihop ett nytt lag vetitusan om jag inte ställer mig på Simons sida.
Kvällar när Bill Guerin – en av otaliga nykomlingar i ett helt ommodellerat Islanders – gör hat trick låter det inte som nånting annat än kvalificerat skitprat.
* * *
Springsteen verkar ha haft fin inverkan på Daniel Alfredsson också.
Tre assist mot Montreal…det gör man bara när man fått sig en injektion ”Backstreets”
* * *
”Bäckis”- och ”Nyllet”-effekten var kortvarig, verkar det som.
* * *
På en punkt tycks Renney dock ha närmat sig fansens synsätt.
Malik var petad i natt, för första gången sedan lockouten…
* * *
Reklam insprängd i själva isen kan vara rätt snyggt, men att skitkedjan Best Buy får ha sin horribelt fula spya till logga på banan i HP Pavilion i San Jose känns som ett brott mot själva konstitutionen.
* * *
4-0 för andra gången på två dygn. Philadelphia är on a roll. Nu kanske den kräsna publiken där nere vaknar också. Det var generande glest med folk på läktarna i tisdags.
* * *
Ska ni , by the way, bråka med Ros får ni göra det  under hans inlägg, så att han själv kan avgöra om han vill ha den sortens kommentarer offentliggjorda. Jag publicerar inga taskigheter om honom.
Jag undrar dock: Var är du, Tomas? Börjar kännas ensamt här.

Mighty Max Weinberg satt ovanpå Henkes målbur och hamrade. Typ. Och så kunde man beundra Mark Messiers tröja i taket.
Annars var det väl inte så mycket hockey på Garden i natt. Men man får väl säga att det gick att ha trevligt ändå. Jag menar, ”Backstreets”…goddamnit!
Efteråt blev det efterfest på stökiga Niagra i East Village med Jesse Malin och Sahara Hotnights och Håkan Steen och Markus Larsson och en som såg ut som Kalle Lundell, så idag går det kanske lite…trögt
* * *
Bra matcher ikväll. Atlanta-Rangers känns som ett av huvudnumren. Ger mig själva den på att Rangers blir först med att torska mot söderns vissna ros. Särskilt som de sparkat  Hartley där nere. Vinner inte alla alltid matchen direkt efter såna ingrepp?
Kanada-derbyt Senators-Canadiens känns förstås också hett, liksom Flyers-Devils-mötet och kriget mellan Sharks och Red Wings uppe i San Jose.
Springsteen spelar dock på Garden ikväll också, och alla vet ju att han alltid är bättre andra kvällen på ställen där det hålls flera konserter. Så jag måste nog på Garden igen…
* * *
Tydligen ska general managern Don Waddell coacha Thrashers tills de hittat ett nytt alternativ. Jag säger det igen: Abris...
* * *
Bra fråga från Boa i kommentatorsspåret: Kommer spelarna, som spelar och reser så satans mycket, ihåg vad de gjorde förra veckan? Man kan också fråga hur mycket en sån Mats Sundin överhuvudtaget minns efter  16 säsonger. Hur många av hans 1238 grundseriematcher har helt och hållet fallit i glömska?
* * *
Nu: En Tylenol och lite vila…

Back in the New York groove, som det numer heter i Rangers omklädningsrum.
Och här sitter jag och funderar över en serie dumma frågor jag alltid velat ställa till svenskarna i ligan, men aldrig haft mod nog att ta upp när jag väl träffat dem.
Nu kan nåt smartass förstås hävda att jag alltid ställer dumma frågor. Fair enough. Men de här är extra dumma; det är riktigt pinsamma nördfrågor som antagligen skulle få den snällaste Lidström att  titta klentroget på frågeställaren.
Likafullt skulle jag vilja ha dem besvarade. För att…ja, antagligen för att jag är just en nörd.
Här är några:
•Vad tänker en svensk spelare på under nationalsången – eller nationalsångerna, om det är både amerikanskt och kanadensiskt lag på banan?
•Påverkas spelet när man byter sida i andra perioden?
•Kollar man nånsin reklamen på sargerna när man kommer till en ny arena? Eller allt det andra en storögd lekman blir så impad av? De snygga omklädningsrummen, de maffiga läktarna, logerna…allt det där runtomkring?
•”Gör” man ibland en Jonas Björkman och säger fula ord på svenska till domaren? Återfinns i så fall Björkman-klassikern ”luder” i vokabulären?
•Är inte spelarbåsen i NHL-arenorna jävligt trånga – och blir man inte less på att sitta där och trängas?
•Är det roligare att spela på nyspolad is än på is som den ser ut i slutet av perioderna?
•Kan man som spelare tycka att det blir lika trist och segt som vi på läktarna när det är för mycket spelavbrott?
•Blir inte smaken av sportdryck äcklig efter ett tag?
•Smygtittar man mycket på sina egna moves i jumbotronen?
•Erkänn, visst vill alla ha ett expansion-team i Vegas, för de bortaresor det skulle innebära?

Den som har fler frågeställningar av samma hjärndöda sort är välkommen att breda ut sig i kommentatorsspåret.
Och skulle det rent av finnas någon i läsekretsen som kan svara – vink, vink – så, hey, feel free, verkligen…
* * *
Jaha, det  VAR alltså sista mötet med Bob Hartley, där i korridoren i den mörka Philadelphia-kvällen.
Atlanta-coachen fick precis sparken.
Ah, lite synd. Jag gillade hans hårda Tommy Lee Jones-image. Före premiären mot Washington höll han ett lysande tal om hur lyckliga de unga spelarna skulle vara över att få tillhöra NHL. Det var poesi.
Men nåt måste ju ledningen göra när det gått så dåligt att man hör att ingen i ligan vill bli den som först torskar mot Thrashers. …
Frågan är vem som ska ersätta hårde Bob, det har det i skrivande stund inte sagts något om. Men va fan, Abris är väl ledig? Hedberg kan säkert hjälpa till med numret till honom.
* * *
Ikväll ska jag göra en Alfredsson och gå och se Springsteen. På Garden. Ska eventuellt ta en öl med Rangers-personal innan, så det kanske kommer att gå att krama nåt hockeyrelaterat ur den här kvällen också…

Står på parkeringen utanför Wachovia Center och röker och beundrar Philadelphias skyline.
Den lyser verkligen grandiost i höstkvällen någon kilometer norröver.
Misstänker att Atlanta-spelarna, som samtidigt tränger in sig i en buss för omedelbar transport till flygplatsen, har svårare att uppskatta den.
Sjätte raka förlusten.
4-0.
Sammanlagt nio mål på sex matcher – varav fem senast mot New Jersey.
Att gå in i det omklädningsrummet var, kan jag meddela, som att stiga in i en gammal Joy Divsion-låt.
Huh, det är inte kris hos Thrashers.
Det är dödsmässa nu.
Hedberg och de andra kanske kan trösta sig med att de ska möta New York Rangers i nästa omgång. De har inte gjort mer än tio mål de heller. Kan bli en underhållande uppvisning i hur man sumpar chanser, den matchen.
* * *
I hissen ner till omklädningsrummen efter slutsignalen hävdar Philadelphia Enquirers främste hockeyskribent att det finns en bortglömd X-faktor i den forsbergska spekulationsfestivalen:
Flickvännen.
– Hon kommer ju härifrån och vill säkert flytta tillbaka.
Ja, det ska kanske tas i beaktande det också.
* * *
”The harder the battle, the sweeter the victory”.
Så står det på en stor skylt i Flyers omklädningsrum.
Jag vet inte om de behövde battla så väldans hårt mot Atlanta, men sweet verkar spelarna ändå ha så det räcker och blir över efteråt.
En hel drös spelare – Biron, Richards, Lupul, Randy Jones och Jason Smith – står kvar i evigheter och gafflar och har kul med lokalpressen.
Kontrasten mot fjolåret kunde inte vara mer bjärt.
Så det kan ju Foppa veta, om han överhuvudtaget överväger en återkomst. Det är kul här nu.
* * *
Riktigt svagt av Montreal att torska hemma mot Florida.
* * *
Tittar länge efter Atlanta-coachen Bob Hartley i korridoren bakom spelargången. Det kan ju vara det sista jag ser av honom.
* * *
Tobias Enström fortsätter ändå att imponera med moget och smart backspel.
– Jag tycker det känns rätt bra för egen del och jag får ju mycket förtroende av coachen, instämde ynglingen när jag försökte peppa honom i den där katakomben till omklädningsrum.
– Men det är svårt att glädjas åt sin egen insats när laget har det tungt.
Ja, det var ju det också.
* * *
Nu ska jag se om ”Ocean’s 13” på hotell-tv:n och sen försöka ignorera att någon ligger och hostar på andra sidan en patetiskt tunn vägg.

Ah, moderna, nordamerikanska ishallar. Love them. Att besöka ställen som Wachovia Center är överhuvudtaget inte som att vara i en hockeyhall . Det är som att vistas på en resort; snyggt, bekvämt, varmt och tillbakalutat i största allmänhet. Tjocka heltäckingsmattor i alla utrymmen backstage…sånt får mig att ticka.
Jag vet att man egentligen ska tycka bättre om de klassiska hallarna, de där plåtlådorna som påstås ha så mycket själ. Det finns inte många kvar längre. Det är väl bara Nassau Coliseum på Long Island, superfula Mellon i Pittsburgh, Joe Louis Arena i Detroit och…ja, kanske kan man räkna dit Garden också.
De har sin rustika charm, det medges,  men jag föredrar deluxe-upplevelsen. Förmodligen för att den kontrasterar så skarpt mot den torftiga korv-med-bröd-stämning som rådde i de hallar och tält – ja, i Borlänge hade vi ett sketet tält – man tillbringade sin svenska uppväxt i. 
* * *
Så fort man som svensk journalist visar sig i pressrummet i den här hallen börjar Foppa-frågorna hagla.
Favoriten för dagen lyder:
– Vad tror du?
Ja, vad tror jag? Jag tror att Foppa är helt och fullständigt ärlig när han säger att han inte bestämt sig ännu. Om någonting.  Och tror man det finns inte så mycket mer att säga.
Flyers-murvlarna vill gärna se världens bäste passningsspelare i en svart-orange tröja igen, men de gör sig inga större förhoppningar – om han nu skulle bestämma sig för att komma över Atlanten igen. De menar att Foppa blev illa behandlad av klubbledningen före trejden till Nashville och att det fortfarande finns för mycket bad blood mellan de inblandade parterna.
* * *
Hiss sju våningar upp till takåsarna och pressläktaren. Uppskattas. Efter gårdagens trapprace fungerar mina ben sämre än Atlantas powerplay.
Fast jag har aldrig fattat det där med att det ska vara nåt med att sitta högt upp. Man får sån överblick, säger dom. Ja, men man går miste om feelingen, nerven, intensiteten. Jag tycker det ska vara som i gamla Rosenlundshallen, där pressläktaren var placerad bakom spelarbåsen och man kunde höra Fredrik Stillman skrika ”gubbjävel, du är för gammal” åt Dan Labraaten.
– Nej, fräste Curt Lundmark åt sin backstjärna, så där håller vi inte på.
Men det gjorde dom.
* * *
Johan Hedberg står för Thrashers ikväll. Känns på nåt sätt riktigt att han gör det samma natt som Ed Belfour för första gången sover hemma i Leksand.
”Moose” svarar också för några riktigt svettiga ingripanden medan denna text skrivs. Det är för hembygdens skull, låtsas jag.
* * *
Blir lite svartsjuk när jag ser en annan mellan Knuble och Gagne. Och en annan i tröja nummer 21.
Men jag tröstar mig med att vare sig Daniel Briere – som nu officiellt vill heta Danny, men det går vi naturligtvis inte med på – eller Jason Smith håller samma klass som den de efterträtt.
* * *
De mutar oss med väldigt goda popcorn på den här pressläktaren. Kanske hoppas de att kritikerna ska glömma att Flyers fått två spelare avstängda i mer än 20 matcher – efter fem omgångar.
* * *
Nu kommer det en lokal reporter och frågar om jag känner Thomas Tynander. När jag svarar att jag gör det ser han imponerad ut. Det får man förstå.
* * *
Mycket nytt i Philadelphia alltså. Men Derian Hatcher – mannen som gav fjolårets brist på tempo ett ansikte – är kvar. Och han har inte blivit snabbare. Farten är sällan högre än den var i den där trappan igår…
* * *
Nu tar vi paus här. Så det inte blir för långt för serietidningspubliken.

Jaha, nu är jag i Philly. Körde Jersey Turnpike söderut under förmiddagen – med-gissa-vem-i-bilstereon – och sitter här och väntar på att det ska bli gametime i Wachovia Center; ”nya”  Flyers tar emot krisens Atlanta.
Hit brukade vi – jag och Aftonbladets New York-fotograf, Höken – pendla när Foppa spelade här. Nu blir det mer sällan, vilket är rätt synd. Jag gillar Philadelphia, det är en vacker storstad med typisk östkustnerv och, samtidigt, en helt egen, småkaxig ”vibb”. 
Området vid Wachovia Center, strax utanför de centrala delarna, kommer dock ingen att skriva längtansfull poesi om. Det är en jättelik åker fullsprängd av överdimensionerade idrottsarenor. Fotbollslaget Philadelphia Eagles har sitt rymdskeppsliknande monster till hemmaplan här, liksom basebolllaget Philadelphia Phillies. Och vägg i vägg med själva Wachoiva Center ligger gamla Spectrum, där Pelle Lindbergh var kung och där Big Kjell Samuelsson idag coachar – bland andra – Lars Jonsson under Phantoms AHL-fajter.
Hockeyhallar ska ligga mitt i stan, det är min åsikt.
* * *
Har följt rapporteringen från Ed Belfours tocuhdown hemma i Dalarna med lika delar förundran och upphetsning. Jag har fortfarande svårt att fatta att det där kan vara sant  – men det är samtidigt otroligt roligt. Särskilt härligt har det idag varit att höra radiorapporterna signerade Cee-Jay Bergman, Falu-Kurirens egen Hyland. Kolla på webben.
* * *
Nu börjar det dra ihop sig. En philly cheese steak-macka – when in Rome, för tusan – och sen iväg mot Wachovia.
Thrashers sjunker ännu längre ner i dyngan i natt, det är mitt tips.
Rapporter kommer här.

Ännu verkar någon form av fred råda i Calgarys omklädningsrum.
Men vänta bara.
Mike Keenan kommer med tiden att ställa till med kontroverser som får Leif Boork att framstå som konflikträdd.
Han är liksom bara den typen, en sådan som trivs i motsättningar och strid och orolig, osäker atmosfär.
En mig närstående jämtlänning – vi kan kalla honom Ricard Persson, för det är så han heter – blev en gång i tiden trejdad från New Jersey Devils till St Louis Blues. Där var var just Keenan coach då, och han mötte ”Rico” med följande öppningsfras:
– Tjena. Kan du skjuta slagskott?
Att fråga en professionell hockeyspelare om han kan skjuta slagskott är som att fråga en porrstjärna  om han vet var på kvinnokroppen vaginan sitter, men det är den sortens mindgames Keenan gillar att leka med sina spelare.
När en förbryllad Persson till slut svarade att jo, det hade han väl hunnit lära sig, då replikerade demontränaren kort:
– Bra, då är du forward i nästa match
Att ”Rico” varit back ända sedan ”Kungen” lärde honom stå på ett par grillor hemma i Östersund, och att färdigheter i ämnet slagskott logiskt sett borde  passa bättre för just en back, spelade ingen roll.
Forward fick han va’.
Välkommen till Missouri, liksom.
* * *
Det var annars en härlig tid när Persson hade Scottrade Center (arenan hette nåt annat då, men jag minns inte vad) som hemadress. Jag kunde åka över och följa ett NHL-lag inifrån, på nära håll.
Stod man bara ut med  Marc Bergevins ständiga lustigheter var det magiskt.
En gång satt jag –  då med ett ganska avsevärt krull på hjässan –  på läktaren i träningsarenan och följde powerplay-gnuggning när den glade skojaren åkte förbi och gjorde några underliga rörelser runt halsen och hakan.
Det hände flera gånger och till slut gick jag, i all min blyghet, ner och frågade vad han ville.
– Du måste knäppa hjälmen, annars blir det utvisning…
Hm.
* * *
”Ricos” bana har sedan fortsatt i Kanada, Tyskland och Österrike. Och nu på sensommaren drog han till Asien för att  avsluta karriären i den japanska ligan. Han hade väl egentligen tänkt sluta redan nu, men kunde inte motstå utmaningen i att få bo och spela i ett så häftigt land.
Han är lika mycket hjälte som vän, Persson.

Ledsen att det blivit så långt uppehåll, men just som jag satt mig för att skriva nytt inlägg gick brandlarmet. Och när jag stack ut snoken i korridoren luktade det mycket riktigt rök. Bor man på 48:e våningen, vilket jag gör, är man inte så kaxig i såna lägen. Fick störta ner för 48 trappor, tillsammans med yrvakna och uppjagade grannar.
Det visade sig att nåt arsel på 21:a våningen hade ställt ett värmeelement för nära en soffa och så utbröt eldsvåda.
Den släcktes dock snabbt och brandmännen nere i lobbyn har försäkrat oss att allt ska vara lugnt nu.
Så nu är jag tillbaka, lätt  omskakad och med en mjölksyra i benen som skulle imponera till och med på Tomas Holmström.
* * *
Hann innan mitt eget drama se det som utspelades mellan Buffalo och Toronto i HSBC Arena.
Konstigt . Först hände ingenting. Sedan hände allting på några minuter i tredje. Och fyra sekunder innan övertiden var över fick Kotalik in det avgörande 5-4-målet.
I vad mån matchen sa något om vad de bägge lagen får för slags säsonger, vilket jag på förhand påstod att den skulle göra, är väl högst tveksamt. Det var ett vildsint derby, varken mer eller mindre.
Däremot kan man konstatera att det just nu ser ut som att Buffalo saknar hjärtsjuke backen Teppo Numminen mer än de saknar Briere och Drury. De har fortfarande speeden framåt, men det är rätt skakigt bakåt.
Toronto går det inte att bli klok på. Ena stunden är de briljanta, nästa suger de hårdare än Electrolux samlade maskinpark.
* * *
Buffalos unge stjärnkeeper Ryan Miller satt på bänken mot Leafs, av mycket förklarliga skäl. Han har annat att tänka på just nu. Så sent som i söndags var han med och begravde Matt Schoals – en 18-årig kusin som i flera år slagits mot en elak cancer och till slut alltså förlorade den matchen.
Matts  minne lever dock vidare, bland annat med hjälp av den berömde kusinens målvaktsmask, som han designat och signerat.
Ryan har lovat att bära den resten av sin karriär – kväll efter kväll efter kväll.
* * *
Nu ska jag spilla upp en liten drink. Den tog på nerverna , den där flykten nerför trapporna.

Om man skulle ta och skriva lite om New York Rangers. Att döma av kommentarerna tycker somliga att det är på tok för lite av den varan här…
Ah, så här – jag tänkte slänga in namnet Rangers i spekulationerna om Foppas nästa klubbadress. Det har inte alls diskuterats, är tvärtom gripet ur luften – och skulle rent lönetaksmässigt bli aningen komplicerat. Men ändå. ”Världens bäste hockeyspelare” skulle nog bra gärna vilja bo på Manhattan. Ja, det vill väl alla som är korrekt ihopskruvade. Men Forsberg verkar ha ett särskilt gott öga till stan. Under tiden i Philly såg han ofta till att stanna kvar här efter matcherna på Garden. I kraft av sin status som superstar, veteran och ledare var sådana arrangemang inte svåra att få till stånd.  Han tycks trivas med Henrik Lundqvist också. De hängde i alla fall ihop ute i Flushing Meadows under U.S Open förra sommaren.
Så, ja, New York City utgör ändå en liten dark horse i var-tar-Foppa-vägen-racet.
Annars är Dallas en väldigt cool stad också…
* * *
”Homer” och ”Zäta” åller på att växa ut till ett klassiskt radarpar i NHL.
* * *
Sabres mot Maple Leafs i natt. Jag får för mig att man efter den säkerligen hetsiga uppgörelsen kommer att kunna dra en hel del slutsatser om de heta rivalernas respektive säsonger.
* *  *
I en New York Post-krönika idag om måltorkan på Broadway listar Larry Brooks de som varit bäst under Rangers inledande matcher.
Etta: Henrik Lundqvist.
Nämns som kommentar till de jantelagssympatisörer om ständigt hör av sig med anklagelser om att jag överdriver ”Henkes” framgångar.
* * *
För övrigt:
New York Rangers! New York Rangers! New York Rangers!
Ha!