NY Islanders – NY Rangers 2-3 (Slut)
* * *
Blev till slut en riktigt lyckad debut för impalan från Södertälje
Det var ju han – Carl Hagelin – som slog den krispiga, klockrena passningen till en fri Pouliot vid det avgörande 3-2-målet.
– Och jag har inte ens tränat mot backar, eller varit inblandad i en sån situation, på flera månader. Men det gick bra att slå passningen och det var ju kul, säger han med ett snett leende när han efteråt sitter och dricker sin sedvanligt egenartade häxbrygd.
* * *
Lika frustrerande som det kan vara att sitta i den stillastående trafiken på Long Island Expressway på eftermiddagarna, lika bedårande är det att sent om kvällen störta fram längs filerna i en hyrbil som spinner som en katt , skruva upp volymen när det kommer en Talking Heads-dänga på radion och samtidigt se Manhattans skyline i nattklänning torna upp sig i framför motorhuven.
Det blir aldrig gammalt.
* * *
Jag ber att få upprepa:
Vilken grym match det här var.
Intensiv, het, sprängfull av spektakulära situationer och chanser
På rak arm kan jag inte erinra mig att jag sett en bättre live i år.
– Det var roligt att spela också. Som vanligt. De här matcherna är alltid nåt extra, påpekar Strålle Strålman.
* * *
Jaha, Alex Steen saftar in mål nummer elva mot Winnipeg.
Så när man nu går på stats-sidan på nhl.com är det hans ansikte – inte Ovetjkins, inte Crosbys, inte Malkins – som illustration till målligan.
Han leder den i egen majestät nu.
Helt fantastiskt, faktiskt.
* * *
Alain Vigneault får frågan om han förstår hur het rivaliteten mellan Rangers och Islanders verkligen är nu.
– Åh, det var precis som jag förväntade mig. Atmosfär på läktarna och atmosfär på isen, säger han med ett belåtet leende.
Atmosfär på isen, ja.
De här två lagen tycker verkligen inte om varann mer än vad respektive klubbs fans gör.
* * *
Du har rätt, Eric J.
Man hör sällan något från Oilers-fans här – och man förstår att de inte har lust att kommunicera med omvärlden överhuvudtaget.
Nu grymtas det på twitter om att Dallas Eakins bara en stor snackare och inget mer och borde sparkas omgående
Ojvoj.
* * *
Vad surt med tiderna imorgon.
Här har vi en vecka när Europa kan vara med – och så börjar de tidiga matchjävlarna en timme senare än vanligt, så det blir precis som vilken vecka som helst för lejonparten av bloggens publik.
Skyll på NBC:s chefer, det är dom som vill ha det så här.
Men likafullt och eftersom jag lyssnar på läsare som PlayoffWill:
Blogg från korresoffan blir det.
Först från blytunga mötet mellan Penguins och Bruins, sedan från den blågult färgade duellen mellan Canucks och Red Wings.
Var med om ni kan.

Rangers vänder och vinner med 3-2.
Så kan det gå.
Mer om ett bra tag.

NY Islanders – NY Rangers 2-1 (Period 2)
* * *
Det är som det ska vara i en riktig showdown.
Hårt och jämnt och tufft och ovisst och ivrigt och jävlaranamma-kamp om varje millimeter där nere.
Islanders har fått bättre struktur på offensiven och kommer, framförallt under första halvan av perioden, i några tunga, tidvis nästan Boston-artade anfallsvågor och har gjort sig förtjänta av utjämningen.
Men jag tycker Rangers fortsätter spela bra, med bett och glöd, och sekvensen när kedjan med Zuke, Stepan och Kreider nitar fast pucken anfallszonen så länge att en utmattad Hamonic till slut bara måste ta en utvisning är till och med snudd på formidabel.
Men krampen i avslutningarna sitter i.
Och just där kan Regin-målet de mer eller mindre fumlar in precis här i slutet kan nog vara strået som knäcker kamelens berömda rygg.
Såna känns hos lag som spelar andra matchen på ett dygn och själv aldrig får någon utdelning.
* * *
Mannen med ett av ligans tio coolaste namn kommer loss på en kant och snärtar, assnyggt, in sitt första Battle of New York-mål i nättaket bakom Talbot.
Cal Clutterbuck, han kan han.
* * *
Ja, det är då oaktat eventuell överskattning hur som helst så att Brad Richard är en helt annan spelare i år än han var under det mer eller mindre totala sammanbrottet under den korta fjolårssäsongen.
* * *
– It’s a sellout, meddelar pressläktarspeakern glatt.
Det är det ju inte alls.
Vi skulle förmodligen behöva en Snowden för att reda publiksifferhärvan i NHL.
* * *
Lillis, Henke har precis kommit tillbaka från skada och han spelade igår, så det är ju inte konstigt alls att de vill vara försiktiga med honom.
* * *
Men igen, trots lögnen om antalet åskådare, är det en riktigt bra holmgång på läktarna också.
Garden igår framstår som SJ:s tysta vagn i jämförelse.
* * *
Förra pausen hade jag såna tekniska problem att jag inte hann gå och hämta mer kaffe och jag har ingen lämplig springare här; jag kan inte gärna be Pravda att utföra såna tjänster.
Men det går inte att avnjuta tredjeperren i ett slag om New York utan att ha fyllt på bränsle, så nu publicerar jag och ber att få återkomma.
Slutrapport är näppeligen att vänta förrän jag parkerat bilen i garaget på 38:e gatan igen.

NY Islanders – NY Rangers 0-1 (Period 1)
* * *
Nu tog fan bofinken.
Rangers leder efter en period.
Rätta mig inte om jag har fel, som Abris brukade säga, men jag tror inte det hänt på hela säsongen – och om det gjort det så var det precis i början.
Men de har samlat ihop till det, kan jag tycka. Nabokov får ju faktiskt jobba sig harmynt under några sekvenser och att den ormbitne Stepan inte gör mål redan innan Kreiders PP-balja är ju helt flust.
Isles ställer till med enstaka snurrnummer av känd sort när de kommer över offensiv blå , men har inte riktigt fått igång det briljanta anfallsspel man börjat förvänta sig när man besöker Coliseum.
Vi är dock bara tjugo minuter in i en match vars temperatur stigit för varje minut och lovar att bli väldigt skoj.
Det kommer att hända mycket innan vi är klara med detta, tror jag.
* * *
Förvånansvärt många stolar gapar tomma på läktarna, särskilt på sektionerna längst ner.
Så brukar det inte vara när herre-på-täppan-ära i New York står på spel.
Men det gör inte så mycket, för dom som är här för verkligen ett jävla liv.
Good times.
* * *
Vanek-Tavares-Okposo…ojvoj asså, det är ju inte bara rena rama glamour-kedjan av den sort Glen Sather brukar drömma ihop.
Det står, i teorin, en välbehaglig doft av Stanley Cup kring den.
* * *
Hagge är av förklarliga skäl något rostig och har väl inte gjort särskilt mycket intryck alls under första.
Men med med den där raketmotorn i skridskorna är han alltid ett hot.
Det behövs bara att han får en chans att störta iväg över det frusna vattnet – watch out.
* * *
Glömde nämna det i introt.
Retweetade en kul liten klackspark jag tack vare den store Stiko Per Larsson såg på kontot Hockey History igår – och fick den sen själv retweetad mer än något annat jag nånsin haft ute i det där kvitterforumet.
Men den var skoj också:
”Wayne and Brent Gretzky hold the NHL record for most combined points for two brothers. Wayne has 2857 and Brent has 4”.
Men det är ju sant, inga andra bröder – inklusive våra tvillingar – lär komma ikapp!
* * *
Vad nu då, Grabner har inte haft ett enda friläge.
Är han förkyld?
* * *
Niclas Schaub gör oss den äran i kommentatorsspåret.
Då vet man att det är en stor och speciell natt.
* * *
Vanek såg vi inte heller så mycket av att vi reste oss upp och började svinga slipsarna ovanför hjässorna, men man kanske får ge honom mer än en period att utveckla kemi med wonderkid Tavares.
* * *
Jag har aldrig riktigt förstått varför hockeyfans buar åt domarna redan när de kommer utskrinnande INFÖR match.
Oväntat jubel borde rent logisk ge hemmalaget fler fördelar.
Testa det nån gång, säger bloggen härmed,
* * *
Nej, David Ronald – detaljen du nämner om hur Isles kan hantera draftvalet kände jag inte till.
Men jag envisas alldeles oavsett att stå på Garth Snows sida i den här debatten.
Throw the dice and take your chances…det måste hända ibland.
* * *
Min österrikiske kollega syns inte till.
Stackars, han åkte förmodligen för sent och sitter kvar i kvällskön på Long Island Expressway.
I så fall ses vi framemot mitten av tredje då.
* * *
Bortabåset i Coliseum är ju så litet att reservmålvakten alltid får sitta på en stol vid spelargången i ena sarghörnet.
Så där har vi Henke nu.
Det är en rätt underlig syn, särskilt som han får maka sig på sig som vilken vaktmästare som helst varje gång Islanders cheerleaders ska in och skrapa is.
* * *
Som sig bör manar speakern före första nedsläpp till en stunds reflektion kring offren för Sandy – superstormen som i kväll, för exakt ett år sedan, drog in över de här trakterna och orsakade vedervärdigt mayhem inte minst här ute på Long Island.
* * *
Man får hoppas att det inte längre är några hard feelings mellan Henke och de där cheerleader-tjejerna.
För fem-sex år sedan blev ju målvaktsstjärnan och hans polare Sean Avery osams med dem när de, som det påstods, hade varit framme och stört honom med sina skyfflar.
Det blev en underhållande följetong i lokalpressen.
* * *
Apropå Sandy…för exakt ett år sedan hade jag precis vid den här tidpunkten börjat bli sjösjuk hemma på vardagsrumsgolvet, eftersom skrapan svajade så förbannat i de brutala vindarna.
Nu sitter jag här och njuter av ett frustande hockeyderby.
Kontrasten kunde inte vara mer bjärt – eller angenäm.
* * *
Den gamla storyn om hur en andrekeeper som satt på den där stolen vid spelargången under en match på 90-talet raggade upp en dam i publiken och mitt under brinnande kamp försvann in med henne i omklädningsrummet, för att hittas i en lätt komprometterande situation av en materialare, har ni väl hört?
Mycket underhållande.
Jag kan garantera – sätta allt jag äger och har, inklusive alla framtida säsongsackrediteringar – på att det inte händer ikväll.
* * *
Rock ’n’ roll, nu börjar andraperioden snart, faktiskt.

Och så tar vi ett djupt andetag och kastar oss in i nästa konfrontation.
The Battle of New York.
Islanders mot Rangers.
På Long Island
Det är som alla vet alltid en het beef – oavsett hur de gamla rivalerna spelar och oavsett var de befinner sig i tabellen. Ont blod kokar sedan decennier, lokal heder står på spel, supportrarna piskar upp euforisk stämning på läktarna och…ah, ni vet.
Men för framförallt Islanders – och dess morgonluftsvädrande fans – har just kvällens derby en alldeles särskild signifikans
Den störste österrikaren som trampat amerikansk mark sedan Arnold Schwarzenegger gör ju sin debut efter söndagens blockbuster-trejd och senast någon gjorde en lika spektakulär entré var när John Tavares spealde sin första NHL-match.
Upphetsningen kring en sådan premiär är svår att inte ryckas med i.
Det ska bli riktigt, riktigt kul att se Vanek kliva ut på New York-scenen.
* * *
Kommer iväg 20 minuter senare än planerat och hamnar i horribla trafikstockningar ute på Long Island Expressway.
Så är det alltid.
Inleder man sin lilla roadtrip till Coliseum efter halv tre på eftermiddagarna får man sitt bumper-to-bumper från Midtown Tunnel till avfarten vid Meadowbrook Parkway.
Inte så lite frustrerande. Vad gäller vardagsmisär, sån som inte är farlig eller förödande på verkligt sätt, finns det enligt min mening inget värre än att sitta still i trafik.
Förmodligen är det också just därför alla kör som stressade tyskar på Autobahn när de väl kommer ut på Meadowbrook och trafiken lättar lite.
Där gäller det fan att vara lika vaken som en vänsterforward när Kron Wall of Pain är på isen.
Och allt detta för lite hockey.
Som går på tv.
Man är ju egentligen helt flus.
* * *
Med all sannolikt gör Hagge Hagelin sin efterlängtade säsongsdebut ikväll också.
Det är dock inte helt klart ännu, av någon anledning. Han var på morgonvärmningen i morse, men hans medverkan är likafullt ett gametime-beslut, enligt Vigneault.
Fast jag räknar kallt med att få sitta här och vara glad åt att impalan från Södertälje raskar över isen igen.
Dom skickade ju Jesper Fast till Hartford igår kväll just för att bereda plats åt honom.
* * *
Uttrycket ”flus” bara poppade upp i hjärnbarken, som saker tenderar göra när
Det hörde man inte igår, gjorde man?
* * *
Det finns ytterligare en dimension i den här fajten som torde kittla hemmafansen.
Den kan komma att verifiera att ett så kallat paradigmskifte verkligen ägt rum på den lokala hockeyscenen.
Isles har alltid varit förmöget att göra stora matcher mot just Rangers, men de senaste decennierna ändå varit lillebror eftersom de i övrigt saknat betydelse, spelat för dåligt och nästan alltid missat slutspelet.
Men sedan Tavares kom till klubben har ju en återuppståndelse långsamt börjat ta form och som sagt:
Nu kan den fullbordas.
Nu kan Islanders visa att de är bäst i stan – på riktigt.
* * *
Coolt, jag har Pravda på en sidan om mig – och en utsänd från österrikisk nyhetsbyrå on the Vanek-beat. på den andra.
Känns de internationella fläktarna.
* * *
Ja, gode Björn Falk – Moulson är nog lite underskattad. Men han är inte lika bra, eller stor, som Vanek och om det bara handlat om honom finns det inte en general manager i världshistorien som inte skulle nappat på den trejden.
Så det verkligt dyra för Islanders i affären är de där draftvalen.
Men igen:
Jag tycker fler GM:s borde sluta vara så ängsliga och allvarliga och istället kasta lite tärning ibland.
Det blir så mycket roligare då.
* * *
Efter matchen igår sa Henke att han definitivt var redo för en fullbordad back-to-back ikväll.
Men det lyssnade Vigneault inte på.
Cam Talbot går upp i sitt första New York-krig.
* * *
Jag antar att det efter lyxbehandlingen på Gardens nya pressläktare igår skulle vara lätt att komma ut hit och fnys hånfullt åt den rangliga klätterställning som tjänstgör som Coliseums mediabox.
Men ni känner till min sentida inställning till den här hallen och dess faciliteter.
Jag tycker det har en obetalbar charm att sitta så nära isen, komma så tätt inpå hettan på läktarsektionerna och verkligen uppleva old school hockeyfeeling.
* * *
Såg ni Sedin-tvillingarnas avgörande mål mot Capitals igår natt?
Ojvoj monumentale.
Den enda sekvensen skulle kunna bli en hel Broadway-musikal.
* * *
Vad jag däremot redan saknar är den nya uppkopplingen i renoverade Garden; det är den snabbaste någonsin i en hockeyhall.
Coliseums är tvärtom den långsammaste och mest opålitliga. Den som sköter det är alldeles uppenbart helt flus och jag måste som vanligt förvarna om att det kan bli pannkaka av livebloggandet.
I så fall publiceras period-för-period-rapporterna när jag är hemma på Manhattan igen.
* * *
Äntligen, Kometen.
Befarade att du blivit sängliggande och inte längre var kommunicerbar efter söndagskvällens bomb.
Så tack för kommentar.
Du har nog dessvärre några bistra säsonger framför dig, med den pågående som särskilt smärtsamt bottennapp, men sen blir det bättre.
* * *
Ett annat skäl till att mitt gamla tigerhjärta slår lite extra för den här luggslitna plåtburken är att det var här jag ”gjorde” min första hockeymatch som USA-korre för bladet hösten 2005.
Jag anlände redan vintern innan, i januari, men då hann jag vara här i ungefär en vecka innan Bettman höll presskonferensen då han meddelade att säsongen var inställd.
Tack för kaffet, tänkte en biff som hade bespetsat sig på att åtminstone någon gång vara med om något så oerhört häftigt som att sitta på pressläktaren i en NHL-arena.
Desto större var upprymdheten när jag och fotograf Höken åkte ut hit för en försäsongsmatch mellan just Islanders och Rangers.
En ny svensk målvakt som hette Henrik gjorde sin debut i Rangers-tröja den kvällen. Han spelade halva matchen, hade lite småtungt och när vi efter slutsignalen träffade honom för allra första gången gick det knappt att prata med honom.
Han var så blyg och försynt – och dessutom fullständigt knäckt över sin som han tyckte katastrofala insats.
Därefter gick det ungefär en månad och sen var han Kung Henrik.
Se där, dagens lilla historiestund.
* * *
Ingen Lou Reed i högtalarna här ut heller, trots att han växte upp på Long Island. Men väl Bowies ”Heroes”.
Alltid nåt.
* * *
Obetalbar syn på toan innanför presslounge-kyffet strax innan värmningen ska börja.
Howie Rose, MSG:s Islanders-kommentator, och Joe Micheletti, som ju är expertkommentator på Rangers-matcherna, står båda vid handfaten och pudrar kinderna inför sina pre game-framträdanden.
– Ja, säger Micheletti, jag försöker fixa så att folk kan titta på mig. Det är inte så lätt.
I know the feeling!
* * *
Ah, jag orkar inte hålla på och ta bort stycket högre upp, men nu är det tydligen klart.
Impalan från Södertälje SKA spela.
– Så du har nånting att skriva om ikväll också, som kollegor vid kaffeautomaten skrockar.
* * *
Nummer 26 har han, Vanek.
Och han ser mäktig ut på värmningen.
Majestätisk.
Mig förvånar det inte alls om han gör en Moulson och smackar in ett par mackor på Talbot.
* * *
Ni får ett lite tidigare intro än vanligt idag, för ju närmare matchstart vi kommer, desto fler är det som kopplar upp sig och gör nätet i Coliseum till seg deg och jag väljer att avsluta det så här:
Så klockan strikes midnight i gamla Sverige.
Det är ännu tidigare än igår det.
Så nu ska det vara dundrande ställ i kommentatorsspårett, hör ni det?
Bra.
Let’s go.

NY Rangers – Montreal 0-2 (Slut)
* * *
Det är mycket snack om domarna efteråt och visst:
Den interefence Kreider åker för när två Montreal-backar kockar är helt psykedelisk och man måste nästan ha rökt crack för att se något annat än att Galchenyuk medvetet vinklar in pucken med skridskon vid 2-0-målet.
Men å andra sidan hade Rangers – och särskilt kidsen Kreider och Miller – under tredjeperren gott om chanser att spräcka Budajs nolla, men det klarade de inte av och det var därför hemmapremiären slutade i moll, punkt och slut.
* * *
Jag förstår att ni sitter på helspänn och undrar hur det gick med transporten från pressläktare till ”the event floor” och omklädningsrummen.
Svar:
Lysande.
Det har i själva verket aldrig någonsin varit smidigare att förflytta sig i the wooorld’s most famous. Man hoppar rakt in i en stor hiss bakom pressläktaren, fraktas omedelbart ner till zamboni-entrén och disco!
* * *
Utvisningen Dogge fick för sin propp var för övrigt rätt underlig den med.
– Ja, den var tydligen för hård. Det var vad domarna sa till vår målvakt, det såg inte bra ut. Man tror inte det är sant, säger Crankshaft och skrockar dovt när jag springer på honom utanför Montreal-rummet.
* * *
För oss som haft att göra med Mora Tidnings legendariske sportskrivare är det roande att det numer finns en N.Schmidt i Washington Capitals.
* * *
­– Om det där inte är en spark vet jag inte vad som är det, suckar Henke när pressuppbådet trycker sig på från alla håll runt hans plats i det ovala rum som tjänstgör som Rangers hem.
Sen, när bloggen dröjer sig kvar en stund, konstaterar han uppgivet att det å andra sidan är typiskt lag med motgång att inte få nånting med sig alls.
Just så.
* * *
Nyhet direkt efter matchen:
Jesper Fast skickad till Hartford.
Därmed är det bekräftat att Carl Hagge Bork Bork Hagelin gör säsongsdebut ute på Long Island i morrn.
* * *
Dogge tycker att han saknade timing i spelet, men att debuten som Montreal Canadien gick helt okej.
– Jag spelade enkelt. Vad annat ska jag göra, flinar han.
Sen påpekar han att det är sjukt att jag aldrig varit i hans nya hemstad, men att det ju nu finns anledning att åka dit.
Så sant som det är sagt.
* * *
Ivriga vänner hojtar om att jag ska komma ut på krogen och dricka dem till.
Men det blir det inget med.
Jag ska åka hem, se slutet av matchen i Vancouver och sen ladda för morgondagens utflykt till Long Island.
Är du med då, Playoffwill? Bloggen bjuder på mer Rangers…
Tills dess – några bilder från nya Garden, på utsikt, pressläktare, nersänkt monitor och en stilstudie av er bloggare, tagen av Skräddarbacken.

Slutsekunder, Habs har 2-0 och så blir det.
Mer sen.

NY Rangers – Montreal 0-1 (Period 2)
* * *
Oh, vi sitter här och börjar tycka att det nästan är lite trist, mitt i all ny lull-lull vi har omkring oss.
Då hör Plekanec Julias påminnelse om att det är tjeckiska nationaldagen och firar med att runda Lundqvist på rena EA Sports-viset och lägga in 0-1.
Rasande snyggt – särskilt som nästan hela Habs-femman som är inne deltar i förspelet.
Tack, vi behövde verkligen få se något sånt
* * *
Om Rangers offensiv finns inte mycket att rapportera, trots stort puckinnehav.
Med dryga sex minuter kvar av perren bränner Derek Stepan det öppnaste läget sen anschluss – och det är det hela.
* * *
Plötsligt tränger sig George Parros, med hockeyvärldens fetaste porrmustasch helt intakt, in på pressläktaren.
Han hittar inte sin plats och ser lätt förvirrad ut, men ändå.
George Parros är alltid en cool syn.
* * *
En miljard dollar – 6.5 miljarder kronor – har familjen Dolan bränt på den här renoveringen och ändå kan de inte få upp den officiella skottstatistiken i realtid på sin fina jumbotron.
Det är nåt Spinal Tap-artat över det.
* * *
Ska Moulson börja sin bana i Buffalo med ett hat trick?
Då har Vanek viss press på sig att komma upp med lämplig replik på Long Island imorrn…
* * *
Under långa sekvenser är det fortfarande pinsamt tyst här inne.
Det är nästan så man börjar misstänka att Gris-Olle med vänner inte är nöjda med att den gamla ölimpregnerade sunkigheten byggts bort och sitter här och tycker att the woooorld’s most famous blivit för antiseptisk.
* * *
Ja, Lillis, Prusten är borta med en upper body injury.
* * *
18 200 var ju den klassiska publiksiffran i Garden i alla år.
Ifjol skrevs den ner med tusen pers.
Nu har de klämt in ytterligare några stolar, så från och med i år får världen, i alla fall när det är hockey, vänja sig vid den här kombinationen:
18 006.
Var det verkligen, undrar jag härmed, nödvändigt att knöla in de där extra sex stolarna?
Arton tusen hade väl varit ett jämnt och fint nummer.
* * *
Frågan kvarstår:
Var är Kometen?
Har han svimmat efter Vanek-trejden?
Det känns direkt fel att vi inte har hans kommentar till det som inträffat.
* * *
Läser på twitter att de spelar Velvet Underground under uppvärmningen i Rogers Arena i Vancouver.
Det hade det ju varit snyggt om de gjort i Lou Reeds hemstad också, men här är DJ:n för upptagen med att plugga Rednex.
Typ.
* * *
Det känns som att evighetsmaskinen Subban förr eller senare kommer få utdelning på någon av sina blytunga bomber från blålinjen.
* * *
Jo, men se på fan – precis här i slutet lyckas de få igång statistiken på jumbotronen.
Någon har svettats och svurit i två perioder, misstänker jag.
* * *
Habs gör det svårt för blåskjortorna, de är verkligen bra på att stänga ner just den här motståndaren, och ska det sluta med något annat än bortaseger får Vigneault och Robocop hitta på något rätt så drastiskt.
* * *
Nääää, PlayofWill, första till sista skott i St Louis och San Jose orkade jag väl inte med – och flera gånger har fokus legat lika mycket på motståndaren som på den här profillösa samlingen.
Eller också är jag i denial och missbrukar ett lag som inte är särskilt kul att se, utan att fatta det själv…det kanske blir så när man går till samma hall hela tiden.
Och imorrn ser jag dem igen.
Det kan behövas vård, nu när du säger det…
* * *
Knicks-stjärnan Amar’e Stoudemire sitter på läktarn, i Rangers-tröja, och ser cool ut.
Men särskilt road kan han inte vara.
* * *
Nu blir det spännande.
Ja, inte matchen kanske.
Men att se hur vi tar oss härifrån till omklädningsrummen efter slutsignalen.
Skildring är att vänta i slutrapport.

NY Rangers – Montreal 0-0 (Period 1)
* * *
Jo, anslaget från matchen i Detroit känns igen hos Rangers.
De är hetare, hungrigare och och mer på bettet i offensiven än under större delen av första grundseriemånaden.
Men det knyter sig i avslutningarna – och i egen zon påminner Del Zotto och McDonagh och co emellanåt mer om Dupond och Dupont än om NHL-backar.
Just Del Zotto ska ju till exempel vara väldigt glad att han inte inleder säsongen på Garden med ett oförglömligt självmål när han från en position bakom kassen petar in pucken mellan benen på Henke och får kasta sig handlöst för att själv fösa bort den.
Morsning korsning risotto.
* * *
Jag är redan beredd att stryka alla anus-faktorer från det förra inlägget.
Den här nya pressläktaren är faktiskt helt grym.
Bästa utsikten, bästa komforten, bästa närheten till nerven både på isen och på läktarna.
Fyra starka plus.
* * *
Habs spelar lugnt och behärskat bortaspel – sånt finns ju, oavsett vad Vigneault säger – och spenderar därför mindre tid än motståndarna i anfallszon, men avslutningarna känns vassare, så Lundqvist får jobba hårt i den här perren.
* * *
Kreider, ja.
Han är ju en puck på insidan av ramen redan i sitt första byte, och med bara lite, lite flyt hade det ju blivit mål direkt där.
Ska det slutligen bli något av honom ändå?
* * *
Fast nerven på läktarna har det varit si och så med hittills.
För att vara premiärafton är det riktigt dött här inne.
Blir lätt så med starter som den Rangers haft, de har en del att bevisa innan fansen tinar upp.
* * *
Uppgiften att Gris-Olle kan komma att rumstera bakom yours truly var felaktig.
Det är radiojournalisterna som sitter på den platån.
Och tyvärr ska det mycket till innan de börjar gapa så saliven sprutar över oss.
* * *
Dogges första byte blir extremt kort. Redan efter några sekunder drar Rangers-backen John Moore på sig en utvisning och nej, i powerplay har Therrien inte förstått att han ska använda Crankshaft ännu
* * *
Jag får nästan omvärdera jumbotronen.
Den är verkligen majestätisk, enorm, big time superstor.
Men det är buggar i systemet, de lyckas inte få upp exempelvis skottstatistiken.
Det hade de väl kunnat testa på förhand, no?
* * *
Uffe Samuelsson föräras inte oansenligt jubel när de presenterar tränarstaben under de de långa premiärpreludierna.
Säg inget till Skånske Jan…
* * *
Kan någon säga åt han från Skräddarbacken att inte sitta och sms:a så mycket?
Mig lyssnar han inte på, trots att jag upplyser om att såna Eken-fasoner distraherar.
* * *
Mest jubel renderas dock samme man som renderats mest jubel de senaste sju åren.
Lundqvist.
Sen kommer ingen, sen kommer ingen, sen kommer i tur och ordning Staal, Girardi, Brad Richards och, faktiskt, Cam Talbot.
* * *
PlayoffWill, jag kan ju inte ta ifrån dig dina intryck, men utifrån hur jag tänker själv stämmer det bara inte.
I huvudsak har fokus denna inledande månad varit på Red Wings, skulle jag vilja säga.
Flyers känns det som att vi får anledning att återkomma till framöver, nu när Vincent visat att han inte blir gammal.
* * *
Kaffe, i MSG-mugg, landar just på skrivbordet framför mig.
Nu är det som det ska.

Låt trumpetstötarna dåna, skjut en kanonad och bränn av ett fyrverkeri
Det är säsongspremiär i the wooooorld’s most famous arena – nu äntligen färdigrenoverad och redo för action.
Hockeyn kommer tillbaka till Broadway igen.
Det är inte värt att celebrera just för att Rangers får spela hemma igen – hur mycket somliga av er nu än tror att det är mitt ”favoritlag”.
Det är värt att celebrera för att Madison Square Garden är NHL:s mest glamorösa scen, den med starkast spotlights, och det känns inte riktigt som det ska när den ligger i mörker.
Bright lights, big city och hockey.
Det är så ekvationen ska se ut.
Sen råkar det vara väldigt mycket hemma för bloggen också, för att det är i den här staden bloggen bor, och betydelsen av det ska ju inte förringas.
Nu kör vi så det ryker, eller hur?
* * *
Första intrycket av ”nya” Garden är att det inte är så förfärligt mycket nytt.
Förändringarna var mer synligt dramatiska efter första fasen av renoveringen för två år sedan, när de hade gjort om grytan längst ner och skänkt blåskjortorna nytt omklädningsrum och allt det där.
Men:
Dom har flyttat pressläktaren
Igen.
Den är nu belägen på en helt ny loftgång högst upp i taket mitt emot spelarbåsen.
Snabbanalys enligt känd Filip & Fredrik-mall:
Bra: Utsikten över isen är finfin, stolarna är sköna, uppkopplingen verkar vara bästa tänkbara, vi har monitorer lyxigt nersänkta i skrivbord av glas framför oss och bäst av allt för er – vi har vanliga fans på en platå bakom oss, vilket betyder att det med lite tur kan bli Gris-Olle-revival i år.
Anus: Det är ett jävla krångel att ta sig från pressrummet före matcherna och till omklädningskabysserna efteråt, jag har inte hittat kaffet och vi har en meningslös glasskiva framför oss, så reser man sig inte är det som att sitta och titta på match genom ett fönster.
Men ändå, på det hela taget:
Not bad.
* * *
Kung Lundqvist gör comeback efter två matchers frånvaro med hemlig skada. Såklart. Han missar ju inte en hemmapremiär med mindre än att han är sängliggande.
Men det är inte kvällens stora nyhet.
Det är att Douglas Murray begår premiär som Habs-hjälte.
Jovisst, det meddelades efter värmningen i morse:
Mister Crankshaft är äntligen helt skadefri och gör säsongsdebut i sin nya tröja ikväll.
Hurra, säger bloggen!
* * *
En ny jumbotron har hängts i taket också och för all del, den är rätt fet. Men ingenting mot monstret i Tampa, det exempel allting i den grenen nuförtiden måste mätas mot.
* * *
Det är alltid stökigt och nervöst för såna som mig inför den här sortens premiärkvällar. Man vet inte om ackrediteringen verkligen ligger och väntar, om det är nytt folk som inte känner igen lilla mig, om de byggt så nytt att man inte hittar etc etc etc.
Men allt går som det ska och tro mig:
Man vet ingenting om lyckliga män förrän man sett Biffen hänga den färska säsongsackrediteringen för The woooorld’s most famous arena runt halsen.
* * *
Hagge Hagelin är också väldigt nära säsongspremiär, men den äger rum först i morgon kväll, på Long Island.
Bloggen är där då också, så ha tålamod.
* * *
Plötsligt kommer det en vaktmästare dundrande i pressrummet och ska in och fixa nåt på damtoaletten och innan han öppnar skriker han allt vad han orkar:
– Man in the house!
Av oklara skäl finner jag detta mycket underhållande.
* * *
Apropå Long Island:
Vanek!
Goddammit!
Att det fanns stor risk att ett Sabres i rebuilding-mode skulle komma att försöka byta bort honom stod ju klart redan före säsongen, men att vi skulle få se en sån blockbuster-trejd redan nu i oktober hade ingen räknat med.
Nu rasar en högljudd debatt om GM Snow gjort rätt eller fel
Tja, priset – framförallt draftvalen – var högt och väljer den österrikiske superstjärnan att gå nån annanstans efter den här säsongen, vilket det ryktas om att han redan planerat, måste affären beskrivas som påfallande kortsiktig.
Men va fan, någon gång måste man kasta tärningen och ta en chans också, och personligen tycker jag det vore roligare om fler gjorde så lite oftare.
Skulle affären falla väl ut och Vanek och Tavares utveckla fin kemi är maktbalansen i Metropolitan-divisionen rubbad, kartan omritad och Islanders plötsligt en mycket intressant contender.
Nu undrar man ju bara:
Vad säger Kometen!?!
* * *
Dogge uppger att han är nervös, men nervös på ett bra sätt, när han nu får sin enda chans att göra ett första intryck på lagkamrater, fans, tränare, klubbledning och Montreals inte helt hovsamma mediakader.
– Jag har gjort comeback förr och lärde mig en läxa då. Jag bara jagade runt och när jag jagar runt kommer jag ur position. Så det tänker jag inte göra den här gången, meddelar han.
* * *
Har vi några läsare med oss från södra och västra Sverige?
I så fall – ni håller väl i hatten?
Vi hade Sandy, Simones vidriga hagga till syster, över oss för precis ett år sedan, så offer för saftiga stormar känner vi i New York djup empati för.
* * *
Vände det för Rangers i The Joe?
Tja, säg det. Wings var inget vidare – vad har hänt där, är Big E så betydelsefull nuförtiden? – men blåskjortorna såg vassare och hungrigare ut än under plattmatcherna dessförinnan och det kan ha betytt en del att såna som Zuke och Brassard och Pouliot efter torka monumentale fick göra lite mål.
Men vi får inget riktigt svar på frågan förrän…ja, ikväll.
* * *
Ja, om det verkligen finns läsare från de verkligt sydliga delarna av fäderneslandet får vi ju gratulera till Malmös SM-guld också.
Men kom igen, det är fotboll…nu börjar den riktiga tävlingen.
* * *
En reporter från Montreal som jag är lite bekant med kommer fram och frågar, på sjungande fransk-engelska:
– Du, Murray…han är en rätt rolig figur va?
Correctomundo, som Göte i Metropol skulle ha sagt.
Den roligaste, till och med.
* * *
Stassen?
Premiärfesten till ära kör bloggen the executive style.
Hård, svart kostym, nyputsade svart skor, ljusblå skjorta och svart, lätt mönstrad slips.
Förvånas icke om jag blir misstagen för secret service-agent.
* * *
Den här Pouliot har gjort intryck på de mest svårflörtade.
Simon, min temperamentsfulle dörrvakt, brukar sällan ha något gott att säga om icke-europeiska blåskjortor, allra minst efter såna här svackor, men när jag möter honom i lobbyn på väg till den här matchen – så tidigt att nervösa pensionärer på 46:ans buss skulle himla med ögonen över stirrigheten – hyllar han helt chockerande den 27-årige journeymannen.
– Jag ser nåt där…han har spelsinne och händer.
Jag vet inte jag. Jag tycker han varit både bra och fullkomligt…ja, inte så bra.
* * *
När Vigneault håller presskonferens ringer det i en mobil telefon ute i journalisthopen.
Den nye coachen tittar upp, ler vänligt och utbrister:
– Tänk om jag varit Torts…då hade jag gått nu.
Men det gör han inte.
Det är nya tider i Rangers-land.
* * *
Eftersom vi inte ställer om till nedslående vintertid förrän på söndag är det alltså bara fem timmar som skiljer bloggen och den svenska publiken åt den här veckan.
Det betyder, tycker bloggen, att ni inte har några hållbara ursäkter.
Det ska vara hålligång i kommentatorsspåret nu.
* * *
Ikväll är det dags för Lundqvist att visa Tarzan-takter.
Han har varit skadad, men säger själv att det inte är därför han spelat halvdant under säsongsupptakten utan för att det som kallas hans ”mindset” inte varit som det ska.
Men i en hemmapremiär kan det inte vara annat än rätt.
* * *
Nu har jag hittat kaffet också.
Precis bakom ryggen, uppför en trapp. Man får trängas med Gris-Olle och hans kompisar och kommentarer av typen jaha-det-här-är-bara-för-fint-folk har hörts, men det får det livsnödvändiga hockeybränslet vara värt.
* * *
He he, det är riktigt festligt att se Dogge i Canadiens-tröja under värmningen.
Man känner igen honom direkt på skridskoåkningen, kanske inte helt identisk med Hagelins om man säger så – och ändå känns det så annorlunda.
Må det gå fint för honom.
* * *
Julia, säg att du är med och förgyller kommentatorsspåret ikväll?
* * *
Vigneault säger att han ser fram emot att för första gången på hela säsongen har fördel av att byta sist och det kan man ju tänka sig.
Sen säger han emellertid också att det inte finns borta- och hemmaspel.
Hans lag spelar alltid likadant.
Det var kanske inte vad vad Rangers-fansen ville höra…
* * *
Har en från Skräddarbacken i Borlänge bredvid mig.
J Eriksson, också känd som Hyresgäst-Johan, just nu korre för den andra tidningen.
Han förklarar att den här glasskivan framför oss förmodligen är till för att vi inte ska tappa laptoppar i skallen på Gris-Olle på sektionen nedanför och det är klart, det vore kanske inte så lyckat.
* * *
Chris Kreider.
Det är han som ser hetast ut i Rangers under värmningen.
Och Lars Eller.
Det är han som ser hetast ut i Canadiens under värmningen.
* * *
Ja, trots att vi befinner oss i slutet av oktober är det här alltså hemmapremiär för Blueshirts.
Ni vet vad det betyder.
Det blir långa preludier innan dom släpper pucken.
Men snart så, mina vänner, så snart så är det verkligen hockey på Broadway igen.