Los Angeles – Chicago 3-1 (Slut)
* * *
King i tom kasse för Kings och som John Forslund säger i kommentatorshytten i Staples Center:
We’ve got ourselves a series.
Men Kings måste vinna även på torsdag, annars slår ut dem till helgen.
Och som Hawks spelade sista perioden kommer det inte bli lätt.
* * *
Igen…Yellbear.
Han har så ont att han inte kan stöda på benet efter att ha fått ett stenhårt slagskott på utsidan av ett knä, men när han väl står upprätt igen slänger han sig tammefan och täcker igen.
Sedan vilar han ett byta – och är därefter tillbaka på isen, ont eller inte.
Vilhelm Moberg skulle kunna skriva en hel ny romansvit om den småländska hårdheten.
* * *
Granitmannen är inte många millimeter från att kvittera också, men räddningen Quick gör på den sanslösa chansen är en av slutspelets mest raffinerade.
* * *
Okej, slut på det här soffpotatis-saggandet nu.
I morrn är bloggen på plats i Baaastan.
Då vill jag se er här igen – allihop

Los Angeles – Chicago 2-1 (Period 2)
* * *
Jag trodde det var över när Voynov prickar in 2-0, för att spela mot Kings i tvåmålsunderläge – i Staples Center – hör till det svåraste som finns i den här sporten.
Men när en halvminut återstår kliver han, frustande som en retad tjur under rusningen i Pamplona, fram och reducerar.
Granitmannen.
Bickell.
Jag tänker inte säga ”vad var det jag sa” men…vad var det jag sa?
Nu blir det en intressant slutakt.
* * *
Kings kommer tre mot en – men denne ”en” råkar vara Yellbear Hjalmarsson så det läget blir det ingenting.
Jag säger det igen:
Den snusande smålänningen hör till det pågående slutspelets mest underskattade.
* * *
Jag vill minnas att herr skånske Jan en gång talat sig varm för ett hotell i Santa Monica också.
Vilket var det?
* * *
Duncan Keith åker alltså fram och ber Carter om ursäkt efter sin klumpiga high-sticking.
Det är som om en soldat hade klivit upp ur en skyttegrav under slaget vid Dunkerque och sagt ”förlåt” till en fiende.
Man ser inte det så ofta.
* * *
Det är helt riktigt, Julia. Håller de på och snackar brudar i kommentatorsspåret ska du definitivt kommentera Johnny O:s skägg.
Och stanna inte där, ge dem vad de tål.
* * *
Carter reagerar dock inte med större tacksamhet på Keiths försök till ursäkt än man föreställer sig att en amerikan hade gjort om en tysk prickskytt kommit fram och beklagat sina skottsalvor på det belgiska slagfältet…
* * *
Det hjälper förstås inte att Kings får spela PP i fyra minuter i sträck. Hawks släpper helt sonika inte in några mål i de lägena.
Sjukt imponerande, det.
* * *
Övertid?
Jo, det kan vara dags för konferensfinalernas första sudden-thriller.

Los Angeles – Chicago 1-0 (Period 1)
* * *
Ojvoj, nu känner man igen Kings.
Det var det här laget som inte gick att slå ifjol.
Det var det här laget som var starkare och snabbare och hårdare och tajtare och elakare och mer obönhörliga än alla andra.
Det var det här laget som vann Stanley Cup.
Och plötsligt känns detta, efter bara en period i Staples, som en serie igen.
* * *
Justin Williams backar återigen upp sina ord med handling.
Han är ett monster där ute och gör inte bara mål; han gräver fram ytterligare ett par feta chanser och laddar hela laget med energi.
Är det nån jag skulle ha på min sida när åskan går är det Williams.
* * *
Jag har alltid varit rätt förtjust i Rob Scuderi. Det är en riktig granitman, det också.
* * *
Tom Cruise sitter återigen nere vid plexit i sin chica skinnjacka. Jag trodde han var en simpel medgångslirare…
* * *
Kane kan ju inte räkna med att Roszival – Rosie O’Donell gemenligen kallad när Garden utgjorde hemmaadress – ska vara med på geniala passningar bakom ryggen…
* * *
– Så Jack Reacher håller på Kings, skrockar Panger.
Hur svårt det än varit att acceptera Cruise som hjälten i Lee Childs briljanta romaner låter det rätt kittlande i mina öron.
* * *
Kan tro att ni har det angenämt, LA Oscar, och är bara finalen överstökad i hygglig tid ska jag ta mig över innan sommarsemestern.
Man kan inte åka till svensk sommar utan att ha ätit chili på Barney’s Beanery, druckit Maker’s Mark på Dan Tana’s och trampat lite extra på gasen i backen uppför La Cienega.
* * *
Ja, satan vilken slägga Doughty får på här i slutet – Jag kommer rentav att tänka på Yellbears bortdömda i sista matchen mot Detroit och tror för några ögonblick att Hawks släppt in sitt andra mål i numerärt underläge i årets slutspel.
Men fullt SÅ kul fick Kings inte ha det.
* * *
Nästa mål…ja ni vet.
Det får viss betydelse, gissar jag.

Som Justin Williams, den evige Game 7-hjälten, säger:
– Det är inte do or die ikväll. Och ändå är det det.
Exactemente.
Regerande mästarna måste ovillkorligen vinna denna tredje konfrontation med Blackhawks.
Annars är den västra konferensfinalen i praktiken avgjord och President’s Trophy-segrarna klara för den stora festen.
Och hur gör dom det?
Well, det är ju bara att vara snabbare, hårdare, tuffare, smartare och mer effektiva än i United Center – och samtidigt se till att sakta ner de karska gästerna från Illinois.
Lätt som att slå sig på knäna, eller hur?
* * *
Vi kör i soffan ikväll igen.
Men:
Det är sista gången på ett tag.
Imorrn finns Le Biff på plats i ett av ligans minsta, mest bökiga omklädningsrum och sen blir det åka av på riktigt.
Jag hoppas dock att ni surfar med på den här mer stillsamma bloggvågen också.
* * *
Man skulle ju bra gärna se en artist som Patrick Kane varva upp ikväll.
Men det är granitmannen Bickell som kommer att stå för eventuella Blackhawks-mål ikväll också.
Konstigt, skulle man kunna tycka.
Kane är ju egentligen en bättre hockeyspelare.
Men Mike Babcock hade en förträfflig utläggning om det under en av sina presskonferenser i förra serien,.
De största offensiva stjärnorna tvingas hela tiden spela mot motståndarnas bästa backar och i just slutspelet tas de så hårt att de helt enkelt inte får något utrymme alls.
– Man får ibland frågor om varför man inte flyttar upp den och den i förstakedjan när den och den är så het, men den och den spelar för det mesta mot motståndarnas tredje backpar och det är nästan som en annan sport i slutspelet, förklarade han.
Samtidigt är det just därför det omtalade djupet, och högstanivån hos ”den och den” är så avgörande.
Det var den utslagsgivande styrkan hos Hawks 2010 och det ser ut att vara den utslagsgivande styrkan i år också.
Case in point:
Granitmannen.
* * *
New York visade sig från sin mest förföriska sida idag.
Solen brände från molnfri himmel, men värmen var ändå behaglig och fukten minimal och när jag och min buddy låg i gräset i Washington Square och bara tog in vimlet kändes det nästan som om livet inte kan bli så mycket bättre.
* * *
Kings får klara sig utan Mike Richards ikväll också.
Hjärnskakningssymptom, lyder senaste beskedet.
Inte.
Bra.
* * *
Men att det varit magi i New York under eftermiddagen hindrar inte att det svider lite att se stämningsbilder från downtown LA på NBC.
Jag längtar sedan några veckor tillbaka så intensivt efter dofterna och stämningen i La La Land att jag nu när det inte ser ut att bli så många fler matcher i Staples Center borde ge mig själv stryk för att jag inte flög ut för den här dubbelmackan.
* * *
Stålberg, kan det vara så att vi pratat om honom inför några tidigare matcher?
Well, det är ikväll det smäller.
* * *
Sent i Sverige nu inser jag, men har vi någon med oss?
Det vore skoj.

Pittsburgh – Boston 1-6 (Slut)
* * *
Och tänk:
När det var åtta minuter kvar av Game 7 mot Toronto i första omgången låg detta Boston Bruins under med 4-1 och stod med en och en halv fot på golfbanan.
Det otroliga som hände sedan har förändrat allting – för Boston såväl som för Rangers och, nu, Pittsburgh.
I Stanley Cup-slutspel kan en enda liten gnista vid ett rätt tillfälle betyda precis hur mycket som helst.
* * *
Det är en sak att förlora de två första matcherna i en slutspelsserie på bortaplan.
Att göra det när man har hemmafördel är att skaffa sig samma slags svårigheter som de ”Lost”-karaktärer jag följer när hockeyn är slut på kvällarna.
Nu kommer ju Penguins till Gaaaaaden med 2-0 i baken och det är fan inte lättare än att öppna en ”hatch” utan handtag och lås.
Men som vi var inne på redan tidigt under kvällen kan Pens-fansen försöka gaska upp sig med vetskapen att Bruins inte har någon bra historia vad gäller förmågan att hålla ledningar i slutspelsserier.
* * *
Mitt i allt kan vi också meddela att Miami Heat vann sin Game 7 mot Indiana Pacers och nu är klara för NBA-final mot San Antonio Spurs.
Go San Antone, säger vi i Doug Sahms fan club.
Och funderar på det något egenartade att den kommer att avgöras före Stanley Cup-finalen.
* * *
– Det är svårt att förklara, men vi spelade bara dålig hockey, säger Crosby efteråt.
Man är benägen att hålla med.
* * *
Den här bilden, som någon lustigkurre fixade till efter första matchen, är kanske elak, men den är bra rolig också.
* * *
Storbjörn och Lillbjörn, det ska bli en fest att få inleda sommaren ihop med er.
Om det nu blir så…
* * *
Nu har jag fått i mig min Kung Pow-chicken och sitter här och svettas som George på Yankees-kontoret.
Tur ingen är här och frågar mig om några stölder jag inte begått.
Vi hörs imorrn igen.
Sen, ett dygn senare:
Live-fest.

Pittsburgh – Boston 1-4 (Period 2)
* * *
Nu händer det avsevärt mycket mindre.
Penguins försöker och försöker och försöker, men det är extremt svårt att skapa mycket till chanser mot ett Boston som har tremålsledning och kan ägna sig åt att krympa ytor, gegga igen mittzonen och jävlas i största allmänhet.
Att de under sista fyra-fem minuterna ändå lyckas orsaka lite, lite kaos framför Rask beror främst på att kedjan med hårde Morrow och Vitale vägrar acceptera det som håller på att hända.
Men, ja, det här blir svårt det.
* * *
Storbjörn, var sitter du och brummar nånstans?
Det här måste ju för en nalle som du vara som att upptäcka att hela Atlanten plötsligt bara består av honung.
* * *
Man sitter ju och väntar på att Dogge ska knäppa av sig säkerhetsbältet och försöka sätta Marchand, Lucic eller någon andra av de svart-gula provokatörerna med en riktigt saftig Crankshaft-propp.
Det skulle eventuellt kunna ge hemmalaget en nödvändig injektion av…någonting..
* * *
Marchands ful-tripping på Crosby är både korkad och karaktäristisk – och bara han kan låtsas se så förvånad ut när domarna blåser.
* * *
Efter halva matchen har laget med mest firepower i hela hockeyvärlden bara avlossat nio skott.
Då vet man att något inte riktigt är som det ska – hur tajt motståndarna nu än spelar.
* * *
Torey Krug är inte bara 24-karatig Henke Lundqvist-dödare. Han är osannolikt bra också i den här serien.
Hur kan det vara möjligt?
* * *
Roenick och Milbury är tämligen skoningslösa mot Crosby nu i pausen..
* * *
OK, Kung Pow Chicken är på väg.
Biffen likes his chicken spicy!

Pittsburgh – Boston 1-4 (Period 1)
* * *
Det är ju så man blir alldeles yr i toppluvan.
Först går alltså Bruins upp i 3-0-ledning.
I förstaperren.
Borta mot Penguins.
Och för några minuter känns det som att det enda trösterika man kan säga åt Penguins fans är att Bruins är notoriskt dåliga på att hålla ledningar
Sedan lyckas Sutter med lite drygt en halv minut kvar äntligen spräcka Raskens nolla och jag är beredd att säga den reduceringen förändrar matchen helt.
Men det är alltså inte slut med det.
I bytet direkt därpå får Marchand åka upp och repliker direkt.
Ojfuckingvoj alltså…
* * *
Målet Krejci gör tillsammans med Horton och Milan Lucic är ju lätt ett av hela slutspelets snyggaste.
Det håller på att bli rena Makarov-kedjan det där.
* * *
Efter tredje baklängesbaljan får alltså Vokoun kliva ut och för första gången sedan Islanders-serien – som känns som den avgjordes för ett halvår sedan– får Fleury komma in.
Och vad händer?
Han släpper in sitt första skott…
Alltså, det var ingen jättetavla, Marchand får på en bra pärla, men…det var ju inte vad doktorn hade rekommenderat för Blommans självförtroende.
* * *
Stackars Consol får en kalldusch monumentale direkt i inledningen.
Bruins tar inte bara ledningen efter 28 ynka sekunder – det är just precis Marchand, provokatören vi talade om alldeles nyss, som kontrar in målet.
* * *
Chansen att Tyler Kennedy ska uträtta några stordåd av de jag spekulerade om i introt får betraktas som begränsade.
Han är petad…
* * *
Mitt i perioden knackar en granne plötsligt på dörren.
– Är det du som röker så mycket pot hela tiden, ryter han.
Den frågar räknar man inte riktigt med mitt i en hockeymatch.
Men nej, verkligen inte. Jag röker bara mina röda Marlboro.
– Nå, någon på den här våningen blir i alla fall hög hela tiden, fortsätter den upprörd grannen.
Jotack, det har jag allt märkt. Ibland får man slå sig genom dimmorna ute i korridoren.
Men vad fan, det är konferensfinal nu, pundarna får vi diskutera nån annan gång.
* * *
Det är ju inte mindre frustrerande för hemmalaget att det först är Crosby som missar en elakt studsande puck och sedan Letang som inte rensar innan Hortons mål.
* * *
Jag vill köra bil på kvällen i en storstad – helst Los Angeles – med Kavinsky på väldigt hög volym.
Ville bara, återigen, göra det klart.
* * *
Pens har varit med om såna här åkturer förr – framförallt mot Flyers.
Då har de faktiskt lyckats komma tillbaka.
Något säger mig att det blir något svårare mot ett Boston i sån här form, men…över är det inte. Gör de nästa mål och kan börja spela lite mindre panikartat i egen zon finns fortfarande en chans.
* * *
Nu ska jag tända en till – cigg.

Då får vi se då.
Har Pittsburgh lärt sig hur man spelar mot Boston i slutspelet?
Som med all önskvärd – eller snarare icke önskvärd, om man är pingvin – tydlighet framgick i första matchen är det ett lag som vet exakt vad domarna tillåter den här tiden på året och hela tiden spelar precis på gränsen.
Samtidigt excellerar de i väl dolda efterslängar, utmanande trash-talk och något som skulle kunna kallas filmningar och åtminstone är vältajmade överdrifter.
Det gäller att inte låta sig provoceras, inte bli frustrerad eller grinig – och samtidigt stå upp för sitt lag.
Annars går det som för Vancouver i finalen 2011.
Brad Marchand fick under av matcherna i TD Garden stå och crosschecka Daniel Sedin i ryggen sju-åtta gånger på raken utan att zebrorna blåste – och det enda som hände var att Canucks klagade högljutt efteråt.
Och därmed hade Bruins, och den oerhört provokative Marchand, vunnit i dubbel bemärkelse.
Penguins gav för all del igen i förrgår, men på fel sätt och frustrationen var stor såväl under som efter matchen – och det var förstås precis så Bruins hade hoppats.
Det här är dock inte Pennsylvania-stjärnornas första rodeo, så mitt tips är att de möter upp på ett helt annat sätta ikväll.
Hårt.
Men smart.
* * *
När vi var klara här igår kväll slog blixten ner i mitt hus.
Vi har åskledare, så det är inte farligt – men det skakar till ordentligt i hela byggnaden och sitter man på 48:e våningen känner man sig inte lika kaxig som en Milan Lucic direkt.
Nu stävar hotfulla moln åter in över Manhattan, så bli inte förvånad om jag plötsligt låter lite ynklig här…
* * *
Det är väldigt signifikativt för Bruins att de i en kille som Krejci har hela slutspelets poängkung.
Ja, alla vet att han håller hög klass, han är lagets just nu bäst betalde forwards, men ändå:
Vi snackar inte om någon superstar av Crosby- eller Kane-sort. Vi pratar om ännu en tung kugge i lagbygget som börjar spinna för full maskin när det är som viktigast.
* * *
Skånske Jan, även din burgare låter förträfflig – men det är lite underhållande att just du måste använda något som heter Montreal-steak…
* * *
Förmodligen släpper Penguins frustrationer av sig själva när de ikväll får lite bättre utdelning på sina chanser.
För det tror jag vi kan vara hundraprocentigt säkra på:
Tuukka håller inte nollan en gång till.
* * *
Jag har gått och blivit väldigt förtjust i Bruins-backen Johnny Boychuk – bland annat för namnet, helt klart ett av de tuffaste – och får en känsla av att han kommer spela avgörande betydelse i denna andra match.
* * *
Ojvoj, Milbury har sällskap av Jeremy Roenick i NBC-studion ikväll.
Då vet vi att det kan bli riktig slutspelsstämning där också…
* * *
Hos hemmalaget tycker jag det känns som Tyler Kennedy är ”due” för en stor kväll igen.
* * *
Bloggen har siktet inställt på den mest klassiska av new yorkska delivery-varianter ikväll:
Chinese.
Lite Kung Pow-chicken a la George Costanza borde kunna få fart på den här aftonen.
* * *
Det är såklart riktigt av Bylsma att fortsätta med Vokoun i kassen.
SÅ kass var han inte i första matchen – och tänk vilket oroliga signaler det skulle sända att plötsligt skicka in Fleury i det här läget.
* * *
Okej, är ni med,
Första matchen var en av det här slutspelets mest sevärda.
Det finns ingen anledning att tro att den som börjar exakt nu blir sämre.

Chicago – Los Angeles 4-2 (Slut)
* * *
Kings räddar lite ära, och försöker bygga lite självförtroende inför fortsättningen, med en helt okej sistaperioden.
Men:
Hawks har dominerat de här två matcherna rätt så kraftigt och är på väg att koppla strypgrepp på mästarna.
Tar de en av matcherna i Staples Center är detta över på fem matcher, det känns i alla fall just nu helt givet.
* * *
Jag känner mina skånska janar i the Carolinas, givetvis gillar du inte sån New York-humor, det visste jag ju!
* * *
Det är nåt väldigt avväpnande med det tacksamma leende kapten Toews riktar mot sin målvakt efter det lilla gurglet nere i Hawks-zonen.
Synd bara att Bernier inte hinner över isen och ge sig in i dansen.
Målvaktsfajter är för hockeymatcher vad en raritet som ”The Promise” är för en Springsteen-konsert.
* * *
Fast man ska ju inte glömma att det är väldigt, väldigt svårt att vinna när man är gäst i Staples Center.
Exakt ingen har gjort det i det här slutspelet, till exempel.
* * *
Japp, jag är ledsen att behöva säga det, men det börjar bli jobbigt att se Bäckis i den där bilförsäkringsreklamen en gång i kvarten också.
Hoppas han fick riktigt bra betalt, så många framträdanden per kväll är värda miljoner för annonsörerna…
* * *
Hawks har alltså dödat 46 av 47 utvisningar under det här slutspelet – inklusive samtliga hemma i The Madhouse.
Det är ett besinningslöst facit.
* * *
Nu går åskan över Manhattan igen, då tycker jag det känns som att man måste plöja några gamla Lost-avsnitt – för nerverna.
Det kommer dröja ytterligare några dagar innan jag är på plats i en arena igen, men jag hoppas innerligt vi ”ses” på nytt här i korresoffan under måndagens urladdning i Pittsburgh.

Chicago – Los Angeles 4-1 (Period 2)
* * *
Efter femte matchen mot Detroit, när Hawks hade inlett vändningen i den serien, lutade sig en belåten Yellbear fram mot min lilla voice-recorder och utbrast:
– Nu har maskinen kommit igång.
Man ska lyssna på Russnäs finest.
De spelar kanske inte sin allra mest blixtrande President’s Trophy-hockey ikväll heller – powerplay kunde – men de gör det mesta rätt och de skjuter ut Jonathan Quick ur en slutspelsmatch för första gången på tre år.
Ojvoj.
* * *
Ha ha, helt sant Rob, Dustin Brown förtjänar verkligen att vara på mjölkpaketen i södra Kalifornien imorrn.
Han var rena Conn Smythe-kandidaten i förra årets slutspel – nu gör han inte mycket större skillnad än vad Brad Richards gjorde för Rangers.
Det är ett av huvudskälen till att mästarna inte ser ut att bli mästare igen.
* * *
Roberto Luongo, som haft några mardrömskvällar i just United Center på twitter när Quick blir utbytt:
”Major deja vu right now…”
* * *
Ja, Victor, de där korta passningarna djupt nere i egen zon är ett otyg som Hawks verkar ha kopierat av Red Wings och mot lag med riktigt aggressiv offensiv slutar det inte sällan i rena förskräckelsen.
* * *
Panger har en intressant teori om att Quicks atletiska spelstil i kassen är så påfrestande att just back-to-back-kvällar kan bli ett problem för honom.
Det låter inte alldeles orimligt.
* * *
Ah, satan Skånske Jan – det där lät ju helt förkrossande gott.
Själv har jag ingen tid att veva ihop så ambitiösa delikatesser ikväll, men jag sträcker mig automatiskt efter delivery-menyn från kvarterets bästa diner.
* * *
Naturligtvis finns granitmannen – Bickell – bland målskyttarna också.
Vilken slutspelsmaskin.
Han kommer, som UFA; få saftiga erbjudanden från åtskilliga sommar.
* * *
Ingen helt dum filmlista heller, Jan – men här i New York saknar vi ju sånt som Taxi Driver, Goodfellas och en och annan Woody Allen-klassiker.
Fast känner jag dig rätt är du inget glödande Woody-fan direkt…
* * *
Nu ser vi gärna att Stålberg återupprättar min Saida-status . Fan, det är ju bara Bernier som står där nu…