Slut i rutan.
Penguins har 4-1 med en halv minut kvar – och det är grinigt på isen.
Vi ses i baren, höll jag på att säga men sa det inte.
Mer kommer…

Pittsburgh – Ottawa 3-1 (Period 2)
* * *
Okej, ska vi ta det igen då, Senators?
Lektion 1A:
Man undviker att hamna i arbetsläger i Nordkorea, man undviker att dricka saltsyra och man undviker att gå i Ku Klux Klan-lakan på 125:e gatan på Manhattan.
Och:
Man undviker att ta utvisningar mot Pittsburgh Penguins.
Fram till Conacher gör det i slutet av den här mer tillknäppta – välspelade, på coach-lingo – perioden ser det helt okej ut. Pens uppträder kontrollerat och behärskat och ger bort mindre, men Sens pushar ändå på rätt hyggligt.
Sen dricker Conacher saltsyran och då är det godnatt ändå.
Nu tror jag det här är ganska klart.
* * *
Stämningen har sjunkit något på läktarna, tidvis hör man rentav spelarna hojta nere på isen.
Men igen:
Det blir lätt så i hallar där de är vana både vid gloriösa framgångar och stor hockeyshow.
Det här är inte RBC Center, liksom
* * *
The plank i Consol is alive tonight.
Och det var det under första rundan också, var det inte?
* * *
Pierre Lebrun, kanske Nordamerikas bästa hockeyjournalist, kommer med ett intressant påpekande på twitter:
Samtliga åtta coacher som är kvar i playoff har Stanley Cup-ringar – som coacher – sedan tidigare.
Det säger något.
* * *
Jag är fortsatt imponerad av Mika Zibanejads envisa ettrighet. Dogge kommer hinna bli riktigt muttrande irriterad på den fellow djurgårdaren innan allt är sagt och gjort i det här slaget.
* * *
Tio minuter in i andra sveper ryssen och tjecken – de två hårdast jobbande hockeyjournalisterna in the business – med jäktade uppsyner ner på platserna bredvid bloggen.
De är precis överallt hela tiden men har mycket begränsad budget och har nu, visar det sig, åkt buss.
Från Boston.
– Det tog tolv timmar, flämtar de.
Men då väntade gratis RC Cola vid resans slut!
* * *
Ojvoj, Gryba får smaka egen medicin när Orpik kliver upp och kronwallar honom precis innanför blålinjen.
Det är bara att gå ut i omklädningsrummet och slicka såren.
Men just han kan inte gärna klaga, eh?
* * *
Dennis Frohman, kul fråga om vilka av de som inte vunnit ännu man helst skulle vilja se med Stanley Cup-bucklan i famn.
För mig handlar det om tre svenska favoriter
Alfie, Dogge och Johan Hedberg
Sen vore det ju väldigt skoj för en så sympatisk krigare som Iginla också.
Och – varför inte Jumbo Joe och Marleau borta i Kalifornien.
* * *
Hives i högtalarna.
Det upphör aldrig att pigga upp.
* * *
Niklas Johagen, din iakttagelse är fullständigt korrekt. Craig Anderson måste bli mer överjävlig och omöjlig om Senators ska kunna vinna.
* * *
Kunitz lyckas göra mål och dela ut en smocka inom samma tiondels sekund. Det är en särskild sorts bedrift.
* * *
Är det någon där ute som är laddad för Kalifornien-drama om en halvtimme då?
Själv gör jag mig förhoppningar om att kunna avnjuta delar av den matchen i hotellbaren.
Ikväll vore det väl fan, liksom…
Men först ska vi se den här drabbningen avslutas också.
Sens stod för några magnifika tredjeperioder mot Montreal och ska de ha en susning att komma tillbaka ikväll krävs en upprepning nu.

Pittsburgh – Ottawa 2-1 (Period 2)
* * *
Det här blir en underhållande serie, kan vi konstatera direkt.
Den utkämpas mellan två skickliga lag som tycker illa om varann men gillar att spela hockey – och dessutom är är benägna att begå misstag som öppnar för, eh, intressanta situationer.
So far känns Pens, som i alla matcher de spelar, vassast i offensiven, men defensivt fortsätter de slarva och göra sig skyldiga till grova overturns och man fattar inte riktigt varför.
Dom är, som Dogge fler gånger påpekat, för bra för det.
Men som sagt:
Intressant blir det ju
* * *
Senators penalty kill hör till ligans bästa, men det hjälper föga mot ett powerplay tankat med raketbränsle och de får lära sig läxan direkt:
Man. Tar. Inte. Utvisningar. Mot. Den. Här. Motståndaren.
* * *
Min insiders i hissen visste vad de talade om.
Hemmaspelarna trycker till Erik så fort de får chansen.
Och nej, det är inte som att Cookie himself åker fram och ber om ursäkt första gången de ses på isen.
Han smäller in smäller in smålänningen i sargen istället.
To be continued…
* * *
Ojdå, Vokoun, det här har inte börjat bra – för att åter travestera SVT:s oerhörda VM-krönika från 1994.
Han gör ju en ren Fleury på Senators tidiga kvittering och tappar in pucken.
In med Ron Tugnutt!
* * *
Det är ju väldigt mäktigt när de använder hela isen som filmduk för projektioner under ett mäktigt intro.
Men det gjorde de ju faktiskt redan i igloon och man kan undra varför inte fler – till exempel de som basar för sånt på Garden – snor idén.
* * *
Ja, jag hade på känn att Malkin ville gå om Dogge i den interna målligan.
När backar som Jared Cowen står och glo som en uttråkad tonåring på söka-jobb-kurs är det å andra sidan inte så svårt.
* * *
Dom viftar handdukarna med en särskild sorts knyck i Pittsburgh och correct me om jag är ute och cyklar, men föddes inte den traditionen i den här stan – under Steelers-matcher?
* * *
Dogge och Chris Neil, ja.
Där har vi den här seriens interna kärnvapenkrig.
De ser ju till och med ut som två muscle-guys i en Hollywood-film om två rivaliserande gangsterligor som slåss om kontrollen över gatuhandeln i en stad som Pittsburgh..
* * *
Under kanadensiska nationalsången hörs de där som tagit alla hotellrum i Pittsburgh bra, men sen märker man inte mer av dem än man märker av den skadade Jason Spezza.
Slutsats:
Det finns för få hotell i den här stan.
* * *
Ja, Playoffwill, jag var ju inne på det där redan igår:
Det är beklagligt att NHL har så förbannat bråttom och inte ger oss åtminstone en dag att smälta den första omgången och börja ladda för den andra.
Känslan blir inte riktigt den rätta.
* * *
Men Spezza kan vara tillbaka redan till första matchen uppe i Scotiabank, sägs det idag.
Ni har ju sett – de har bra läkkött uppe i Ottawa.
* * *
Okej, game on igen.
Låt det bli kul

God afton från – Pittsburgh.
Det var givetvis hit jag körde från Washington idag; vad som än sades i kommentatorsspåret igår skulle jag vilja påstå att det är pretty much rakt västerut och mycket riktigt stod det också ett fett W på I-70-skyltarna mest hela vägen..
Här, i fantastiska Consol Energy, inleds den andra slutspelsomgången idag – med första mötet mellan Penguins och Senators.
Känslan är…lite annorlunda.
Den där nästan erotiska tokjubelkänslan precis när själva playoff ska börja klingar av när första ronden är avklarad och ersätts av en mer samlad form av förväntan byggd på den lätt lugubra känslan av se spelare man lärt känna från andra serier plötsligt stå mot varandra.
Men 1: Det är fortfarande större än någonting annat.
Och 2: Så fort ett par matcher i de nya serierna spelats och tendenser utkristalliserats och avgöranden ånyo börjar närma sig är vi tillbaka i stå-och-och-hoppa-jämfota-varje-vaken-stund-euforin.
* * *
Sista minuterna i Verizon igår kväll var inte roliga för Capitals.
Den egna publiken hade lämnat hallen i djupaste besvikelse och kvar satt bara lyckliga Rangers-fans och skanderade.
Plötsligt ekade till och med en rätt så dundrande ”Ovie sucks” under takåsarna.
I Verizon Center.
Utan replik.
Det är förnedring, det.
* * *
Här, mellan Pens och Sens, lär det bli åka av på en gång.
Många inblandade försöker tona ner händelserna från tidigare i vintras – somliga går till och med ut på twitter och kallar det med ett glatt LOL för ”old news”, he he – men make no mistake.
Det onda blodet kokar mellan de här lagen och stämningen på isen kommer inte vara bättre än den är på gränsen mellan Israel och Gaza-remsan.
* * *
Det tog så lång tid inne i den helt löjeväckande mediaträngseln i Rangers lilla omklädningsrum – det var inte lättare att tränga sig fram till Henke än att att jag jag aldrig hann känna på begravningsatmosfären
Blott Mike Green satt tyst kvar och stirrade i den rödblå heltäckningsmattan när jag kom intassande.
Men jag träffade Bäckis i en öde korridor lite senare och blicken var precis så där Gevalia-mörk som man kunde förvänta sig.
– Man får skämmas igen, muttrade han.
Det vet jag inte om man – och särskilt inte han – behöver, men något är definitivt felkonstruerat när det slutar med fem Game 7-förluster på sju säsonger.
GM GM behöver ägna sommaren åt soul searching.
* * *
Delar hiss med några slags lokala insiders – de hör till Penguins på något perifert vis, kan man utläsa – och hör dem viska om att tanken är att Erik Karlsson ska smällas på ordentligt så fort det bara är möjligt och ”get it going”.
Vapen vässas i kulisserna här…
* * *
Jaha, nämnde jag inte det igår?
Ovie kastade sig tydligen på första bästa plan för att åka hem och spela VM med Ryssland.
I Europa kan jag föreställa mig att man ser det som underbar patriotism och kärlek till egna landslaget.
Här faller agerandet i lika god jord, kan jag säga.
Nordamerikanska murvlar som samlas i ett provisoriskt pressrum i Consols inre muttrar och stånkar om att han bara visar att han egentligen skiter i hur det går för Capitals och inte bryr sig om de fans som nu åter sitter med sina hjärtan krossade runtom i huvudstaden.
– What a fucker, är det till och med en som säger.
Ojvoj.
* * *
Han hade ju inte hunnit göra comeback vid sista grundseriemötet uppe i Scotiabank Place.
Så det här är verkligen första gången Erik Karlsson står öga mot öga med Cookie sedan han fick sin hälsena avskuren.
Jag skulle ge en årskonsumtion Ljunglöfs Ettan för att få höra den första kommentaren…
* * *
Har NHL-kanalen på Sirius inrattad under större delen av roadtrippen genom Pennsylvania-spenaten och det är helt lysande.
Roliga, välformulerade och kunniga människor debatterar och analyserar det som hände igår, det som ska hända ikväll och playoff som helhet.
Min buddy Schauben på Svenska Fans borde ha ett sådant forum
* * *
– Jag vet vilka 87, 71 och 58 är i alla fall, svarar den mysigt leende Valrossen när han på presskonferens före matchen för frågan om han är mer bekant med Pittsburghs spelare än de Montreal-pjäser han till den bortkollrade Therriens vrede bara nämnde vid tröjnummer.
Att det bland alla surkukar till NHL-coacher finns ett par stycken som kan skratta även åt sig själva är mycket välgörande.
* * *
Samtidigt är det lätt oroande att jag under bilresor genom det amerikanska landskapet – en helig ritual i hela mitt vuxna liv – plötsligt hellre hör Scott Laughlin analysera Maple Leafs historiska kollaps i TD Garden än Gram Parsons sjunga om the hickory wind och the truckers and the kickers and the cowboy angels.
Vad har hänt i den här hjärnan?
* * *
Det är som vanligt när kanadensiska lag ska ut och spela playoff-hockey:
Varenda hotellrum i hela Pittsburgh är bokat.
Jag har dock sån förbluffande Mora IK-tur att jag lyckas gå in på rätt hemsida just när en avbokning registreras och får rum hos bjässen vägg i vägg med Consol och nu är allt så bra som det överhuvudtaget kan vara.
* * *
Bylsma fortsätter med Vokoun.
Det förstår jag på samma sätt som jag förstår att Zeb Macahan i skarpa lägen hellre använde pistol än soppsked.
* * *
Efter några veckor med arga tanter, darrigt internet, trängsel och dålig Garden-sikt är det en regelrätt lisa att komma till Consols luxuösa pressbox och få sitta en bekväm kontorsstol, ha svängrum, se hela isen på perfekt avstånd och surfa snabbt på förträffligt premium-nät.
Dessutom:
Man har ett batteri burkar RC Cola på armlängds avstånd.
RC Cola forever!
* * *
Crosby börjar varva upp nu, berättar han Pittsburgh Post-Gazette
– I Game 2 mot Islanders kändes det bra men då gick jag på adrenalin. I Game 3 var det betydligt tuffare. Då blev jag riktigt trött och kände av matchen innan. Som bäst var det de två sista matcherna och det är lovande, det tyder på att det blir bättre ju mer jag spelar, säger han.
Senators kan ju känna sig varnade.
* * *
Egentligen börjar ju inte slutspelet på riktigt förrän man hälsat på Bruce Garrioch – Ottawa Suns egen stabila combo av Big Papa Wennerholm, Niklas Holmgren och Ernest Hemingway – i ett provisoriskt pressrum i en kall ishall.
* * *
Såklart:
De hårdaste Pens-fansen kommer Consol klädda i nytryckta Crankshaft-t-shirts.
Douglas blir folkhjälte var han än tar vägen.
* * *
Sid berättar i samma Gazette-intervju att han efter en månad på vätska och puré nu kan använda sin demolerade käke till all sorts mat.
– Ja, jag äter kött och kyckling igen. Det var det problem med i början, heter det.
Låter som han varit med i rena rama skräckfilmen, tycker jag.
* * *
En mini-Mule till har kommit till världen.
Eddie Bo – alltjämt det coolaste namn jag hört – får från och med nu dela sitt territorium i Novi med lillbrorsan Oliver Gunnar.
Bloggen lyfter på den imaginära hatten och ropar grattis.
* * *
Mina tips innan andra omgången hinner börja och alla tips är diskade:
•Pittsburgh–Ottawa 4-2.
•Boston–NY Rangers 3-4.
•Chicago–Detroit 4-2.
•LA–San Jose 4-3.
Jag utvecklar varför i papperstidningen i morrn.
Köp den, det är en Stanley Cup-fest.
* * *
På förekommen anledning vill jag bara säga att jag inte riktigt kan förstå hur man klarar av att sätta sig bredvid någon som helt uppenbart jobbar och bara börja slafsa med en äckligt stinkande smörgås…
* * *
Erik Karlsson värmer, lika obekymrat som vanligt, utan hjälm.
Och han ser väldigt taggad ut.
* * *
Rangers, och framförallt Lundqvist, trivs bra mot Bruins, vill jag ha sagt innan ni börjar skälla…
Tror det kan bli skrällen.
* * *
Malkin ger också ett påfallande laddat intryck under värmningen, måhända lättad över att ha passerat den där eländiga första omgången.
* * *
Uffe Samuelsson poserar på en av alla tidningssidor som sitter inramade i gången bakom pressläktaren.
Heja Fagersta.
* * *
Det är inget Long Island-ställ i Consol under värmningen direkt. Här är publiken van vid lite större happenings än förövningar inför en match i andra slutspelsomgången och spar på krutet, helt enkelt.
Det lär bli mer liv i luckan inom kort.
* * *
Okej, Stanley Cup-slutspelet 2013. Rond två. Det börjar nu.

Washington – NY Rangers 0-5 (Slut)
Boston – Toronto 5-4 (Slut, övertid)
* * *
Sorry, det blev en lång natt av annat skrivande det här; kom i sista stund på att jag skulle producera den där sidan åt det som vi numer kallar print-upplagan också.
Nu är jag tröttare än en Ryan McDonagh efter fyra trippelbyten mot Ovetjkin och ber att få återkomma i morrn. Slutrappirt härifrån blir inbakad i intro imorrn, kan vi säga.
Vi hörs från en fin hall.

Rangers leder med 5-0, med 3.32 kvar – och får ett PP.
Jag törs påstå att det är klart och beger mig neråt omklädningsrummen.
Lite mer kommer sen.

Washington – NY Rangers 0-3 (Period 2)
* * *
The DC sports jinx is alive and kicking.
Ah, Capitals har ju allt i början av den här perioden också – men ännu gång är det Rangers som gör mål och ännu en gång heter skyttarna så oväntade saker som Pyatt och Risotto-Del Zotto (nej, så heter han ju inte, men har man en gång fått ett smeknamn här så har man…).
Sen går luften, inte helt obegripligt, ur Ovie & co. Ingenting funkar ju för dem.
Nu måste de ändå försöka göra tre mål på Kung Lundqvist – på en period
Det är inte som att bygga en rymdfärja på en kvart, men…inte direkt lätt heller.
* * *
Till slut tog rutinen ut sin rätt i TD Garden, tydligen.
Det är otroligt starkt att hämta in ett 1-4-underläge på så kort tid – men väldigt darrigt och taffligt av Leafs att tappa också.
Slutspelslektionerna har inte tagit på djupet, tydligen.
Nu är det ju givet att B’s vinner. Inget annat kan hända.
* * *
Det sitter ett helt kompani Rangers-fans strax nedanför arga tanten och de har en lite för kul kväll enligt hennes uppfattning.
Stämningen håller på att go sour, om man säger så…
* * *
Oates och Calle får ta och upplysa sina killar om utvecklingen uppe i Boston.
Det går.
Inget är omöjligt.
En reducering tidigt i tredje och den här stenhögen kommer att BÄRA fram dem i tidernas forcering…
* * *
Sitter ett tag och kontemplerar över det fullständigt absurda i att det ett tag ser ut som att det ska bli konferenssemi mellan – Toronto Maple Leafs och New York Rangers.
Say what?
* * *
Ifjolårets Game 7 mot Boston visade karaktär och stål en så ung man egentligen ska kunna besitta, men i natt har det väl varit betydligt mer mänsklig.
Rentav lite kass, faktiskt.
* * *
Hinner också tänka att det om vi får den där egenartade serien – som innebär att antigen Leafs eller Rangers kommer vara i konferensfinal; ni hör ju! – är det ett direkt krav från bloggen att gamle favoriten Fast Freddy Shoestring kommer över och kollar.
Nu får Pebben komma istället.
Med snus, tack.
* * *
De där rinkreportrarna där nere vid sargen borde duscha öronen efter såna här matcher.
Vilka fruktansvärd saker det ser ut som att spelarna säger åt varandra.
* * *
Ja, ha ha, nu får det där Toronto-kontoret ta och skärpa sig. Tappade de mobilnurmet till domarna?
* * *
Vad säger Elisha? Det är framförallt henne jag tycker synd om i det här läget…
* * *
Boston-Rangers är ingen dum serie det heller
Eller… hockeymässigt låter det inte precis som att gå på tivoli.
Men vilket krig.
* * *
Har vi Ovie på ett plan till VM-slutspelet redan imorgon bitti om det här står sig? Skulle inte förvåna.
* * *
Jaha, gissa vem som står och blänger på mig igen.
Börjar bli obehagligt det här.
* * *
Okej, nu är det verkligen all in i Verizon.
Caps måste ju bara släppa allt och bara explodera framåt.
Kan bli intressant att se.

Washington – NY Rangers 0-1 (Period 1)
* * *
Det här har man sett förr.
Capitals mot Lundqvist – och Lundqvist vinner.
Sen lyckas Rangers gör att skräpmål på en strökontring.
Ojvoj.
Men fortsätter det likadant finns det en chans att gästernas ledning står sig.
Det är ju helt förblindande hett nere hos Henke. Dom skjuter, dom smäller på, dom trycker på och dom vräker sig fram.
Förr eller senare brister fördämningarna.
* * *
Hanson brother Asham, av alla, gör målet.
Men ha är definitivt en man för de större ögonblicken. Egentligen begränsad, men tre klasser bättre – och mer påpasslig – när temperaturen stiger.
Det var just såna Calle Johansson pratade om för fyra år sen.
* * *
Smockan hänger i kommentatorsspåret, ha ha.
Lugna och fina nu…
* * *
Samtidigt är det ju inte heller någon tillfällighet att samme Asham är den som tar Rangers första utvisning på fyra perioder.
Inte så smart.
* * *
Fan, Rasmusson…mazarin! Det är ju nästan lika grymt att nämna som påskmust när jag sitter och inte skulle kunna få tag i en mazarin om jag så tömde kontot, rånade en bank och fick Henkes nästa månadslön.
Snart börjar väl nån snacka om vaniljdrömmar också.
* * *
Ett tag ser det ut som att McDonagh är på väg till omklädningsrummet, satt ur stridbart skick.
I så fall hade Rangers kunnat hälsa hem, det är ju han och bara han som håller Ovie i ett kort koppel.
Men Tårtans störste favorit återkommer tillbaka
* * *
Det kanske är arga tanten som varit och dragit ur en sladd någonstans. Hon ser ovanligt glad ut nu i pausen.
* * *
Det är ju inte så lite mäktigt när den ensamma trumslagaren, i mörkret innan jumbotronintrot, slår takten – och HELA hallen svarar med skrällande, vrålande ”Let’s Go Caps”-ramsan.
* * *
Nu har vi faktiskt matchen från Boston på en monitor här.
Jag ser Franson sprätta in 2-1-pucken mitt under nationalsången här – och sprätter rentav till litegrann.
* * *
Han som sitter bredvid mig – utsänd från en kanadensisk tidning – är en sån som tycker om att sitta och live-referera för sig själv.
Men han gör det med sån fnissig glädje, typ ”wow, vilken passning, hi hi”, att det faktiskt bara är trivsamt.
* * *
Visst visar väl Bäckis och Mojo huggtänderna lite oftare ikväll?
Jag tycker det känns så, men har å andra sidan fått ägna stora delar av perioden åt de tekniska problemen, så jag ser inte allt.
Jag hetsar ju upp mig till hjärnblödningsnivåer när det blir så här och kan bara hålla med theobaldtiger:
Nog är det rätt värdelöst att de inte kan ordna ett acceptabelt nät – i synnerhet i en hall som bär namnet Verizon.
Men jag skriver ändå och publicerar i efterhand om problemen fortsätter, så ni vet.

Beklagar, men nätet brakar titt som tätt i Verizon ikväll.
Därför går det långsamt med publicering av kommentarer – och inläggen kan också dröja.
Sorry, inte mycket jag kan göra.

Game 7.
Känn på det.
Smaka på det.
Ta in det.
Game 7…
Det finns inget större, inget mer dramatiskt, inget lika infernaliskt.
Game 7 är obönhörligen the end of the line. Punkten. Slutet. Det ultimata avgörandet.
När krutröken till slut lägger sig befinner sig de Navy Seals-artade krigare som utkämpat striden antigen i himlen eller i helvetet.
Inga andra alternativ existerar.
– Det är få som får vara med om såna matcher i ett Stanley Cup-slutspel. Det är bara att njuta, brukar de säga innan de laddar vapnen och skrinnar ut på slagfältet.
Jag känner likadant.
Det är en enda stor vällustig kick att få vara i Verizon Center i centrala Washington DC och se Capitals och Rangers i en sista, direkt avgörande monsterduell.
Ni hänger väl med?
Det är Game7, baby, Game 7.
* * *
Tog Jersey Turnpike ner även idag.
För jag ska vidare i morgon – vi ska inte avslöja för mycket, men det är rakt västerut… – och ser ut att kunna bli on the road ett tag och då måste ju hela garderoben med, så bil är enda tänkbar färdmedlet.
Tyvärr fanns inte svarta Mercan kvar, den hade nån annan lallare redan lagt beslag på, men Cadillac kan väl duga det med – i synnerhet om man ändå bara ska sitta i kö på Baltimore-Washington Parkway…
Att de inte kan ha bättre infrastruktur runt huvudstaden är ett av landets stora mysterium.
* * *
Jag har sett Capitals uppträda i Game 7-thrillers i den här hallen förut – och det har de flesta gångerna slutat med bitter heartbreak.
Första rundan 2008 mot Flyers, andra rundan 2009 mot Penguins och första rundan 2010 mot Montreal…
Enda gången de vunnit var faktiskt i första omgången 2009, så den moderna historien talar emot dem.
Å andra sidan:
Laget de slog den gången hette – New York Rangers.
Minns ni?
Det stod 1-1 både länge och väl, men när fem minuter återstod avgjorde Sergej Fedorov med ett rungande skott som inte ens en Henke i historisk form kunde stoppa.
Ikväll?
Det känns som att det kan bli ungefär likadant igen. Hela serien har varit extremt målsnål – och hemmaplan har avgjort.
* * *
Kapten Ahab-Tårtan är inte den som sprider visdomsord omkring sig i onödan, helst skäller han ju bara ut de som överhuvudtaget försöker få honom att yttra sig, men igår var han minnesvärd.
– Grundserien betyder inget, sa han, det är i den här sortens matcher man bygger sin legacy.
Exakt.
Det är nu vi får veta vad spelarna är gjorda av, vilka de egentligen är och hur de vill att deras testamente ska se ut.
* * *
Jo, Caps vann en Game 7 ifjol också, i första rundan mot Boston.
Men det var på bortaplan.
Sedan fick de stryk i en dito, också det på bortaplan – mot Rangers.
Det kanske också ska beaktas för de som tror sig kunna lösa den här ekvationen på förhand…
* * *
I Capitals bås står en som kan det där med vad som händer med enskilda spelare under den här sortens defining moments.
Calle Johansson.
När vi hamnade i likadant läge i finalen 2009, i The Joe, höll han en passionerade utläggning om skillnaden mellan bra och dålig i en Game 7.
Hur somliga blir små och rädda för att begå ödesdigra misstag och inte vill ha pucken.
Och hur andra – kanske egentligen sämre pjäser – växer i det skarpa strålkastarskenet, blir upphetsade av möjligheterna och börjar spela sitt livs hockey.
Så skiljer man dem åt.
De som är vinnare och de som inte är det.
* * *
Den allra värsta av Caps alla hjärtskärande Game 7-förluster var nog den mot Canadiens 2010.
Då hade de vunnit President’s Trophy i fullkomligt överlägsen stil, spelade sin mest livsbejakande Boudreau-hockey och var kings of the world.
Likafullt tog det stopp direkt – mot ett chockerande defensivt och disciplinerat Montreal.
Bäckis blick den gången, när vi till slut hittade honom i korridoren utan omklädningsrummet , var mörkare än de svartaste av Gevalias malda bönor på Alderholmen hemma i Gävle.
Hu.
* * *
Det är inte bara vi som tittar som tycker att Brad Richards blivit Bad Richards.
Kapten Ahab håller uppenbarligen med.
Superstjärnan, med en årslön på tolv miljoner dollar, spelade nio minuter igår – varav fem i powerplay.
Det är ju unheard of.
Men vem kan påstå att det är fel?
The Kid, Chris Kreider, är bara en av många som var avsevärt mycket bättre än Tampas gamla Conn Smythe-vinnare.
* * *
Den sortens mörka blickar kommer man att få möta ikväll också.
Även förlorarna ska ju intervjuas och tro mig, det är inget jag ser fram emot.
Det finns ingenting lika förkrossande nedstämt, dystert och bedrövat som ett omklädningsrum där de sitter spelare som just förlorat en Game 7 i ett Stanley Cup-slutspel och stirrar dystert framför sig.
* * *
Det pågår ju ytterligare en match av samma bedövande dignitet i kväll, men jag har inga möjligheter att följa den så vad gäller Bruins-Leafs:
The floor is yours, kommentaorsspårsbesökare.
* * *
Bäckis och Mojo ägde den här serien de två första matcherna, men har märkts betydligt mindre ju djupare in i infernot vi trängt och nu talar vissa Caps-fans om att de inte kan förstå ”the swedish diseppearance act”.
Well, om de bara slutar vara så gun-shy och inte passar i varenda läge.
Då lossnar det ikväll.
Sa ju det så sent som igår.
Bäckis har blivit vuxen de senaste säsongerna och framstår nu som de verkligt stora ögonblickens man.
* * *
Henke står ikväll.
Ifall ni undrade…
* * *
NHL:s stress är verkligen – stressande.
Det hade varit så underbart om vi fått åtminstone EN dag på oss att smälta första rundan och börja ladda för nästa, men nejdå.
De dundrar på med Penguins-Senators och Kings-Sharks redan i morgon kväll.
Det ger de olyckliga intrycket att Gary & Co bara vill få alltihop överstökat så fort som möjligt så de inte stör någon annan med sin fåniga hockey.
* * *
– Whatever it takes….
Säger Caps-backen Steve Olesky rakt ut bara någon nämner den här matchen.
Många såna laddade, sammanbitna citat liksom surrar i luften i Verizon i afton.
Överallt.
Det är…andlöst.
* * *
Kan avslöja att jag har Thin Lizzy i lurarna medan jag hamrar ihop det här introt.
Johnny The Fox.
Löjligt bra, faktiskt.
* * *
Tydligen hoppas Mårts fortfarande att han ska kunna få hem Lundqvist – redan till kvarten på torsdag.
Jag fattar inte hur det ska gå till. Han kommer inte kunna hasta iväg redan i morgon, det skulle hans arbetsgivare helt enkelt aldrig acceptera, så då kan flyga tidigaste på onsdag kväll och således komma hem på torsdag morgon.
Ska han ändå stå samma kväll, menar förbundskaptenen? I en VM-kvart?
Det låter ju helt förryckt.
Eller också är det bara jag som helst vill slippa ställa Frågan om det nu skulle gå på det viset..
* * *
Joel Keskalainen…det bara slog mig tidigare idag: Du är förstås den Joel som alltid hängt med och brunnit för Capitals i vårt kommentorsspår, eller hur?
Att jag inte fattat det.
Välkommen tillbaka, hoppas du slipper få hjärtat krossat igen.
* * *
Ser själve Olof Kolzig i den lugubra hissen utan femtevåning och blir lätt nostalgisk.
Det var nåt cool med honom i kassen.
* * *
Tänk om man hann med en l i hotellbaren i kväll.
Men det är bara en fåfäng förhoppning.
Att bevaka första rundan i ett Stanley Cup-slutspel är fan som att gå med i IOGT i några veckor.
* * *
Jag behöver inte berätta, ni vet att det är ett öronbedövande jävla liv här inne redan innan värmningen börjat.
Men som vi var inne på så sent som igår:
Såna här gånger blandas hänförelse med ångest och rädsla och magont också.
* * *
Det blir väldigt intressant att se vilken av Calle Johanssons karaktärer en Rick Nash är när han första gången får uppleva det här ögonblicket.
Vill han han ha pucken – eller vill han gå och gömma sig?
* * *
Jag sitter lite snett bakom den här gången, men det hjälper inte.
Arga tanten – ännu en gång i Fedorov-tröja, särskilt lämplig ikväll kanske – vänder sig om och ger mig en sur blick ikväll också.
Är hon från Mora – eller ordförande i Tomas Ledins fanclub?
* * *
Ojvoj, det har redan ringt i TD Garden – två gånger om.
Min känsla har hela dagen varit att Leafs skräller där.
* * *
Bork Bork hagelin och Joel Ward.
Där har ni två till som ser ut att älska den här sortens möjligheter.
Kan vara värt att lägga på minnet.
* * *
Det är faktiskt rätt hyggligt med Rangers-fans som lyckats komma över plåtar och står nere vid plexit i Rangers zon och gapar under värmningen.
Kan bli en lång väg hem…
* * *
Och Ovie.
Vi kan inte publicera ett helt sånt här intro inför en Game 7 i Verizon utan att han nämns, för fan.
Så en gång till:
Ovie.
* * *
Okej, nu håller vi andan.
Sanningens ögonblick är här.
Game 7.