Anaheim – Detroit 2-3 (Slut)
* * *
Det osade alla möjliga slags kattor och papegojor och giraffer och näsapor på slutet i Honda Center också – och jag var fullkomligt och komplett övertygad om att Ducks skulle kvittera, som dom gjort så många gånger förr.
Men Wings stod emot, vann – och är mot alla odds, mitt i sin svåraste generationsväxling på 20 år, vidare i slutspelet.
Next:
En episk serie mot gamla rivalen Chicago.
Blir nåt det.
* * *
Bruce Boudreau är en väldigt trevlig karl, så det känns tråkigt att behöva konstatera – men han är en utpräglad grundseriecoach.
* * *
Nej, det här får inte ha varit Teemu Selännes sista match.
Så kan det inte få sluta.
One more year, Finnish Flash!
* * *
Ni vet ju vad den där flippen över plexit var för nånting?
Ett klassiskt försök att slippa bli uttagen i framtida All Star-matcher…
Men det blir svårt att undvika för kapten Zetterberg det. Han har varit en sanslös stor ledare i den här serien.
* * *
Om det inte vore Vancouver skulle jag börja kaxa mig ganska mycket om mina tips i den här slutspelsrundan…
* * *
Fast nu säger Milbury att han tror att Teemu drar ner gardinen.
– The end comes to us all in this game, heter det.
Usch.
* * *
Jaha ni vet vad som väntar imorrn.
Game 7 i Verizon.
Vi hörs där och då.

Anaheim – Detroit 1-3 (Period 2)
* * *
Ja ni, folks.
Så långt har sluge Babs coachat sönder Lille Fridolf Boudreau, som nu är så rödsprängd i plytet att någon borde slänga åt honom en blodtryckstablett i pausen.
Men jag säger det igen:
Wings har varit väldigt dåliga på att hålla ledningar i den här serien och börjar de backa hem och bli försiktiga kommer ankorna att bita dem i benet igen.
* * *
Kaffe är dumt den här tiden på dygnet, men vad fan – det går inte att genomleva den här tredjeperioden utan.

Anaheim – Detroit 1-2 (Period 1)
* * *
Ojvoj, intressant i Disnleyland.
Wings har ju åtminstone tidvis varit klart bättre – och leder rätt skrällartat med 2-1.
Men Ducks har startat halvsegt förr och Wings har tappat ledningen tidigare, så väldigt mycket kan hinna förändras.
Men – intressant.
* * *
Ser slutet i Big Smoke och kan inte låta bli att tycka att det är kul att de galna fansen får en hemmaseger.
Men frågan är om de inte får något ännu större nu.
Bruins såg trötta och sega ut i den där sistaperren, medan det slog inspirerade gnistor om Leafs.
Tänk om…
* * *
Att B.Allen fått en så framskjuten position i Anaheim.
Bloggen jublar.
* * *
Apfelstrudel åker upp i friläge och hänger en!
Allt är nästan förlåtet.
* * *
Uj, vad trött jag är nu, men det här har ju bara börjat…

NY Rangers – Washington 1-0 (Slut)
* * *
Grinig slutspelsnerv i kommentatorsspåret idag också, ser jag.
He he, det är som det ska vara. Kom ihåg att vara anständiga och civiliserade mot varann bara; i det här forumet blir alltför grova övertramp fimpade.
* * *
Det är efteråt lika kaotiskt vid Henkes omklädningsrumsplats som det var runt hans kasse sista minuterna i tredje.
Som sig bör.
Håller man nollan i säsongens viktigaste match ska man få media att tugga fradga och gå ner i spagat av upphetsning.
* * *
För första gången på hela säsongen fick Capitals gå av isen utan ett enda PP – och Rangers för första gången utan att en enda gång hamn i numerärt underläge.
Nu rasar debatten – här såväl som annorstädes – om det berodde på att Rangers var exceptionellt disciplinerade eller om Capitals blev förfördelade av domarna.
Vad respektive lags fans tycker behöver man inte fundera så mycket över, men en mer neutral analys säger förmodligen att det var lite av varje.
Och en sak är säker:
Det kommer inte upprepas i morgon…
* * *
Frågan – den med stort F – behöver inte ställas, men ämnet VM kommer upp i alla fall och Henke svarar lugnt och tålmodigt att det hade varit roligt att få lira med Joel men att allt fokus ligger på det här ögonblicket.
Nu kan man dessutom fråga sig om överhuvudtaget finns tid för några sådana strapatser.
Skulle Rangers åka i morrn kan han som allra tidigast flyga hem på tisdag kväll och således komma hem onsdag morgon, men dels låter inte det som något man bara gör efter en sån här serie, dels vill Rangers ganska garanterat göra en medicinsk utvärdering innan de släpper hem sin störste stjärna och en dylik är knappast att vänta förrän på onsdag.
Så scenen är nog Enroths och Markströms nu.
* * *
Det bästa med deadline-stress är att man blir färdig snabbt och kan luta sig tillbaka i korresoffan och bara glo på de andra matcherna.
Kanske kommer det några kommentarer under matchen i Honda Center, men mest laddar jag nu för en Game 7 live imorrn.

Det osade både katt och hund och kanin i slutet, men det blir en resa till DC imorrn.
1-0 till Rangers.
Mer senare, men nu deadline-dans

NY Rangers – Washington 1-0 (Period 2)
* * *
Ja, nu kan man ju – som John J är kvick nog att påpeka i spåret – säga det:
They keep coming and coming.
Framförallt är det Rangers som kommer störtande i våg efter våg och nitar fast pucken nere hos Holtby, men efter att ha uppträtt lite för försiktigt under första halvan av matchen börjar Caps varva upp här på slutet också.
Nu kan det bli riktigt kul sista 20.
* * *
Ser man på, efter att han formligen slagit knut på sig själv för att bevisa att han inte bara är en grundserieattraktion lyckas Nash som en annan Homer styra in sitt första slutspelsmål på skott från Ohio-kompisen Brassard.
Lättnaden lyser om honom som fullmånen lyser i augusti.
* * *
Caps gick anger management-kurs i pausen och har slutat ta dumma utvisningar.
Ja, jag hör att inte säger att domarna missade att Callahan var ful mot Hillen i det där läget i första – men det är ju just då det är extra korkat att blir arg och göra sig skyldig till efterslängar.
* * *
Derrick Brassard famstår alltid tydligare som Sathers bästa trade på flera år.
Visste han verkligen själv vilket perfekt slutspelsmonster han fick i den killen?
Det undrar jag.
* * *
Garden-publiken blir i mitten av perren riktigt otålig och börjar frustrerat skandera:
– Shoot the puck, shoot the puck, shoot the puck!
Ett inte helt obegåvat råd, skule jag säga.
* * *
Per, vad finns det att utveckla – det luktar Fisherman’s halstablett, bokstavligen. Det finns ingen undermening i det.
Men ryskan två säten bort gick för ett tag sedan och då återvände den vanliga doftblandning av svett, is, korv, gammal öl och och sur betong.
Hon har ont i halsen, får man anta.
* * *
Inte en enda celebritet inzoomad i jumbotronen på hela eftermiddagen.
Very o-New York.
Men McEnroe och de andra som brukar sitta här och vika kanske firar mors dag. Det är det i USA idag och mot mamma ska man som bekant vara snäll.
* * *
Apropå Aaron Ward, som ni nämner i kommentatorsspåret:
Jag såg Reacher-filmen häromdagen och vid ett tillfälle när han måte uppge falskt namn uppger ju Tom Cruises Jack Reacher att han heter – Aaron Ward.
En skoj liten detalj, tyckte jag.
* * *
Vi från Europa surfar på deadline idag – en annan effekt av den lugubra starttiden – så övertid vore extremt olämpligt i den här matchen.
* * *
Ovie började gasa sista fem i mittakten och får de bara någon gång ett PP…well, det skulle inte förvåna.
* * *
Tjugo minuter till alltså.
Sen vet vi – kanske… – om det blir en handshake redan idag – eller om vi ska boka resor till Washington.
Do – or die.

NY Rangers – Washington 0-0 (Period 1)
* * *
Caps är odisciplinerade – och Rangers är oförmögna att utnyttja de lägen den bristen på pli och lydnad genererar.
Det är väl vad man kan säga om den här perioden.
Annars har den haft mindre tydlig karaktär än tidigare akter i serien.
Hemmalaget har mest puck och tillbringar mycket tid i gästernas on, men särskilt mycket chanser skapar de inte.
Därmed känns fortsättningen påfallande öppen och oförutsägbar.
* * *
Föreställningarna om att Ovie inte jobbar hårt i egen zon kanske får sig en liten knäck när han går ner och täcker skott tre gånger i rad under samma byte, no?
* * *
Rangers PP är bättre än det brukar vara, Zuke och Brassard och Boyle har hottat upp det rätt så avsevärt , men likafullt:
I fem-mot-tre måste det bli mål.
Måste.
Annars går det inte att vinna slutspelsmatcher.
* * *
Att Del Zotto-risotto kan tacklas så hårt som när han knockar Perreault hade man inte riktigt klart för sig.
* * *
Shit, det ser för några ögonblick ut som att Wilsons ben vridits sönder helt och hållet när han inte kan ta sig av isen och bara ramlar hela tiden – men han har tack och lov bara gjort en Kronwall och tappat en skena.
* * *
Har radioreportrar från tre olika stationer inom klart hörselavstånd och lyssnar till tre separata referat samtidigt.
Det är som höra Sonic Youth baklänges ungefär.
* * *
Hillen, den gamle killen, tar en osedvanligt intelligensbefriad utvisning när han blir arg på Callahan och börjar veva.
Bättre än så får man ju kontrollera sina impulser när det är playoff.
Fehrs armbåge i ansiktet på Brassard vittnar inte heller om betungande studieskulder.
Var madrasserna på Trump Soho knöliga i natt eller vad?
* * *
Jodå, det är lite mer hetta och huggtänder i stämningen på Garden ikväll. Det framgår redan av de hetsiga vrålen under nationalsången.
Finally, New York…
* * *
Och fram för att markera mot Fehr efter Brassard-incidenten åker Zuke.
I förhållande till storlek är han tuffast i hela New York.
* * *
Fint att det står en tjomme i svensk fotbollströja bakom den säregne Al Trautwig under uppsnacket på MSG – som vi har i monitorerna här på pressläktaren.
Man börjar osökt tänka på Zlatan.
För övrigt:
Ja, jag hatar också ordet ”uppsnack” men kom inte på något bättre just nu.
* * *
Det luktar väldigt starkt av halstablett, typ Fisherman’s, på pressläktaren.
Mycket lugubert.
* * *
Ryser ju lite när radiokommentatorerna utbrister ”and they just keep coming and coming”.
Det är det i och för sig ingen som gjort här, för inget av lagen har spelat på det sättet ännu, men vi får höra det under en reklampaus.
* * *
Ron Dugay goes Don Cherry on our asses med en storblommig kavaj i MSG-sändningarna.
Har han förlorat förståndet?
* * *
Ett mål nu, tack.
Åt något håll.
Då blir der mer fjång på det här.

När allting dras till sin spets.
När allting står på spel.
När allting plötsligt kan vara över.
Då intensifieras laddningen i det redan elektriska Stanley Cups-slutspelet med ytterligare några tusen volt.
För då blandas hoppet och och drömmarna och den ohämmade hungern med något annat. Något mörkare. Ångest. Skräck. Den förfärande insikten att alla månader av stenhårt arbete, alla emotionella investeringar, alla glödande fantasier om guld vid regnbågens fot kan komma att sluta i ingenting.
På ett ögonblick.
En sån stund har nu kommit till the woooorld’s most Famous Arena denna nådens söndag i maj 2013.
Vi är inte riktigt framme vid Game 7-psykos ännu, när man får regelrätta stötar i hjärtat bara av att titta på isen.
Men nästan.
New York Rangers måste vinna nu. Annars är det game over. The music stops, dags att packa väskan och checka ut, tack och hej.
Washington har en chans till men måste i princip vinna de också. Annars tvingas de till just Game 7-vånda hemma i Verizon – och det redan imorgon.
Så vid min gud, ikväll måste ni vara med.
Det blir nästan inte större än så här.
* * *
Jag kommer som väntat inte upp i tillräckligt god tid för några söndagsutflykter till Connecticut, men jag kör i alla fall runt i kvarteret en halvtimme.
Sedan måste jag åka och lämna den underbara mercan på Hertz på 40:e gatan.
– Good rental, frågar tjejen bakom disken.
– The best. It hurts to give it back, svarar jag.
Då skrattar hon gott.
Jag gråter.
Vill ha! Vill haaaa!
* * *
I Game 2 ute i Meadowlands i april 2006, när Devils hade börjat cementera sin sweep, var den då 24-årige Henrik Lundqvist backup åt Kevin Weekes.
Sedan dess har han startat för Rangers i 59 slutspelsmatcher i rad – och idag når han milstolpen 60.
I följd alltså.
Det är rätt remarkabelt det.
* * *
Plöjde några klassiska avsnitt från första Sopranos-säsongen när det var färdigjobbat i natt, det är den ultimata avslappningsövningen för min del, och nu sitter jag här och och kan inte låt bli att flina åt replikskiftet när FBI håller förhör med nyligen arresterade Junior.
– We don’t want you, Junior. We want Johnny Sack.
– Yeah? And I wanna fuck Angie Dickinson. Let’s see who gets lucky first.
Obetalbart.
* * *
Fem av de där 59 slutspelsmatcherna Henke spelat har slutat med att jag och andra blågula murvlar, med lätt handsvett, stegat fram i det begravningsdystra omklädningsrummet och ställt Frågan (ifjol behövdes det skonsamt nog inte, då trängde Rangers för en gång skull djupt in i playoff…)
Ja, ni vet:
– Du…VM, hur ställer du dig till det?
Den har samtliga gånger besvarats med blickar som i sitt glödande mörker varit mycket lätta att tolka.
Han skulle, förstår man, helst vilja köra ner klubbhandsken i halsen på den som i så svåra stunder kan komma med en så idiotisk undran.
Men ordern från hemmaredaktionen är obönhörlig, Frågan ska ställas, och idag kan det alltså vara dags igen.
Jag hoppas kunna skicka fram någon rookie från radion som inte riktigt har förstått konsekvenserna av att utsätta Henrik Lundqvist för den förolämpningen.
* * *
Såvitt jag kan minnas har jag aldrig varit på en hockeymatch som startat 16.30.
Någonstans.
Men här är vi nu.
16.30.
Det är TV som bestämmer nu, fullständigt, och vi ska vara glada att vi inte behöver gå hit och sätta oss 04.30 istället.
* * *
Calle Johansson får sitt lystmäte nu.
Före säsongen förklarade han ju att anledningen till att han mönstrat på som assisterande coach för sin gamla klubb var att han sedan han slutade spela saknat att ha någonting att ligga vaken och ha ångest över.
– När spelare som slutat får frågan ”vad saknar du mest” svarar många ”snacket i omklädningsrummet”. Det är bullshit. Det snacket kan jag få även om jag spelar korphockey eller reser med Niklas HolmgrenDet låter kanske konstigt, men det jag saknat är den gnagande oron i magen och att ha något att ligga vaken över på nätterna. Nervositeten över hur det ska gå och ängslan över om jag är tillräckligt bra…jag behöver den nerven i mitt liv, sa han.
Well, min gamle kamrat – here it is.
* * *
Ännu har Kung Lundqvist tydligen inte ens reflekterat över att läget är som i ”Wall Street 2” när den darrige gamle gubben som spelas av fantastiske Eli Wallach (Don Altobelli i ”Gudfadern 3” också, måste ni ju minnas) gör sitt ödesmättade visselljud och fladdrar med fingrarna.
– Jag har absolut inte tänkt på att vi kan bli utslagna. Att fundera på det hjälper inte ens spel. Jag försöker bara njuta av ögonblicket. Då spelar man som bäst, säger han.
Och sedan blir chocken desto större när lyset släcks…
* * *
John Giannone, MSG:s rinkreporter, har en fin rosa slips idag.
Och vem har inte det?
– Vi är coolast, säger han.
Vi är ju det.
* * *
Mig skulle det inte förvåna om Bäckis spelar en avgörande roll ikväll – eller, om det nu behövs, i Verizon i morrn.
Han har den senaste säsongen utvecklat ett helt nytt allvar, en helt annan beslutsamhet och mental hårdhet – kanske kan man säga att pojken blivit man – och känns som att han nu verkligen är gjord för de stora ögonblicken.
– Vi har inte åstadkommit någonting ännu, har han upprepa efter varje seger i den här serien och det med ett stål i stämman som
* * *
Apropå slipsar vet jag ju att det är modernt och så, men det hjälper inte – jag tycker alltför smala slipsar ser löjliga ut.
Valpiga.
Skulle Sinatra ha en sån?
Zeb Macahan?
Scott Stevens?
Nej.
Om tio år kommer vi att skratta åt smala slipsar som vi idag skrattar åt tubsockor till kostym.
* * *
Fin rubrik i Post idag:
From Brad to worse…
Det handlar förstås om Brad Richards och hans direkt undermåliga slutspelsframträdande. Jag fattar verkligen inte hur någon som egentligen är så bra kan vara så otroligt dålig.
Men det finns ju fler som reagerat likadant på Broadways bländande strålkastarsken.
Pavel Bure, Eric Lindros, Theo Fleury, Scott Gomez…
Bad Brad har inte lång tid på sig att bevisa att han inte är en i raden av den sortens slocknade stjärnor.
* * *
Det har slutat med att ingen längre ställer frågor till Kapten Ahab när han håller sina argsinta pre game-pressers.
Idag får han en om hur han tror att hans lag reagerar på den här sortens armsvettsframkallande situationen och svarar på typiskt yxskaftvis att han alltid gillar sitt lag.
Sedan blir det tyst.
– Inget mer? That’s terrific, säger han och försvinner in i omklädningsrummet igen.
* * *
Jens Bergenström, Borlänges egen Ryan Callahan, är in the house ikväll också.
– Garden får jobba hårt för att motsvara detta, sa han efter den omtumlande rock ’n’ roll-showen på Long Island igår.
Tyvärr har the woooorld’s most famous hittills inte varit i närheten av den stortens eldstorm, men nu – när dealern i hockeyhimlen förbereder sig för sista given – vore det väl fan.
Och laddningen på utseserveringarna kring åttonde och 33:e, inte minst den på taket mitt emot pressingången där Flyers brukar regera, antyder att det är lite mer swinging extas på gång idag.
* * *
– Har du bokat resan till Washington imorrn? You’re going, säger en kollega som inte alls brukar tro särskilt mycket på Blåskjortorna men nu förefaller helt förvissad om att de tar Game 6.
Nej, det har jag inte – för jag tror inte det kommer bli någon match där.
* * *
Åh, det där ljudet igen, precis innan värmningen när materialarna börjar slänga ut puckar på den nyspolade isen.
Jag tycker det är lika vackert som klangen i en cello, suggestivt som det avlägsna mullret från en Harley Davidson-motor när man sitter på en patio i Palm Springs om kvällen och kittlande som en kvinnas lyckliga skratt vid en bardisk.
Det hördes precis nu.
* * *
Den förälskade Eken kommer inte ikväll heller.
– Det finns det i livet som är viktigare än hockey, säger han.
Har ni hört något så absurt?
* * *
The Kid, Chris Kreider, värmer me Rangers.
Det vore nåt om han fick visa den egendomligt skeptiske Kapten Ahab att fjolårets playoff-framträdande inte var en tillfällighet.
* * *
Adam Oates beskriver sin spelare som mer ”relaxed” än tidigare under serien och det intrycket får man på värmningen också.
En sån som Mike Green ser ut som att han har precis allt under kontroll och bara njuter nu.
Det är bad news för New York.
* * *
NHL:s tv-uppställning är ändå rätt bra idag.
16.30: Den här thrillern.
19.30: Ny explosion i Air Canada Center mellan Leafs och Bruins (och nu tar Leafs en hemmamatch, tror jag).
22.00: Mighty, mighty Game 7 mellan Ducks i Red Wings i Disneyland.
Så den här lugubra starttiden kanske inte är så dum ändå.
Jag är framförallt nöjd med att jag lär ha kommit hem och är färdigjobbad när det avslutande monsterdramat börjar.
Det ska bli rent oerhört att följa.
* * *
Okej, leken är blandad och korten ligger snart på bordet.
Nu. Avgörs. Det.

NY Islanders – Pittsburgh 3-4 (Slut, övertid)
* * *
Ja, festen är över på Long Island.
Heartbreaking, förstås.
Men Islanders lämnar sitt första slutspel på sex år med raka ryggar och stolthet i blicken.
Att de lyckades pressa självaste Penguins så hårt, och att de gjort de både med bultande kämpaglöd och en underbart offensiv, orädd hockey andra hockeyklubbar i regionen inte ens skulle drömma om att våga sig på, är värt respekt och applåder.
Bäst i stan?
Utan tvekan.
Och tänk vilken enorm nytta kidsen kommer att ha av den här erfarenheten i framtiden.
De blir farliga redan nästa år – och lagom till flytten till Brooklyn kommer Islanders att vara en verkligen contender.
Hatten av.
* * *
Stämningen i Penguins omklädningsrum är något mer avslappnad än senast.
Man här inte en endaste argt ”fuck”, faktiskt.
Och två teman går igen i alla kommentarer
1. – Det här är en enorm lättnad.
2. – Vi måste höja oss rejält mot Ottawa.
Ja, det är nog bäst.
* * *
Fansen på Long Island ska också vunnit helt ny respekt under den här vackra veckan.
I åtta år har man suttit där ute och tänkt att det måste vara helt värdelöst att spela för en så fåtalig, tyst publik i en så gisten gammal plåtlåda – och så exploderar hallen i några av de häftigaste fester jag upplevt under åren i Nordamerika.
Kommer aldrig att glömma det, faktiskt.
* * *
– Tjena, allt under kontroll? Precis som vi hade under den här matchen menar jag…
Säger Dogge och himlar skrockande med ögonen.
* * *
Erik Karlsson ser med viss bävan fram emot den mediala fokusering hans ena hälsena kommer bli föremål för framöver.
I en tweet direkt efter avgörandet på Long Island, redan en av de mest omtalade en NHL-spelare klämt ur sig, skrev han:
Wonder how many Q I’m gonna get now about my injury. LOL #whocares #oldnews #playtowin.
Ha ha, Norris Trophy-vinnaren från Landsbro är en lika stor artist utanför isen som på.
* * *
Dogge har omklädningsrumsplatsen intill Brooks Orpik och där blir det inte helt oväntat sådan mediaträngsel att den svenske backen till slut har breda journaliströvar mitt framför synen.
Stackars människa.
* * *
Det kommer kännas direkt bittert att lämna till den underbara Mercan, som spinner som en eftermiddagsloj tiger under resan tillbaka genom kvällsmörkret på Long Island Expressway (och åh, synen när Manhattans upptända skyline tornar upp sig rakt framför…den blir aldrig gammal).
Jag borde gå upp tidigt i morgon och ta mig en dagstur upp till Greenwich, Connecticut eller nåt sånt.
Men känner jag mig själv rätt kommer jag nu att se gamla Sopranos-avsnitt tills det blir gryning och sedan sova så länge att jag får stressa till eftermiddagsdramat på Garden.
I vilket fall hörs vi därifrån då.

It’s over
Orpik piskar in ett skott.
Så:
Penguins-Sentors väntar.
Ojvoj.
Mer kommer sen.