Det kunde man ju ge sig fan på. Klart det blir övertid i Vancouver – just när jag är så trött att jag nästan kräks och verkligen behöver sova.
Men man satt ju bara och väntade på den där kvitteringen i slutet.
Inte för att Sharks gjorde någon stor andra halva av den här matchen – snarare tvärtom – men för tillfället är Canucks ett lag som släpper in mål i såna lägen.
Nu kan det bli långdraget också.
* * *
Patrick Kane for president!
Såg ni den patenterade passningen bakom ryggen till Sharps sista mål?ä
Det var ju Harlem Globetrotters, Sigfried & Roy och en Monet-målning på Metropolitan Museum of Art i en och samma giv.
Jag tror man kan säga att jag älskar honom.
* * *
Som mot Flyers ifjol….
Det var verkligen så Penguins uppträdde idag.
Ska det vara så svårt att lära sig den där lektionen?
Men nu blir det skoj att åka till Long Island på söndag? Åskan kommer att gå i Nassau Coliseum.
* * *
Kesler har ändå en hygglig match, får man ju säga.
Och det behövs när Sharks bara suddar ut ur bröderna Sedin ur matchbilden.
* * *
Bara så John J vet pratade jag med Ullabulla efter matchen i Consol.
– Förbannat kul, sa han.
Om matchen alltså.
Hans kultstatus på sina håll i kommentatorsspåret väntar jag med att berätta om…
* * *
Förlängningen i Vancouver har börjat – men jag drar för gardinen här i alla fall.
Jag blir psykotisk av sömnbrist för fan, och i morrn ska jag dessutom styra uppför Jersey Turnpike efter matchen.
Ojvoj.
Tills vi hörs – lördag kväll vid halv sju, svensk tid – kan ni sitta och fundera över den mystiska hissen i Verizon Center.
Vad har hänt med våning 5?

Efter matchen i förrgår sa Crankshaft att han hoppades laget skulle komma ihåg att det inte var tack vare skicklighet utan stenhårt arbete de kunde öppna slutspelet med en 5-0-seger.
Det var tydligen fåfäng förhoppning.
Ja, Isles har lärt sig vad det handlar om den här tiden på året och spelar betydligt bättre ikväll, men samtidigt är det betydligt mindre fire i hemmastjärnornas spel.
Kanske beror det på att för många slappnar av när Crosby återkommer, kanske gick det för lätt första matchen, kanske handlar det bara om ren underskattning.
Lyckat är det inte.
Nu måste de höja sig igen, mitt i matchen. Det är inte lätt, men om inte snor gästerna
* * *
Nä, du som undrade, här dricks tyvärr ingen whiskey. Referat ska skrivas och det är bagarväckning för match i morrn – och tiden är för länge sedan förbi när jag kunde ta ett par stänkare och ändå fungera acceptabelt dagen efter.
* * *
I Bell Center känns det som att ett frustande Montreal avgör med sitt 3-1-mål.
Starkt det. De saknar ju inte bara Eller, även Gionta och Pacioretty saknas.
Men ibland är det just såna jobsposter – ett jävla ord, men jag orkade inte komma på nåt annat just nu – som svetsar ihop ett lag.
* * *
Visst är det ändå vackert att Crosby går ut och stänker in två mål direkt – med störtkruka på huvudet.
Men jag misstänker att han är rätt irriterad på lagkamraterna nu.
Som Keith Jones just slog fast i studion:
– Det här ser ut som när de mötte Flyers ifjol.
Varför ska det behöva hända igen?
* * *
Ha ha, publiken i Bell Center låter som ett rytande monster när den reagerar kollektivt – till exempel på Craig Andersons förmenta filmning i första perioden.
Den där arenan borde kanske, host host, besökas nån gång.
* * *
John J, Ullabulla borde verkligen få veta vilket passionerat fan han har i dig.
* * *
Room service-menyn ligger framme igen.
En club sandwich…känns som ett bra alternativ lagom till matchstart i United Center.

•Världens bäste gör comeback med Pittsburgh.
•Regelrätt inbördeskrig har utbrutit uppe i östra Kanada.
Där har vi två fina, saftiga storylines inför natt nummer fyra i The Stanley Cup Playoffs nådens år 2013.
En dryg månad efter han fick käken avskjuten av kompisen Orpik – och en viss bloggare satt på läktaren i Consol och sa att det där nog inte var så allvarligt… – återvänder alltså Sidney Crosby till Pens andra vals med Isles.
Han får visserligen spela i en störtkruka som det ser ut som man kan skjuta ner Mig-plan med, så det estetiska värdet i comebacken kanske är begränsat. Men fuck that. Vi får se the greatest hockey artist in the world igen och därmed är ordningen liksom återställd.
Det är inte riktigt, riktigt på riktigt när han inte spelar.
Personligen får jag ändå svårt att inte fokusera mest på den match som samtidigt avgörs i Bell Centre.
Det är där det redan – på mindre än ett dygn – urartat i hat och hot och allmän kalabalik.
Efter duellen igår gick ju Paul MacLean, som vi länge kallat valrossmustaschen i den här bloggen mind you, ut och skyllde Lars Ellers bittra öde på medspelaren Raphael Diaz.
Det var, menade MacLean, han som med sin korkade passning rakt upp i isen utsatte Eller för fara.
Idag kom repliken från motståndarlägret.
Michel Therrien beskrev kollegans kommentarer som respektlösa mot Eller och hans familj och förre blåskjortan Brandon Prust gick ett – eller snarare sjuttiofem – steg längre.
– We don’t really care about what that bug-eyed, fat walrus has to say, fräste han efter dagens morgonvärmning.
Ojvoj.
Det är ett oförglömligt citat som kommer att leva kvar på samma sätt som Chris Chelios inlindade dödshot visavi Bettman, Jim Schonfields ”Have another donout, you fat pig” och Averys utläggningar om sloppy seconds.
Det lär också ha gett Habs fans, inga morsgrisar direkt, en och annan idé om hur MacLean ska tas emot i afton…
Samtidigt har mediakrig utbrutit.
Ottawa Sun tryckte en högst tveksam förstasida idag, med bild på den svårt blödande Eller på isen och rubriken ”First Blood Sens”.
Nu sägs Montreal-media ladda för lämplig replik.
Sen kanske det blir som när jag bevakade en stökig serie mellan Colorado och Minnesota 2008 och slagsmål höll på att utbryta även på pressläktaren i Pepsi Center.
Säger det igen:
Playoffs, baby, playoffs…
* * *
Hej Schweiz.
Ojvoj.
Men man ska kanske inte glömma att det nästan alltid börjat med panik och fiasko och vrålande motorsågar i tidningsspalterna de år det verkligen gått bra för Tre Kronor.
* * *
Bloggen har ägnat en bedövande vacker fredag i huvudstaden åt att bevaka Capitals träning och åter förundrats över att man för göra det måste åka tunnelbana till en förort, leta rätt på en stor shoppingmall och sen åka hiss upp till en parkeringsplats på taket.
Det är svårare än att få The Mule att sätta på sin mobiltelefon.
Men det är mödan värt när man får ur Bäckis en replik på Mojo Johanssons uttalande om att Ovetjkin, Green och just Bäckis för honom ”alltid varit gamla”.
– Jo, muttrar han på sin grumpigaste gästrikiska, men det beror ju bara på att Johansson just lämnat sandlådan…
* * *
Avstängningen på Gryba är våldsamt omdebatterad – även i vårt fina kommentatorsspår.
Jag är kluven.
Å ena sidan tycker jag precis som valrossen och de flesta andra bedömare att det i all brutalitet är en regelrätt tackling, å andra sidan delar jag Ryan Keslers uppfattning att Gryba visar brist på respekt och att det finns för lite respekt NHL-spelarna emellan.
Kanske
* * *
Nån som tror Wild kan slå tillbaka ikväll (du behöver inte svara MN Johan, vad du tror vet vi!)?
Jag tvivlar. Jag tror att Hawks efter att ha fått den där första, nervösa matchen överstökad kommer att börja krossa.
* * *
Att det är just Ryan Kesler som talar om bristen på respekt känns dock rich.
* * *
Canucks måste vinna ikväll, så är det bara.
* * *
Som jag förvarnat om blir det nog rätt lugnt i det här forumet i natt. Jag ska förstås se matcherna här på hotellrums-TV:n, men behöver ta igen mig lite och kommer därför bara att finblogga lite när andan faller på.
Men om inte annat ses vi i kommentatorsspåret, det är öppet och väntar på era inlägg.

Washington – NY Rangers 3-1 (Slut)
* * *
Ojvoj, har vi nånsin sett en liknande blågul Stanley Cup-natt?
Kolla detta facit:
•Gustav Nyquist – avgörande sudden-mål för Detroit mot Anaheim.
•Johan Franzén – två mål i samma segermatch.
•Patrik Berglund – livsviktig kvittering mot Blues i början av tredje perioden
•Erik Karlsson – första målet sedan comebacken, plus assist.
•Jakob Silfverberg – första slutspelsmålet i karriären, plus assist.
•Marcus Johansson – ledningsmålet för Washington mot Rangers.
•Carl Hagelin – Rangers tröstmål.
•Mika Zibanejad – två assist.
•Daniel Alfredsson – en assist
•Nicklas Bäckström – en assist.
•Henrik Zetterberg – en assist.
Det får jag till sammanlagt åtta mål, sju assist och således 15 poäng.
På fyra matcher.
Heja Sverige, liksom.
* * *
Red Wings gör det inte lätt för sig direkt.
Att tappa 4-1-ledning under tolv sista minuterna i tredje måste kännas ohyggligt knäckande – men desto starkare är det ju att komma tillbaka och avgöra direkt i början av sudden death.
Det påminner nästan – men bara nästan… – om när Penguins ryckte bucklan ur händerna på dem i den där femte finalen 2008 och de likafullt kom tillbaka och vann i Game 6.
* * *
Tårtan håller en helt civiliserad presskonferens, men ser ut att räkna till fem när någon frågar om han fortsättningsvis vill se mindre trafik framför Holtby för att öppna fler skottlinjer och sen svarar han bara ”öh, jag vet inte vad du pratar om”.
Det är dock en så urbota dum fråga att den fan hade förtjänat ett litet utbrott.
* * *
Hämnd ska som bekant serveras kall – och Blues har haft sin på Kings i frysen hela säsongen, känns det som.
Just att de avgör bägge matcherna på så spektakulärt uppkäftiga sätt – i numerärt underläge i sudden senast, med 51 sekunder kvar i natt – är verkligen att gnugga motståndarnas plyten i dynga.
* * *
Det är mycket möjligt – för att inte säga troligt – att John Moores puck i tredje var inne, men det gick omöjligen att avgöra ur en enda kameravinkel, så bedömningen var helt korrekt.
* * *
Rasande skoj att det är just Gustav Nyquist som avgör i Honda Center.
Jag menar, det var så länge sen någon svensk slog igenom i Detroit…
* * *
Som sig bör bildar media rena skolgårdshögen runt Mojo Johansson efter matchen här i Washington.
Det var ju hans soloräd, plus Chimeras snabba uppföljning, som knäckte Henke och Rangers.
– Jag känner honom inte särskilt väl, men vi har ju mötts många gånger så jag visste vad jag ville göra, säger han med ett avväpnande leende.
* * *
Bulan Berglund har en väldigt fet och fin prilla under läppen när han sitter i båset i Scottrade och blir intervjuad av Brian Engblom efter andra triumfen mot mästarna.
* * *
Lundqvist delar era synpunkter på insatsen när Chimera fick in 3-1.
– Det var ett bad goal, jag måste helt enkelt ta den pucken, suckar han.
* * *
Mojo på bloggens fråga om han instämmer i uppfattningen att The Big Three – Ovie, Green och Bäckis – verkligen blivit äldre och mognare.
– Nja…för mig har de alltid varit gamla, ha ha!
* * *
Har sedan vi senast hördes haft både Erik K och Silfverberg och Bulan Berglund och Gustav Nyquist i luren här på det öde, tysta hotellrummet.
Alla lät glada
Read all about it på sportbladet.se
* * *
Valrossmustachen MacLean får det till att det var Montreal-backen Diaz fel att Eller åkte på den där monstruösa proppen och fick hela ansiktet demolerat.
Diaz slog en för farlig passning, menar han.
Synpunkter på det?
* * *
Klockan är nu kvart i tre och kudden lockar.
Träning väntar imorrn förmiddag. Ja, inte för mig, jag har inte förlorat förståndet alldeles – men väl för lagen.
Sen:
Ny match på lördag vid lunch.
Jag blir alldeles till mig av blotta tanken.
I morrn kväll ska jag försöka ta det lite mer piano med bloggandet, vi kommer att braka rakt in i väggen om det inte kommer en liten andningspaus efter den här tre dagar långa tjurrusningen.
Huruvida den ambitionen verkligen går att leva upp till återstår dock att se…

I sista skälvande sekunderna klappade nätet ihop – om det nu inte var rookien som svek.
Well, Caps vann alltså – om någon undrar…
Nu ska det refereras och kollas på Wings.
Sen återkommer vi.

Washington – NY Rangers 3-1 (Period 2)
* * *
Nu är det jävlar anamma liv i luckan i betonghögen i Chinatown.
Trumhinnorna vibrerar som…ja, säg nånting som vibrerar jävligt mycket. Så vibrerar dom.
För Caps har kvitterat och vänt och gått upp i 3-1-ledning och ser ut att ta första ronden i det som snabbt blivit en riktigt underbart hatisk och brutal och vildögd holmgång.
Slutspel, baby, slutspel!
* * *
Men det konstiga med det här är ju att Rangers hostar upp sig och – om man bortser från ytterligare ett par huvudlösa utvisningar – spelar bra i den här perioden.
Då vänder Capitals.
Lugubert.
* * *
Nu ska vi inte vara såna, som det brukar heta, men jag vill minnas att Saida biff sa något om Mojo under värmningen också.
Jodå.
* * *
Hagelin har så mycket sprakande energi i sin sörmländska lilla lekamen att Con Edison kunde försörja en hel stadsdel hemma i New York med el om de kunde koppla upp honom.
Två numerära underlägen i rad kommer han störtande i kontringar mot Holtby och är ju bara hårstrån (nåja…) från att sätta karriärens andra playoff-mål.
* * *
1-1 Ovetjkin (Green/Backstrom)
Den raden känns nästan lika klassisk i hockeysammanhang som (Lennon/McCartney) och (Jagger/Richards) gör i musikdito.
* * *
Men när nu Hagge är så het kan man ju fråga sig varför den vanligtvis omkastningsbenägne Tårtan, där han står och kokar i sin rutiga kökshandduksskjorta, inte använder honom mer i PP.
* * *
Springer in i Marc Staal utanför presstoan i pausen.
Han påminner, med det där demolerade ögat, om Mister Paisley – om några Macahan-fans i spåret minns honom.
Lite läskigt…
* * *
Oh yes, röda oktober-vännen – visst ser jag att The Great Eight studsar in i plexit – och jag blir så glad att jag själv får lust att hoppa in i pressläktarväggen.
* * *
Nej, det tredje målet – som Chimera knappt fattar att han gör – ska Lundqvist förstås inte släppa in.
Och det kommer han att ligga i en bekväm säng på Ritz-Carlton och tänka på till långt in på småtimmarna i natt.
* * *
Det var inget fel på Chimeras målfirande heller. Han hoppas in i sargen istället och började, ja, jucka. Det är okontrollerbar glädje det.
* * *
Julia, att du inte får se matchen i Montreal känns så orättvist att det borde tas upp av FN:s säkerhetsråd.
Så här vi bara inte ha det i fortsättningen!
* * *
– Du Tårtan, kan du prata lite om utvisningarna ni tog i andra perioden…
Ah, jag ville bara känna lite på formuleringen.
* * *
Det är lite ”Game of Thrones”-feeling över den interna uppgörelsen mellan Zuke och Erat. Och det inlägget lämnar jag öppet för tolkningar.
* * *
Smällen på Eller i Montreal var den riktigt brutal…eller?
Förlåt…
* * *
Rookien?
Han sköter sig galant.
Elsladden sitter till och med kvar – fast jag rycker och sliter rätt bra i fanskapet.
* * *
Silfverberg också. Hygglig blågul Stanley Cup-afton det här.
* * *
Nu kan det vara läge att hämta lite anda här.
Tredjeperioden kan bli en vanvettig urladdning.

Washington – NY Rangers 0-1 (Period 1)
* * *
Det känns nästan lite absurt att skriva de siffrorna.
Rangers ska verkligen inte leda den här matchen.
Det har ju, i princip hela tiden, varit som i serierna 09 och 11:
Capitals mot Henke.
I vissa sekvenser ser det ut som att hemmaspelarna spelar powerplay fast de inte gör det.
Men den blågule målvaktsstjärnan är precis som han brukar när insatserna blir höga och tar allt och plötsligt lyckas Hagelin, i en strökontring, knöla in en ledningspuck via en skridsko.
Hockey alltså…vem fattar?
* * *
Ja, när Bork Bork Hagelin säger att det känns som det ska, då gör han den sortens turmål.
* * *
10-1 i skott till Capitals efter halva perren.
10-1.
Jag tyckte jag hörde nåt i förmiddags om att Rangers var beredda och skulle inleda starkt…
* * *
Det räcker med ett de zoomar in nummer 8 så kommer ramsorna på en gång:
– MVP! MVP! MVP!
Ja, jag kan upplysa herrskapet om att han i alla fall fanns bland de fem jag nominerade till Hart.
* * *
Det enda Rangers utespelare gör riktigt bra är att skära av skottlinjerna i egen zon.
Om inte hade Kungen fått stoppa ytterligare 14 skott, minst.
* * *
Kapten Ahabs agerande när han talar med spelaren som redan i första bytet lyckas orsaka en grov too many men on the ice – idiotin som plågade laget i början av grundserien….jag vet, inte jag kommer att tänka på amerikanen som häromdagen dömdes till 15 års ”hard labor” i Nordkorea.
* * *
Introt – centrerat kring samma gamla Rock The Red-tema som vanligt och accentuerat med slingrande rött ljus längs sarger och bakom bås – kändes lite mäktigare när de övade för några timmar sedan, men okej då.
Bäst är publikens egen spontana variant, när en tjomme på ena kortsidan bankar takten på en trumma och hela, verkligen hela, Verizon, svarar med sjudundrande ”Lets’ go, Caps”-ramsor.
* * *
Förstår att ni undrar och här är svaret:
Rookie-datorn får göra sina första live-match ikväll.
Han kändes trots allt piggare och mer på hugget.
Men veteranen ligger – upprörd som en hel Ian White förstås – i väskan och kan rycka in om ynglingens nerver inte pallar hela vägen.
* * *
Dånet på läktarna är överhuvudtaget så djävulskt att jag, på klassiskt Verizon-vis, bara kan se att munnen på kollegan till höger rör sig.
Vad han säger går omöjligen att höra.
* * *
Ha, var det så Dahlgren? De vågade inte flytta på en Rihanna-konsert i Bell Centre?
Att döma av hur hon uppträdde i Borlänge förra sommaren hade hon inte märkt om de ändrat både arena och datum.
* * *
Det var över 10 000 tecken i det där första inlägget. Den siffran antyder att jag borde läggas in för vård, tycker Eken på telefon från New York.
* * *
Martin Erat känns vassare än han någonsin gjorde under playoff-matcher med Nashville, eller hur?
* * *
Nope, på de underställ bland andra Hagge i morse stod det ”Stay positive” – jag lovar snusa om jag har fel på den punkten, gode Avery.
* * *
Ryssarna som sitter där jag borde ha haft just Eken har romerskt gästabud med chips och bakelser och läsk – och är dessutom fokuserade på allt annat än hockey.
Så, tja, det känns ändå som att ha honom på plats.
* * *
The mighty, migthy Erik Karlsson!
* * *
Joe Juneau zoomas in på jumbon.
Då jublas det i Verizon.
Också.
* * *
Dahlgren, Lozo har sagt upp sig från NHL – sant! – och har nu roligt on his free time…
* * *
Tårtan antydde i morse att han skulle sära på McDonagh och Girardi – Rangers egen Fetisov-Kasatonov-enhet – om det blev läge för det.
Men det har det inte blivit.
Bägge två måste vara på isen när Bäckis och Ovie går till storms, allt annat är vansinne.
* * *
Tanten på raden framför pressläktaren ställer sig emellanåt upp och glor mig rakt i ansiktet – precis som under Erik Karlssons gloriösa comeback för några veckor sedan.
Vad fan har jag gjort henne?
* * *
Det är gott med kaffe, hörrni.
* * *
Capitals kommer att vända det här.
Såvida inte han där nere i kassen helt enkelt bara bestämt sig för att det inte ska bli så…

Hur är det han säger, den nästan gråtfärdigt hänförde kommentatorn i den där helt magiska CBC-trailern jag publicerade i förra inlägget och som jag för guds skulle hoppas att ni laddat med hela långa dagen?
– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
Just såna är känslorna när jag nu sitter i kompakta gamla Verizon Center och väntar på min första live-upplevelse från Stanley Cup-slutspelet 2013.
Det är högtidligt.
Det är emotionellt.
Det är vackert.
Det är en stämning så uppumpad att själva livsluften blir helt elektrisk.
Det är som vore jag…hög. På hockey, på Stanley Cup, på doften av is och fukt och isoleringstejp och sur trunk, på ljudet av puck som träffar stolpe och skridskoskena som skär i knagglig is, på hettan och på intensiteten och på elden som brinner i bröstet på spelarna som snart kommer ut genom de där trånga entréerna för att vinna och bara vinna och ingenting annat.
Goddammit, de två föregående tv-kvällarna var bara förspel.
Nu går vi all in.
– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
* * *
Att det är i just Verizon Center, mitt i Washingtons soliga Chinatown, jag sitter och har de här storvulna känslorna kan inte beskrivas som en helt obekant upplevelse.
Tvärtom.
På julafton kommer tomten, under påsken serveras ägg, vid midsommar häller dom upp iskall OP Andersson i höga glas – och den här tiden på året åker man till Washington och ser Capitals och Rangers i brutala slutspelsuppgöreleser.
Vi är ju här för tredje året i rad – och för fjärde gången på fem säsonger.
Snacka om tradition.
Och inte mig emot.
DC hör till nationens mest betagande städer om våren, stämningen i den här hallen brukar kunna bli fullständigt besinningslös och trots att de ibland, till exempel ifjol, spelar rena Joy Division-hockeyn är det alltid kung att se de två numer genuint bittra rivalerna gå i clinch.
* * *
Den där videon rymmer fler repliker (otippat många levererade av Don Cherry) som ringar in atomsfären kring den här matchen – och får pulsen att rusa.
– There’s nothing like it, folks. Heavyweight championship fight!
– If I live. Or if I die.
– The pressure mounts. By the minute.
– Listen to the crowd….
– The old heart is pumping now.
– These are great warriors out here tonight.
– You’d play out there with one leg if you could.
– This is SO exciting…I wish it could go on forever!
– This is what we live for…
Hypnotiskt!
* * *
Det enda som saknas är – Eken.
Alla tidigare år har han suttit här bredvid under första matchen och när vi närmat oss första nedsläpp har han vänt sig mot mig
– Tänk, Per…nu sitter vi här igen.
Men idag befinner han sig annorstädes – ja, han är hemma i East Village, helt enkelt – och jag får viska svaret tyst till den tomma stolen intill.
– Ja, Henrik…nu sitter vi här igen.
* * *
Men allra bäst i videon – värd en hel famn emmys, tammefan – är förstås de suggestiva bilderna.
Erik Karlssons och Henke Lundqvists blickar, Kopitars och Charas slutna ögon, Scott Stevens monstertacklingar, Bobby Orrs flygtur, Jagrs dragningar, tårarna och jublet och den overkliga lyckan när allt är klart och så den där frysta bilden på världens mest mytomspunna idrottspokal när The Who-dängan tonar ut.
Mästerligt.
Och nu, nu ska vi få se såna scener igen!
* * *
The Tårtan Stanley Cup Show – en förtätad thriller som kan skrämma andan ur även de kallblodigaste medlemmar av presskåren – går såklart igen.
Det börjar redan innan förmiddagens presskonferens när några tekniker fortfarande inte har fått ordning på en mikrofon på podiet när Kapten Ahab enligt rapporterna är på väg från omklädningsrummet.
– Eh, stammar Rangers PR-representant stressat, guys….it’s okay, let it be.
Då kommer han – och när han upptäcker att allt inte är klart får teknikerna den typ av blick som brukar vara förbehållen Chris Kreider efter markeringsmissar i egen zon.
Sedan gör han klart att han i år ”wants to get along” – ett klassiskt uttalande! – men att han inte tänker svara på frågor om skador eller laguppställning och att han inte vill höra någon be honom ”talk a little about that or that”…
– Ställ riktiga frågor så ska jag försöka svara, ryter han.
Då ställer Ed Olczyk just en fråga – men hinner inte slutföra den förrän en mobiltelefon ringer längre bak i lokalen.
En big no-no med Tårtan…
– Det där tänker jag inte heller acceptera, ringer en mobil under mina presskonferenser går jag, dundrar den koleriske coachen.
Och därefter ger han sig helt oförskyllt på ”Stop coaching”-Pat.
– Var det din telefon, Pat? Jo, det var det!
Ha ha, så länge Rangers håller sig kvar är underhållningen utanför isen garanterad.
* * *
I Washington är det efter den sista grundseriemånadens grandiosa lyft mycket feber om att Caps spelar som under ”the good old days” igen.
Det är inget spelarna vill höra talas om.
Bäckis beskrivs i Washington Post som ”okaraktäristiskt barsk” när han uttalar sig i ämnet.
– Good old days…så good var dom inte. Vi vann ju ingenting. Visst, vi gjorde nånting som vi älskar men vi måste alla inse att vi fortfarande inte åstadkommit någonting, meddelas det på sjungande Valbo-mål.
Ord med power, det. Och riktiga – även om det för oss som tittar på är rätt skoj att de spätt ut Dale Hunters Lasse Falk-defensiv med med ett lite mer offensivt mod och i alla fall vissa avseenden faktiskt ser UT som under Boudreaus rock ’n’ roll-era.
* * *
Ingen Staal, ingen Boyle, ingen Clowe och ingen Dorsett.
Det är – trots att kapten Ahab vägrar prata om dem – skadorna det surras om i Rangers-lägret och ni behöver ju bara läsa namnen igen för att se att de kan bli väldigt kännbara.
Slutspelsserier avgörs ofta av hur mycket just den sortens kött-och-potatis-spelare kan bidra med.
* * *
Jag tror bestämt att Ovetjkin gör en Roffe Zetterlund när han i en krönika om fördomar mot ryssar i NHL säger:
– Yes, people look at my countryside.
Rätta mig om jag har fel, men det betyder väl i rak översättningen ”ja, folk tittar på min landsbygd”.
Hm.
* * *
Till skillnad från de flesta andra målvakter i den här ligan har Henke inget emot att prata med media under matchdagar, men just idag ger han ett synnerligen
Fast det kanske bara beror på att han – med ett svårtytt leende – måste flytta på mig för att jag står och babblar med Kenny Alberts just där han ska passera på väg ut mot de hemliga delarna av omklädningsrummet.
* * *
Man skulle vilja känna på Calle Johanssons puls nu.
Eller inte.
Han gör ju sin första Stanley Cup-match som coach och känner jag honom rätt är han så pumpad att skjortan är på väg att spricka.
* * *
”Stay positive”, står det på de slutspelsfärska underställ Rangers-spelarna trampar omkring med efter morgonvärmningarna.
Lite lamt, är det inte?
Som en materialare viskar till en kollega:
– Det borde stå ”Don’t fuck it up” istället.
Mm, egentligen är ju det det allra viktigaste.
* * *
Jag har överhuvudtaget en motig stund i gästernas trånga skrubb till högkvarter och lyckas trampa på Brad Richards skridskor också.
Jag vet, jag vet – det var en liten tradition att, i all lönndom, fingra på hans utrustning under fjolårets slutspel, men nu är det ett misstag och jag vet inte alls vad det kommer betyda för hans insats.
* * *
Apropå på tryck på kläder:
”I like men on ice”, står det på T-shirten på en kvinna jag delar hiss med under eftermiddagen.
Ja, vem gör inte det.
* * *
Vi är där vi är och vis av erfarenheten vill jag förvarna om att nätet i Verizon inte är mer pålitligt än Edmontons spel i egen zon.
Blir det slut i rutan vet ni vad det beror på – och jag får i så fall publicera min aktstycken när jag är tillbaka på hotellet.
Men så jävligt ska det väl inte behöva bli…
* * *
Förra året fick Zuke Zuccarello under de flesta matcherna mot Caps sitta här med oss på pressläktaren och ha tråkigt, men det slipper han garanterat i år.
Tårtan håller ännu ett hyllningstal till sin lille norrman under den del av presskonferensen då det råder vapenvila.
– Om jag är överraskad över vad han blivit för spelare? You bet. När vi signade honom tänkte jag bara på att han skulle kunna vara användbar under de straffavgöranden som blivit så viktiga. Men att vi fick hit honom har betytt oerhört mycket för hela laget. Han är en av våra viktigaste spelar nu, säger han.
Detta gläder mig omåttligt – Zuke är den typ av person man verkligen önskar allt gott.
* * *
Bloggen har högst begränsade möjligheter att följa de matcher som pågår samtidigt men jag utgår från att ni dammar in rapporter så det ryker i kommentatorsspåret, i synnerhet från det potentiellt odödliga mötet i Bell Centre.
* * *
Utstyrsel?
Svart kostym, ljusblå skjorta och en matt gul, lätt glittrig gul slips.
Se det som en hyllning till de landsmän som är så grymma på att spela hockey att de får vara med i Stanley Cup-slutspelet.
* * *
– Jag har mognat, påstår Ovie i den där artikeln om the good old days.
Hoppas inte det innebär att han slutar kastar sig in i plexiglaset när han gör slutspelsmål.
Det älskar man ju att se.
* * *
Rutin är, skulle jag vilja påstå, att komma ihåg att ta med sig tre snusdosor på matcher som kan gå till övertid och pågå hela natten.
En gång i Detroit 2008 tog de slut och då blev det jävlar anamma kris.
* * *
Hoppas ni kan se preludierna på tv-sändningarna. Jag kommer ju förstås så tidigt – det är playoff, för satan! – att jag får se när de repas och kan meddela att det blir både högljutt och känslosamt.
* * *
I skrivande stund – exakt när ni läser de här raderna – börjar värmningen och på ett ögonblick höjs temperaturen ytterligare några grader.
Oh yes.
* * *
Ryktet går:
Capstroanuten kan vara ingång ikväll.
Då kan det bli riktigt oförglömligt.
* * *
Den första i hemmalaget som zoomas in under värmningen är Mojo Johansson.
Det kan inte sakna betydelse.
* * *
Saknar Kjelle Samuelsson också. Han satt här, i egenskap av Flyers-scout, och var cool under matcherna mellan Capitals och Rangers.
Men tyvärr, hans klubba har ju inga skäl att skicka ut några scouter i år.
* * *
Hagelin sa i förmiddags att allt känns precis som det ska och det är den typen av självförtroende som lyser om honom på värmningen.
Fast allra mest lyser det om Rick Nash.
Han har väntat länge på den här kvällen han…
* * *
Nu så.
Nu ska vi titta på Stanley Cup-drama tillsammans – på riktigt.
There’s nothing like it, folks

Här får ni nåt att sitta och rysa åt under dagens långa färd mot extas – kanadensiska CBC:s magiska trailer inför slutspelet.

Tack, som tusan, till Robert Söderlind för länk.

Vancouver – San Jose 1-3 (Slut)
* * *
Nä, se på fan – man kommer i säng i snudd på anständig tid i natt.
Sharks är lite vassare i tredje och stångar sig alltså till en 1-3-seger.
Och så är Canucks plötsligt det enda hemmalag i hela slutspelet som inlett med en förlust.
Det var ju inte alldeles lyckat.
Nu blir det hård press på fredag kväll, att resa ner till Stark Tank med två förluster i ryggen går inte, skulle jag vilja säga.
* * *
Det där decimal-skräpet hjälper ju ingenting, så nu hänger ögonlocken som regntunga markiser och jag ber att få säga godnatt.
Tack för sällskapet, ni var många och fina i natt också (även du sjiu, vi är väl buddies fortfarande?).
Imorrn väntar först morgonvärmning och sedan livedebut i årets playoff.
Ojvoj!