Ja, ni kan inte skylla på mig.
Jag gick till Garden full av optimism och förhoppningar om en stor hockeyafton.
Att det sedan blev precis som vanligt med Hurricanes på isen visar i och för sig att man , men jag försökte i alla fall.
Nej, det var inte dåligt.
Bara segt och trist och händelsefattigt
Rangers vann dock, med 3-2, och vi får väl försöka vara glada för det.
* * *
Nejnej, Kmannen, det är Eken som har en lillebror.
Inte Front 242-Åke (ha, tack för den!).
Det är verkligen inte samma person.
* * *
Så typiskt en sån här match:
Först händer ingenting. Och ingenting. Och ingenting. Och lite mer ingenting. Sen gör Rangers ändå ett mål. Och 25  sekunder senare reducerar tråkmånsarna från Raleigh.
* * *
Fem dagars semester låter inte särskilt mycket, men för en NHL-spelare är det rena rama sommarlovet.
Ja, de hinner till och med bli ringrostiga, visar det sig.
– Ja, det kändes. Man såg till att få korta byten, skrockar David Hasselhoff-brune Jamaica-resenären Freddy Shoestring medan han packar för nattflighten till Pittsburgh.
* * *
Icehagman, din förklaring är så god som någon.
Men det måste samtidigt vara lite trist att hålla på en så fjösig orkan.
Eller?
* * *
Det är konstigt att se Kung Lundqvist helt osvettig, i sin vanliga Gary Cooper-frissa, i omklädningsrummet efteråt.
Han ska ju sitta inne i hörnet och vara genomblöt.
* * *
Fint att Rangers PR-drake börjat odla skägg, tycker jag.
* * *
Man skulle kunna undra varför Paul Mara går fram och ger Sam Weinman ett helt tuggummipaket.
* * *
Näslund är, i viss konkurrens med Drottningen,  den mest omsvärmade i Rangers omklädningsrum.
Så går det när man är ena delen av ett nykläckt radarpar.
* * *
MSG:s omdebatterade ägare, James Dolan, hastar förbi när vi står och väntar på att blåskjortornas omklädningsrum ska öppnas.
Han hinner dock ge min fackbas en sur blick.
Det ska han ge fan i.
* * *
Macke –  som om jag hör rätt tog med sig familjen ner till West Palm Beach under All star-ledigheten – menar dock att han kände sig ringrostig han med.
– Det känns i bena när man varit ledig fem-sex dagar, säger han.
– Men på lång sikt tror jag ändå det är bra att få ett break så att man kan vila kroppen litegrann.
* * *
Nästa gång vi är på Garden blir det tårdrypande igen.
Då, mot Atlanta nästa tisdag, ska de nämligen pensionera Adam Graves gamla tröja.
Fast jag tror vi kan utlova duktigt med drag i den här bloggen innan dess. Bara såna stammisar som hdw, Julia och FivePoints lovar vakna också…

Många Varpu-citat idag och här kommer ett till, klockat fem minuter in i mittakten:
– Okej, nu är det officiellt. Detta är tråkigt.
Indeed.
Bortsett från en sekvens precis efter en utvisning sex-sju minuter in i perioden, när hemmalaget nästan skapar så många chanser att publiken börjar engagera sig, händer just ingenting.
Och 2-1 står det fortfarande, förstås.
* * *
Ursäkta, men var tog ni vägen?
Det är ju nästan lika segt i kommentatorsspåret som på planen.
* * *
Lika uppgivet som det känns när de får ett powerplay, lika stor tillförsikt känner man när Rangers hamnar i numerärt underläge.
Det är ju ytterligare en av många underligheter med de här blåskjotorna.
De är hopplösa fem mot fyra, men bäst i ligan fyra mot fem.
Och det har mycket att göra med Freddie Shoestring och Blair Betts.
Fackpamp Brooks skrev i lördags en hel krönika om att det håller på att bli den bästa penalty kill-duon i Rangers historia.
Stort det.
* * *
Modebloggar, Thomas P, modebloggar?
* * *
Naturligtvis går det redan att köpa kopior av Henkes All Star-tröja i souvenirshoparna på Garden.
Här vet de hur man smider medan järnet är varmt.
* * *
Hdw, har han blivit kvar i All Star-dvalan? Fan, det är ju Red Wings-match också.
* * *
Nu har jag inget mer att säga.
Men förhoppningsvis finns det nåt mer att delge efter sedvanlig expedition i omklädningsrummen efteråt.
Då hörs vi.

Är det nåt vi som besöker den här hallen med viss frekvens vet är det att Rangers inte är särskilt bra på att leda matcher.
Så det borde inte förvåna att de spelar lysande i en halv period, går upp i 2-0-ledning – och sedan börjar fumla kortleken.
Men lite irriterad blir man i alla fall.
* * *
Titta här nu då – en Hurricanes-supporter i kommentatorsspåret också.
Välkommen, Icehagman.
Du måste verkligen förklara hur och varför man börjar hålla på Carolina.
* * *
Om gästerna varit lite skarpare hade de redan vänt, eller åtminstone kommit ikapp. Men det står alltså 2-1. Om Icehagman ursäktar – det känns väldigt onödigt.
* * *
Eh, ja, nord, det kan man kanske tycka att jag borde veta, men jag var aldrig mycket till The Who-fan och trodde verkligen att
Tursamt nog verkar jag inte helt ensam om att vara så förvirrad.
* * *
Man kan ändå glädja sig åt att Gomez och Näslund börjar se ut som ett riktigt radarpar nu.
Gomez balja, och Mackes framspelning till den, är kvällens ögonfröjd so far.
* * *
– Jag svär, jag skulle kunna ta mig förbi Redden, suckar Varpu plötsligt.
Jag säger inte emot.
* * *
Det finns ingen New York-kändis jag blir gladare av att se inzoomad i jumbotronen än John McEnroe.
Och ikväll är han här.
* * *
Just som jag hyllat The Who-låten – vad den nu än kallas – börjar Garden-dj:n leka värmlänning och sätter på nån vedervärdig Olé Olé-ramsa.
För att citera Morrissey:
Hang the DJ!
* * *
Johnny Macs barn verkar mindre roade av att han blir inzoomad.
De försöker, svårt generade, gömma sig bakom hans rygg.
Men den var ju aldrig särskilt bred.
* * *
Stämningen är just så mumlande avslagen som den bara kan vara när vi har just den här motståndaren på besök.
Till och med Gris-Olle sitter mest och konverserar med sina bänkgrannar.
* * *
Lite hopp kan man kanske sätta också till det faktum att Zherdev verkar vara på lekhumör.
* * *
Surkålsmannen har inget mer störande än en vanlig korv med sig ikväll.
Han konverserar för öbvrigt han också. Med Stora björnen. Det är en syn.
* * *
Man vet inget om hårda blickar förrän man suttit intill Varpu och felaktigt påstått att det är Marc Staal som gör ett mål Lauri Korpikoski ligger bakom.
* * *
Kaffe!
Ja, jag ville bara säga det.
* * *
Som Varpu säger efter femton minuter:
– Var tog den här matchen vägen?
Jag vet inte, men jag hoppas den kommer tillbaka nu.
Återkommer i nästa paus, okej?

Jo, Big Pete.
Jag har flera gånger slagit fast att Hurricanes är om inte ligans tråkigaste lag, så i alla fall det lag det känns minst upphetsande att gå och titta på.
Men som jag försökte få fram i slutstycket i första inlägget – och jag ber New Jersey-falangen om ursäkt om jag var otydlig – spelar det ingen roll när det gått tre veckor sedan senaste kvällen på Garden.
Då är leendet ändå stort och lyckligt när det plingar i  backstage-hissen och dörrarna öppnas ut mot ingången till det sunkiga pressrummet.
Det känns ju nästan som premiär igen.
Så, trots att vi har kategori 1-orkanen från Raleigh på besök:
Ikväll blir det skoj.
* * *
Det såg säkert ut som att jag försökte pröjsa honom för en bra skandal-story om Quadzilla.
Men det var inte därför jag började den här kvällen med att smyga över 40 dollar till den store Brooks.
Han har, förnämligt nog,  erbjudit mig medlemskap i Professional Hockey Writer’s Association och jag betalade helt enkelt min första medlemsavgift.
Det berättar jag givetvis bara för att få skryta lite för er.
Egentligen betyder det nog inte så mycket mer än att sammanslutningen ifråga just blivit 40 dollar rikare.
Men vissa spelare bör ta sig i akt.
Som PHWA-medlem får jag nämligen vara med och rösta om vem som ska få vilken award i slutet av säsongen.
Så, Lidas, nu tar vi och steker de där buffé-skämten…he he.
* * *
Hade hoppats få se Eken ikväll, för det var länge sen det med.
Men när han hörde att Bäckis åkt hem  över All Star-brejket störtade även han iväg till den där gläntan i skogen dom kallar Gävle.
Passion är så vackert…
* * *
Fast jag vet inte…Brooks kanske bara klämt mig på 40 bucks.
När jag försöker googla PHWA får jag upp adressen till – Professional Hypnotists of Western Australia.
Hm.
* * *
Snälla, Giancana – så förbannad kan du väl inte bli bara för att jag tycker att All Star-jippot är trist?
Jag har varit på de två senate och åtminstone i Atlanta ifjol kryllade det av svenskar, men det blev inte roligare för det.
Jag förstår att spelarna själva har skoj, men för åskådaren anser jag att meningen går förlorad när tävlingsmomentet plockas ur ekvationen.
Och det gäller praktiskt taget all idrott.
Det är möjligt att det gör mig till lallare, men Giancana, jag är i så fall en väldigt glad lallare.
* * *
Inte för att jag har något emot hypnotisörer från västra Australien, men jag vet inte om jag verkligen vill vara medlem i deras förening.
* * *
Det är Drottningen som står ikväll.
Nej, det beror inte på att Henke var utfestad när han kom hem från Montreal.
Rangers råkar bara en svår match i Pittsburgh redan i morrn och Renney förstår värdet av att inte slita ut sin juvel i onödan.
* * *
Jag  var övertygad om att vi fick uppleva det här decenniets största musikaliska skräll när Tomas Ros avslöjade att han gillar Front 242, men Thomas Wassberg är fan uppe på samma nivåer.
Vi tackar webchef Westman för research.
* * *
Lika konstiga som Rangers är de förstås inte, men inte heller Hurricanes går det att bli riktigt klok.
De kan i ena matchen se ut som det tätaste laget i hela ligan, men nästa bara falla ihop  i oengagerad skärphockey – och ingenting alls verkar ha förändrats sedan Leafs-bekante Paul Maurice ställde sig i båset.
Så det är ett enda stort mysterium vi har framför oss i den här omstarten.
* * *
Bäckisbloggen ger lugnande besked:
Eken får gratismat hemma i Sverige också….
* * *
Drottningen får frågan om när han fick veta att han skulle stå i den här matchen och svarar:
– När spelprogrammet blev klart. Vi visste alla att Henrik skulle spela All Star-matchen i år.
Bra citat.
* * *
Fast Bäckisbloggen kommer med ett chockbesked också:
Eken har en lillebror!
Det har han aldrig nämnt. Ja, jag skulle rent av vilja påstå att han medvetet undanhållit mig den informationen. Varför?
* * *
Jag trodde inte att Hurricanes var nån större deal hemma i North Carolina heller, och gläds därför åt att kunna konstatera att The News & Observer har en beat reporter på plats på Garden.
Han ser dock oroväckande ensam ut. Kan inte någon av mina fackbröder hälsa honom välkommen?
* * *
Värmningen på Garden börjar numer alltid till The Whos ”Teenage wasteland”.
Jag tycker det är klass.
* * *
Nu kommer Varpu upp på pressläktaren – och yours truly får en puss på kinden.
När fick ni senast en puss av en finsk hockeyjournalist?
* * *
Birger Quadzilla Schlaug har tillbringat ledigheten på Jamaica och visst: Brännan lyser ända upp till oss här i taket.
* * *
Vad jag kan se på värmningen ska Wallin inte vara med ikväll heller.
Det är helt enkelt inte meningen att vi ska ses.
* * *
Aaron Voros verkar ju vara en rolig och trevlig person och så, men…varför får han vara med och spela?
* * *
Canes har inte bara journalister med sig. En sektion nedanför pressläktaren ser jag ett fan också, i matchtröja. That’s a first.
* * *
Varpu är medlem i hypnos-förbundet hon också och säger att jag inte ska förvänta mig något.
– Man ger Larry 40 dollar varje år och sen händer inte så mycket mer, säger hon.
* * *
Ryan Callahan. Han gör mål ikväll. Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
4-3.
Det är mitt mycket optimistiska tips för kvällen.
Häng med.
Jag återkommer traditionsenligt i första paus.

Okej, break’s over.
Uppvisningslarvet kan läggas åt sidan och allvaret ta vid.
Det är nu säsongen börjar på riktigt, det är nu spurten mot slutspelet inleds, det är nu pojkarna skiljs från männen.
Och jag har några profetior inför de avslutande thirty-something-omgångarna.
•Detroit kommer, precis som jag tippade inför säsongen, att spela Stanley Cup-final i vår igen. Jo, jag är övertygad om det. Sharks har varit hungrigare under första halvan av säsongen, men de får ändå stå kvar på konferensfinal-perrongen tills nästa år, då lönetaksmatematiken tvingar Ken Holland att fucka med vinnarformeln. Ännu så länge är Red Wings världens bästa lag och när det laget går för full maskin har ingen i längden en chans. Ingen.
•Däremot kommer de nog inte, som jag också tippade, att möta Pittsburgh igen. Naturligtvis går Penguins till slutspel – och det är inte omöjligt att Ray Shero lyckas göra några dunderaffärer kring trading deadline i år också. Men det är försent den här gången. Sprickan mellan tongivande spelare och coach Therrien är för djup, avsaknden av vissa bread-and-butter-spelare från förra året för stor och den kollektiva karaktären för svag.
•Någon ger Alex Ovetjkin en medalj för att han medelst en fiskarhatt och ett par solglasögon såg till att åtminstone några sekunder av All Star-spektaklet blev sevärda.
•FivePoints, Per, Big Pete och de andra Jersey-fansen kan mycket väl komma att simma ryggsim i kommentatorsspåret framåt våren. Manskapet som uppträder ute i The Rock börjar se ut som en klassisk lagmaskin a la Lamoriello. 
•Någon ger inte Gary Bettman en örfil – men borde göra det. Att han ser till att en sån som Nicklas Lidström blir avstängd för att han inte dök upp i Montreal är beyond oförskämt. Mannen har ställt upp elva gånger, men när han för en enda gångs skull inte kan är den högfärdiga NHL-ledningen omedelbart framme och smäller honom på fingrarna. Vilken parodi. Lidas borde åka hem och spela för Västerås i ren protest. Eller ännu hellre Lekand.
•Det är inte omöjligt att Vincent Lecavalier flyttar ”hem” till Montreal innan trading deadline. Då spelar det ingen roll hur mycket maskin de har i The Rock. Vi får se en final mellan Red Wings och Canadiens. Låter inte så dumt om ni frågar mig…
•Canucks gör ytterligare en riktigt tung värvning. Då spelar det kanske inte så stor roll att resten av laget åker och väntar på att Sedin, Sedin, Sundin och Luongo ska göra hela jobbet. De går till slutspel. Men final kan Vancouver-fansen sluta drömma om. Nu.
•E.J.N. tröttnar snart på att vara civiliserad. Framåt våren svingar han värjan i kommentatorsspåret igen.
•Gary Bettman fortsätter ducka frågor om hur FAN Phoenix Coyotes kan vara på väg mot konkurs. Det var ju just för att sådant inte skulle kunna hända som det heliga lönetaket infördes. Under tiden rycker Coyotes-spelarna å andra sidan på sina breda axlar, går långt i slutspelet och förhindrar total kris. Men bara temporärt.
•Något – om inte annat så lagen om alltings jävlighet – säger att Boston får det för lätt fram till playoff och sen inte kan hitta tempot, intensiteten, skärpan och jävlaranammat som krävs för att överleva mer än en omgång.
•Bäckis vinner verkligen den svenska poängligan.
•Min dörrvakt, Simon, får till slut hjärtsnörp över att Rangers fortsätter vara så  ojämna, oförutsägbara och rent ut sagt obegripliga. De går till slutspel och ingen, allra minst spelarna själva, har en aning om vad de kan åstadkomma där.
•Dallas lyckas till slut krångla sig till playoff – och blir där mycket farligare än någon har tänkt sig.
•Tommy Albelin säger hej.
•Surkålsmannen köper en deodorantflaska och börjar lukta anständigt. Nej, det gör han nog inte. Det är ingen profetia. Det är en fåfäng förhoppning.
•Om Capitals  faller gör de det på grund av sin målvakter. Och det är ofattbart för yours truly. Den bästa målvaktsinsats jag sett på hela året var den Brent Johnson levererade mot Boston i Verizon Center i höstas.
•Ottawa-fansen kan redan nu börja öva på optimistiska frasen ”There’s always next season”. Behöver de hjälp med uttalet kan de ringa valfritt nummer på Long Island. Där är den sedan länge ett motto.
•Philadelphia och Calgary känns, åtminstone i någon mån, som dark horses.
•Foppa gör ett försök till. Och lyckas. Jo, fan, det blir så.
* * *
Ikväll går marschen till Garden.
Hurricanes är här för omstarten.
Trogna läsare vet vad jag tycker om just det besöket, men nu är det 20 dagar sedan jag senast vaggade uppför trapporna till den där pressläktaren, så upphetsningen är ändå stor.
01.00 er tid.
Vi hörs då.

Idag blev det lite liv i mailburken – och bland de så kallade artikelkommentarerna.
Jag skrev, som någon kanske såg, en hel krönika på samma tema som i förra blogginlägget och tog mig samtidigt friheten att kalla de som röstat i  Jerringpriset för lallare.
Det var inte så populärt.
En hel drös som hört av sig ska aldrig mer köpa tidningen och lika stor drös hoppas att jag får sparken.
Stackars mig.
Men om ni lovar att inget säga kan jag avslöja en liten hemlis:
Ibland är det just  såna reaktioner som vittnar om att man lyckats…
* * *
Vi hoppas förstås att Henke gör succé, och får just så kul som han förtjänar, i Montreal.
Men själv gör jag som de sju-åtta hundra spelare som haft turen att inte bli uttagna till jippot där uppe:
Jag går på All Star-ferie.
Det var ändå, trots Vigilantes Fagersta-groggar, för segt och ointressant i Atlanta förra året.
Men  nästa vecka börjar spurten mot playoff på allvar.
Då blir det åka av i den här bloggen, det kan jag försäkra.
Vi hörs då.

Jag är på inaugural-strapatser i DC och har egentligen inte tid med nån hockey, men det ringer upprörda vänner hemifrån – en som vi kan kalla Puff är så arg att telefonluren bränns – och berättar att Zäta hamnade på niondeplats i jerringprisomröstningen.
Ja, herregud.
Vi har alltså åtta idrottsutövare som presterat något större än att bli Stanley Cup-slutspelets MVP?
Så otroligt skrattretande.
Nu blir det politik igen.
Återkommer till hockey senare i veckan.

Sorry, men det är lite stiltje här just nu.
Rangers spelar bara borta och jag har för mycket annat att stå i  för att kunna resa nånstans för tillfället.
På tisdag missar jag dessutom Anaheim-matchen, enär det som zdavid redan konstaterat är  lite grejor på gång nere i Washington.
Jag säger som de ansvariga i Vancouver:
Ni får ha lite tålamod.
* * *
Vancouver, ja.
De passade på att göra en riktig skitmatch till i natt.
Att Luongo kom tillbaka förstärkte bara intrycket att det finns väldigt många Canucks-spelare som förväntar sig att andra ska göra jobbet.
Och redan nu under natten kan man på lokalbladens websidor ana att journalist- och krönikör-knivar är på väg att stickas i coach Vingeaults hull.
Hårda papper.
* * *
Dagens stora fråga lyder:
Fick Quadzilla Shoestring tillräckligt med sömn inför den besvärliga bortamatchen mot Blackhawks?
Rangers-spelarna har nämligen, i enlighet med den trevligaste NHL-traditionen av dem alla, med sig sina farsor på resan till Chicago och pappa Quadzilla – känd som Big Red – råkar vara en klassisk storsnarkare.
– Han låter som ett sågverk. Jag måste försöka somna först,  suckade avkomman i går.
Nu vet ni varför om #20 har dåligt klipp i steget på United Center-isen i natt…
* * *
Sudden får ursäkta, här gläder vi  oss förstås åt tvåmålsskytten Joakim Lindströms framgångar i GM Place..
Där har vi en som tagit chansen när han fått den.
* * *
Kings-matchen blev ju bra övning för Red Wings inför the big showdown i The Sharktank på lördag.
Satan vilken batalj det kan bli.
Men ni får klara er utan mig då också, här vankas nämligen 40-årsskiva för Bullen –  till vardags kock på Bolanche, nu allmän don juan på Manhattan.
Det innebär också att det med all säkerhet blir ganska tyst här i bloggen även på söndagen…
* * *
Dee, ja, man bara beställer sitt snus på nätet – och några dagar senare har man en kartong vid dörren.
Sina laster ska man för övrigt vårda som små barn
* * *
Det är min bestämda åsikt att alla domare borde ha likadan porrfilmspröjsare som Dan O’Halloran.
* * *
Tok-Keenan kanske vet vad han pysslar med, trots allt.
Flames börjar kännas som en riktig contender nu.
* * *
Jag sympatiserar med Big Red.
Vi snarkare är en förtryckt och diskriminerad minoritet.
* * *
Rico, NHL-bloggens store favorit i Japan, har åkt på en ledbandsskada i ena knäet och blir borta minst sex veckor, men han ska kunna medverka i  slutspelet och kan alltså hjälpa till att försvara det asiatiska guldet.
Let’s go, Oji!
* * *
Det var ett mirakel vi bevittnade här i New York under torsdagseftermiddagen, men det kändes ändå så lagom kul att bli varse att några jävla gäss kan få en hel Airbus att störta i Hudson River.
Jag tror att Bäckis – den ende svenske NHL-spelare jag träffat som törs erkänna att han tycker det är obehagligt att flyga ibland – håller med om det…
* * *
Nu ska bloggen sova.
Later, folks.

Jaha, man kan kanske kan bespetsa sig på att stjärnorna i Texas snart börjar gnistra igen.
Red Wings slutade visserligen ro efter en period igår, men samtidigt tycker jag nog att det var rätt bra bett i hemmalagets spel. De forecheckade ivrigt, rörde sig bra och pepprade en lysande Osgood med skott.
Och en seger mot just Detroit kan nog mentalt vara den avgörande typ av knuff framåt som ett talangfullt lag med sargat självförtroende behöver.
Hoppas det.
Jag vill ha Stars  i slutspelet  (och det är trots allt bara tre poäng upp till strecket).
Dels gillar jag såväl svenskarna som ytterligare en bunt profiler i laget. Dels vill jag, helt egoistiskt, få chansen att åka till Dallas och bo på W-hotellet vägg i vägg med American Airlines Center.
Jag hade några riktigt goa dygn där  under konferensfinal-serien i våras. 
Mycket hänger väl på om Turco kan sluta vara så förbannat ojämn.
Målisen som bara för några säsonger sedan räknades som en av världens bästa har ju haft en egendomlig förmåga att varva mästerliga insatser med bedrövliga floppar a la Belfour i Leksand – inte sällan i en och samma match.
Så kan vi inte ha det, Marty.
Skärpning.
Ghost-baren där på W-taket längtar ju efter Biffen.
Eller om det var tvärtom.
* * *
Johan K, ledsen att jag lurade dig. Avsaknaden av ett ”The end” i sista inlägget från Vancouver berodde bara min galopperande afasi.
Nummer nio var verkligen sista inlägget från stillahavskusten.
Jag hade för övrigt en evighetslång nattflygning hem över en kontinent som ibland framstår som onödigt stor.
Men Cathay Pacific visade sig vara generösa med drickat, så det gick.
* * *
Får arga mail om det skandalösa i att jag kallat Nicklas Grossman stockholmare i nät-referatet från matchen i går.
Den biffige backen kommer från Gnesta och tydligen är vi bönder dumma i huvudet när vi ser alla inom riktnummerområde 08 som tjockhultare.
Men okej, rätt ska förstås vara rätt. Det var en Gnesta-pöjk som laddade in det där slagskottet på Osgood, inget annat.
Fast han pratar stockholmska…
* * *
Beslutet är taget.
Jag steker All Star i år.
Protester mottages, men kommer inte att beaktas, ha ha.
* * *
Apropå ställen det är trevligt att åka till verkar det snart vara färdigspelat ute i öknen.
Läs den här dystra rapporten om Coyotes ekonomiska haveri.
* * *
De fortsätter inskränka Biffens frihet i New York.
Idag var det en granne som knackade på och bad mig sluta röka i min egen lilla crib.
På grund av att ventilationssytemet, helt enligt amerikansk byggnorm, är Kalle Anka i det här påstådda lyxhuset får hon tydligen in röklukt i sin lägenhet och det lät hon meddela att hon, gravid som hon dessutom råkar vara, inte uppskattar.
Okej. Fine. Det blir väl till att steppa ut på balkongen med Marlboro-paketet då.
Men jag säger som countryhjälten Gary Allen:
They’re trying to put an end to guys like me.
* * *
– Hoppas verkligen vi är borta då, sa Bäckis när vi härom månaden pratade om det kaos som utbryter i Washington när Obama svärs in som president.
Och visst, Caps har bortamatch mot Ottawa nästa tisdag.
Men det blir problem i alla fall.
Efteråt ska de nämligen flyga tillbaka ner till huvudstaden – och D.C. kommer att vara helt avspärrat även då.
En sån som Brashear, som tydligen bor mitt i stan, har ingen chans att komma hem.
Sägs det.
Å andra sidan skulle jag vilja se den säkerhetsvakt som försöker hindra just Donald Brashear från att ta sig dit han vill.
* * *
Det verkar som att Vigneault överväger att para ihop Sudden med Taylor Pyatt – som precis blivit spelklar efter skada – mot Devils i natt.
Ojvoj, i så fall  får Oduya ett par riktiga bjässar att handskas med.
* * *
Undrar om jag törs brygga lite eftermiddagskaffe.
Eller måste jag göra även det på balkongen?
* * *
 Vad gäller debatten om Shanny i kommentatorsspåret tål det ju att påpekas att han faktiskt ville vara kvar i Rangers – men inte fick.
Då kan väl Blueshirt-fansen inte gärna skälla på honom för att han spelar nån annanstans?
* * *
Om någon på den ärevördiga redaktionen i Västerås läser detta kan jag, om ni nu inte redan visste, meddela att kollegorna på Detroit Free Press följer VLT.
Just nu har de på sin hemsida länkat till det bildspel från Casa Lidström Västmanlands egen Le Monde publicerat.
Där har man ju varit och druckit kaffe.
Det kändes som att besöka Michigans  Versailles.
* * *
Ikväll gör Qaudzilla Shoestring mål.
Tänkte ni ville veta.
* * *
På Free Press-hemsidan kan man också läsa att Stanley Cup-mästarna under en ledig dag i Kalifornien idag har paintball-krig på Huntington Beach.
Alla är måltavlor – utom Nicklas och Niklas.
Lidström för att han är Lidström, och Kronwall för hans benägenhet att dra på sig freak-skador…
Coachen, Babcock, går det dock bra att skjuta på.
– Varje gång man får chansen att skjuta på coachen är det kul, säger Kris Draper, som för övrigt beskriver sig själv som den i laget som är mest lik Jack Bauer…
* * *
Ryktet går igen:
Tampa är på väg att trejda Lecavalier till Montreal.
Då jävlar. Då blir Habs topp-contender.
* * *
Nä, bloggen ska inte ut till Long Island ikväll heller.
Jag vet att somliga av er tycker det är bortskämda fasoner, men jag orkar bara inte.
Rent mentalt är det fantamme lättare att ta sig till Vancouver än Nassau.
Så istället blir det härlig långsittning – eller måhända liggning –  i den underskattade korresoffan.
Elva goa matcher ska ju spelas.
Huvudnumren för mig – bägge sända i HD, local attractions som de är – blir (ändå) derbyt på Long Island och sedan Vancouver-New Jersey.
Men det finns ju, mellan balkong-turnéerna, en hel del annat godis att zappa in på också.
Kanonmötet Boston-Montreal till exempel. Och det alltid taggiga derbyt i Pennsylvania. Samt Ottawas sista försök (väl?) att rädda Hartsburgs jobb.
Ah, en härlig tisdagskväll!
Ska ni vara uppe och kolla?

Det var ju surt.
Canucks var bra idag – och förtjänade åtminstone en poäng.
Det tyckte de själva också.
– Ja, de hade tur. Pucken studsade deras väg. Men du vet hur det är, det är dom där satans små marginalerna, grimaserar Sudden när jag får en liten enskild pratstund med honom efter den där After hours-intervjun kmannen skriver om
Ja, dom små marginalerna.
Dom har man hört talas om.
* * *
När jag i slutsekunderna börjar packa ihop datorn och gör mig klar för rush mot omklädningsrummet böjer sig Minnesota-scouten över.
– Du nästa gång, ta med dig mer snus då. Så man kan få smaka, hö hö.
Det låter som att Wild ska ta rapporterna från den här fajten med en nypa salt eller tre.
* * *
Tur för Edler att Bengt-Åke är i stan, vilket ni kan läsa mer om på annan plats här intill.
Då slipper han gå hem och ligga vaken och tänka på de där skitstudsarna på slutet.
Förbundskaptenen tar nämligen ut alla Canucks-svenskarna på idag efter fajten.
– Ja, jag tänkte det, säger han på sin sjungande värmländska och får det att låta som att det nog kan bli rätt skoj.
* * *
Kmannen, nu kan du tänka på att medan du satt och såg den där suveräna After hours-intervjun så stod din vän bloggaren bakom kamerorna och fluktade.
* * *
Nu kan man väl tänka sig att Edler är i stånd att gå ut på middag på egen hand om det skulle vara så, men jag behövde få till den där utgången…
* * *
Det dröjer inte mer än fem minuter efter slutet förrän de släpper in media i hemmalagets omklädningsrum.
Sånär som på Sanford har alla spelare likafullt hunnit dunsta.
Det är lättare att jobba när lagen man bevakar vinner, det kan jag försäkra.
* * *
Gastown vet jag inte, kmannen. Men en kort sittning i hotellbaren kan bli aktuell. Jag vill sitta och känna på den där standing ovation-sekvensen en stund. Den var verkligen tung.
* * *
Canucks slipper träna i morgon.
– Fyra killar kommer visserligen att vara här, säger en PR-man.
– Men han du vill träffa är inte en av dem.
Nehej, vad ska Barberaren göra då…
* * *
Roligast i After hours-intervjun:
Mats tar fel på Henrik och Daniel.
Det är lätt hänt.
Jag brukar få fråga:
– Eh, vem av er är det jag pratar med nu?
Man känner sig rätt blåst när man tvingas klämma ur sig nåt sånt..
* * *
Vad tycker du om Vancouver nu då?
Hoppas jag slipper den frågan framöver.
Jag har inte sett något annat än hotellet och ishallen – och de timmar jag är kvar under söndagen måste ägnas åt randande.
Men det regnar mycket, det kan jag berätta.
* * *
Bengt-Åke står kvar i korridoren och smålyssnar på After hours-intervjun han också.
– Kolla, säger han plötsligt och pekar på en av kameramännen.
– Han har ju en tröja med ett Tre kronor-emblem på ena armen.
Hockeyförbundet har en lojal medarbetare i Gustafsson.
* * *
Nä, nu slår vi igen Vancouver-fönstret.
Det var kul att vara här – i synnerhet ikväll. Jag ska se till att aldrig glömma jublet som mötte Big Mats efter det allra första målet i nya tröjan.
Mot hotellbaren.
Vi hörs inom kort.