Det blidde ingen rapport igår.
Sorry för det, men det var en rätt så diabolisk tisdag.
Vi fick stiga upp efter bara två timmars sömn och styra ner längs den förbannade Ohio Turnpike igen. Sen satt jag och hamrade på laptoppen om annat fram till midnatt och somnade därefter innan huvudet träffat kudden.
It’s hard out here for a NHL-bloggare.
* * *
Regnigt och kvavt i Steeltown idag.
Det hindrar inte hängivna Penguins-fans.
När jag strax före tio på förmiddagen kommer pustande uppför backen mot Mellon sitter det redan en ensam man i en tältstol längst fram vid den jättelika videoskärmen på gräsmattan där några tusen biljettlösa alltid följer finalmatcherna.
Då är det alltså mer än åtta timmar till nedsläpp.
Now, DET kallar jag entusiasm.
* * *
– Business as usual.
Den frasen ekar mellan bänkarna i Red Wings omklädningsrum hela förmiddagen.
Spelarna hävdar med bestämdhet att de skakat av sig den omtumlande förlusten i måndags.
Är det verkligen möjligt det?
– Ja, säger Jesus Kronwall, det där är historia nu. Vi känner oss avslappnade och är beredda igen.
Hm
Själv hade jag behöver en karta sobril för att komma över att jag tappat Stanley Cup-bucklan 35 sekunder från slutet,.
Men, där har vi ytterligare ett skäl till att det aldrig blev nåt av idrottaren Biffen medan det blev desto mer av The Kronwall of pain och hans lagkamrater.
* * *
Eftersom de bygger om nästan varenda miserabel gata och väg i stan är det rätt svårt att köra i Detroit just nu.
Men är man bara LITE uppmärksam kan man i alla fall undvika fadäser av den sort Canal plus glimmer twins, Niklas Holmgren och Calle Johansson, lyckades iscensätta när de skulle ner hit i går.
De körde i en timme –sedan var de tillbaka där de startade, vid Marriott Renaissance i centrala Detroit.
Klassiskt.
* * *
Så hur mår spelarna rent fysiskt efter en holmgång som den i förrgår?
Max Talbot, en av de stora Penguins-hjältarna,  försöker förklara:
– När det gäller det fysiska är det mest mentalt.
Paus.
– Om ni förstår vad jag menar.
Paus.
– Jag gör det inte…
Där lockar han fram dagens skratt.
Fast ”Mad Max” har en poäng, ändå. Om man tänker på att man är sliten, då blir man sliten också. Och vice versa. Move your mind and your ass will follow, som hippiesarna sa.
* * *
Höken har åkt hem, så kvaliteten på bilderna sjunker dramatiskt idag igen.
Som när jag här försöker visa hur det ser ut i en tom igloo två och en halv timme innan match

* * *
Coach Babcock går aldrig in till spelarna och pratar, vare sig efter vinster eller förluster.
Men efter måndagsdramat sökte han upp Nicklas Lidström och Kris Draper, lagets stora ledare, och gav dem en order.
– Get these guys ready for game 6.
Jag vet inte varför, men jag tycker det låter så mäktigt.
* * *
Både Gonchar och Malone är med på Penguins morning skate och ska spela ikväll.
Det är däremot inte Filppula på Detroits dito.
Han lovar dock Varpu att även han, en benskada till trots,  ska vara redo till matchstart.
* * *
Zäta, stilig som ingen annan i brun kostym och marinblå skjorta, ser hela tiden till att ST-Maria får egna citat.
Det tycker jag är magnifikt gjort. Särskilt som jag samtidigt får mina…
– Tredje perioden i måndags är den roligaste jag spelat i hela min karriär, berättar han.
– Men det  var förstås för bra för att vara sant, det höll som på att hända.
Tell me about it.
Efteråt fick Henrik utmärkt tröst hemma i Blomfield Hills och vi som såg hur Emma efteråt peppade alla besvikna som kom i hennes väg i måndags natt är ju inte förvånade.
– Nej, hon och morsan och farsan var nog mest positiva av alla. Det är väldigt skönt att ha sånt stöd.
Ikväll kommer de igen. Familjeplanet lyfter från Detroit vid halv sex, lokal tid, och sen bär det raka vägen till Mellon.
– Jag är glad över att få dela den här upplevelsen med dem, säger Zäta.
* * *
Det verkar som att NHL gjorde ett riktigt inbryt bland de amerikanska tv-tittarna med showen i måndags.
När saker och ting började hända i slutet av matchen förstod tydligen fler och fler att något riktigt speciellt var i görningen och under förlängningen hade NHL  de bästa tittarsiffrorna i mannaminne.
Så man får förstå att Gary Bettman går omkring och ser så belåten ut just nu.
* * *
Det här är en annan otroligt värdelös bild  som ska visa att Lilja alltid är först ut när det ska sparkas boll bakom zambonin innan uppvärmningen.

* * *
Calle Johansson, som förstås vet mer om det här än jag nånsin kommer att lära mig, håller inte riktigt med om att  unga Penguins såg piggare ut än Red Wings ju längre övertidsperioderna pågick.
– Däremot tycker jag ibland att Red Wings forwards jobbar tillbaka så våldsamt mycket att de inte har någon kraft kvar när de ska anfalla, säger han.
* * *
Sid The Kid erkänner utan omsvep att det var jobbigt att spela fem och en halv period i The Joe.
– Mina ben var inte särskilt pigga. Planen kändes längre än en hockeyrink i slutet. Det var mer som en fotbollsplan, berättar han när han, i vanlig ordning, tar plats på podiet i pressrummet
Royal Oak rynker bekymrat på pannan.
Han är ju så förtjust i de där benen.
Så här kan det se ut då…

* * *
Jag chansade vilt på en all in med det resterande lössnuset i matchen i måndags.
Så nu sitter man här med fucking portionspiss.
Men det börjar bli kaos med allting. Alla kläder är använda och/eller skrynkliga – och efter de fyra första matcherna är det ju så korta stopp att man aldrig hinner lämna in någon tvätt på hotellet.
Så jag stryker, ångar i badrummen och köper nytt hela tiden. Det hjälper bara marginellt. I huvudsak har nog NHL-bloggen samma framtoning som en obäddad säng just nu.
* * *
Ingen i Detroit förnekar att det var nervöst i första perioden senast.
För trots att man innan hade pratat om att man inte skulle bli nervösa så, well, det är ju lätt att säga.
– Det är lätt hänt att bli lite tagen när stämningen är som den var i måndags och alla runtomkring hela tiden påminner om det som kan hända, erkänner Lidas.
– Men nu har vi gått igenom det där och vet att vi måste skjuta det åt sidan och inte tänka på vad som ska hända sen. Vi ska tänka på inledningen av matcherna.
Jag drar min liknelse med Burken i Wimbledon 1980, när han sumpade sju miljoner matchbollar i den där  tiebreak-klassikern i fjärde set och sen gick ut och vann femte som om ingenting hade hänt – och Avesta-Nicklas nickar instämmande.
– Det är så vi måste göra nu också. Om vi inte tvekar, om vi slappnar av och spelar som vi ska, då är vi svåra att slå.
* * *
Tack för alla snustips, men jag får givetvis dosor skickat från Sverige
Problemen uppstår när det blir så här långa roadtrips. Plockar man, som nu,  med sig för lite, så sitter man där sen, med fladdrande läpp.
Jag kompenserar genom att röka som en rumänsk taxichaufför.
* * *
Det börjar hetta till mellan Babcock och Therrien också.
Vid en presskonferens igår sa Babcock att han kanske borde göra som ”the other guy” och försöka påverka domarna via media.
Igår svarade Therrien.
– Det är alltså jag som är the other guy? Ha ha. Skillnaden mellan mig och Mike är att jag klagar över utvisningar domarna inte dömer,  medan han klagar över målvakts-interference, som vi alla blev upplysta om innan finalen att det skulle blåsa för. Det är bara frustration, det där.
* * *
Miami Vice-kavajen är sönderriven, bränd och kastad (nä, inte riktigt, men jag säger så till Lilja, så han kan säga sig av-jinxad).
Nu kör vi svart istället.
Och en randig slips jag fått av Calle Johansson, med hund på.
Ja, det är hund på slipsen alltså. Inte på Calle Johansson.
* * *
I tidningarna i Pittsburgh tror de att övertidsdramat i The Joe var Gino Malkins wake-up call.
Han började, menar man, se ut som sig själv när det hettade till på allvar.
I så fall får Detroit verkligen nånting att bita i.
* * *
Jaha, nu kommer Mike Bolt in genom entrén igen.
Med bucklan.
Och temperaturen stiger omedelbart.
Fast det känns inte lika desperat nervöst idag. I alla fall inte i Wings-lägret. På något konstigt sätt känns det som att  västra konferensens representanter har mindre att förlora i natt.
Eller också är det bara nåt somliga försökte intala sig…
* * *
Tips?
Glöm det.
Det går som det går.
Och vi hörs när vi hörs. Korta pausrapporter blir det, eftersom datorn inte kan följa med upp på den här primitiva pressläktaren.
Game on – snart i alla fall.
Så håll i hatten!

Ah, Ohio Turnpike…to you see you again.
Det blir till att braka söderöver igen i arla morgonstunden – och alldeles säkert norrut igen på, hm, let’s see…torsdag.
För inte fan kan Detroit resa sig på två dagar efter den här hjärtskärande smällen.
Det blir sju matcher och i den sjunde kan det gå precis hur som helst.
* * *
Ledsen om det blir lite kort här nu, men vi är alldeles slutkörda här nu.
Det är sent och vare sig mat eller vätska har synts till på närmare åtta timmar.
* * *
Ser att det bråkas om utvisningarna i kommentatorsspåret, men det är nog mest frustration.
Goaltender interference-tvåorna var väl i och för sig rätt hårda, men Hudlers high stick finns det inte mycket att säga om.
Mer än att det var klantigt av honom.
Och inte för att jag vill vara sån, men jag ropade rakt ut när domaren höjde armen.
– Nu är det kört.
Och det var det.
* * *
Rätt dystert i Red Wings omklädningsrum, om man säger så.
Och öde.
Inte en spelare finns kvar när vi kommer instormande.
Men efter en stund kliver Lidas och Zäta båda ut och håller presskonferenser som måste vara så lagom inspirerande.
Strongt gjort,
* * *
Många i Pittsburgh lyfte sig verkligen när det som bäst behövdes
Staal, Talbot, Fleury. Till exempel.
Och vilken inspiration måste det inte ha varit för lagkamraterna att se Malone, med mosad näsa, bara fortsätta och fortsätta och fortsätta.
* * *
Så, vi ses igen.
När vi alla fått lite sömn och mat och dryck och balans.
Då lovar jag en bättre sammanfattning av den här omtumlande natten också.

Hallå där – och god morgon.
Hur har ni det hemma i gryningen?
Här i The Joe börjar vi bli duktigt möra.
Vattnet är slut, toaletterna fulla, ögonlocken hänger, svetten droppar, pulsen är uppe i sjuttio tusen, The Royal Oak är helt rödsprängd av nervositet, Vetlanda Posten suckar,  vakterna har klätt av sig i bara T-shirts, slagsmål utbryter på sektionerna och stackars ST-Maria är så jetlaggad att hon lägger sig ner på bänken och tar powernaps när jag är uppe och går, vilket jag är i princip hela tiden.
Tyvärr tycker jag Red Wings-spelarna börjar se möra ut också.
Penguins har yngre ben och yngre huvuden och ju längre det här pågår, desto större fördel lär de få.
Men vad som än händer kan vi ju vara överens om att det är en klassisk Stanley Cup-natt.
Later, folks.

Herrejävlar.
Vilket jävla makalöst drama.
Det LUKTADE Stanley Cuptitel här inne innan Talbot – själva hjärtat i Pittsburgh Penguins – kvitterade.
Och nu ska man alltså gå igenom det här…
Morsning korsning.
Jag tror inte jag pallar.
Och nu blir det inget mer bloggande förrän allt är över.
Datorn ligger nerpackad för snabb marsch ner i environgerna efteråt.

Fleury, på Samuelssons skott i slutet…det var väl finalseriens räddning det?
Det är inte otroligt att han räddade hela finalserien åt Pens där.
* * *
Javisst, lite bättre ordning har det blivit på Wings-spelet sedan första, men det går fortfarande inte att känna igen dem.
De begår misstag de aldrig gör sig skyldiga till när de är i balans – och det är fortfarande så att de bara slår Pittsburgh om de spelar sin allra, allra bästa hockey.
* * *
Synd om den där situationen när Fleury gjorde sin demonräddning kostade Gonchar ett knä.
Ingen kan önska en sån formidabel hockeyspelare något ont och det tål att påpekas att The Joe applåderar när han till sist reser sig.
Här är folk civiliserade.
* * *
Det är hett i hallen – bokstavligt alltså. Det formligen rinner svett om folk här upp på pressläktaren.
Hur isen ser ut törs man knappt tänka på.
* * *
Ingen kan heller önska Malone det där skottet rakt i fejan.
Huh, jag mår illa av att se sånt.
* * *
Red Wings powerplay har varit ett aber större delen av finalen och är det nu också.
Zäta sa det själv häromdagen.
– That’s us being too cute.
Just.
Sluta showa.
Avsluta.
* * *
Larry Murphy gick just förbi en skjorta våt av svett.
* * *
ST-Maria har kul hur det här än går, meddelar hon.
Och det är klart, lite roligare än i Eon Arena är det väl i The Joe en sån här kväll.
* * *
Tror ni fortfarande?
Jag tror ingenting.
Säger inget mer.
Men när vi hörs nästa gång har jag antigen champagne-fläckig kavaj – eller en ny hotellbokning i västra Pennsylvania.

Aj, oj, my god.
Gör Kronwall en Bäckis och prickar in tvåan bakom Osgood när han försöker rensa? Eller går den via skridskon?
Mardröm för Jesus, hur som helst.
Han får ta revansch med några proppar längre fram i den här serien – som lär fortsätta nu.
* * *
Det hinner gå sju sekunder, sen säger jag, till ingen särskild alls:
– Det här går aldrig.
För jisses, av det där lugnet vi såg i omklädningskabyssen i morse finns verkligen, verkligen ingenting kvar.
Det är, på flertalet håll i hemmalaget, så pirrigt att vi kan känna nervfladdret ända upp till oss i taket.
Förståeligt, för all del.
Men man vinner inga matcher när det bara är ett sånt där isande hål i maggroppen.
* * *
Övertändning är ett annat ord.
Det är det i alla fall på läktarna. Jag har aldrig varit med om en liknande känsla här inne. Minuterna innan nedsläpp är stämning så elektrisk att det känns som att propparna ska gå.
* * *
Pittsburgh gör ju samtidigt exakt som de ska.
Framförallt har de tajtat till spelet i egen zon riktigt, riktigt bra.
Och så utnyttjar de misstagen The Big Red Machine bjuder på hela tiden.
* * *
ST-Maria, som har platsen intill mig, ser sitt livs första NHL-match.
Snacka om att välja rätt tillfälle.
Eller inte…
* * *
Som av en händelse var det mot Pittsburgh även Nicky B gjorde sitt klassiska självmål.
Genererar dom sånt?
* * *
– Vad ska man bli nervös för? Då gör man ju sämre ifrån sig.
Sa Tomas Brolin en gång.
Men det finns bara en Tomas Brolin.
* * *
Jaha, det är nog bara att boka nytt rum i P-burgh och förbereda sig på två nya svängar längs Ohio Turnpike.
Mitt intryck från tidigare är att Wings inte alls är bra i underlägen, ens när de har nerverna under kontroll – medan Pens alltid är omöjliga att tas med när de kommer i överläge.

Nu har jag och Royal Oak i alla fall gjort vad vi kan.
Vi har, precis som före den senaste hemmamatchen , varit på sightseeing-tur i Novi/Little Sweden och shoppat på den stora mallen och smugit utanför Andiamo och jublat – ja, i alla fall den ena av oss – över att man passerar Eight Mile Road där ute.
Jag har dessutom knutit den hittills obesegrade Novi-slipsen runt halsen, putsat upp ett helt par nya Novi-skor och framförallt hängt på mig den vita, magiska och under dagen nypressade Miami Vice-kavajen.
Kort sagt:
Sumpar Detroit det här är det inte mitt fel…
* * *
Inte en enda gång under de 25 år vi varit bästa polare har jag lyckats slå Alle från Hagalund i pingis.
Jag är egentligen mycket bättre än honom, men eftersom våra matcher blivit en sån ”grej” får jag alltid stora skälvan i femte set – och klantar till det.
För mig är det således rätt ofattbart att Red Wings-spelarna kan sitta och se ut som om det bara var ännu en dag på jobbet när de byter om efter dagens morgonträning.
Men det gör de.
– Sovit dåligt? Nä, det gör jag aldrig, säger en till synes helt oberörd The Mule när ämnet kommer upp.
– Jag har förberett mig precis som vanligt, förklarar Lidas lugnt.
– Allt känns fint, menar Lilja och drar några sedvanligt dåliga skämt för Samuelsson.
Sanslöst.
Men det är väl förklaringen till att de är elitidrottare – och att jag inte är det.
Hm, ja, till det senare kanske finns ytterligare några skäl, även om jag inte kan komma på några just nu…
* * *
Miss New Jersey 2006 är på plats i The Joe –och stöter på Royal Oak.
Inte så konstigt, när man tänker efter.
Han var ju Mister Gävle 2003.
* * *
Rolig konversation bland NHL-anställda när Tomas Lundström från Vetlanda-Posten anländer till Detroit.
– Nu har Vetlanda-Posten kommit, säger en av de som sköter ackrediteringarna.
– Jaså, svarar en kollega,  vad jobbar han åt för tidning då?
De tror alltså att Lundström heter Vetlanda Posten.
* * *
Vi har hört den förr, är det lätt att tänka när man hör Pittsburgh-spelarna tala.
De säger exakt samma saker som de motståndare de själva grävt ner i djupa 3-0- och 3-1-underlägen tidigare under slutspelet.
– Vi ser bara till nästa match.
– Vi tar ett byte i taget.
– Vi vägrar ge upp.
– Kan vi vinna en match blir de nog skakade.
Å andra sidan finns det inget annat att säga.
Vad ska de hitta på?
Vi ger upp?
Det är den sär sortens sanningar man får gnugga in när skymningen börjar falla.
* * *
Även Sundsvalls Tidning har landat .
Och det bara ST:s reporter, Maria Nordström, som lyckas få tag i Zäta efter morgonträningen.
Starkt jobbat.
Vi andra får nöja oss med att studera stjärnans munskydd, det han alltid tar ut ögonblicket efter han gör mål.
Det ser ut så här.

Fint, va?
* * *
Efter Höken  tagit den bilden gick han ut i korridoren utanför omklädningsrummet och åt en banan.
Kolla.

* * *
Lilja erkänner att han sa ”shit” i intervjun med NHL Network.
– Men jag trodde att man fick säga det i tv, försöker han.
Snälla Andreas, det är inte Sydnytt det här!
* * *
Penguins ser rekordartat sammanbitna ut när de tränar, vilket orsakar viss oro i en bil som rullar ut mot Novi.
– De har ju inget att förlora, de kan ju chansa och ge allt och bara köra, säger Royal Oak och skruvar på sig i shotgun-sätet..
– Ja, igår var jag säker på att Wings skulle fixa det här. Nu känns det plötsligt inte alls givet. Vi kommer fan få rulla ut på Ohio turnpike i morgon igen, muttrar föraren.
Prove oss wrong, Mule.
* * *
Mister Posten, alltså han de tror heter Vetlanda i förnamn, anser att Kronwall i sitt yviga skägg ser ut som sångaren i nåt obskyrt death metal-band jag inte minns namnet på.
Själv känner sig stockholmaren dock som en hamster.
– Jamen kolla, säger han och tar sig i skägget, det känns ju som kinderna blir helt runda.
När han senare sätter sig på en matta i gymmet och gör nåt slags yoga-övningar blir det dock uppenbart vem han verkligen är lik just  nu:
Jesus.
Jo, tamme…tusan:
Kronwall ser ut som Jesus.
* * *
Ser att kommentatorer kräver bild på the outfit.
Men nej, då tror jag man jinxar både kavaj och slips.
Efter matchen. Kanske…
* * *
I kväll febrar Motown ändå.
Trapporna utanför är nerlusade av scalpers – och fans som försöker få tag i plåtar.
De lär få hosta upp lite grönt .
Detroit Free Press rapporterar att de dyraste svartabörsbiljetterna redan igår gick loss på 4000 dollar – det vill säga i runda slänga 24 000.
Att påstå att en Stanley Cup-final är värd såna summor vore kanske att ta i, men var jag biljettlös och hade den sortens tillgångar, så…
* * *
Idag fick Eken höra något så mäktigt som The Bands ”The weight” i bilstereon.
– Är det bra det här, frågade han klentroget.
– Det här är jävligt bra, svarade yours truly.
Royal Oak lyssnade ett tag, tittade ut över lyxkåkarna i Novi och sa:
– Jaha.
* * *
Fint folk här nu. Samtliga general managers i ligan har passat på att ha möte på Marriott under dagen och nu ska de se match. Bra det. En sån som Sather behöver se hur potentiella mästare egentligen spelar.
* * *
Royal Ok får se Crosby gå förbi i shorts igen.
Han säger inget.
Bara tittar. Andlöst.
* * *
Det där med kalla nerver verkar vara nåt som sitter i generna.
Springer på Janne Lidström på backstage-toaletten 75 minuter innan nedsläpp och han säger visserligen att det är lite pirrigt, men han verkar lugn som en solig söndagseftermiddag vid Avestaforsens strand.
– Vi får väl hoppas att det går bra, säger han och ler lika sympatiskt som vanligt.
 * * *
Vetlanda-Posten och Sundsvall Tidning har en hätsk debatt om vem som ska få Conn Smythe.
Ni kanske kan gissa vem som håller på vem.
* * *
Springer på The Mules morbror igen, Klabbis Andersson.
Han är upprörd över att jag beskrivit honom som rödlätt i Pittsburgh.
– Kolla här, säger han och böjer fram huvudet, det är ju grått.
Jag skyller på att systersonen är så bra att jag ser rött varje gång han nämns.
* * *
Oh oh!
Mike Bolt is in the house.
Det är han som är  keeper of the cup – och alltså följer bucklan var den än skickas i väg.
Så när Bolt kommer kommer också den mest legendariska trofén i hela Nordamerika och ja, det är ju så man ryser när jag honom rulla in härligheten genom dörrarna.
Jag blir rent av så tagen att vi får ta och köra ett litet bildgalleri från eftermiddagen. Om ni inte kan se skillnad på vilka jag och Höken tagit kan ni kyssa karriären som fotografer farväl.

Den är mannen heter Vetlanda i förnamn och Posten i efternamn.

Mer sånt här ikväll?

Royal Oak, med nacken mot kameran, följer en Lidas-intervju – andlöst.

The Competition står och är stanley cuppig.

The Mule intervjuas. Vetlanda Postens kalufs syns i förgrunden.

Skådisen David Boreanez med storögd son i omklädningsrummet.

Jag känner mig lätt förföljd i bland…

Höken i arbete. Sundsvalls Tidnings Maria Nordström i förgrunden.

Fin teckning som Zäta fått av Kennedi.

Vi är inte bara den enda svenska tidning som har egen fotograf på plats. Han har lyckats stånga sig till en sån här också. Det innebär inte att han ska stå på isen under matchen, men väl efteråt…
* * *
Okej, då åker vi.
Jag är nästan lika nervös som när Brage spelade den avgörande matchen mot IFK Västerås i division II Norra 1979.
Det betyder att det inte blir några tips.
Bara en förhoppning om en rolig kväll.
Vi hörs framöver.

Fullsatt i bilen när yours truly styr ut på Ohio turnpike igen.
Det går bra, trots att jag på grund av  drömmar om att Niklas Kronwall ville spöa mig sovit högst oroligt under natten.
Royal Oak lyckas på något sätt snylta åt sig shotgun-sätet igen, men han har inte en chans vid stereon.
Vi är för många med smak idag.
– Ni fattar ingenting. Lil’ Wayne håller en helt annan klass än Bob Dylan, surar han när vi får in en fin ”Tangled-up in blue”.
Zäta är välkommen att straffa honom med ett slagskott i valfri del av hakpartiet för den kommentaren.
* * *
På andra sidan väggarna pågår en flygshow som följs av åtminstone 100 000 nyfikna Michigan-bor.
Men inne i The Joe är det lika lugnt och ledigt som i Lionel Richies ”Easy like a sunday morning”
Att laget som bor här om drygt 24 timmar ska spela om bucklan kan man inte riktigt föreställa sig.
Skämten haglar precis som vanligt.
– Han har i alla fall mindre hår, jag vet det, svarar Homer när han får frågan om vad han sett för förändringar hos Lidas genom åren.
När Lidas hör det skrockar han gott.
– Det har ju börjat bli glest på hans egen skalle. Det är därför han sneglar på andra. Sen har han grå hårstrån i skägget också. Vi kallar honom silverräven.
* * *
Canal Plus-teamet har förstås också förflyttat sig norrut.
– Fast vi körde under natten. Vi är lite tuffare än ni, säger Calle Johansson.
Det är möjligt, men vi ser sällan så här bortkomna ut:

* * *
När Ottawa ifjol sammanfattade sin bittra finalförlust var det, slår det mig,  ett moment som stod ut alldeles särskilt:
Outnyttjade fem-mot-tre-överlägen
– Om vi gjort mål i det långa läge vi fick i första matchen hade hela finalen kunnat bli annorlunda. Man måste få utdelning såna gånger, suckade Daniel Alfredsson.
Ja, det kan mycket väl vara så att den årets finalserie avgjordes under det monstruösa byte Zäta, Lidas och Kronwall svarade för när Maltby och Lilja satt utvisade.
* * *
Penguins kör en lätt träning hemma i Mellon
Sen flyger de norröver och tar in på MGM igen.
Knäckta?
Inte alls.
– Nu ska vi tömma tankarna fullständigt. Då får vi se vad som händer, säger Sid The Kid med en rätt oroväckande glimt i ögonen.
* * *
En annan likhet med fjolårsfinalen är att Jason Spezza slutade fungera och ser man till ställning i laget kan Spezza mycket väl ses som Senators Malkin.
* * *
Jag tror bestämt att NHL Network tvingas bleepa ett litet ”shit” i en intervju med Lilja.
Och han som tyckte jag inte kunde skriva ”fuckfinger” i tidningen…
* * *
Det låter som ett aprilskämt men Detroit Free Press har träffat en gubbe som heter – Stanley Cup.
– Och jag håller på Penguins, säger den 59-årige Stanley Cup från Saltsburg i Pennsylvania.
Där ser man.
* * *
Nu ska jag se några gamla Sopranos-avsnitt på pay-tv och sen sova.
Man bör vara utsövd när så stora – okej, eventuellt stora – dagar väntar.
Tills vi hörs härnäst kan ni ju kolla lite Pontus Höök-bilder från easy-like-a-sunday morning-eftermiddagen i The Joe.

Jahaja.
Där fick man känna att man har lite puls.
Jädrar vad nervöst det var på slutet.
Inte minst i det där 5-mot-3-läget.
Men Pittsburgh åstadkom inte alltför mycket och jag förstår att fansen är frustrerade.
Men jag hävdar återigen att det inte i första hand är pingvinerna som är dåliga.
Det är Detroit som avväpnar dem.
Sure, visst, de blev för ivriga i det där långa övertaget, men Zäta, Lidas och Kronwall var magnifika också.
– Vi såg till att skära av alla skottbanor för dem. Då blir det svårt för dem, som Lidas sa till lilla NHL-bloggen efteråt.
* * *
Här har, de stora känslorna till trots, varit väldigt civiliserat och trevligt.
Men i tredje perioden håller det på att bli fajt intill Biffen.
En något för kaxig Red Wings-supporter står och är onödigt hånfull och en liten spenslig kille längre bort på samma bänkrad ber honom sätta sig ner och hålla käften.
Michigan-mannen vänder sig om och börjar tjafsa.
– Kom igen, skriker han till och med, kom hit så ska jag ge dig en jävla omgång.
Då reser sig den spenslige killens kompis.
Och han är inte spenslig. Han är bred som en Homer på steroider.
Sen kan man säga att Red Wings-mannen lugnar ner sig lite….
* * *
Slagläge nu då, för Wings.
Men det hade de efter fyra matcher mot Dallas också, och se hur det gick.
Mig skulle det inte förvåna ett skvatt om vi måste ta oss hit igen på tisdag.
– Fast vi har nytta av att ha gått igenom den matchen. Då hade vi dessutom förlorat fjärde matchen. Nu är känslan bättre, menar Zäta.
* * *
Utvisningen på Lilja var inte direkt klockren, jag tyckte snarast det såg ut som att Crosby hoppade på honom.
Det hjälpte inte, till botbänken fick han åka.
Och där var det inte kul.
– Nej, fy fan, det hör till det värsta jag varit med om. Jag mådde riktigt dåligt av att sitta där.
Men det fixade sig och nu kan Andreas bli den första skåning i historien att vinna Stanley Cup.
– Men prata inte om det. Jag vill inte höra…för övrigt pratar jag inte med dig förrän du sätter på dig den vita kavajen.
Åh, den kommer på måndag.
* * *
Vid nio i morgon bitti går den fullsatta bilen mot Michigan.
The Royal Oak tjatar fortfarande om att han ska sitta shotgun, men det ska han inte.
Varpu tar den platsen.
Nu ska vi försöka få ihop några timmars sömn.
Vi hörs från Motown.

Gick inte den perioden väldigt snabbt – eller är det bara jag?
Jaja, 1-1 fortfarande. Bra spel, om än inte lika fruktansvärt spektakulärt som häromdagen.
* * *
Anonym där i kommentatorsspåret…ja, det är väl ingen hemlighet att jag har sympatier för svenskarna i Red Wings? Är det så konstigt det? Jag håller alltid på Sverige.
Men jag försöker ha respekt för alla inblandade. Det är fantastiska lag som spelar den här finalen.
* * *
Det är, som flera påpekat, egendomligt att se Lidas begå misstag.
Personligen tycker jag det är lite egendomligt att se Zäta få så lite uträttat också.
* * *
 Gary Roberts – eller ”Dirty Gary”, som de älskar att kalla honom här – är det svårt att inte gilla.
Han har, vid 42, sin sista chans att vinna en titel – och spelar just så i varenda satans byte.
* * *
Vill ju inte jinxa honom med någon onödig hype här, men Lilja gör sin bästa finalmatch so far.
* * *
Stämningen är i princip lika vildsint som i onsdags.
Men lite spänd också.
Alla vet att den här serien förmodligen är förlorad om det blir förlust ikväll,
* * *
Just, för andra gången i rad läser speakern upp Mattias Ritola som struken innan nedsläpp och som jag sa åt honom i onsdags:
Vad som än händer i framtiden har han i alla fall blivit uppläst som struken i en Stanley Cup-final.
* * *
Jaha, Johan är nära att få säga ”vad var det jag sa” nu.
Men vi får se.
Oavsett vad som händer dröjer slutrapporten till långt in gryningen.
Mycket att göra efter såna här matcher, förstår ni.
Hörs.