Sean Avery alltså…
Hann ju inte mer än avsluta förra inlägget om de roliga intervjuerna i veckan förrän han gick och fullbordade en Gordie Howe Hat trick.
Det innebär att man i en och samma match gör ett mål, noteras för en assist – och är inblandad i ett slagsmål.
Fast The Avery Show började tidigare än så i Air Canada Centre.
Redan under uppvärmningen (!) lyckades han med några väl valda kommentarer provocera Darcy Tucker så svårt att jättegruff utbröt på isen.
Legendariskt.
Jag har två önskemål:
1. Kan ingen någon gång micka upp den lille skiten så att man får höra vad det är han säger åt de stackars motståndarna? Jag gör mig inga illusioner om att det skulle kunna gå att spela upp i tv, men man skulle  kunna göra en väldigt bra tidningsartikel på materialet.
2. Kan ni inte övertyga mina chefer om att jag måste få göra en one-on-one-intervju med ligans mest hatade – och underskattade – man?
* * *
Börje Salming var på isen under preludierna i Air Canada Center – Mark Messier, Al McInnis, Ron Francis, Scott Stevens och Jim Gregory ska väljas in i NHL:s Hall of Fame på måndag, därav uppståndelsen – och det svartnar fan för ögonen när jag ser karln.
Ingen svensk, i någon sport, har någonsin varit coolare.
* * *
Sean Avery är för övrigt benhårt Neil Young-fan också.
Bara en sån sak.

Klockan är fyra på morgonen och jag sitter uppe och tittar på en finalmatch mellan Montreal Canadiens och Calgary Flames.
Från 1986.
Då vet man att hockeyintresset börjar spåra ur.
Men det är lätt hänt nu när även vi i USA fått en renodlad NHL-kanal av det slag som länge varit norm north of the the border
På den matar de dygnet runt nyheter, intervjuer, dokumentärer, historisk trivia och gamla matcher.
Det känns ju som att vara tio och få nyckeln till godisbutiken.
Märkligast med 86-matchen, förutom att jag sitter och tycker att den är spännande, är att allt ser så journalfilmsgammalt ut.
1986…det känns ändå inte som så länge sedan, en sån som jag hade till exempel redan jobbat på Borlänge Tidning i tre år – och jag är ju inte alls gammal!
 Men oj, vad det ser ut att gå långsamt. Och oj, vad öppet det är. Och oj vad omoderna frisyrer och hjälmar och tröjor Habs- och Flames-spelarna har.
Mats Näslund är dock lika briljant som han är liten. Om någon inte hajat det – den assisterande förbundskaptenen var verkligen stjärna i Montreal.
Synd bara att man inte får se SVT-intervjun efter den sista, avgörande finalen:
Det var då han, på frågan om han hade några hälsningar hem till Sverige, svarade:
– Here we comes!
Med s.
Det blev en klassiker som jag och en som heter Alle fortfarande använder när vi vill vara lustiga.
* * *
Sean Avery gav underbara intervjuer efter Pittsburgh-matchen.
Sedan han fått veteranen Gary Roberts att tappa fattningen undrade lokalreportrarna om det är lättare att reta  gamla spelare än unga.
– De yngre spelarna är ofta så dumma i huvudet att de inte vet vad som pågår runt omkring dem, flinade Avery.
– Men en sån kille som Roberts, han tycker att han förtjänar respekt och blir lätt förolämpad när jag börjar gaffla med honom.
Det framgick också att den avskydde provokatören fick skäll för insatsen mot Islanders några kvällar innan, både av coachen Tom Renney – och av mamma.
– Jag ringde upp och det första hon sa var att jag spelat som en skit. Då visste jag att det var dags att skärpa sig.
Och matchen efter blev han alltså kvällens första stjärna…
För övrigt har Avery målat naglarna på ena handen svarta – för att det alltid retar någon.
Kan vi få se det på Johan Davidsson också?
* * *
Inte för att jag fattar varför de visar dem på kanalerna där hockeyn sänds, vi som rattar in dem är ju redan frälsta, men de nya reklamspottar några av NHL-stjärnorna medverkar i är underbara.
Den bästa gör narr av hockeyspelares fåfänga. Roberto Loungo sitter i en hipp frisörstol i full utrustning, Martin St. Louis ligger i ett solarium och bränner sönder sig,  och så står Big Joe Thornton vid en badrumsspegel och kråmar sig.
Plötsligt vänder han sig om och frågar en medspelare, med suveränt spelad oro i rösten:
– Du, får de här byxorna min rumpa att se stor ut?
* * *
Vad gäller svenska rookies har vi inte haft mycket att glädja oss åt den här hösten, men Tobias Enström imponerar verkligen bara mer och mer.
Såg delar av Atlantas segermatch mot Florida igår och häpnade över hur ogenerat 22-åringen  tar för sig, hur iskallt han håller i pucken, hur djärvt han stöter fram i offensiv zon.
Förtroende får han också. Endast Ken Klee hade mer speltid av Thrashers backar i natt.
I Enström har vi vår stora stjärna, utan tvekan.
* * *
Det är alldeles för få eftermiddagsmatcher den här tiden på året, fråga bara de redigerare och chefer som sitter hemma på redaktionen i Stockholm och vill få med grejor i papperstidningen innan deadline.
Men just nu pågår en het drabbning mellan Senators och Habs uppe i Ottawa. Jag har bara kunnat ha den på i bakgrunden, men det står 1-0 inför tredje och jag tycker mig ha uppfattat att  Cristobal Huet varit svinbra i Montreal-kassen. Jag noterade också att Daniel Alfredsson sumpade en straff i andra. Nu ska jag skruva upp volymen och följa vad som nog kan bli en rätt svettig epilog där uppe.

Jaha, då har bloggarna fredagspanel igen.

1) Vem är störst, Forsberg eller Sundin?
Ros: – Sundin. Lagkapten för Toronto. T O R O N T O. Världens mest kända hockeylag. Forsberg är större som vinnare i NHL. Men helhetsbilden gör att Sundin vinner i frågan.
Bjurman: – Foppa. Han är den ende svensk som vunnit Art Ross Trophy (poängligan). Det är oerhört stort.

2) Vilket NHL-lag skulle du helst spela för?
Ros: – Phoenix. Underbart klimat och underbar stad. The greatest som tränare. Nära till världens finaste golfbanor.
Bjurman: – Jag är inte alldeles säker på att jag skulle vilja det överhuvudtaget. Någonstans får man inse sina begränsningar. Men okej, Las Vegas. De kommer att få ett lag inom några år och där vill jag gärna vara. Tills dess kan jag värma upp i Rangers. För här vill jag också bo.

3) Varför är Zetterberg så bra just nu?
Ros: – Han är för första gången på två år helt frisk i handleden. Han har också tränat upp skottet, som höll juniorklass tidigare. Sedan är han troligtvis jäkligt lycklig vid sidan om isen med Emma, sånt ska man inte underskatta.
Bjurman: – Jag frågade häromsisten och han sa själv att det hade att göra med att han trivs så bra med Datsyuk och Homer på isen. Och att Emma finns där hemma.

Sidney Crosby sitter ensam på bänken i det kyffe som ska föreställa gästkabin på Garden, med ful Penguins-kepa på sin svettindränkta kalufs och blicken full av olust och missmod.
Han tycker inte om att förlora, det är uppenbart.
Men som superstar och lagkapten vet  den blott 20-årige kanadensarna vad som förväntas och han svarar med mekanisk vänlighet när det börjar hagla frågor från muren av reportrar runt honom
Penguins PR-man ser dock till att plågan blir kort. Efter fyra frågor om varför Rangers fick vinna kliver han rakt in i skocken och meddelar att presskonferensen är över.
Jag vill dock ställa några egna, blågult färgade frågor och drar en vals om att jag åkt ända från Stockholm så, please, kan jag inte få en extraminut?
Men det är benhårt och hjärtlöst nej på den bönen; vill jag ha nåt utöver de här standardsvaren får jag försöka ta mig till Pittsburgh framöver.
Jag sneglar på Sid The Kid för att se om det går att vädja till hans eventuella omsorg om en stackars svensk som rest så långt (…), men han är inte längre medveten om vad som pågår intill honom.
Han sitter där med sin fula keps och stirrar ut i ingenting
* * *
Träskor, Ros, träskor!?! Jag har inte gått i såna sedan jag fick hår under armarna. Det är ni från Noret som inte förstått att den sortens skodon varit ute i över tre decennier.
* * *
Glömmer snuset hemma när jag hastar iväg till Garden.
Så det spelar ingen roll att Eken återigen är frånvarande och inte hämtar kaffe i periodpauserna.
Jag är så spattig och rastlös att jag ständigt måste upp och gå omkring och hämta kaffe och tugga tuggummi och leta svenskar i publiken det skulle kunna gå att tigga en pris av.
Matchen är en av säsongens bästa i den legendariska gamla hallen, men det märker jag knappt. Abstinensen är för svår.
Detta fatala misstag får aldrig begås igen.
* * *
Georges Laraque, Penguins biffige fajter, är inte särskilt pratglad han heller.
Synd, det.
Han drog underbara AIK-storys när vi träffade honom i Phoenix förra hösten.
– Jag har aldrig haft så roligt som i AIK. Alla svenska spelare var rädda för mig för att jag är svart och stor, berättade han med ett brett leende.
– Gnaget….visst var det så man sa?
Han mindes också Black Army med värme.
– Det är den bästa publik jag spelat för. Vilket drag det var.
Sedan svor han på att en gång återvända till Stockholm och sitt Gnaget.
Så lite speltid som Big Georges får nu borde nog Ankan, eller nån, slå en signal.
* * *
Canal Plus-teamet är ånyo på plats och fotografen, som jag helt klumpigt glömt namnet på (förlåt!),  filmar friskt från pressläktaren.
Fast bara i spelavbrotten.
Rena matchbilder är han på grund av tv-avtalen strängeligen förbjuden att dokumentera.
Däremot går det utmärkt att filma i omklädningsrummet efteråt.
För stillbildsfotografer som Höken är det precis tvärtom. Han får plåta hur mycket han vill under matcherna, men i omklädningskabyssen är hans kameror en big no no.
Orsaken till den regeln sägs vara att en New York-fotograf en gång plåtade Wayne Gretzky när han stod med snorren i vädret – varpå ”The Great One” blev fullständigt ursinnig.
Fair enough. Men, undrar jag helt stillsamt, är det så mycket bättre om ett stycke hockeypenis fastnar på rörliga bilder?
* * *
Eric Lindros lägger av. Det väntade beskedet kom på en presskonferens igår.
Well, jag är rädd att det är åtminstone fem hjärnskakningar för sent.
* * *
Det verkar som att Jaromir Jagr till slut hittat en ny lekkamrat i rookien Brandon Dubinsky.
Allt som Scott Gomez gjort fel gör han rätt.
En annan skillnad är att Dubinsky har 645 000 dollar i årslön – och Gomez 10 miljoner…
* * *
Sean Avery  ser kaxigare ut än nånsin när står mitt på heltäckningsmattan i omklädningsrummet och ger intervjuer.
Med all rätt.
Han var bäst på isen i natt och utsågs utan tvekan till matchens första stjärna.
Denne man utnämndes alltså till NHL:s mest överskattade av kollegorna i ligan ifjol.
Det bevisar att hockeyspelare  inte förstår innerbörden av vissa termer. Det är ju precis tvärtom. Avery  är i själva verket ligans klart mest underskattade spelare.
* * *
Hela tio svenskar återfinns på listan över spelare fansen kan rösta på till All Star-lagen senare i vinter.
Det handlar om följande herrar:
Henrik Lundqvist, Henrik Tallinder, Daniel Alfredsson och Mats Sundin i östra konferensen – samt Nicklas Lidström, Mattias Öhlund, Markus Näslund, Daniel Sedin, Henrik Sedin och Henrik Zetterberg i den västra.
Som det ser ut just nu borde åtminstone Lundqvist, Alfredsson, Sundin, Lidström och Zetterberg få äran att åka till Atlanta 27 januari.
* * *
Den som vill veta mer om Rangers-Penguins-matchen, och om ”Bäckis” första NHL-mål, får kolla i referaten på annan plats här intill. Om jag inte vore idiot skulle jag länka till dem direkt, men tyvärr. En dag ska ni se att  lär mig det också…

Bjurman är 100 procentig.
Det är mer än träskor, Tunatutte och country hos honom.
***
Ryno har skaffat en lånebil när lagkompisen i Grand Rapids Mattias Ritola, tex, köpt en bil.

Nej, Ingen Magnus Johansson i Blackhawks i morse.
Han fick för tredje matchen i rad sitta på pressläktaren och käka popcorn med Sergei Samsonov.
Veteranerna är petade.
Hur länge orkar Magnus med att inte få spela hockey?
Svaret vet nog bara han själv.

Det var nån som efterlyste Mike Keenan-storys, right?
Här är en:
Back in the day när han coachade St. Louis hade hans bluesmän en afton spöat Oilers i Edmonton och spelarna satt efteråt lätt upprymda i bussen och väntade på avfärd till flygplatsen. Men tränaren dröjde, till allas förvåning. Han var bara försvunnen. Till slut gick Al McInnis, den formidable ledaren,  ut och letade. Han hittade Keenan gråtande i en bil på parkeringen utanför arenan.
– Hur är det fatt, frågade Big Al.
Då skruvade Keenan upp volymen på bilstereon och snyftade:
– Country…det är fin musik, det.
A true story.
* * *
Mitt tips, gode Ros, är att den fegis som hyrt bil är…Ryno. Han kommer hem igen. Till mamma.

23 svenskar med NHL-kontrakt i farmarligan.
Otroligt många.
Vem tror ni åker hem först till Sverige?
Jonas Almtorp är diskad i tävlingen. Han åker hem till Djurgården, om inte Edmonton anser att han är ovärderlig. Tror beslut kommer under fredagen, har en källa i Linköping sagt.
Men jag har en annan spelare som kan vara på väg hem.
Ledtråd: När hans kamrater valde att köpa en bil i Nordamerika så har han valt att hyra en bil. Lite sådär småfegt.
Mitt svar kommer under torsdagen.
***
Bjurman, du får också gissa. Och nej, det handlar inte om Henrik Lundqvist till HC Dobel.

Aloha.
Det är mycket nu, och inget av det som händer har med hockey att göra. Så frekvensen i uppdateringarna är lite låg just nu. Beklagar, men det blir bättre inom kort.
Tills dess kan ni ju idissla den här frågan:
Vem är den bäste stockholmaren som spelat i NHL? Är det givet att det är Sudden? Eller är det rentav Kenta Nilsson? Eller någon annan? Finns det kanske någon som vill nämna Ulf Isaksson? En bortglömd hjälte enligt min mening.
Diskutera!
Till upprörda värmlänningar och göteborgare med stockholmsfobier – vi kommer till er också. Men man måste ju börja i Tjockhult.
* * *
Fräsigt derby ute på Long Island, tydligen. Men när det avgjordes satt jag
i en konferenssal i Washington och tittade på prinsessan Madeleine. Så jag vet ingenting om det.
Men enligt lokaltidningarna vann ett mer energiskt Islanders rättvist.
Och glädjen där ute i provinserna är förstås stor.
– Ingenting är roligare än att slå Rangers, myser Bill Guerin i New York Post.
Vi vet. Rangers är för Islanders vad Sverige är för Finland. Det spelar ingen roll om det går åt helvete i övrigt, bara man slår ärkerivalen.
För övrigt har Rangers förlorat samtliga sex bortamatcher i år. Vad är dealen med det?

Jaha, titta.
När katten är i Memphis, då dansar Rosen på bordet.
Tre inlägg!
Men nu har jag återvänt till New York City och Garden – och ägnar måndagskvällen åt terapisessions med Philadelhia-bor.
De har hört nyheten om Foppa och är alla bedrövade.
Tim Panaccio, Philadelphia Inquirers store hockeykonnässör, börjar ruska  på huvudet så fort han får syn på mig i pressrummet.
Skulle förstås kunna vara min uppsyn, men den här gången tycks det handla mer om beskeden från Jönköping.
– Nu är det nog kört, suckar han.
Zack Hill, ligans trevligaste PR-man jämte killarna uppe i Detroit, reagerar likadant på min närvaro
– Vi har hört, vi har hört, säger han med en vemodig blick innan jag ens hinner hälsa.
Och efteråt står general managern, Paul Holmgren, i spelargången och pratar inte alls om att hans lag just fått stryk med 2-0 utan om det nedslående telefonsamtal han fick från Sverige vid femtiden på eftermiddagen.
Att ett avhopp i Karjala Cup kan bli ett så hett samtalsämne i Madison Square Garden är rätt bisarrt, men Flyers-folket hade verkligen trott att Jason Smith skulle bli av med både kaptensbindel och tröjnummer inom kort – och då får man väl förstå den kollektiva depressionen.
Försöker få en kommentar av  Simon Gagne också, men han försvinner utan kommentarer till det tåg som alltid väntar på Flyers under Garden, på Penn Station,  efter matcherna i New York.
Deppig efter förlusten, lyder den officiella förklaringen.
Jag tror att nyheten om bäste kompisen i Sverige tagit betydligt hårdare.
* * *
Ny nolla – och ny brownie-kaka för Henrik Lundqvist.
Men nu avslöjar han att han själv måste köpa vin (!) till lagkamraterna när han håller tätt.
Konstig logik där. Det borde väl vara utespelarna som står för Kungens booze, no?
* * *
Svenska spelare kan förefalla buttra efter förluster, men när en finsk kollega försöker tala med Kimmo Timonen, Lasse Kukkonen och Sami Kapanen efter det här nederlaget inser jag att de jämförelsevis är som kanariefåglar.
Hon hade haft lättare att få vettiga citat av Harpo Marx.
* * *
Apropå reklambilden Ros publicerade här nedan berättar Henke att han har fulla kylskåpet av sådant vitaminvatten.
Ingår i dealen.
Som tur är gillar han vätskan i fråga.
* * *
Kollegan från grannlandet i öster kan förresten trösta sig med att Martin Biron  talar finska.
Jo, faktiskt. Efter alla år omgiven av finnar i Buffalo och Philadelphia har målvaktsesset snappat upp så pass mycket att han kan föra ett hjälpligt resonemang på det mest komplicerade språk som talas i NHL.
* * *
Skulle det vara så att ni i början av en Henke-intervju Canal Plus sänder framöver hör ett brakande oljud i bakgrunden behöver ni inte vara oroliga.
Det är bara jag som snubblar på ett benskydd och välter lite prylar…