Temperaturen i bloggens parallella universum – där allt är som vanligt och NHL-säsongen på magiskt sätt bara fortsatt som om ingen pandemi nånsin inträffade – stiger.
Vi har nått Game 2 i finalen…

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 2)
– En hel nation tar ett nytt djupt andetag. För medan USA i stort sett har tuned out från den helt rödvita Stanley Cup-finalen 2020 är intresset north of the border rekordartat. Varenda kanadensare ser matcherna. Nej, TSN lyckas under en landsomfattande Gallup faktiskt hitta en 63-årig revisor i Saskatoon som säger att han skiter helt i hockey. Det går inte för sig. Han blir först cancellerad av en rasande Twitter-mobb och sedan dömd till två dagars samhällstjänst för landsförräderi.
Övriga 37 722 889 innevånare följer allt – allt! – som händer i The Battle of Canada. Till och med under presskonferenserna och sändningarna från träningarna dagen mellan Game 1 och Game 2 står landet stilla – och varje kanadensare hör sålunda hur hela Oilers-truppen börjar skrika och skälla för att en lång, snäll ung man från Örby utanför Stockholm i Sverige ställer sig på klubbmärket i hemmalagets omklädningsrum efter träningen. Det ångestladdade ”Hallå hallå hallå” den unge svensken något oväntat yttrar i direktsändning när han inser sitt misstag blir en omedelbar klassiker i The Great White North och flera mediabolag begär intervjuer med mannen. ”Jag heter Jonathan Ekeliw och jag ber hela Kanada om ursäkt ”, säger han i intervju med Sportsnets Chris Johnston. ”Men”, fortsätter ynglingen, ”om ni inte vill ha mig kvar kanske jag kan be om lite hjälp. Jag har tappat mitt pass och kan inte lämna landet om jag inte får tillbaka det”. En taxicaufför ringer omedelbart och meddelar att han ju fick passet av en, som han tyckte, förvirrad passagerare kvällen innan. ”Jag bad om leg och han gav mig passet och bara gick”, säger chauffören. Storyn är så het att även han – Marky Simm – blir intervjuad av tv-kanalerna.
Annars handlar det mesta av tugget mellan de inledande finalmatcherna om hattrick-Nygård (han tvingas flera gånger förklara vad ”hallå hallå hallå” betyder på svenska och förhörs om huruvida Örby är en känd ort) och, förstås, om Matthews och McDavids sensationella slagsmål i Game 1.
De försöker inte helt oväntat tona ner snackisen.
– Vi är goda vänner, det bara hettade till lite, säger McDavid.
– Jag såg inte ens vem det var jag började gruffa med, påstår Matthews.
Få tror dem – och ännu färre gör det när andra matchen väl börjar (efter briljant nationalsångsframförande av Neil Young!) och de återigen hamnar i gurgel direkt i första bytet. Det blir inte slagsmål, men du står med nästipparna mot varandra och skäller på varann.
Ojvoj, som det står i en blogg.
Några mål blir det inte i den här inledningsperioden heller, men Oilers har fått upp tempot och spelar med föredömlig flash och frenesi. Finaler är ju ofta mer schackpartier än frustande fältslag men McDavid & co kör som vore det första Slaget-om-Alberta-duellen mot Flames. Leafs täpper dock till väldigt bra i egen zon – och de skott som ändå kommer igenom plockar den store dansken längst bak enkelt.
Frustrerande för fansen i Rogers-plejset, fast de tröstar sig med en sensationell kändisspaning. Ett gäng precis nedanför pressläktaren får plötsligt syn på Ekeliw och börjar skandera ”Hallå hallå hallå!”. Ramsan sprider sig och snart är hela hallen med. Det slutar med att Ondskan blir inzoomad och med blossande röda kinder tvingas vinka i jumbotronen.
Andra perioden fortsätter hockeymässigt på precis samma sätt, men till slut brister fördämningen. Då kommer en fullträff nationen, ja hela hockeyvärlden, väntat på nästan sedan målskytten gick i blöjor. För det är Messias himself, Connor McDavid, som står för sitt livs första finalmål. Efter 13.01 bryter han en Toronto-passning på rödlinjen, stormar iväg längs vänsterkanten, fintar en en inbrytning i slottet men väljer till sist att runda kassen – och får in pucken köksvägen med en backhand.
Jublet i Edmonton är så enormt att det börjar bubbla i oljekällorna tio mil utanför stan och inte ens Niklas Holmgren hörs när han vrålar ”Hallå hallå hallå, som en landsman skulle sagt!”.
I tredje syns det på gästerna från Big Smoke att de bestämt sig för att de jävlaranamma ska erövra momentum, men slutakten hinner knappt börja förrän de får en ny örfil – av samma Messias-figur. Efter 2.16 studsar en puck lite konstigt i kortplanket till McDavid precis framför Andersen och kan lätt vispa in sin andra för kvällen.
Demoraliserande för Challs pojkar. De försöker samla sig till ny kontra-attack, men med tvåmålsledning börjar Oilers spela smart och snålt och säkert – och Toronto har mycket svårt att komma till riktiga lägen. Hoppet tänds i Maple Leafs Nation när Oscar Klefbom 15.27 åker ut för interference. Men – godnatt. När klockan står på 17.18 är Josh Archibald först på en puck Adam Larsson rensat från egen zon och Oilers-forwarden kan stöta in 3-0 i shorthanded-läge.
Under slutminuterna är Leafs, av förklarliga skäl, griniga och Kasperi Kapanen åker ut för en ful slashing i huvudet på McDavid. Och 19.47 fastställer Leon Draisaitl slutresultatet med en handledspärla från mitt i slottet.
Under avslappningsövningarna efteråt har svenska mediauppbådet roligare än någonsin på The Underground Tap & Grill. En superkändis från Örby ingår ju i sällskapet och medan han dansar kosackdans (!) på bardisken sjunger hela fullsatta baren ”Hallå hallå hallå” till kalinka-melodin – natten lång.
Resultat: 4-0
Edmonton leder med 2-0 i matcher

Nu flyger lagen, mediacirkusen och fansen till Toronto föra Game 3 och 4 i Scotiabank Arena och som sig bör blir det spelledigt i två dagar. Nästa referat kommer sålunda på fredag morgon.

P.S Tidsangivelserna på målen i just den här matchen är kopierade rakt av från en verklig finalmatch under 2000-talet. Vilken? Första rätta svaret får en piggelin av mig nästa gång vi ses.

P.P.S Kung Kenta hälsar att han av någon anledning inte kan kommentera. Vi får se om det blir bättre när han rensat cookies…

Äntligen.
Nu börjar Stanley Cup-finalen i bloggens parallella universum – utan pandemi, ekonomisk depression och sociala konvulsioner.
Edmonton Oilers går upp mot Toronto Maple Leafs – den som vill se hur de tagit sig dit har ett helt gäng inlägg att läsa ikapp! – och för att dra ut på dramat håller vi oss till realistiskt spelschema och presenterar en match varannan eller var tredje dag.
Håll i hatten, Oilers- och Leafs-fans!
(Fotnot: Meningen var att Ondskan Ekeliw skulle sufflera under några matcher men hans käresta från Norge har precis överraskat honom med ett besök i Örby för första gången sedan februari så honom får vi nog ingen kontakt med på ett tag)

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 1)
– För första gången på 31 år ska två kanadensiska lag göra upp i en Stanley Cup-final. Då, 14 maj 1989, spelades första matchen mellan Calgary Flames och Montreal Canadiens i Saddledome i Calgary – bara ett år tidigare epicentrum under olympiska vinterspelen i samma stad. Nu heter skådeplatsen Rogers Place och det futuristiska hockeypalatset mitt i oljemetropolen – byggt för just den här sortens stora happenings – skälver av förväntan och eufori. Igen: Ja, Oilers var i final så sent som 2006 – rätt så länge sedan det med, bara inte i den här motståndarens perspektiv… – men det var i hög utsträckning en fluke. Nu, när Wayne Gretzkys verklige arvtagare för första gången ska delta i hockeyns ultimata uppgörelse, är känslan en helt annan. Och den känslan tar organisationen förstås vara på. Under pre game-ceremonierna inför öppningsfajten arrangerar man en mäktig parad med gamla mästare på isen. Ut i spotlight-skenet kommer Mark Messier, Paul Coffey, Jari Kurri, Glenn Anderson, Grant Fuhr, Willy Lindström, Kenta Nilsson, Esa Tikkanen, Kevin Lowe och, förstås, Gretzky himself – presenterad som ”dåtidens Connor McDavid”. Sedan lägger speakern till att även Toronto förstås vunnit Stanley Cup tidigare. ”Men”, konstaterar han, ”det har inte hänt sedan Lyndon Johnson var president i USA”. Den spydigheten landar inte helt rätt hos motståndarna. Det märks redan när första bytet i hela finalen efter 23 sekunder blåses av för en icing i hemmazonen. Då åker Auston Matthews förbi just McDavid – och rappar honom med klubbladet på ena skridskon. Det går som en stöt genom hela Rogers-plejset – och hela Kanada. De två största profilerna i finalen, tillika goda vänner, är redan i luven på varann! ”Ojvoj, stjärnornas krig har utbrutit”, ropar Ekeliw på den väldiga pressläktaren. Där han, bloggen, The CEO of Everything, Kajsa Kex, Lönta Lindqvist, Smedjebacken-Uffe, Simba Sjöberg, Gunnar från Expressen och Niklas Holmgren med bisittaren Richard Wallin utgör blågult pressuppbåd.
Annars händer det inte så mycket de inledande 20 minuterna. Det är ett tag sedan lagen spelade match senast och som så ofta i finalen ägnar de sig inledningsvis åt att, som det heter, känna på varandra. Det hindrar inte Holmgren från att skrika så isen nästan spricker av tryckvågen när Lill-Nyllet sätter en puck i stolpen efter 14.12.
I mittakten börjar det dock röra på sig. Oilers tar för sig mer, drar upp tempot och utmanar mer offensivt. Det är dock gästerna som drar first blood. I ett powerplay smeker Tyson Barrie iväg ett dragskott från blålinjen och precis innan Koskinen bara ska stöta bort pucken med klubban får Matthews – public enemy number one i Edmonton – fram sin klubbspets och styr in den mellan benen på finländaren. ”IIIIIIIIIIIIIII”, skriver Chall, på plats i fullsatta Scotiabank Arena i Toronto för jumbotron-sändning, i kommentatorsspåret. Det tar dock bara Oilers ett par minuter att replikera. Neon Leon och och Joakim Nygård klapp-klappar sig fram över blålinjen och det slutar med att Nygård nyper in en handledare på Andersen. Rogers-plejset exploderar i ett vanvettigt vrål – men likafullt hörs Holmgrens ”Nygååååååååååård” genom larmet. Innan perioden är över sker det igen. Då sticker svensken iväg som den värsta Hagelin just som McDavid bryter en passning i egen zon. En halv sekund senare har han pucken i friläge, går rakt på mål, gör några snabba Wallin-finter och snärtar in 2-1. Smedjebacken-Uffe försöker hålla masken men ramlar av pressläktarstolen av upphetsning. Nu blir det grejor att skriva. Holmgren har ingen stol att ramla från. Han står sedan länge upp och sjunger ”Du gamla, du fria”.
I sistaperren blir matchen extremt tajt, men Leafs måste ju framåt och trycker metodiskt på, lyckas skaffa sig visst momentum och precis som en direkt förgrymmad Chall förutspått i pausen fixar Lill-Nyllet till slut kvitteringen. Under en snabb spelvändning får han pucken precis innanför blålinjen, tränger sig in mellan bacduon Nurse och Bear och vinklar in en backhand.
Då återstår drygt fyra minuter av ordinarie matchtid – och det räcker för att världen ska få se ett förstummande slagsmål. McDavid har inte glömt Matthews fuling i första bytet. Tvärtom. De har gafflat och gruffat efter nästan varje avblåsning när de varit på isen samtidigt och nu kokar det över. I en närkamp bakom Koskinen börjar McDavid slå Matthews i nacken och sekunden senare är det full boxningskalabalik. ”Inte sedan Iginla och LeCavalier 2004”, flämtar Ekeliw. Precis.
”Det här är ett av de största draman som du och jag och alla andra varit med om”, förkunnar Holmgren när förlängningen börjar, men inte riktigt. Wallin hinner inte ens invända förrän showen är över. Direkt efter tekningen i första bytet får Draisaitl fram pucken till Nygård på högerkanten och vad händer? Han ser inte ut att ha något särskilt läge alls, men dammar mitt i steget på ett våldsamt slagskott – och plötsligt har han avgjort en finalmatch och på samma gång fullbordat ett hattrick.
Tjugo minuter senare försöker Holmgren få hjälten att stämma in i nationalsången, men han avböjer. ”Är det ok om jag bara säger något? Okej, det här var såklart kul, men finalen har ju bara börjat”.
I sanning.
Det hindrar inte The CEO från att bjuda hela Bodega Highlands på champagne ett par timmar senare. ”Det är en ed jag svor för många år sedan: Gör en svensk hattrick i Stanley Cup-finalen måste jag visa att smålänningar kan bjuda hela huset”, förklarar han.
Resultat: 3-2 (OT)
1-0 i matcher till Edmonton.
Nästa match avgörs natten till tisdag.

Okej, okej, bloggens fiktiva Stanley Cup-final har dröjt lite längre än det var tänkt.
Det är, om ursäkten godkänns, inte alldeles lätt att fokusera på hittepå-hockey, i det minst sagt skarpa läge som råder i Amerika för närvarande.
Men nu är den på G och därför fyrar vi traditionsenligt av Stora Finaltipset.
Det är inte lika omfattande som vanligt, av förklarliga skäl, men en legendar och en bunt älskade kollegor svarade i alla fall på frågan:
Hur går det i Stanley Cup-finalen mellan Edmonton Oilers och Toronto Maple Leafs?

– Bjurre, du måste sova om nätterna! Den finalen vinner Edmonton med 4-3 i matcher då deras storstjärnor drar sista strået.
Nicklas Lidström

– Toronto Maple Leafs så klart, visst spelar Salming och Sundin där?
Johanna Frändén

– Ska jag singla slant, försöka mig på att spå i kaffesump eller helt enkelt bara gissa? Jag tänker att det parallella, härliga sport-älskande universum som det här är också öppnar för nya sätt att tippa. Första försöket att singla slant gick dock åt skogen, för i den moderna värld som fortfarande finns använder ingen kontanter och jag äger alltså inga mynt. Kaffesumpen säger inte så mycket heller, ungefär som mina hockeykunskaper för att vara helt ärlig. (Hockeykunskaper som jag hade otroligt höga förväntningar på efter att ha väckt till liv efter att faktiskt ha sett en omgång av Stanley cup play offs på plats i NYC förra året och efter att ha jobbat med SHL Pride week fram till februari i år.) Hur som, side note. Så efter att ha lusläst några otroliga referat så verkade Toronto Maple Leafs släppa in lite väl mycket mål? Där trodde jag att jag hade svaret, men så insåg jag snabbt att det var ännu värre åt andra hållet. Vem förlorar en viktig match med 0-6 när hela staden förväntat sig att fira med parad? Nej nej. Det håller inte. Med det sagt: det är Toronto Maple Leafs som tar hem denna! 
Frida Söderlund

– Jag såg en video på Al Macinnis häromdagen och blev chockad över att min gamla hockeykortshjälte nu såg ut att lika gärna kunna ha varit min pappas gamla hockeykortshjälte.
Det var skakande och har egentligen inte något med det här tipset att göra men jag får så sällan prata hockey och behövde verkligen få det ur mig.
Så, tack! Oilers vinner förresten med 4-3 i matcher.
Patrik Brenning

– Det krävdes en corona-pandemi för att jag äntligen skulle få min drömfinal. Att två kanadensiska lag gör upp om Stanley Cup.  Det händer alltför sällan. Och jag har glasklara minnen av när det hände senast. Calgary Flames mot Montreal Canadiens 1989, som var lika mycket Håkan Loob v/s Mats Näslund här hemma.  Loob vann och åkte hem för att spela i Färjestad säsongen efter. Som 29-åring. Idag hade han väl skrivit ett sjuårskontrakt värt 7-8 miljoner dollar per säsong. Nåja. Den här gången välkomnar jag en ny helkanadensisk final. Och jag tippar med hjärtat och säger Toronto. Det vore det bästa för hockeyn och Kanada. Att Maple Leafs fick vinna efter 67 års väntan. Fansen lär väl riva stan den dag det händer, men lite spill får man räkna med. Så Toronto lyfter bucklan – även om det inte är på ”riktigt”.
Mitt tips: Toronto vinner med 4-3 i matcher
Mats Wennerholm

– Man gillar ju underdogs. Eftersom jag kan räkna på en hand hur många gånger ”Edmonton Oilers” har dykt upp i min värld fram tills nu antar jag att det är dem i detta fall. 4-3 kanske? 
Frida Fagerlund

– 4–3 till Toronto.
Kasperi Kapanen gör som han gjorde i JVM-finalen 2016 (i detta skrivande universum, alltså) och smäller in avgörande i sudden death i game 7.
Sedan slipper han också bli trejdad till Carolina i höst.
Jarkko Päiväniemi

– Edmonton Oilers mot Toronto Maple Leafs. En helkanadensisk final med två av NHL:s största loserklubbar under 2000-talet. Det krävs nästan ett inställt, eller åtminstone uppskjutet, slutspel för att något sådan ska ske. 
Men nu är vi där och vilken sluggerfest det kommer att bli när McDavid/Draisaitl ställs mot Matthews/Tavares. 
Dessutom ett 392 centimeter nordiskt JÄTTEmöte i de båda målen: Koskinen och Andersen
När krutröken har lagt sig står Edmonton som segrare med 4–3 i matcher. 
Hans Abrahamsson

– Wow! Vilken sjuhelvetes final, den här har jag väntat på sedan jag begrep vad ishockey var för något, och jag kommer att sitta uppe klarvaken varenda natt, precis som jag gjorde under Canada Cup 1976. Och då är jag ändå född 1979. En finalserie mellan Edmonton och Toronto är som skapt för att gå till bäst av sju, förstås, och när Börje Salming och Willy Lindström fått prata sig fördärvade var och varannan dag i Aftonbladet, Expressen, Arbetet, Värmlands Folkblad, Idrottsbladet och närradion i Torsby på 106,4 vinner Edmonton serien. 4-3 i matchen, 4-3 i matcher.
Marcus Leifby

– Det här blir tajt.
Ruggigt tajt.
Allt avgörs i game seven.
Inget ser ut att kunna skilja lagen åt.
Sanslösa 7-7 efter ordinarie tid.
Alla stjärnor gör stort väsen av sig.
Imponerar mest gör Mitch Marner (2+3).
Till slut vinner dock Edmonton.
Leon blir den store hjälten.
Andreas Käck

– Kanadick-final? Kaos-final, snarare.
På tiden när vi lirade innebandy i jobbavbrotten på Sportbladet tog jag på mig rollen som lagets diva, helt utan någon som helst täckning. Minns med stolthet en gång när PeoPop Larsson skrek åt mig att försvara i ett avgörande läge av en prestigematch, hur jag svarade direkt från hjärtat:
– Men… Jag JOBBAR JU INTE DEFENSIVT!
Ni fattar, jag gillar Connor McDavid. Oilers går in i finalen med de offensiva motorerna på övervarv, McDavid kan inte stoppa en nysning hemåt men kör åttor genom Leafs försvar. Zack Kassian sliter sitt hår (en metafor, s a s) men gör grundjobbet för att hålla laget flytande, och längst bak visar det sig att Koskinen är den sorts målvakt som kan stå stadigt över sex matcher. Med andra ord det som krävs.
Leafs defensiv håller plötsligt Babcock-klass igen, de läcker sex, sju och åtta mål i de första tre matcherna, Draisaitl och McDavid har aldrig haft roligare. Till match fyra glider David Ayres sensationellt in på sin zamboni för att ta över målvaktsjobbet. Det räcker till att rädda serien till match sex, men inte längre.
Oil Country vänds upp och ner i den största fest stan sett på 30 år. Zack Kassian dedikerar titeln till Tkachuk. 4–2. Good times.
Simon Bank

– Oilers 4-1
Tomas Ros

– Det är ju för det första helt otroligt att president Trudeau har godkänt att utöka det kanadensiska dygnet till 26 timmar under de här finalveckorna, för att TSN och Sportsnet ska kunna mätta befolkningens behov av analyser. Vilka som vinner till slut? Jag slår till med Toronto, 4–3 i matcher. De vände ju 0–3 till 4–3 mot mitt Tampa i förstarundan. Efter en sådan dramatisk (traumatisk) bragd går de väl och vinner hela skiten nu…
Jonathan Ekeliw

Så – vilka får Toronto Maple Leafs möta i Stanley Cup-finalen i det parallella universum som bara finns här i NHL-bloggen?
Svaret kommer nu, när den västra konferensfinalen mellan Edmonton och Nashville avgörs.
Som vanligt refereras de två första matcherna av en mycket fantasifull Jonathan Ekeliw…

EDMONTON OILERS – NASHVILLE PREDATORS

•Match 1 (gästreferent: Jonathan Ekeliw)
– Det är nästan läge att hoppa direkt till match 2, för då tänder den västra konferensfinalen till på allvar och det blir dramatik monumentale.
Men okej, match 1 först.
Den här serien inleder med ett riktigt ställningskrig, Edmonton och Nashville har stor respekt för varandra. Ont om hisnande McDavid-ruscher, knapert med vägvinnande klapp-klapp-kombinationer mellan Forsberg, Arvidsson och Johansen i JOFA-kedjan. Istället tycks båda lagen fokusera på effektivt styrspel och att undvika misstag.
Förresten, minns ni Jürgen Dreschler?
Den galne tysken, reportern som är utsänd av tv-kanalen ADR för att punktmarkera Leon Draisaitl under slutspelet. Han är kvar i Las Vegas – och utreds av polis. Jürgen får inte lämna stan efter incidenten där han hällde kaffe över en Golden Knights-anställd, och stoppas därför från att att följa Draisaitl på plats i Edmonton.
Allas vår Bjurre Biff tycker så synd om sin tyske vän att han låter honom liveblogga i den andra perioden – från hotellrummet i casinometropolen.
”Ich hasse Nashville schon! Ich hasse auch die Polizei!”, skriver Dreschler och förbrukar därmed sitt förtroende även hos Bjurman. Han lovade att hålla sig till engelska i bloggen, men övergår snabbt till tyska svordomsramsor istället.
Ett misstag av Jürgen och till slut även ett antal misstag av Edmonton. Halvvägs in i den tredje perioden slår Darnell Nurse en indianare i egen zon och Matt Duchene serveras öppet läge i slottet. En subtil skottfint får Mikko Koskinen i Oilers-buren ur balans och Nashville-stjärnan kan enkelt sprätta upp ledningspucken i nättaket. Några minuter senare – i Oilers ivriga kvitteringsjakt – slarvar hemmalaget igen och Predators kontrar elegant in 2–0 (Mikael Granlunds första mål i slutspelet). Innan matchen är över hinner dessutom Calle Järnkrok fastställa slutresultatet till 3–0 i öppen kasse.
– McDavid? Draisaitl? Pfft… Jag såg inte mycket av dem. Vi är Nashville och vi är inte lätta att spela mot, säger Preds-coachen John Hynes självsäkert på presskonferensen efteråt.
Det börjar bli 2017-swagger kring Nashville igen…
Resultat: 0–3

•Match 2:
– Dramatiken börjar redan på uppvärmningen. Någonting står inte rätt till med Mikko Koskinen. Oilers-målvakten har visserligen mask på sig, men de plågade grimaserna därunder syns hela vägen upp till bloggen på pressläktaren. Finländaren har uppenbarligen ont någonstans – kommer han att kunna spela match 2?
Svaret blir: Lower body injury. Koskinen är inte ens ombytt.
När de officiella laguppställningarna presenteras är det istället Mike Smith – skakig tidigare i slutspelet – som står uppskriven som förstekeeper för Edmonton, och ett sorl av osäkerhet snarare än förväntan sprider sig i Rogers Place.
Men den känslan försvinner nästan i samma sekund som pucken släpps, för tvärtom är det revanschlystnad som skiner igenom hos hemmaspelarna. De backar inte hem den här gången – de sätter full fart direkt. Och får utdelning. Connor McDavid och Leon Draisaitl har uppenbarligen sporrats av John Hynes kaxiga ”pfft”-utspel, för det är just de två som läckert samarbetar vid 1–0-målet några minuter in i matchen – och spräcker Pekka Rinnes nolla i serien. Därefter fortsätter Edmonton att trycka på och har flera högoktaniga lägen att öka på ledningen.
Men ojvoj.
Vips så spårar konferensfinalen ur helt…
Häng med nu:
I slutskedet av den första perioden kvitterar Nashville på ett högst kontroversiellt sätt. När Mattias Ekholm dumpar in pucken i offensiv zon studsar den på linjedomaren, tappar fart och stannar mitt i slottet. Där är Filip Forsberg först på plats och smäller till direkt. KLING! 1–1, ribba in. Edmonton-spelarna rasar, omringar domarkvartetten och kräver att målet ska dömas bort. Men istället visas både Adam Larsson och burväktare Smith ut för osportsligt uppträdande – och då blir det rena rama upproret även på läktarplats.
Allra argast är Dustin Johnson, golfstjärnan som är partner till Wayne Gretzkys dotter Paulina. Han formligen kokar av ilska och vräker plötsligt en golfboll mot den linjedomare som pucken studsade på. Men kastet är illa riktat och istället träffar bollen rakt i ansiktet på den nästan lika bindgalne Mike Smith (som slet av sig masken i affekt direkt efter kvitteringsmålet).
Oilers-keepern faller pladask till isen, ymnigt blödande från näsan, och Johnson omhändertas av vakter.
Smith kommer inte att kunna spela vidare – och eftersom även Koskinen är borta sedan tidigare har Edmonton ingen ombytt reserv att slänga in. Det enda kvarvarande alternativet: Todd Lanigan, emergency backup.
Den 38-årige skolkuratorn har som främsta hockeymerit att han 2005–2012 vaktade kassen för Edmonton Flying Mushrooms i amatörligan ABCDHL. Nu ställs han mot glödheta Nashville-stjärnor i Oilers Stanley Cup-jakt.
Matchen blir en världsnyhet. Dels för att självaste Dustin Johnson – likt Jürgen Dreschler i Las Vegas – utreds av polis. Dels för att Lanigan håller nollan och är den stora hjälten när Edmonton vinner med klara 4–1 till slut.
Bloggen är förstås en del av det enorma pressuppbåd som möter upp succé-Todd i omklädningsrummet efteråt.
– Ja, vad ska jag säga. Jag har inga ord. Det här är helt obeskrivligt, säger han med glädjetårar rinnande längs kinderna.
Står du även i nästa match?
– Det får vi se…
Resultat: 4–1

•Match 3
– Men svaret i Nashville tre dygn senare lyder: Nope. Koskinen har fått intensivbehandling för sin lower body-skada och är i stridbart skick igen. ”Todd gjorde det bra, men kom igen…ni kan ju inte mena att vi ska fortsätta med en emergency-målis”, ryter coach Tippett på en presskonferens ett par timmar före nedsläpp åt de reportrar som i flera dygn kampanjat för att Lanigan borde starta, oavsett de andra målvakternas status. Den förolämpningen fungerar uppenbarligen som tändvätska för den väldige finländaren också,för han gör sitt livs match. Påeldade av vilda hemmafans, som pepprar isen med både kladdiga catfish-exemplar och tyghundar som ska föreställa nya maskoten Manfred, inleder Preds med en furiös rivstart och sköljer över Oilers i anfallsvåg efter anfallsvåg. Men att göra mål på Koskinen visar sig vara lika svårt som att föra en konversation i kaoset på Tootsie’s en lördagkväll. Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Matt Duchene och Roman Josi har alla grymma lägen i första perioden – Arvy ska bara dunka in pucken i öppen kasse efter en frustande två-mot-en-rush med Ryan Johansson – men Oilers-keepern står för akrobatiska konstnummer gång efter annan. När första perioden är över gör han en lov förbi Pierre McGuire – som hört till de som förespråkat Lanigan – i kommentatorsutrymmet mellan båsen och lipar åt honom. ”Han är för rolig”, replikerar NBC-reportern men låter lite orolig. Andra börjar på samma sätt, Koskinen avväpnar Rocco Grimaldi i friläge och sedan går luften ur Preds. Det går att se på den kollektiva kroppshållningen och på hur enskilda spelare grimaserar i båset. Inte ens HEK:s gormanden i bloggens kommentatorsspår om att ”LAGET inte får ge upp” hjälper. De orkar inte mer. Istället tar Oilers över, kommer loss i en serie frenetiska attacker och har gått upp i 3-0-ledning när mittakten är över – efter bland annat två mål av lysande Neon Leon Draisaitl. Det hade Jürgen Dreschler gillat, men han har utvisats ur landet och i ett sista sms till bloggen meddelat hockey bara är scheisse och alla kan dra åt helvet. Predators och dess frustrerade fans får lite hopp när Filip Forsberg några minuter in i slutperioden ändå lyckas spräcka Koskinens nolla med ett sylvasst handledsskott precis som han passerat blålinjen. Den våldsamma push det målet borde generera kommer dock aldrig, hemmaspelarna är för utmattade, framförallt mentalt – och skickliga Oilers-spelare tillåter det inte. De styr spelet helt och när Nugent-Hopkins med 14.16 styr in 4-1 är det över, förstår alla inblandade.
– Jag säger inte att vi har det här, men det har vi, kluckar Kleffy Klefbom när bloggen och The CEO of Everything träffar honom efteråt.
På Broadway är stämningen några timmar senare dämpad, men den lyfter när The CEO får tag i en gitarr på Legend’s Corner och framför en egen version av ny Manfred-hymnen ”Who Let The Dogs Out” – med Manfred på på live-skall via HEK:s telefon i Bristol.
Resultat: 4-1

•Match 4
– En skandalmatch. Inte för att det är hårt och fult och bråkigt. Tvärtom. Det här slutspelet må ha slagit rekord i galenskaper tidigare (om inte annat så för att en viss Ekeliw varit med och fantiserat ihop det…), men vid det här laget har insatserna vuxit sig så väldiga att ingen har råd att fokusera på något annat än att spela så effektiv hockey som möjligt. Men den fram till dess oerhört maffiga dragkampen, under vilken ingen på isen vill ge upp så mycket som en millimeter och ingen lyckas sätta en enda puck, får en oerhört kontroversiell upplösning. ”Var det inte sånt här som fick kommissionärens huvud att explodera ifjol och skulle bort till i år? Jag tror jag skaffar ett handeldvapen snart”, vrålar den vanligtvis timide Predators-coachen Hynes på sin presskonferens en kvart efter slutsignalen. Vad som hänt? Under ett kalabalik-kluster framför Pekka Rinna när inte mycket mer än tre minuter återstår boxar Zack Kassian in 1-0 för gästerna – och trots 20 minuter lång videogranskning godkänns målet. Motiveringen att ”det ändå ser ut som att pucken också nuddar Kassians skridskospets” går inte hem i Nashville – och inte någon annanstans heller. Upprördheten under de återstående minuterna är så våldsam att kravallpolis måste kallas in. De hindrar fansen från att ta sig in på isen för ett ”samtal” med domare Furman South, men inte Ryan Johansen från att crosschecka honom i bröstkorgen just som slutsignalen ljuder – så stackars Furman brakar in i sargen och bryter fyra revben. Därmed har Johansen såklart spelat färdigt för resten av säsongen och kanske hela karriären, men det var det i så fall värt, hälsar han media efteråt – och får medhåll av en HEK som nu skriver alla inlägg med versaler och hundratals utropstecken.
– Ett är säkert. Om dom vinner serien efter det målet, då ska årets Stanley Cup-final ha en asterisk i alla historieböcker, ryter Mattias Ekholm åt The CEO medan ”Kleffy” bara slår ut med armarna när bloggen träffar honom. ”Jag såg inte situationen”…
Broadway stängs på grund av de uppiskade stämningarna av – Oilers-fans får på rent europeiskt vis löpa gatlopp runt Country Music Hall of Fame – men The CEO, som har ett sjätte sinne när det gäller vattenhål, ledsagar hela mediaföljet till en hemlig dive-bar i The Gulch och kör sin konsert där istället.
Resultat: 1-0.

•Match 5
– Den största match som spelats i Edmonton sedan 1980-talet. Visst, Oilers gick till final även 2006, men alla i Albertas hockeymekka vet att det bara var en ”fluke”. Nu har Wayne Gretzkys verklige arvtagare chansen att ta den anrika klubben till himlen. En seger till bara…hela staden gungar, barerna är fullsatta från tidiga morgonen och polisen har börjat spärra av downtown för parad. I Sverige har spåret-veteranen Don Enrico samtidigt skrivit till regeringen och begärt allmän flaggdag för Oscar Klefbom, Adam Larsson och Joakim Nygård om Edmonton vinner. När han får höra om det hissar HEK sin flagga på halv stång i Bristol.
Men som så ofta…när de kommer så nära drömmarnas mål får de unga Oilers-spelarna frossa och kan knappt hålla i klubborna längre. Samtidigt kokar gästerna från Nashville fortfarande av vrede över boxningsmålet i Bridgestone Arena och går till ursinnig attack direkt. Redan under de tio första minuterna får Koskinen, som det heter, se mer gummi än en död skunk på en parkway i New York – och han kan omöjligen hålla fortet. Calle Järnkrok forcerar in 1-0 efter 5.22 och Ryan Ellis ökar, i ett powerplay, på till 2-0, fem minuter senare. I början av andra går det att se att Tippett försökt elda på sina mannar med allt han har, de biter ihop och gör i alla fall ett försök att matcha Nashvilles intensitet – särskilt kedjan med McDavid, Draisaitl och Nygård börjar få mer liv. Men nu är Pekka Rinne istället den finländske målis som excellerar så no cannoli. Istället kontrar Nick Bonino och Filip Forsberg in varsitt mål under andra halvan av perioden och ridån går ner i ett mycket snopet Edmonton. Det värsta är dock inte att Oilers försätter chansen att avgöra hela konferensfinalen på hemmaplan. Precis i slutet gör Koskinen ett onödigt, överambitiöst försök att stoppa Forsberg från att bli tvåmålsskytt – och sträcker en ljumske. Det är så illa att han inte kan spela de avslutande 90 sekunderna och nej, även om tv-producenterna zoomar in en blek Todd Lanigan behöver Oilers inte kalla in kuratorn igen. Istället får 21-årige Stuart Skinner, uppkallad från farmarlaget i Bakersfield efter kaoset i andra matchen i serien, ta över. Och han håller i och för sig nollan under sitt korta framträdande, men paniken är ett faktum i Alberta: Ska Oilers behöva förlita sig på en helt oprövad rookie i fortsättningen?
”Karma, karma, karma”, jublar HEK i spåret.
På Edmontons gator är besvikelsen i den sena kvällen tung. Det skulle ju vara parad. Istället sitter en hel stad och surar i sina Molson-öl. Inte ens CEO lyckas pigga upp dem med sin gitarr. Då är det illa.
Resultat: 0-6

•Match 6
– Edmontons mardröm besannas. Koskinens ljumskar är kaputt, bägge två, och Mike Smith kommer fortfarande inte ur sängen efter Dustin Johnsons golfboll-attack. Så Oilers har inget annat val än att ställa Stuart Skinner mellan stolparna. ”Man kan nästan se Predators stjärnor slicka om sig om läpparna”, konstaterar Pierre McGuire under uppvärmingen. Och det är inte direkt som att de slutar med det när Viktor Arvidsson redan i första bytet skickar in en puck mellan benen på den darrige rookien. ”Det här kan bli tidernas slakt”, hojtar McGuire upphetsat. ”Ja”, replikerar HEK i spårett, ”gör slarvsylta av dem!” Men nästa skott, avlossat av en ivrig Craig Smith i bytet därpå, lyckas Skinner plocka – och med ens hittar han sitt groove, börjar spela utmärkt och stoppar sedan ett helt batteri chanser som hemmalaget med vild aptit testar honom med. ”Slakten är inställd”, slår McGuire fast. ”Fan också”, snäser HEK. Han blir dock desto mer euforisk när Filip Forsberg – vem annars? – likafullt lyckas pricka in 2-0 precis innan inledningsperioden är över. Sedan följer en hård, välspelad mittperiod utan mål – utom ett underkänt som Zack Kassian boxar in igen, den här gången så tydligt att han själv skrattar. Det gör inte Nashville. Decibelstyrkan i orkanen av burop får håret att fladdra på coach Tippett och andra ledare i båset. Några minuter in i tredje kommer dock reduceringen – och det är McDavid, Draisaitl och Nygård som formligen rullar upp Preds-försvaret i en underbar klapp-klapp-sekvens. Den slutar med att just Draisaitl stöter in pucken. Sedan går Oilers, anförda av sin gyllene förstakedja, all in för kvittering, varmed hemmalaget får ständiga chanser i kontringar och det är flera gånger gastkramande nära att Tim McGraw ska få sjunga i Bridgestone igen, men Skinner står för den ena bragdräddningen efter den andra – ”Res en staty över honom”, skriker Mark Spector på pressläktaren efter en särskilt spektakulär benparad när Arvidsson sånär styr in ett Rocco Grimaldi-skott – och 16.47 smäller på det andra sidan isen istället. McDavid vinner en närkamp bakom Rinnes kasse, fintar passning till Nygård – och viftar in kvitteringen med en omöjligt snabb backhand köksvägen. Som sig bör blir den förlängning som slutligen vidtar ett andlöst drama. De första tio-tolv minuterna är extremt avvaktande, ingen vågar riskera någonting, men sedan trycker bägge lagen till på gaspedalen och istället utbryter the shootout i OK Corral. Det smäller om och om igen i stolpar och ribbor och åskådarna står oavbrutet upp och skriker rakt ut. Likadant är det på pressläktaren. Det har blivit en sådan kväll när kavajer hängs på stolsryggar, skjortärmar kavlas upp och svettdroppar torkas ur pannor. Allt tar slut dryga fem minuter in i andra OT-perioden – och precis som tidigare i slutspelet är det en inte helt väntad svensk som blir superhjälte. Adam Larsson kommer släpande när Nygård och McDavid stuckit i en två-mot-två-rush och när han får pucken av sin kapten mitt i slottet drämmer han till med ett av sitt livs hårdaste slagskott och det hjälper inte att Pekka touchar gummit med plocken. Det fortsätter in i nätmaskorna och den västra konferensfinalen är avgjord.
– Jag beklagar att ni inte får äta fler ribs på Martin’s BBQ, men jag var tvungen att dynga in den pucken, flinar han åt bloggen och The CEO i tumultet i omklädningsrummet.
Vi förstår…
Resultat: 3-2 (OT)

Edmonton vidare med 4-2 i matcher
• • •
Det var det.
Nu har vi, för första gången sedan 1989, en helkanadensisk Stanley Cup-final och därmed är det ju också klart att bucklan kommer ”hem” för första gången sedan 1993.
Edmonton Oilers går upp mot Toronto Maple Leafs – och första matchen spelas om en vecka eller så…

Klimax närmar sig i bloggens Stanley Cup-slutspel – det som helt ljuvligt pågår i ett parallellt universum utan pandemier.
Nu är vi framme vid konferensfinaler och den östra, mellan Philadelphia och Toronto, avgörs i dagens post.
Jonathan Ekeliw hjälper, som traditionen numer kräver, till med referaten i de två första matcherna.
Håll ordentligt i hatten!

PHILADELPHIA FLYERS – TORONTO MAPLE LEAFS

•Match 1 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Det är lika bra att vi börjar med vad som händer i slutet, för det är så snöpligt det bara kan bli.
”Ojvoj”, konstaterar Bjurre i bloggen flera gånger.
Ojvoj var ordet, ja.
Vid ställningen 2–2 – med bara halvminuten kvar av den tredje perioden – trycker Toronto på för ett avgörande. Mitch Marner ser att såväl John Tavares som Kasperi Kapanen finns framför kassen och slår en passning på chans in i slottet. Men pucken passerar båda Leafs-spelarna och hamnar istället hos den förre Toronto-forwarden James van Riemsdyk i Philadelphia.
Och vad händer då?
Jo, han glömmer plötsligt bort sin nuvarande lagtillhörighet, slår till med ett direktskott som ställer Carter Hart i Flyers-buren fullständigt och jublar lyriskt över det blytunga 3–2-målet för gästerna.
Åtminstone i någon sekund – sedan inser JVR sin osannolika blunder och tycks vilja försvinna från jordens yta.
Lagkamraterna är helt förstummade, ja, paralyserade av vad som precis har skett, medan Marner, Tavares och Kapanen snabbt är framme hos sin gamle vän för att trösta honom.
Spelet sätts igång igen, men sekunderna tickar ner snabbt och när Philadelphia-spelarna lämnar isen är det flera i publiken som kastar skor mot olycksfågeln van Riemsdyk. (Varje åskådare fick i samband med inträdet till matchen en svart loafer, Flyers nya gimmick efter coach Vigneaults sko-utbrott i serien mot Washington.)
En av de som kastar är självaste Gritty, maskoten, som är helt vansinnig och skriker okvädningsord som hade hörts i tv om det inte vore för tv-produktionens hastiga ”beepande”.
– Jag är helt förstörd, skäms som en hund. Jag har lust att bryta mitt kontrakt och skänka alla pengar till våra fans som kom hit i kväll, säger en gråtfärdig van Riemsdyk i omklädningsrummet efter matchen.
Flyers-backen Robert Hägg till bloggen:
– Vi kommer att resa oss från det här. Det var en oerhört jämn match och vi känner att vi kan slå Toronto.
Resultat: 2–3

•Match 2 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Inför den andra matchen i serien är den stora snackisen att Kasperi Kapanen har blivit avstängd – av sin egen klubb. Precis som i vintras har finländaren försovit sig till ett lagmöte och sådant beteende accepteras inte, allra minst inför en viktig slutspelsbatalj.
Händelsen går förstås inte Flyers-fansen obemärkt förbi, så förutom skor viftar mängder av supportrar nu även med filtar och kuddar när Toronto-spelarna glider in på isen för uppvärmning. ”Kasperi Nap-anen” står det på en skylt, ”Toronto Maple Leafzzzzz” på en annan. Över en halv sektion i Wells Fargo Center håller åskådarna upp ett jättestort plakat, på vilket John Tavares syns ligga nedbäddad under ett Maple Leafs-påslakan i barndomen (den klassiska bilden han spred i sociala medier efter att ha skrivit på för klubben 2018). Under plakatet är en banderoll upptryckt: ”Past your bedtime! Go to sleep, Toronto!”
Apropå lagkapten Tavares:
Han inleder matchen med att göra självmål. Helt frivilligt och faktiskt väntat.
Leafs-spelarna tyckte så synd om van Riemsdyk efter rond ett att de bestämde sig för att ge Philadelphia en gratis 1–0-ledning i rond två.
– Det känns mest fair. Vi vill vinna, men inte på det sätt som avgjorde det första mötet, förklarade Tavares inför drabbningen.
Ingen Flyers-spelare nuddade pucken innan Torontos självmål, så Ivan Provorov skrivs upp som målskytt eftersom han var den siste att nudda pucken i matchen innan. (Inte helt enligt regelboken, men det är åtminstone den initiala bedömningen…)
Därefter blir det återigen en jämn och tät tillställning. William Nylander fortsätter att visa Conn Smythe-form när han elegant snirklar sig förbi två Flyers-backar och sprätter upp kvitteringen i nättaket. Men det här visar sig vara Flyers match och i slutskedet rinner det till och med iväg på resultattavlan. Med fyra minuter kvar skickar Claude Giroux in ledningspucken i powerplay, och innan slutsignalen ljuder hinner såväl Matt Niskanen som Travis Konecny (öppen kasse) öka på hemmalagets segersiffror till 4–1.
– De behöver inte ge bort några mål till oss. Kanske van Riemsdyk snarare ska ge bort några fler mål till dem, skrockar en uppsluppen coach Vigneault på presskonferensen efteråt.
Hans motsvarighet i Toronto, Sheldon Keefe, är inte på lika gott humör.
– Det är patetiskt hur vissa fans här i Philly håller på, hur Gritty beter sig och hur du, Alain Vigneault, uttrycker dig på den här presskonferensen. Hur kan ni driva med stackars van Riemsdyk, er egen spelare, gång efter annan? Det är en hyvens pôjk som har erkänt sitt misstag. Ni kommer att få det jobbigt i Toronto, Alain. Det kan jag lova er, fräser coach Keefe.
Resultat: 4–1

•Match 3
– Den största matchen i Toronto på nästan ett decennium går i badtofflans tecken. Praktiskt taget alla 19 800 som lyckats skaffa biljett till Game 3 i den östra konferensfinalen, och ytterligare tiotusentals på plats utanför, har badtofflor i händerna. Det beror på Chris Johnston på Sportsnet. Han har snappat upp att coach Vigneault i en viss svensk blogg kallas just Badtofflan och föreslagit att det är på det temat hemstaden ska svara på promenadsko-gimmicken i Philly. Han får, milt uttryckt napp. Redan under matchvärmningen haglar de fula skodonen över isen – och ner på en mycket förgrymmad Vigneault. Redan då förenas hela hallen också i rungande jubel varje gång James van Riemsdyk rör pucken. Så fortsätter det även efter att själva matchen börjar – och då kompletteras jublet dessutom av ”One of us, one of us, one of us”-ramsor efter varje byte. Leafs-spelarna må tycka synd om gamle lagkamraten, men fansen visar no mercy. JVR får dock sin revansch denna afton. Det är han som, efter en förbluffande tät och tillknäppt öppningsperiod, kommer släpande i ett anfall Kevin Hayes och Travis Konecny iscensatt i början av andra – och plötsligt finner han sig ensam med pucken i slottet, laddar på ett ruggigt slagskott och får in fanskapet. I rätt kasse. Toronto tystnar tvärt – och Flyers-spelarna bildar tv-puckshög på den förre olycksbrodern.
Resten av matchen täpper gästerna från söder om gränsen till egna planhalvan som hade de en jättelik kniptång tillhands – och de ytterligt få gånger hemmaspelarna ändå slinker igenom och skapar något som liknar målchanser är Carter Hart som vanligt obeveklig. Lill-Nyllet kommer närmast i sex-mot-fyra i slutminuten, när Shayne Gostisbehere håller på att ställa till genom att ta en slashing-utvisning, men just som han ska snärta in pucken i en jättelucka får Hart ut ett ben snabbare än glödlampan tänds när man trycker på lysknappen – och istället kan Jakub Voracek lägga in 2-0 i tom kasse momentet därpå.
I den här bloggens kommentatorsspår har ett sko-krig samtidigt utbrutit mellan Kung Kenta och Chall. De håller, som alltid, hövlig ton – men de försöker knocka varandra med på bilder på dojor. Kenta radar upp de snyggaste promenadskor och Chall letar rätt på de fulaste badtofflor hon hittar. Hon vinner kvällens rond med en bulgarisk variant från 1976, men är ändå förkrossad. ”Värsta förlust jag varit med om. Men det kommer väl ännu värre framöver”, suckar hon. Kenta, å sin sida, lägger upp två hundra glada gifar och memes i ett och samma segerinlägg. Plus ett par glänsande Gucci-pjucks.
Resultat: 2-0

•Match 4
– Vad hände egentligen i Game 4 i östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2020? Det kommer hockeyintresserade människor att debattera i decennier. Fram tills denna match har Flyers spelat strålande slutspelet igenom – och Carter Hart varit rena rama Dominik Hasek-reinkarnationen. Men helt utan förvarning blir han plötsligt Roberto Luongo-i-Boston-2011 istället. Redan det första skottet Mitch Marner föser iväg på måfå från sargen på högerkanten går in mellan skridskorna på den unge hjälten. Och därmed är tonen satt. Till Scotiabank-publikens – och Challs! – besinningslösa glädje går allt in. Efter en period står det 4-0 till Leafs och när det gått tio i andra blinkar 7-0 på resultattavlan – efter tre mål av Lill-Nyllet och två av Tavares. Först då tar Badtofflan ut sin sargade målvakt och sätter in Brian Elliott. ”Han måste avgå nu, mitt i serien. Detta är tjänstefel”, rasar Niclas Viberg på Twitter och får 1400 likes av Kung Kenta. Resten av matchen blir förstås transportsträcka monumentale. När fem minuter återstår lyckas Claude Giroux slafsa in ett tröstmål – och passar samtidigt på att ”markera” inför fortsättningen genom att drämma klubban i huvudet på Frederik Andersen. Då blir det rallarslagsmål och utöver ”G” drar även Provorov, Nick Thompson och Robert Hägg på sig matchstraff. De får ett gäng badtofflor med sig ut i spelargången.
Från Memphis rapporters att en galen svenska badar i fontänen På Graceland, i Leafs-tröja.
Resultat: 1-8

•Match 5
– ”Hur vi kommer tillbaka efter den smällen? Enkelt. Vi bara glömmer. Det är mycket värre att förlora en jämn match än att åka på en sådan knock”, påstår Badtofflan under sin presskonferens efter morgonvärmningen hemma på Broad Street – som han för övrigt genomför i…just det: Badtofflor. Mannen har humor. Och han tycks veta vad han pratar om också, för det är ett helt annat Flyers som kommer ut till femte ronden – med chansen att skaffa sig slagläge i serien. Att kapten Giroux stängts av för sitt övergrepp på Andersen – själv oförmögen att spela på grund av nackskada och ersatt av Jack Campbell – spelar ingen roll. Det tycks ha svetsat samman resten promenadsko-laget. Mest anmärkningsvärt av allt: Carter Hart uppträder som om inget särskilt hände i Toronto för bara två dygn sedan. För Leafs, som efter the blowout på Bay Street åter glänser av samma slags självförtroende som i serierna mot Tampa och Boston, spelar också förträfflig hockey. Under långa sekvenser i samtliga perioder har de allt momentum och radar upp fina chanser, men Hart är Hart igen och har hängt sin ”Sorry, we’re closed”-skylt i målburen och håller, otroligt nog nollan. När nämnda momentum istället svänger över i Flyers favör – och det gör det frekvent – får de också slita mot en inspirerad Campbell, men är ändå mer effektiva och bakar tre cannolis, signerade i tur och ordning Hayes, Provorov och Raffl. Den senare sätter trean med fyra minuter kvar och hela Wells Fargo kan börja fira till nya segerhymnen ”These Boots Are Made For Walking”.
”Skit”, lyder Challs lakoniska sammanfattning i spåret, medan Kung Kenta kramar ur sig ett ”jaaaaaaa” så långt att Sportbladets server kraschar.
Resultat: 3-0

•Match 6
– Claude Giroux fick bara en matchs avstängning —”Tidernas största skandal”, som alltid återhållsamme Steve Simmons skriver i Toronto Sun – och när han nu återvänder och har chansen att leda Flyers till Stanley Cup-final är han så självsäker att han kommer med garanti. ”Vi ska inte bara vinna”, säger han i en intervju med Dan Rosen på nhl.com dagen innan, ”vi ska bränna ner hela Toronto till grunden”. Den kommentaren passerar inte obemärkt i Big Smoke, om man säger så. Flyers-kaptenen blir Public Enemy Nummer 1 i hela Ontario – men han får inte, som han hoppas, någon Mark Messier-effekt. Löftet fungerar bara som tändvätska för ursinniga lönnlöv. De gör sin bästa match på hela jäkla säsongen – bragderna i slutspelsserierna mot Tampa och Boston inräknade. Tidvis är tempot och intensiteten i deras attacker på övernaturliga nivåer att det ser ut som en Playstation-match. Särskilt overklig är Conn Smythe-favoriten Lill-Nyllet. Han gör återigen hattrick och är plötsligt på väg mot alla tiders poängrekord i slutspelet.
”Det ser ut som att stan står kvar”, säger han under en presskonferens i de kaotiska katakomberna i Scotiabank efteråt.
Resultat: 1-5

•Match 7
– En Game 7 världen aldrig glömmer. Och eftersom det råkar handla om en lördagsmatiné är hela världen verkligen med och tittar också. Aldrig tidigare har en NHL-match exempelvis haft högre tittarsiffror i Sverige, intresset är enormt. Därför är också bloggen – som i huvudsak fokusera på den västra konferensfinalen och trots eget privat-jet haft svårt att hinna över till östkusten – på plats. Liksom Ondskan Ekeliw. Jo, faktiskt. Han skrotade alla planer på resor över Atlanten när Lightning under så förnedrande omständigheter åkte ut i förstarundan, men har ändrat sig. ”Man måste vara med när historia skrivs”, meddelar han. Han glömmer dock gamla lektioner och börjar sin första vistelse i Philly med att ställa sig mitt på Flyers klubbmärke i omklädningsrummet efter sista träningen dagen innan det stora avgörandet. ”Hallå! Vad gör du? Du kan inte stå där”, vrålar Giroux och Voracek i kör och när Örbys egen Pierre LeBrun inser att det hänt igen, att han ånyo placerat 46:orna mitt i ett klubbmärke och ännu en gång får en utskällning av NHL-legendarer blir han så nervös att han får något slags tuppjuck och börjar sjunga på hockeysången som inleder podcasten han till vardags driver med en annan person. Ett dåligt omen för Flyers ska det visa sig – och Kung Kenta kommer aldrig förlåta Ekan…
De inleder visserligen helt otroligt och går upp i 3-0-ledning i första perioden. Inget Flyers-lag har, påstår Doc Emrick i NBC-sändningen, någonsin spelat bättre hockey och läktarsektionerna i Wells Fargo ser ut som the moshpit på en Metallica-konsert under extranumren. Men i första paus begår en nervös Badtofflan karriärens blunder och beordrar laget att backa hem. ”Nu räcker det, vi försvarar ledningen resten av matchen”, framkommer det långt senare att han sagt. Det blir katastrof. De unga Leafs-stjärnorna får omedelbart blodvittring och lyckas vända till 4-3-ledning i mittakten. Så Badtofflan, nu duktigt svettig om överläppen, tvingas byta taktik igen. ”Han gör bort sig helt enkelt”, säger Svennis, som Viasat av oklara skäl ringt upp i tv-soffan i Torsby.
Men ett tag till är gudarna med den stackars coachen. När de får spela som de vill lyckas Flyers ta kommandot på nytt, pressar tillbaka lönnlöven större delen av tredje – och till slut, med tre och en halv minut kvar, lyckas Kevin Hayes utjämna efter en kalabalik-situation runt Andersen, tillbaka i Leafs-kassen igen.
”Möcke bra”, hälsar Svennis i pausen som följer innan förlängningen. Som blir så gastkramande att det rapporteras om galopperande hjärtinfarktsepidemi i både Ontario och Pennsylvania. Claude Giroux och Auston Matthews har både gyllene tillfällen att avgöra under de tio minuterna, men missar båda pucken när de ska skjuta – och på samma sätt lyckas Travis Konecny helt oförklarligt ramla i ett friläge i sista minuten i första OT. Närmast kommer dock Sean Couturier i början av femte perioden. Flyers har PP och han blir plötsligt stående helt ren precis till höger om målgården, med en flaxande Andersen nere på isen – och prickar insidan av stolpen med det skott som borde avgjort hela serien. ”Gör man inte mål i såna lägen är det kört”, förkunnar en uppjagad Ekeliw på pressläktaren. Mycket riktigt. Bara två minuter senare går ridån ner för Flyers. Jason Spezza, den ärrade gamle veteranen, vinner en närkamp mott Matt Niskanen bakom Harts kasse, vickar en backhand genom målgården – och där dyker storvuxne Pierre Engvall upp och stöter in målet som skickar Toronto Maple Leafs till Stanley Cup-final för första gången sedan 1967.
– Jag tror jag drömmer. Det kan inte vara sant, flämtar Torontos evige hjälte när bloggen och Ekeliw först av alla lyckas hitta honom i korridoren utanför det vanvettigt segerrusiga omklädningsrummet och via Ekeliws mobiltelefon får hem en live-feed till Sportbladets redaktion, där Börje Salming och Mats Sundin sett matchen och high-fajvar över Linn Nordströms hjässa i studion.
Chall? Hon har kastat sig på sista kvällsflighten från Memphis till Toronto och där ska hon, hinner hon meddela i ett sista meddelande i spåret, ”tillbringa resten av våren”.
Resultat: 4-5 (OT)

Toronto vidare med 4-3

• • •
Ah, se där!
Vi har en Stanley Cup-finalist.
Men vilka får Maple Leafs möta i den slutgiltiga uppgörelsen om hockeyns heliga graal?
Edmonton eller Nashville?
Svar kommer närmare helgen…

Det fiktiva Stanley Cup-slutspelet 2020 – det som pågår i bloggens parallella universum, befriat från pandemier – fortsätter.
Redan för några dygn sedan vaskade vi fram de två lagen i den östra konferensen – Toronto och Philadelphia – och nu ska vi se när andra omgången i väst avgörs.
Med Jonathan ”Ondskan” Ekeliw från Örby som referent i de två första matcherna i bägge serierna.
Håll i hatten

•DALLAS STARS – NASHVILLE PREDATORS
•Match 1(Referent: Jonathan Ekeliw)
– Från att ha varit underdogs mot Colorado går nu Dallas plötsligt in med favoritstämpel och hemmaplansfördel i serien mot Nashville. En omställning som inte tycks passa Texas-gänget. Uppumpade med självförtroende överger Stars sitt defensiva, kompakta spelsystem – som var så effektivt i förstarundan – och satsar full fart framåt istället. Men den furiösa offensiven överrumplar inte rovdjuren från Tennessee. Tvärtom biter Predators tillbaka, med sina sylvassa huggtänder, och utnyttjar motståndarnas blottor. När Miro Heiskanen, som var så bra mot Avalanche, tappar pucken på offensiv blå i en dumdristig soloraid, ställer Nashville om blixtsnabbt och kommer i ett två-mot-noll-läge. Filip Forsberg spelar pucken till Ryan Johansen, får tillbaka den och lägger in gästernas ledningsmål i öppen kasse, Ben Bishop är helt chanslös. Det slår an tonen för divisionsfinalens första drabbning, även om just Big Ben lyckas hålla siffrorna nere. I slutminuterna, vid ställningen 3–1 till Preds och med Bishop utplockad, har Dallas en lång sekvens med tryck i offensiv zon och reduceringen är nära. Men Mattias Ekholm lyckas till slut sno åt sig pucken från Tyler Seguin och rensa den ut ur egen zon. Och vad händer då? Jo, gummitrissan träffar den kala hjässan tillhörande NBC:s expertkommentator Pierre McGuire – som står placerad mellan båsen – studsar som en rikoschett tillbaka på isen och in i den tomma buren. Naturligtvis godkänns inte målet, men kort efter slutsignalen, när den lätt omtöcknade och blodige McGuire ska segerintervjua Ekholm, hoppar hela Nashville-laget på honom och bildar en mänsklig hög som vore det TV-pucken snarare än Stanley Cup-slutspel.
– Han har ofrivilligt blivit vår nye maskot, säger ”Flipper” Forsberg till bloggen.
Resultat: 1–3

•Match 2 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Något otroligt kontroversiellt och framför allt mystiskt har hänt inför match 2, vilket upptäcks bara timmar före nedsläpp. Samtliga Nashvilles matchtröjor, även backup-ställen materialförvaltarna packat med sig till Texas, har krympt och delvis missfärgats i Dallas-grönt. Bara Viktor Arvidsson lyckas trä på sig sin tröja (bildbevis på Calle Järnkroks Instagram-profil) men den sitter lika tajt som en kroppsstrumpa, som vore han Petter Northug i skidspåren. Naturligtvis misstänks Stars för att ha utfört en kupp efter den tunga förlusten i seriens första match, så NHL startar en utredning mot klubben.
Nåväl, matchen kan ändå starta på utsatt tid och Nashville gör det i tröjor skänkta från tillresta Predators-fans. Alla spelare i bortalaget har fått sitt eget namn och nummer på ryggen, förutom fjärdekedjans Rocco Grimaldi och Austin Watson, som spelar i signerade Filip Forsberg-tröjor (vilket gör det lite rörigt för McGuire och Kenny Albert i NBC). Troligen hoppas Dallas att sabotaget ska ha fått Nashville ur balans, men i stället fungerar det som ännu mer tändvätska för gästerna. Stars har visserligen återgått till ett mer defensivt, svårforcerat spelsystem i match 2, men ånyo är det Predators som känns farligare i sina framstötar. Det blir till slut samma resultat som i den första drabbningen och det sista målet, 3–1 för Nashville, prickas in av Filip Forsbe… förlåt, Austin Watson med drygt fem minuter kvar.
– Alla i laget borde spela med mitt namn på ryggen. I alla fall med min autograf på tröjan, skrockar ”rätt” Filip Forsberg när bloggen talar med honom efteråt.
Resultat: 1–3

•Match 3:
– Trots grundlig utredning lyckas ligan aldrig bevisa att Stars låg bakom tröjskandalen i Game 2 i American Airlines Center. Så Predators får hitta på ett eget sätt att hämnas. Under uppvärmningen inför första matchen i Bridgestone Arena – nu i sanning en buzzing jamboree-lada igen – har flera av gästernas spelare, inklusive Burger Klingberg och Mattias Janmark, problem med skridskorna. ”Någon tycks ha mixtrat med vår slipmaskin under natten så alla fått fel slipning. Det är en skam”, rasar Jamie Benn i en rinkside-intervju med Pierre McGuire, som nu genomför sändningen i stort bandage runt huvudet. ”Vilken fantasi de har”, replikerar en skrockande Roman Josi. Gästernas materialare desperat-vässar om de viktigaste stjärnornas skenor innan matchstart, men tiden är för knapp, få får den slipning de vill ha. Likt Preds försöker de använda detta övergrepp som tändvätska men det är svårt när det inte går att åka skridskor. Preds tar en tämligen komfortabel seger inför sina besinningslösa fans och skaffar sig chockerande 3-0-ledning i serien – efter två mål av Hackspetten från Kusmark, två av Ryan Ellis och ett av Filip Forsberg. Gästerna är av förklarliga skäl griniga och försöker revanschera sig med knytnävarna men inte heller det går så bra på dåligt slipade rör. När Corey Perry i mitten av tredje perioden försöker knocka Ryan Johansen med en uppercut snubblar han själv och faller så illa på isen att han bryter näsan.
I bloggens kommentatorsspår har HEK i Bristol sin egen vilda jamboree. ”LAGET!!!”, skriver han i inlägg efter inlägg, ”LAGET!!!”. Sedan postar han en videosnutt på hunden Manfred, som smittad av husses eufori skäller och hoppar runt på parketten.
Resultat: 1-5

•Match 4
– Inga nya sabotage eller skandaler. Om man inte ska räkna Calle Järnkroks reaktion när det svenska mediauppbåd som består av bloggen, Lönta Lindqvist och The CEO of Everything efter morgonvärmningen försöker intervjua honom. ”Uh”, skriker han, ”vad det stinker! Var ni ute och honky tonkade igår kväll eller?”. Jo, den lätt stukade trion var det. En underbar middag på Martin’s BBQ följdes av glada hopp mellan Legend’s Corner, Robert’s Western World och Tootsie’s. Då blir det som det blir. Efter en klassisk pre game-nap under eftermiddagen, på nya JW Marriott-hotellet, är alla dock pigga och krya lagom till matchstart vid 20.00 – och får se ett Dallas som had enough. Texas-stjärnorna samlar sig till en strålande insats. De lyckas inte bara kväsa Preds rasande snabba, explosiva attacker genom att stänga mittzonen. De kombinerar med snabba spelväxlingar och kommer ständigt i ursinniga kontringar ett för dagen lite ofokuserat Nashville-försvar inte kan hantera. Burger Klingberg avgör definitivt med en powerplay-bomb från blålinjen, som innebär 4-1-ledning, fem minuter in i tredje.
– Det blir lättare när ingen fuskar med ens grillor, säger han syrligt i en intervju med bloggen i korridoren utanför de bägge omklädningsrummen. Mattias Ekholm som går förbi samtidigt hör vad han säger och replikerar att han å sin sida tycker det är trevligt att få spela i sin egen tröja….
”Jag visste det”, ryter HEK i bloggspåret, ”Det spelar ingen roll att vi leder med 3-0. Vi kommer åka ut i alla fall. Var är kämpaglöden, var är hjärtat, var är LAGET?”
Resultat: 5-2.

•Match 5
– Trots allt misstänkt fusk med krympta tröjor och fixade slipmaskiner har den här serien hittills varit förhållandevis snäll. Men när lagen återvänder till Texas för femte ronden kokar det till sist över. Det börjar med att Corey Perry – tillbaka efter missödet med den brutna näsan, i helvisir – försöker sig på en repris av armbågstacklingen i Winter Classic-matchen på nyårsdagen och sånär sänker Ryan Ellis igen. Då försöker Colton Sissons rycka av honom hjälmen och vrida om den brutna näsan. I den stilen fortsätter det. Rocco Grimaldi kör över Miro Heiskanen med en ful tackling i ryggen, Ekholm hamnar i blodigt slagsmål med Alexander Radulov och Pekka Rinne jagar Tyler Seguin över hela isen efter att ha crosscheckats i bröstet. Längst ner i sarghörnet får linjemännen tag i honom och ser till att blodbad uteblir, men den finländske bjässen slänger i alla fall klubbhandsken på Stars-stjärnan. Matchen i sig ser ut ungefär som senast. I två och en halv period lyckas hemmalaget åter hålla ner farten och hindra Arvy och andra frustande predatorer från att ta sig fram på önskat vis – samtidigt som de själva kommer i tunga attacker och smäller in mål i precis rätt lägen. Skillnaden är att gästerna den här gången till slut krånglar sig ur greppet och sånär kommer ikapp i tredje perioden. Filip Forsberg reducerar till 4-2 när åtta minuter återstår och Matt Duchene till 4-3 när klockan står på 15.05. Sedan kommer de i en sjusatan till push och har faktiskt en kvittering inne i slutminuten, sedan Järnkrok och Turris kommit loss mot Miro Heiskanen, men efter lång videokontroll döms det bort för offside på Järnkrok. ”BULLSHIT”, skriker han så det hörs genom American Airlines-jublet, men Dallas vinner.
”Varför bryr man sig? Man blir ju bara ledsen. Livet är över”, kvider HEK i bloggen.
Resultat: 4-3

•Match 6
– Efter tjat och vädjanden och löften om rödvin på Martin’s BBQ lyckas bloggen äntligen locka HEK himself till Nashville. Vi fixar till och med plats åt honom och Manfred precis nedanför pressläktaren. ”Hundar är ju egentligen inte välkomna, men vi har hört att Manfred är rena talismanen och ger oss tur så det får gå den här gången”, säger Preds PR-boss Kevin och räcker över såväl biljett som en liten Nashville-tröja för jyckar! Och de båda Bristol-borna får se en oförglömlig klassiker till duell. De båda rivalerna pressar varandra i tre blixtrande perioder, alla på isen spelar på toppen av sin förmåga och driver upp ett tempo som nästan borde vara förbjudet. Jamie Benn ger gästerna ledningen med en styrning i ett powerplay i slutet av första, men Roman Josi kvitterar bara en halv minut senare. Då landar två slemmiga kattfiskar på isen och för ett ögonblick ser det ut som att HEK tänker kasta in Manfred också, men hindrar sig i sista stund. Den sanslöst intensiva mittperioden förblir, mot allt förnuft, mållös – främst för att Rinne och Big Ben Bishop både börjat spela som rena Carter Hart. 5.33 in i tredje tar dock hemmalaget ledningen, sedan Hackspetten från Kusmark snott åt sig pucken i en närkamp bakom Dallas-kassen och kvickt som just en hackspett vräkt sig fram och lirkat in den köksvägen. Bridgestone förenas i den kanske mest dånande ”I Like It, I Love It” någonsin, men man kan ändå höra Manfred yla av lycka genom larmet. Den furiösa kampen är dock långt ifrån över, Dallas tömmer allt de har och pumpar outtröttligt mot Pekka – och till slut ger det resultat. Burger Klingberg bryter ett Preds-anfall djupt nere i egen zon, ser att Radulov redan störtat norrut och hittar honom med en perfekt passning, rakt på bladet. Sedan ser ryssen, i friläge, till att få ner Rinne på isen, finter snabbt till vänster och får upp en backhand i nättaket . HEK vänder sig om mot bloggen och skriker att det väl ändå är själva fan! I förlängningen är spelet inledningsvis försiktigt och avvaktande – och 17 113 åskådare, plus en hund, håller andan. Men allt exploderar i extas när Filip Forsberg efter en tekning i vänstra cirkeln i offensiv zon 11.54 in i dramat drar på ett sylvasst direktskott som Big Ben aldrig riktigt hinna reagera på. Nashville har vunnit och är klara för konferensfinal.
Under firandet på isen efteråt springer HEK ner till plexit och lämnar över Manfred till Roman Josi och sedan glider laget runt på isen med sin nya maskot som en pokal.
Senare på natten händer ungefär samma sak på Robert’s Western World. Country-bandet som lirar får klart för sig att Manfred är i den svettiga lokalen och får upp honom på scenen för en steel-gitarr-version av ”Who let the dogs out”.
Resultat: 2-3 (OT)

Nashville vidare med 4-2.

• • •

•VEGAS GOLDEN KNIGHTS – EDMONTON OILERS
•Match 1 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Inte helt oväntat fortsätter Vegas att kaxa upp sig mot sina mer anrika NHL-konkurrenter med en påkostad, retsam ”opening show” inför nedsläpp. I den här akten, projicerad på isen, syns Connor McDavid jobba på en bensinmack och använda Edmonton-olja till att fylla på hemmalagets bränsletankar. Samtidigt, på pressläktaren, pågår det redan en kontrovers. Det är självaste Per Bjurman som har fått sin plats snodd – av en oförstående, förvirrad tysk.
– You have to move! Achtung! This is my seat, säger Bjurre och gestikulerar mer och mer frustrerat.
Tysken, Jürgen Dreschler från Frankfurt, visar sig vara utsänd för tv-bolaget ADR:s räkning och ska punktmarkera Leon Draisaitl. Men han har aldrig varit på en NHL-match tidigare och tror att vem som helst kan sätta sig var som helst på pressläktaren – först till kvarn. Till slut lyckas Bjurman, med hjälp av sin gode journalistkollega Scott Burnside, tala Jürgen till rätta och få honom att flytta på sig.
Matchen drar igång och det är två oerhört formstarka, offensivt sprakande lag som gör upp i T-Mobile Arena på The Strip. McDavid, som ju hängde fyra kassar i match 7 mot Calgary några dagar tidigare, inleder målskyttet efter en patenterat explosiv tempoväxling förbi sin motståndare – i det här fallet den annars så skridskoskicklige Vegas-backen Nate Schmidt. Sedan fortsätter målen att trilla in, åt båda håll, efter idel individuella konstnummer. Trots att såväl Robin Lehner som Mikko Koskinen svarar för starka prestationer mellan stolparna står det 4–4 på tavlan med bara några minuter kvar. Då vinner William Karlsson en tekning i offensiv zon, Shea Theodore tar emot pucken och skickar från backposition iväg ett handledsskott på måfå – och i röran framför Koskinen lyckas Jonathan Marchessault styra in 5–4 för Vegas. Resultatet står sig, taket lyfter och på Strippen är det sedan folkfest natten lång.
– Sorry, Per! Jag missade att svara på ditt sms om McDavid för några dagar sedan. Han är sensationellt bra, men vi är också ett sensationellt bra lag, säger Wild Bill när bloggen träffar honom i omklädningsrummet.
Därefter blir det några härliga timmar i Vegas-vimlet för blogg-Bjurre och till och med Jürgen Dreschler visar sig vara en härlig filur, med några sköna storys att bjuda på intill roulette- och crapsborden.
Resultat: 5–4

•Match 2 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Vi snabbspolar till slutet av matchen (som är betydligt mer tajt och målsnål) för i den sista skälvande minuten händer precis ALLT. Edmonton plockar ut målvakten och trycker på som bara den för att kvittera till 1–1. Plötsligt går Robin Lehners klubba av i en tumultartad sekvens framför kassen, men när pucken sedan hamnar nere i hörnet passar Nate Schmidt på att ge bort sin till svenskmålvakten. Connor McDavid upptäcker det, vinner duellen vid sargen och slår direkt in en passning framför mål igen. Där står James Neal helt sopren – eftersom Schmidt släppte sin markering när han räckte över klubban till Lehner – och får iväg ett rappt skott. Neal skriker ”fuck yeah!” och sträcker händerna mot skyn, men tar snabbt ner dem igen. Pucken går INTE i mål, den studsar via knoppen på Lehners utespelarklubba och ner i det andra sarghörnet. Därifrån lyckas Alec Martinez lyfta gummit ut ur zonen och ett öronbedövande ”Leh-ner, Leh-ner” dånar från läktarplats.
Men häng med nu, dramat är långt ifrån över…
Edmonton tar ny sats och dumpar ner pucken i Vegas-änden igen. Först att nå fram är stekhete Robin, som inte kan motstå läget som hastigt dyker upp bakom egen förlängd mållinje, ett läge alla hockeymålvakter drömmer om. Lehner tittar upp, ser att kusten är klar och skickar – med Nate Schmidts klubba – iväg ett så hårt skott han kan, ämnat för att avgöra matchen.
Det är otroligt nära, OTROLIGT nära, men ändå så långt borta.
Skottet smiter precis utanför stolpen och istället blir det avblåst för icing. Spelet återgår till Vegas-zonen och McDavid vinner tekningen bak till Oscar Klefbom, som inte tvekar utan direkt avlossar ett stenhårt slagskott. Via Ryan Nugent-Hopkins rumpa letar sig pucken tillbaka till McDavid – som inte tvekar han heller. Slagskott. Lehner skymd och chanslös. T-Mobile Arena tystnar. Förlängning väntar.
Väl där tar det inte många minuter. Blott 4.09 in i OT smäller Leon Draisaitl in avgörandet och fullbordar gästernas vändning. Jürgen Dreschler jublar så högt att han blir uppläxad av arenans pressvärdar, men har sedan en ny episk afton i det annars mer dämpade myllret på The Strip.
– Ich lieben dich, Per! I love hockey! From now on I will never cover any other sport, slår tysken fast när bloggen ber om en hälsning till läsarna.
Resultat: 2–3 OT

•Match 3
– Riktigt hur bloggen lyckas bevaka samtliga fyra serier som pågår, och ser alla matcher på plats, är otroligt. Men just i år har Sportbladet helt generöst hyrt en privat-jet åt honom, så det fungerar. I den tar vi nu med oss den bortkomne men lycklige Frankfurt-Jürgen från Vegas till Edmonton. Där gör han två snabba iakttagelser:
– Oj, vad långt det är från flygplatsen till stan.
Sannerligen. Man sitter nästan längre i taxi in till stan än på planet från Vegas.
Sedan:
– Här verkar inte alls lika roligt som i Vegas.
Nej, det kan man lugnt säga.
Däremot är Edmonton ett av världens verkliga hockeyfästen och klockan 19.16, när pucken släpps för första mötet i väldiga Rogers Place, lyser det i ögonen på tysken.
– Sån här stämning är det ju inte ens när Eintracht spelar på Commerzbank Arena, flämtar han.
Inte är det heller någonsin någon på den arenan, inte ens Anthony Yeboah, som bjudit på idrottskonst så stor som den Connor McDavid och Leon Draisaitl står för denna kväll. Coach Tippett överraskar genom att matcha dem tillsammans i en nykomponerad kedja med Joakim Nygård och de tackar genom att ställa till med en magisk föreställning. Om det inte varit för att Robin Lehner återigen spelat som vore han besatt av Terry Sawchuks ande hade den trio ensam kunnat fixa tvåsiffrigt. Motståndarna från Nevada-öknen får överhuvudtaget inte låna pucken när kanadicken, tysken och svensken är inne – och därför är de inne nästan hela tiden också. Och inte ens Lehner kan stå emot i längden. Draisaitl fullbordar ett hattrick och Nygård gör det fjärde målet – och McDavid står för samtliga assist.
I omklädningsrummet efteråt har Frankfurt-Jürgen svårt att behärska sig, han försöker ta sig genom den stora kanadensiska mediascrummen runt Draisaitl för att ge honom en kram, men hindras i sista stund av bloggen.
Resultat: 1-4

•Match 4
– ”Vi blir förfördelade av domarna hela tiden. Hur kan Oilers tillåtas ta sig såna friheter. Det är skillnaden, inte de där McDavid och Draisaitl ni tjatar om hela tiden”, gnäller Vegas-coachen DeBoer under presskonferensen dagen innan Game 4. Vissa spelare, som Max Pacioretty och Paul Stastny, framför liknande synpunkter. ”McDavid är överskattad”, försöker exempelvis den senare. Då förstår alla som varit med ett tag: Knights är illa ute. De som börjar klaga, och fokuserar på annat än de egna insatserna, har aldrig en chans i slutspelsserier. Och det vredesutbrott DeBoer får då Frankfurt-Jürgen begär ordet och säger ”Aber, Draisaitl är väl ändå bättre än alla dina spelare?” bara stärker oss i den tesen. Den får sedan en rungande bekräftelse när matchen väl börjar och DeBoer omedelbart slänger in Ryan Reaves mot den gyllene Oilers-trion – och han börjar med att hugga Draisaitl över armarna med såna kraft att tysken slänger klubban och försvinner raka vägen till omklädningsrummet. På pressläktaren reser sig Jürgen med ett ilsket ”Scheisse!” och springer mot hissarna för att göra upp med DeBoer, men stoppas ännu en gånga av bloggen. Stämningen bland hemmafansen är lika upprörd och ölmuggarna haglar över Reaves, som får matchstraff när han skrattande lämnar isen. Dessbättre dröjer det bara några minuter innan Draisaitl kommer tillbaka – och guds egen kedja kan ställa till med ny show. Det spelar ingen roll vad riddarna, med Lehner i spetsen, gör. De går inte att stoppa. Den här gången är det visserligen Ryan Nugent-Hopkins som prickar in första målet, men resten står Neon Leon, McJesus och Nygård för. McDavid gör två och Draisaitl och Nygård varsitt – och samtliga tillkommer efter klapp-klapp-kombinationer så granna att de förefaller koreograferade av en högre makt.
– Jadu bloggen, myser Kleffy Klefbom efteråt, har du sett hockey på den här nivån tidigare? Nej, det har ingen .
Resultat: 0-5.

•Match 5
– Tillbaka i Nevada och T-Mobile Arena lovar Vegas-riddarna heligt och dyrt att de ska vända på steken i serien. ”Det finns inte en chans att vi förlorar mot ett så mycket sämre lag”, säger en alltmer verklighetsfrämmande DeBoer på en ny presskonferens. Som för övrigt slutar med att vår vän från Frankfurt ger Vegas-coachen fingret och sånär blir av med sin ackreditering. Men bloggen lyckas medla och han får stanna kvar. På nåder.
Vegas PR-bossar får dock slutligen nog när Wild Bill Karlsson efter en riktigt fin öppningsforcering från hemmalagets sida faktiskt gör 1-0 – och Jürgen häller en kopp kaffe över den Knights-anställde web-reportern han har vid sin sida på pressläktaren. Då blir han slutligen utslängd. ”Skitsamma”, ropar han åt bloggen, ”vi ses vid crapsborden på Bellagio om några timmar”. Så sker också och då får bloggen berätta att Vegas fortsatte dominera inledningsperioden – utan att kunna hänga några fler mål. Sedan tog Oilers förstakedja över igen, såg till att kvittera i mittperioden och avgjorde hela serien med två snabba i mitten av tredje. ”Gjorde Leon några fler mål”, undrar Jürgen? Jo, det första var det Kleffy som dammade in med ett slagskott från blå, men bägge de två avgörande målen hade tysk avsändare. Då blir Frankfurt-mannen så lycklig att han beställer in fem Cristal-flaskor och ruinerar sig för tid och evighet.
Resultat: 1-3

Edmonton vidare med 4-1.

• • •
And then they were four…
Ja, nu är det bara konferensfinalerna kvar innan vi är framme vid hockeysäsongens enorma höjdpunkt.
I öst möts Philadelphia och Toronto, i väst går Edmonton upp mot Nashville.
Några tips?
Facit kommer framåt nästa helg…

Det fiktiva Stanley Cup-slutspelet 2020 – det som pågår i bloggens parallella universum, befriat från pandemier – börjar varva upp på allvar.
Efter de två inledande omgångarna, som den som missat kan ta del av i föregående inlägg, är det nu dags för Rond 2 i östra konferensen.
Mycket nöje, folks – i brist på annat…

•BOSTON BRUINS – TORONTO MAPLE LEAFS
•Match 1
– ”Det här ska bli roligt. Att slå ut Toronto ur slutspelet har ju blivit en årlig tradition”, skrockar Brad Marchand i en tv-intervju med Pierre McGuire (som förstås påminner om att Brad innan NHL-karriären spelade juniorhockey med bland andra Halifax Mooseheads…) under matchvärmningen. Han är tydligen inte särskilt uppskrämd av det faktum att Leafs vände 0-3-underläge mot Tampa i förstarundan, mer stärkt av egna lagets 4-0-sweep mot Columbus. Det visar sig dock snabbt att den här Leafs-upplagan inte kommer låta sig knuffas runt hur som helst. De håller jämna steg med sin gamla plågoanden genom hela öppningsmatchen i febriga TD Garden – en hård, fysisk men på det hela taget schysst tillställning. Det märks att kombattanterna lämnat inledningsomgången bakom sig och kommit över den där vildögda feber starten på playoff alltid utlöser. De satsar fortfarande maximalt, jo – men på ett mer samlat sätt. Med 2-1-ledning när bara tre minuter återstår av tredje ser Björnarna, anförda av en magnifik Tuuka Rask, ändå ut att ha öppningsduellen i säcken, men just då kommer Auston Matthews ångande på vänsterkanten och får från långt håll plötsligt på en fruktansvärd rökare som Rask knappt hinner reagera på. På ett ögonblick blir det dödstyst i Garden. Till sist är det dock Marchand som får flina igen. I ett powerplay 12.45 in i första förlängningsperioden bökar han sig fram till Andersen, bra han med, och får tag på en retur på nära håll och föser in avgörandet. Då är det inte tyst på Legends Way längre.
”Sa ju det”, skrockar hjälten åt McGuire, ”vi kommer göra som vanligt med dom här”.
Resultat: 3-2 (OT)

•Match 2
– Klockan är 20.16, lokal tid i Boston, när Furman South släpper pucken i match två. Bara åtta sekunder senare störtar William Nylander mot Rask, får en perfekt passning av Matthews – och gör 1-0 för gästerna. Och därmed är tonen satt. Det är Leafs kväll i TD Garden. Fullständigt. De har hittat tillbaka till det vindsnabba, kreativa, lekfulla och samtidigt aggressiva spelet från de bästa matcherna mot Tampa och åker helt enkelt bara ifrån B’s. Det hjälper inte ens att Tuukka fortsätter slita som ett djur i kassen. Morgan Reilly ökar på till 2-0 efter klassisk upprullning i ett powerplay i början av andra och åtta minuter senare gör en fri Lill Nyllet 3-0. Vad säger Doc Emrick då? ”My goodness!”. När de inte fått utdelning sex-sju minuter in i tredje, mest för att de knappt får låna pucken, inser hemmaspelarna att första förlusten i hela slutspelet är ett faktum och ägnar resten av kvällen åt att ”sända budskap” inför matcherna i Big Smoke. Zdeno Chara och Marchand drar båda på sig matchstraff, den förstnämnde för att ha crosscheckat Mitch Marner i ryggen, den sistnämnde för att ha gjort grovt obscena gester med ena handen åt domare Furman.
I en bar i North End som håller öppet betydligt längre än vad de lokala förordningarna i Boston egentligen tillåter får bloggen många timmar senare bjuda 15 journalistkollegor på Boston Lager, enär bloggen råkade vinna game winning goal-lotteriet.
Resultat: 0-4

•Match 3
– Budskapet från tredjeperren i Game 2, tycks inte ha gått fram. För till Leafs-fansen euforiska häpnad – de börjar ana något stort nu, till sin egen förvåning – står deras hjältar för en lika suverän insats i Scotiabank Arena. Bruins har inga vapen mot den unga energin, mot ettrigheten, mot fantasin. Eller mot Lill-Nyllet. Han gör ett av sitt livs matcher, prickar själv in två mål och assisterar till ytterligare två. Boston lyckas lyckas därefter forcera in åtminstone två under sista tio – bägge signerade David Krejci – och slipper bli nollade igen, men det är för lite och för sent.
– Jag håller med. Så här bra har jag aldrig spelat, förvånar Lill-Nyllet genom att slå fast för bloggen i omklädningsrummet efter slutsignalen.
Media har efterfest på The Keg. Den blir sen.
Resultat: 2-4

•Match 4
– Bästa drabbningen hittills i serien. Bruins samlar sig till en monstruös insats och lyckas äntligen komma åt motståndaren efter att ha blivit ordentligt tillplattade två gånger i rad. Med fysik och tyngd och noggrannhet saktar de ner spelet, kloggar igen i mittzonen och släpper inte till tillnärmelsevis lika mycket chanser. Kasperi Kapanen lyckas visserligen göra 1-0 i en kontring när sex minuter återstår av första men David Krejci kvitterar strax därpå. Sen är det ställningskrig – under vilket gästerna håller fortet och släpper till ytterligt lite – resten av ordinarie matchtid. Så ser det ut också under den andäktigt spännande förlängning som följer. Men björnarna glömmer att man måste skapa åtminstone lite framåt också – ”rädslan för att förlora är större än hungern att vinna”, som en förnumstig Ekeliw konstaterar i ett sms till bloggen – och taktiken håller inte i längden. Nio minuter in i OT2 drar Charlie McAvoy på sig en katastrofal utvisning för tripping och i det powerplay som följer avgör John Tavares med ett direktskott från nära håll. Plötsligt har Leafs slagläge och är en seger från konferensfinal – och på gatorna i downtown Toronto utbryter förtida festival.
På The Keg varnar dock Kajsa Kex för att man aldrig kan ska räkna ut
Resultat: 1-2 (OT)

•Match 5
– Kajsa Kex vet vad hon talar om. När de väl har möjligheten sätta in den slutgiltiga stöten och ta sig till Stanley Cup-finalens tröskel får ynglingarna från Ontario-metropol mjukost i knälederna och kan inledningsvis knappt spela alls. Samtidig har B’s bara bestämt sig för att ta sista chansen och under inga omständigheter bli utslagna på hemmaplan. De behöver inte ägna lika mycket kraft åt att bara förstöra den här gången, utan kan föra spelet själva – och börjar på det klassiska Boston-sättet komma i anfallsvåg efter anfallsvåg, den ena tyngre än den andra. Då hjälper det inte att dansken i bortamålet står på huvudet mest hela tiden. David Pastrnak, som Leafs huvudsakligen lyckats neutralisera i serien, gör i just en sådan attack i förstaperren 1-0, i en likadan i andra 2-0 – och innan mittakten är över har han spelat fram Torey Krug i ett powerplay också. ”Pasta is al dente tonight”, skrockar Doc Emrick i kommentatorshytten. Sedan blir det ändå drama i tredje, får då hittar Leafs benen igen igen och lyckas reducera två gånger om, och har superläge att kvittera med en och en halv kvar, men då gör Tuukka en av karriärens benparader och kvällen är räddad. ”Vi har kommit tillbaka från 1-3-underlägen förr. Det ska vi göra nu också”, konstaterar Patrice Bergeron under en rörig presskonferens då representanter från Toronto-media mest tjatar om ett par domslut i andra perioden ingen annan tänkt på.
Resultat: 3-2

•Match 6
– Leafs stora chans. De vet det. Fansen vet det. Bruins vet det. Alla vet det. Om de torskar igen och tvingas till en Game 7 i Boston tar den roligaste playoff-åren på decennier slut i vad som skulle kännas som förtid. Och inte helt oväntat börjar det lite skakigt den här gången också. Matthews & co är, som det heter, tagna av stundens allvar och blir rejält tillbakatryckta tio första. När Jocke Nordström lyckas snärta in 1-0 för gästerna efter knappt elva minuter går ett tydligt kännbart stråk av ångest genom Scotiabank. Men det blir istället en väckarklocka för Leafs. Lill-Nyllet, av alla, ställer sig upp i båset skriker åt hela laget – och sedan vänder matchbilden. De blåvita återerövrar sin spirit från tidigare fajter i serien, får fart på grillorna och kommer i fler och fler blixtrande totalattacker. Kvitteringen, inprickad med en vass handledare av Pierre Engvall, kommer med bara en halvminut kvar av öppningsperioden. Sedan är det bara eskalerande karneval i Toronto. De spelar inte ut sin motståndare, nej. Bruins ger allt och pushar då och då tillbaka – men ju längre machen går, desto mer tar Leafs över. I början av tredje gör Conn Smythe-Nyllet 2-1 efter en fantastisk soloräd när han snurrar damaskerna av Zdeno Chara och till slut, när björnarna i en sista desperat urladdning tagit ut Tuukka fast tre minuter återstår, kan John Tavares dunka in 3-1 i tom kasse – från egen zon. Därmed är det klart. För första gången sedan 2002 är Toronto Maple Leafs klara för konferensfinal.
– Ja, det här är det roligaste jag varit med om. Men vi är långt ifrån klara. Vi har åtta matcher till att vinna, jublar Nyllet i bloggens mikrofon i ett kaotiskt omklädningsrum.
Ute på stan är det sån fest att mediahopen inte har en chans att komma in på The Keg. Vi har efterfest hemma hos Pierre LeBrun istället. Lönta Lindqvist dansar sönder ett bord.
Resultat: 1-3

Toronto vidare med 4-2

•WASHINGTON CAPITALS – PHILADELPHIA FLYERS

•Match 1
– Det talas sällan om rivaliteten mellan Capitals och Flyers. Men den existerar definitivt. Lagen skiljs bara åt av 22 mil längs I-95 och har stångats i en oändlig räcka svavelosande holmgångar genom åren. Och den här serien hinner inte mer än börja förrän den exploderar fullständigt. Första perioden är mer raggar-kravaller på campingen i Rättvik på 70-talet än hockeymatch. Bloggen, som på något förunderligt vis är överallt i årets slutspel och bevakar även den här serien på plats, blir mycket paff i kylan uppe på pressläktaren. Han har i sitt intro meddelat att nu är det omgång 2 och ”precis som mellan Leafs och Bruins blir det mer disciplinerad, tajt hockey nu”. Morsning korsning. Det är bara stök och gurgel och arga uppgörelser hela tiden. Carl Hagelin rycker vid ett tillfälle ut Robert Häggs tandskydd och slänger upp det på läktaren, Claude Giroux gör likadant med TJ Oshies hjälm – och efter 12.51 smäller det på riktigt. Bänkarna rensas och alla slåss med alla – inklusive Samsonov och Hart, de som många på förhand dubbat till seriens superstars, sett till hur sanslöst bra de var i förstarundan. Publiken är i uppror och flera av stammisarna bakom hemmabåset försöker själva ta sig ner på isen, men stoppas av Calle Johansson, som också råkar sitta på samma sektion. ”Det har blivit 1975 igen”, konstaterar en nästan chockad Kenny Albert i NBC-sändningen. När krutröken lagt sig har sex spelare i Caps och fem i Flyers – inklusive superstars som Ovetjkin och Giroux – fått matchstraff. Resten av matchen blir därför bara underlig. Det är så glest i båsen att det knappt går att organisera någon hockeymatch. Men utrymme får de kvarvarande i alla fall och 10.10 i tredje utnyttjar Travis Konecny detta faktum och sveper i en kontring in ett dragskott på Samsonov. Det räcker för att Flyers ska vinna.
– Den här matchen kan man bara glömma. Det var ju parodi. Det börjar om på onsdag, muttrar Bäckis, en av få som inte fick matchstraff, på sitt mest missbelåtna Gävle-mål.
Under inmundigandet av varsin perfekt blandad dry martini på Old Ebbitt Grill ett par timmar senare säger en känd Toronto-journalist som han brukar när han skålar: ”It’s good to be us”.
Resultat: 0-1

•Match 2
– Under de hela två dygn som gått sedan Game 1 har rubrikerna varit svarta och anklagelserna om skandalöst beteende haglat mot de inblandade lagen. Och ledande spelare i bägge ringhörnor kryper till korset och ber om ursäkt. ”Vi var alla övertända, så där får det inte bli igen. Man måste ha mer respekt för sporten”, säger till exempel Jakub Voracek. Därför är det något chockartat att just han inleder andra matchen med att sätta en armbåge i ansiktet på Kuznetsov och får matchstraff igen. Gary Bettman blir inzoomad i sin lyx-loge i Betongbunkern och kokar av vrede, av det illröda anletet att döma. Om det är därför vet ingen, men sedan lugnar det faktiskt ner sig. Det är fortfarande mycket gafflande och knuffande efter de flesta avblåsningar, men uppgörelsen börjar mer och mer likna en hockeymatch. En jämn en. Som Flyers dock skaffar sig övertag i framförallt för att Carter Hart återigen spelar som vore han on a mission from God. När Caps några minuter in i andra får spela fem-mot-tre i nästan två minuter matar Ovetjkin tre bomber mot honom från favoritpositionen i vänstra tekningscirkeln, men Hart nyper samtliga med makalösa plock-reflexer. Och när Tyler Pitlick kommer ut från utvisningsbåset får han ta emot en perfekt passning av Hart och kan helt fri storma upp och sätta ett Jack In The Box-mål. Flyers gör sedan två egna powerplay-mål i samma period innan Bäckis reducerar med en styrning en bit in i tredje. Men sedan är det stopp. Carter spikar igen och Flyers har 2-0-ledning i serien.
I bloggens kommentatorsspår skriver Taddson ett inlägg längre än Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och kommer till sist fram till att livet är för jävligt.
Resultat: 1-3

•Match 3
– Ny målvaktsmatch monumentale – på Broad Street. Men denna söndagseftermiddag är det allra främst Samsonov som lyser som polstjärnan på decemberhimmel. Flyers vispar upp en regelrätt storm av attacker i början och utmanar honom gång på gång – men han tar allt lätt, likt Keanu Reeves när han parerar revolverkulorna i slutet av första ”The Matrix” . Mycket riktigt utbrister Kenny Albert ”He’s the one” efter en särskilt sjuk plock-räddning. Hart fortsätter blända med sin storhet han också, men i en två-mot-en-situation i slutet av första lyckas Ovetjkin till sist damma in ett direktskott på honom. Sedan fortsätter Flyers pumpa mot Samsonov och vad säger man? Trägen vinner, right? I början av tredje får Provorov på en mäktiga slägga från blå och Nolan Patrick – som äntligen blivit kvitt sina hälsoproblem och kunnat göra comeback – skymmer den ryske guden så grundligt att pucken letar sig in vid stolproten. Matchen slutar med ännu en domarkontrovers. Tre och en halv minut återstår när Lars Eller ger Caps ledning, men Flyers-lägret menar att han sparkar in pucken. Medvetet. Efter lång granskning väljer dock ”Toronto” att godkänna målet och matchen är avgjord. Ölmuggar, program, snusdosor och till och med ett par mobiltelefoner haglar in på isen – och på sin presskonferens efteråt är Badtofflan Vigneault återigen okaraktäristiskt ursinnig. ”Någon i ligans ledarskikt vill oss illa”, säger han och tar av sig en sko (!) och slänger i väggen.
Taddson lyckas klämma in en ljudfil i kommentatorsspåret i vilken han sjunger ryska nationalsången och Viberg på Svenska Fans DM:ar bloggen och hotar med att säga upp bekantskapen om jag inte går in i Caps rum och ”skallar den fuskande dansken”.
Resultat: 2-1

•Match 4
– Nu börjar den här serien hetta till på allvar. Men på rätt sätt. Kaoset från den inledande matchen har ersatts av Big Boy superhockey – som förblir målsnål enkom för att två unga giganter i respektive kasse bestämt sig för att det ska vara så. I detta fjärde fältslag – under vilket det smäller nåt helvetiskt hela tiden, utan att någon mer än undantagsvis begår regelbrott – står det fortfarande 0-0 efter två perioder och bägge superstjärnorna har stoppat 40 skott vardera. Men en bit in i tredje står Sean Couturier för en så läcker framspelning att Kapten Giroux kan lägga pucken i praktiskt taget tom kasse. Då regnar det in skor på isen, för Flyers-fansen har tagit Badtofflans uppträdande efter förra matchen som en uppmaning och tagit med sig skor till hallen att vifta med . En ny gimmick är helt enkelt född i Wells Fargo Center. Fem minuter senare är det Carter Harts tur att, mot alla odds, få sin nolla spräckt. å är det Tom Wilson som får tag i en sällsynt retur i stök precis vid kassen och trycker in 1-1. Till slut följer sudden-thriller, men den tar slut fort. När Dimitri Orlov dräller med pucken på egen blå hugger Konecny direkt, kommer fri, lyckas finta ner Kung Samsonov på isen och lättar upp pucken i nättaket. Under TV-pucksfirandet som följer tar Giroux upp en av de inslängda skorna och åker och kastar in den i Capitals tomma bås. Rubriken på philly.com några timmar senare lyder ”Now, we’re waiting for the other shoe to drop”. På Twitter ändrar Niclas Viberg sin profilbild till en promenadsko och Taddson rapporterats ha slängt en sten genom rutan på Bergqvist skor i Norrköping.
Resultat: 1-2 (OT)

•Match 5
– Det ska mycket till för att den breda allmänheten i USA ska bry sig om hockey. Visst, i städer där de lokala lagen går långt i playoff och närmar sig Stanley Cup-finalen kan det latenta intresset blossa upp i verklig feber, men i resten av landet förblir det där med puck och klubba mest en kuriositet. Denna femte dust mellan Capitals och Flyers i Chinatown i Washington DC blir dock, under den aktuella torsdagskvällens gång, en angelägenhet för nästan hela landet. Och det beror på de två målvakterna. Carter Hart och Ilia Samsonov bjuder på en av de de mest oerhörda målvaktsduellerna i NHL-historien. Att bägge håller nollan under ordinarie matchtid, och då stoppar 47 respektive 44 skott, är en sak. Det bara fortsätter i förlängningen. Och fortsätter. Och fortsätter. Efter ytterligare tre perioder står det fortfarande 0-0 – trots att utespelarna i bägge lagen kramar ur sig allt och tidvis spelar grandios hockey. Det bara går inte att göra mål på fantomerna som vaktar burarna. Och under dramats gång sprids ryktet alltså över hela nationen, så människor överallt till slut sitter förhäxade vid tv-apparter och laptops mitt i natten. ”Let me tell you, säger Joe Micheletti till Kenny Albert precis innan fjärde OT-perioden ska börja, ”vi ser historia skrivas i natt. Det här är oerhört”. Ingen invänder. Men till slut är det över. Till slut – när alla på isen är så utmattade att de knappt kan ta sig till båsen efter 30-sekundersbyten – kommer avgörandet. Svenske Flyers-backen Robert Hägg vispar nästan uppgivet iväg ett skott från blålinjen och på något sätt studsar den i några Washington-ben och letar sig in bakom stackars Samsonov. I Washington trodde de att de varit med om grymma förluster förr men den här tar priset. Flyers, å sin sida, trodde att de upplevt glädje förr, men de hade inte en aning förrän 02.23 denna natt…
– Fast jag orkar knappt vara glad. Jag vill bara sova, säger hjälten Hägg mellan pizza-tuggorna när bloggen efter många om och men får ett eget snack med honom framåt småtimmarna.
Taddson meddelar för övrigt i ett kort sms att han sagt upp sitt Plus-abonnemang och aldrig mer ska se en hockeymatch.
Resultat: 0-1 (OT)

Philadelphia vidare med 4-1.
• • •
Well, well…där fick fantasin flöda ett tag.
Och nu har vi alltså en tämligen överraskande konferensfinal mellan Philadelphia och Toronto att vänta på,.
Först ska vi dock ta oss genom andrarundan i väst också, där Dallas går upp mot Dallas och Vegas mot Edmonton.
Upplösningen kommer om några dygn – med Ondskan Ekeliw som gäst-referent igen.

Det fiktiva Stanley Cup-slutspelet 2020 fortsätter härmed i NHL-bloggen.
Nu bränner vi av förstarundan i västra konferensen – med ingen mindre än Ondskan Ekeliw som gäst-referent i serien mellan Colorado och Dallas.
Gör som senast:
Följ match för match istället för att omedelbart kolla vem som går vidare.
Då blir det mer spännande och vi behöver alla lite spänning mitt i den här monotonin.

•ST. LOUIS BLUES – NASHVILLE PREDATORS
Match 1: 1-3
– ”Det här var ett wake up-call för oss”, säger lätt tagne Blues-coachen Craig Berube efter regerande mästarnas högst oväntade öppningsförlust. Predators har varit egenartat svajiga hela säsongen och säkrade sin slutspelsstatus först i slutomgångarna. Men precis likadant var det ju 2017 och då försatte de hela sin fantastiska hemstad i en glödande hockeyfeber som inte tog slut förrän de förlorade Game 6 i final. Och de ser, till Berubes uppenbara oro, ute lite på samma sätt den här gången. Medan hans mannar, klara sedan länge, har svårt att frambringa rätt sorts intensitet spelar utmanarna från Music City med den energi och hunger man bara kan ha när man redan varit inne i playoff-hetta i ett tag. Särskilt het är JOFA-kedjan. Filip Forsberg, Viktor Arvidsson och Ryan Johansen står alla för 1+2.
– Jo, svarar ”Hackspetten från Kusmark” kärnfullt när bloggen säger att det här ju började bra.

Match 2: 4-2
– Allsången till Laura Brannigans ”Gloria” ekar ännu en gång i Enterprise Center i The Lou, för den här gången sjuder desto mer glöd i mästarnas bröstkorgar. Det är ju ett kollektivt kännetecken: Vad som än händer studsar bluesmännen tillbaka nästa gång. Det är framförallt den klassiska fjärdekedjan med Oskar Sundqvist, Alex Steen och Ivan Barbashev som sätter tonen med några blytunga byten i första perioden, då ”Sunken” också trycker in en retur – och sedan hänger resten av laget på. Ändå ser Berube lite bekymrad ut även under kvällens presskonferens. Han har uppenbarligen sett något som oroar. Preds kommer inte till på samma sätt i det täta St. Louis-zonen den här gången, men de har fortfarande ett ”go” i sina attacker som inte bådar gott för Missouris hjältar.
– Fast det är mer att att vi inte riktigt är där vi ska vara ännu, trots att vi vann ikväll. Det finns saker att jobba på, säger ”Sunken” till Sportbladet.

Match 3: 0-3
– Hela säsongen har det knorrats om att stämningen varit lite avslagen i vanligtvis vådligt röjiga Bridgestone Arena. No more. Redan innan första nedsläpp svänger det lika hårt som på Tootsies på andra sidan Broadway – och i takt med att kvällen går, desto mer besinningslöst drag blir det. För Predators gör sin bästa match på säsongen, flyger fram över isen och ger inte den frustrerade motståndaren någonting. Inte minst Filip Forsberg har varvat upp rejält. Han stänker in två mål med rungande direktskott och har bud på mer. Men framförallt ser Pekka Rinne plötsligt tio år yngre ut. Han behöver i och för sig inte göra så mycket de två första perioderna, men sista femton i tredje tycker frustrerade mästare på ordentligt – och den finländske bjässen stoppar allt.
– Världens bäste målvakt. Det har jag sagt länge, säger Flipper till Sportbladet.

Match 4: 2-3 (OT)
– Inledningsvis ser det ut att bli som vanligt när Blues fått stryk matchen innan. De växer plötsligt till sig och blir en storlek större och tar under ett påfallande fysiskt och aggressivt framträdande i inledningsperioden ledningen med 2-0. Men Preds vägrar vika ner sig. De svarar med samma mynt och de två sista perioderna blir stökiga. Bland annat hamnar Mattias Ekholm och Jacob De La Rose i ett svavelosande slagsmål. ”Din jävel”, hör man ända upp på pressläktaren att Rosen skriker på svenska. Hemmalaget skär sig också genom det täta mästarförsvaret alltmer effektivt och skapar fler och fler chanser på Jordan Binnington. Till slut får de utdelning också. Filip reducerar i slutet av andra och i ett powerplay i mitten av tredje kvitterar Roman Josi med ett dundrande slagskott från blå. Trycket i Bridgestone när förlängning såsmåningom tar vid kan inte beskrivas som annat än overkligt – för det råkar vara lördagkväll i Nashville. Och 13.36 fullkomligen exploderar hela hallen, för då lyckas Calle Järnkrok, i numerärt underläge, sno pucken av Alex Pietrangelo på blålinjen. Sen stormar han iväg i kontring och snärtar in avgörandet på Binningtons klubbhandssida.
– Tja, jo, det var ju kul, säger Gästriken, rätt kärnfull han med, till Sportbladet.
Det bästa med att matchen slutar såpass tidigt är att alla hinner ute på Broadway innan alla honky tonks stänger och the Saturday Night blir vild.

Match 5: 2-3
– ”Det här är ju hela säsongens största skräll”, skriker Peter Sibner, känd som The CEO of Everything, när slutsignalen går i Enterprise Center. För då står det klart. Regerande mästarna, helt sensationellt, är utslagna efter fem matcher i första omgången. I den femte och sista gör de allt som står i deras makt för att sakta ner och tackla sönder motståndare. Men det går inte. Predators är för inspirerade. För hungriga. För förvissade, helt plötligt, om att de är bäst. Två gånger kommer Blues tillbaka från underlägen, sedan bland andra Vladimir Tarasenko, som mycket överraskande gör comeback efter att ha missat praktiskt taget hela säsongen, piskat in en puck på Pekka. Men när Filip, en av första omgångens stora kungar, gör 3-2 fem och en halv minut före slutet är det finito. Ryan O’ Reilly & co tömmer det sista de har i bränsletankarna, men kommer aldrig riktigt nära en ny kvittering.
– Otroligt kul. Nu känns det som vad som helst kan hända, vi kan gå hur långt som helst, jublar hjälten från Åkerö när vi träffar honom efter kramkalas monumentale på isen.
”Det bästa”, myser CEO i taxin till Hair of The Dog några timmar senare, ”är att vi kommer få fler tillfällen att hänga på Martin’s BBQ”.

Nashville vidare med 4-1.

•VEGAS GOLDEN KNIGHTS – WINNIPEG JETS
Match 1: 5-2
– Golden Knights avslutade grundserien i en regelrätt ”surge”. De var bäst av alla och tappade bara enstaka poäng från tolfte mars – och nu fortsätter de bara på samma sätt i nöjespalatset T-Mobile Arena. Jets, som krånglade sig in på festen i sista stund, gör visserligen första målet – signerat Patrik Laine – men är på det hela taget chanslösa. Explosiva, otäckt snabba riddare bara rullar över dem i räd efter räd och om inte Hellebuyck slitit som ett djur hade det lätt kunnat bli tvåsiffrigt. Max Pacioretty gör två mål och Wild Bill Karlsson, Reilly Smith och Shea Theodore varsitt.
– Schysst start. Men vi vet sen ifjol att vad som helst kan säga, säger Märstas finest när vi träffar honom i det glada omklädningsrummet efteråt.
Bloggen spelar senare under natten craps med Varpu på Bellagio och vinner sju tusen dollar.

Match 2: 6-1
– Mer av samma vara. Det är utklassning från start till mål. ”My goodness, this is a true Vegas show”, ropar Doc Emrick när Mark Stone gör två mål inom loppet av 40 sekunder i andra perioden. Och han har rätt. Knights spelar i princip hockey på samma sätt som Cirque du Soleil förför sina åskådare på kasino-komplexen vägg i vägg. Man sitter mest och gapar. Det är glitter och flärd och sånt som inte ska kunna hända händer ändå. Gästerna från kanadensiska prärien tappar av lättförklarliga skäl humöret och börjar under andra halvan av matchen mest ägna sig åt dumheter. Bland annat ”gör” Blake Wheeler en Alfie och skjuter ett slagskott mot Pacioretty efter avblåsning. Det får han betala för i nästa byte, då Pete DeBoer slänger in Ryan Reaves…
– Jag tyckte Ryan behövde lite mer istid, ljuger DeBoer efteråt.
Bloggen spelar senare under natten craps med Varpu på Bellagio och förlorar åtta tusen dollar.

Match 3: 4-0
– Under traditionell whiteout hemma i Bell MTS Place ska Jets få revansch och med sina passionerade fans i ryggen svarar de absolut för en betydligt anständigare insats än under de förnedrande överkörningarna på Strippen. ”My goodness, Jets are ready to play tonight”, ryar Doc Emrick efter några frustande byten. Men olyckligtvis har Robin Lehner – som vid det här laget konkurrerat ut Marc-Andre Fleury och är folkhjälte – bestämt sig för att göra en av karriärens monstermatcher och visar sig vara lika omöjlig att forcera som Fort Knox. Det spelar ingen roll vad Laine och Scheifele och Connor och de andra gör. Han stoppar 46 skott och håller en knäckande nolla. Göteborgarens lagkamrater intar en mer avvaktande bortaplansattityd än under de två första uppvisningarna men kommer med jämna mellanrum i sylvassa kontringar. Just i ett sådant läge gör Wild Bill ett mål – precis som Alex Tuch. Sedan sitter två i tom kasse i slutet
– Jag har bra gubbar framför mig, hälsar Lehner i ett sms till Sportbladet.

Match 4: 3-1
– Sweep! Och ja, det är Lehner som knäcker Jets igen. De mobiliserar allt de har och i början av andra lyckas gamle Vegas-bekantingen Cody Eakin faktiskt styra in en puck på den svenske Conn Smythe-målisen, men då har Wild Bill redan hängt två i första och när Paul Stastny omedelbart replikerar med ett 3-1-mål går luften ur hemmaspelarna. Resten av matchen är en egendomlig transportsträcka och redan i mitten av tredje har tre fjärdedelar av fansen lämnat arenan.
– Ja, det blir ju inte mer perfekt än så här. Nu ska det bli kul att se om vi får möta Flames eller Oilers. Men det spelar ingen roll vilket lag det blir, vi känner att vi kan slå alla, säger tvåmålsskytten Karlsson till Sportbladet på telefon från Winnipeg.
Den serien, mellan Edmonton och Calgary, kommer dock att pågå ytterligare ett tag…

Vegas vidare med 4-0

•COLORADO AVALANCHE – DALLAS STARS
Gäst-referent: Jonathan ”Ondskan” Ekeliw
Match 1: 0–2
– Nähä. Tji fick vi – och Colorado. Den här matchserien börjar inte som de flesta (utom Dallas) har tänkt sig. Unga, fräscha Stanley Cup-aspiranten Avalanche sätter visserligen ett hejdlöst tempo direkt, de dundrar fram som en lavin i Klippiga bergen, men får ingen utdelning. Nere vid Big Ben Bishops kasse tar det stopp. Stars-keepern har helt uppenbart bestämt sig för att vara så där omutlig som nästan bara han kan vara (så länge ljumskarna håller…). I stället, vid ställningen 12–2 i skott, får Dallas ett powerplay och plötsligt ger Joe Pavelskis dyra, kritiserade kontrakt avkastning, när han på gammalt patenterat manér styr in 1–0 för gästerna. Och då får Texas-stjärnorna matchen dit de vill. De stänger igen mittzonen, frustrerar hemmalaget och avgör till slut i tom kasse – John Klingberg från egen zon.
– Jag fick feeling, säger Burger till bloggen.
– Det är så här vi måste spela mot Colorado, självförtroendet växte ju längre matchen led.

Match 2: 4–2
– Revansch! Det sitter i och för sig hårt inne, men Colorado lyckas hålla undan och vinna en match som de till stora delar dominerar. Nathan MacKinnon är en gigant, Cale Makar glänser med explosiva raider – och Gabriel Landeskog hörs och syns och bråkar med var och varannan Dallas-spelare (inte minst Jamie Benn). Med 38 sekunder kvar sätter Joonas Donskoi 4–2 i öppen bur och efter det blir det riktigt grinigt. När spelet sätts igång riktar Corey Perry en ful, högst medveten armbåge mot Mikko Rantanen, varpå kapten Landeskog får nog. Han kastar handskarna direkt och Perry har ingen chans att svara, utan får bara försöka parera smällarna. Hela Pepsi Center står upp, matchserien tänder till på allvar!
– Vi är det klart bättre laget, de försöker med massa skit för att störa oss, säger Gabe the Babe till bloggen och herr Bjurman får nästan agera terapeut för att lugna Landeskog.

Match 3: 1–3
– Första drabbningen i Big D och det ser ut som i matchseriens första rond igen. Dallas är kompakta och tråkar ut Avs, som inte hittar ett sätt att lösa upp Stars effektiva mittzonsgegga. Bäst på isen: Miro Heiskanen. Plötsligt är inte Makar den unge back det talas mest om, utan Stars finländske skridskovirtuos är både hur stabil som helst bakåt och en dynamisk kreatör i offensiven. Han ligger bakom alla tre mål – och får Jarkko att tappa fattningen i bloggens kommentarsfält.
”Voi Luoja! AIVAN USKOMATONTA! Nicklas Lidström, släng dig i väggen”, skriver han bland annat.
Så många inlägg att Bjurre för en stund överväger att blocka karln.
Corey Perry? Han är blocka… avstängd resten av serien. Armbågen gav sex matcher.

Match 4: 2–3 OT
– Det är nästan synd om Colorado i den här matchen, för Avs ÄR det bättre laget och deras individuella shownummer förtjänar ett bättre öde. Hela slutspelets snyggaste anfall avslutar i alla fall Samuel Girard med att pricka in pucken i krysset, efter att MacKinnon – via väggspel med Rantanen – för en gångs skull lyckats snurra upp HELA det ramstarka Dallas-försvaret på läktaren. Men vad gör det? Bara 23 sekunder senare är det kvitterat, när ett Esa Lindell-skott studsar på två Colorado-backars ben och in i kassen…
Det blir till slut förlängning i matchen och där, drygt halvvägs in i den första OT-perioden, utnyttjar Tyler Seguin ett hafsigt Avalanche-byte och avgör med ett rappt, oannonserat skott i Philipp Grubauers gubbhörn.

Match 5: 3–2
– Nu är det kniven mot strupen för Colorado och Gabriel Landeskogs sms-utspel till bloggen efter match 4 har skapat rubriker i hela USA: ”Jag garanterar, vi kommer att vända det här!”
Och vilken match det blir. Efter en mållös förstaperiod tar Dallas ledningen med 2–0 i andra (Jarkko är nära att blockas igen, Heiskanen en av målskyttarna) och hela serien känns stängd. Men ett mirakel sker i den tredje perioden, där Avalanche inom loppet av de avslutande sju minuterna först reducerar, sedan kvitterar – och med sekunder kvar fullbordar vändningen i ett kokande, euforiskt Pepsi Center. Stor matchhjälte: Gabriel Landeskog, Älvsjös egen Mark Messier.
– Jag har ju redan sagt det, Bjurre, vi kommer att vinna den här matchserien, 110 procent, slår han fast när bloggen ringer upp.

Match 6: 1–5
– Och där är det över. Det blir inte mycket till spänning i match 6. Alexander Radulov sätter ledningspucken direkt bakom Pavel Francouz (som tog över i Colorado-buren inför match 5) och därefter känns matchbilden igen från så många av de tidigare drabbningarna. Dallas stänger ner Avalanche och slutresultatet rinner iväg, eftersom gästerna chansar med att ta ut målvakten både en och två gånger i ren desperation.
Efteråt går det inte längre, Bjurman MÅSTE blocka Jarkko (han har totalt skrivit 216 inlägg under natten, de flesta på finska, och bland annat jämfört Miro Heiskanen med Iron Man, Usain Bolt och Albert Einstein).
Undertecknad, Ondskan Ekeliw alltså, skickar ett sms till herr Biff på morgonkvisten: ”Jag trodde det inte inför den här matchserien, men inför säsongen tippade jag ju faktiskt att Dallas vinner Stanley Cup…”

Dallas vidare med 4–2 i matcher

EDMONTON OILERS – CALGARY FLAMES
•Match 1: 4-3
– I decennier har västra Kanada – ja, hela hockeyvärlden– väntat på ett Battle of Alberta i slutspelet. Och denna aprilkväll 2020 – i ett parallellt universum utan pandemier – får vi äntligen se upplagor av Oilers och Flames, så taggade att det ryker ur öronen på spelarna redan under uppvärmningen, gå upp i en första rond i Rogers Place i downtown Edmonton. Och den blir precis så kaotisk och oförglömlig som alla drömt om. Alla inblandade är löjligt övertända och tar sig an varje byte som om själva livet hängde på det. Det smäller och dånar och händer häpnadsväckande saker hela tiden. Connor McDavid gör två osannolika mål i sina snabbaste Formel 1-räder någonsin, Oscar Klefbom slåss med Rasmus Andersson och Milan Lucic är vid ett tillfälle i andra perioden på väg att klättra upp på läktaren för att göra upp med en Oilers-supporter som kastat en korv (!) på honom. Samtidigt är matchen ruskigt spännande. När fem minuter återstår står det 3-3 och en förhäxad omvärld börjar bespetsa sig på sudden death-drama. Men vid klockslaget 15.23 vinner Leon Draisaitl en tekning i offensiv zon, får iväg pucken till Yamamoto på högerkanten och han smäller in ett direktskott på en oförberedd David Rittich. Duellen är därmed avgjord.
– Tjena, detta var gött. Så här ska slutspelshockey se ut, säger ”Kleffy” på sin mest sjungande värmländska innan Sportbladet ens hunnit presentera sig under efterföljande telefonsamtal.

•Match 2: 5-2
– Temperaturen skruvas osannolikt nog upp ytterligare. Första perioden spelas knappt någon hockey alls. Alla bara slåss och stökar och skäller och utsätter varandra för övergrepp. Lucic sträcker vid i ett särskilt våldsamt gurgel ut tungan och är millimetrar från ”göra” en Brad Marchand på Leon Draisaitl. Och som back in the day händer till och med detta: Zack Kassian får i ett handgemäng av Matthew Tkachuks tröja – och stampar på klubbmärket. All galenskap kostar dock Flames mest. De får Lucic – märkligt nog inte avstängd efter korv-incidenten i Game 1 – och Mark Giordano och Erik Gustafsson skickade av isen för matchstraff, medan Oilers bara förlorar tröjstampare Kassian. Därför kan hemmalaget under andra halvan av matchen ta över helt och går enkelt loss till 5-2. McDavid gör två nya nya mål och Värmland-Oscar smäller in en satan till slägga i ett powerplay.
– Lite stål har man ju kvar i armarna, skrockar han i mobilen efteråt.

•Match 3: 2-3 (OT)
– ”Nu vänder det här”, säger Elias Lindholm på telefon till bloggen när klockan passerat 04.00 i New York. Det har då gått ganska precis en timmes sedan han 12.57 in i andra förlängningsperioden avgjorde tredje Slaget om Alberta i ett två-mot-en-rush med Sean Monahan – och fick gamla Saddledome att explodera. Dessförinnan har det varit en fruktansvärt tät och fysisk och jämn, men inte fullt lika galen, match. Enda verkliga kalabaliken utbryter när Leon Draisaitl råkar rappa Rittich över armarna och får på truten av Flames-keepern, varmed Mike Smith kommer älgande ända från andra änden av isen för målvaktsslagsmål. Och givetvis: Kassian behöver bara komma ut från båset för att hela Saddledome ska förenas i öronbedövande burop. Att han trampade på klubbmärket kommer ingen i oljemetropolen någonsin glömma.

•Match 4: 3-6
– Det verkar som att ”Lindy” hade rätt. Flames tar här över serien, känns det som. De fokuserar helt på att spela hockey, istället för att skyttegravskrig, och gör en kanonmatch på fiendemark. Johnny Gaudreau, som varit osynlig under de tidigare saloon-slagsmålen till matcher, är fullständigt fantastisk och fullbordar ett hattrick när han sätter 5-3 i mitten av tredje. Därefter iscensätter Oilers en sanslös push för att försöka komma ikapp och McDavid är fler gånger ytterligt nära att reducera, men Rittich spelar vansinnigt inspirerat och till slut lyckas Mikael Backlund sätta sexan i tom kasse. Efteråt utbryter jätteslagsmål på isen, alla är inne och vevar, men Flames har utjämnat serien.


•Match 5: 1-4
– Som det står i bloggen när krutröken lagt sig: Ojvoj. Oilers är nere på knä. För femte holmgången går i samma tecken som den fjärde. Flames är helt enkelt bättre laget på isen och vinner tredje raka – i Edmonton. Den här gången är det Elias Lindholm det slår gnistor om han, han står för två av målen och har assist på de övriga två, inprickade av Gaudreau respektive Rasmus Andersson. Oilers uppskattar inte alls att bli utspelade på hemmais och hemfaller åt allsköns dumheter under andra och tredje perioden. Bland annat sätter Kassian sin sista potatis genom att svinga klubban som ett baseboll-trä i nacken på Tkachuk. Han får såklart matchstraff och redan samma kväll bryter en ursinnig Gary Bettman mot protokollet och förklarar att Kassian spelat färdigt för säsongen.
I en telefonintervju med Sportbladet efteråt vill Lindy Lindholm inte uttala sig i ämnet.
– Säger jag vad jag tycker om Kassian kan jag också bli avstängd, heter det.

•Match 6: 5-4 (OT)
– Flames är bara några sekunder, och ett sumpat friläge, från nästa omgång. De leder med 4-3 när mindre än 25 sekunder återstår, men efter att ha tagit ut Koskinen – som nu ersatt Smith – lyckas Draisaitl kvittera med en briljant styrning. Sedan börjar förlängningen med att Andrew Mangiapane sticker iväg i friläge, fintar bort Koskinen – och på något sätt lyckas skjuta utanför. Och istället: I den kontring som följer finner sig plötsligt Adam Larsson, av alla, fri framför Rittich och föser in avgörande 5-4.
När Sportbladet efter åtta påringningar till slut når den Skellefteå-bördige hjälten bjuder han på braskande rubriker.
– Jo, det var väl kul att sätta den i det läget, säger han.

•Match 7: 5-1
– I Edmonton har de sett Gretzky och Messier och Kurri och Coffey – och fått fira fler Stanley Cup än de flesta firar födelsedagar (lätt överdrift men ändå). De är således inte så lättimponerade. Kvällen när Connor McDavid vinner The Battle of Alberta 2020 går dock till historien som det kanske mest remarkabla den vindpinade cowboy-staden någonsin sett. För det är vad som händer. Superstjärnan står för karriärens mest sanslösa insats, gör själv fyra makalösa mål och står för framspelningen till det det femte, inprickat av ingen mindre än Kleffy. ”En av de mest imponerande individuella insatserna i hela hockeyhistorien”, hävdar bloggen, som aldrig rest så mycket under en första playoff-omgång, i en direktrapport från Edmonton. I ett sms till William Karlsson senare under natten får Wild Bill Karlsson frågan hur det känns att få möta McDavid i nästa runda. Han svarar inte.

Edmonton vidare med 4-3

• • •
Hoppas den fiktionen gav nånting mitt i all tristess.
Vad det lider återkommer vi med nästa omgång.
Ni vet vad vi har att vänta där:

•Boston – Toronto
•Washington – Philadelphia

•Dallas – Nashville
•Vegas – Edmonton

Några tips på hur det kommer gå?
• • •
Avslutningsvis vill jag bara säga att det var med outsäglig sorg jag mottog beskedet att det förbannade viruset tagit Adam Alsing.
Han var en vän till den här bloggen, deltog några gånger i Stora Finaltipset och ville alltid gaffla hockey de gånger vi sågs – främst om hur mycket bättre Färjestad är än Leksand.
Må han vila i frid – och må hans familj på något sätt helas och finna tröst i vetskapen om hur älskad han var.

Kort uppdatering:
Första omgången i västra konferensen pågår för fullt, facit kommer inom kort…

OK, nu tar vi och kavlar upp skjortärmarna och grottar ner oss i Stanley Cup-slutspelet 2020.
Jotack, jag vet. Det har ställts in – eller skjutits upp, som det heter tills vidare.
Men om den värld vi i levde i för en dryg månad sedan fortfarande funnits hade vårbalen rasat för fullt just nu, så jag tänkte…låt oss fantisera om vad som skulle hänt och hur skulle det slutat.
För enkelhetens skull utgår jag från den grundserietabell vi hade när allting tvärnitade – sorry New York, här blev det ingen fest alls – och spelar, med fantasins hjälp, genom hela skådespelet.
Vi börjar med första omgången i östra konferensen. Försök att följa match för match istället för att kolla utgången i varje serie direkt…

•BOSTON BRUINS – COLUMBUS
Match 1: 4-1
– Elvis håller Blue Jackets kvar i matchen i första perioden, men Bruins, som hela säsongen spelat med bibehållen intensitet från fjolårets final och nu petar i ytterligare en växel, är skoningslösa i anfallsvåg efter anfallsvåg och till slut orkar den 25-årige letten inte stå emot. Brad Marchand pangar in två mål och Torey Krug svarar för tre assist.
– En nyttig lektion för oss. Vi var inte alls redo. Det kommer vi vara nästa gång, säger Columbus-coachen John Tortorella efteråt.

Match 2: 3-0
– Och för all del, Ohios hjältar är bättre i match två. För spelet mer och skapar fler chanser. Men det hjälper inte för Tuukka Rask spikar igen helt. Samtliga Bruins mål görs av David Pastrnak.
Han är samtidigt en av få som inte drar på sig en enda utvisning. Stämningen mellan lagen har snabb blivit usel.
– De är svåra att inte hata, säger en oväntat frank Jocke Nordström till Sportbladet.

Match 3: 4-2
– Det börjar bra för Jackets i första matchen i kokande Nationwide Arena när Emil Bemström smackar in ett direktskott redan efter två och en halv minut. Men glädjen varar inte länge. Bruins bara fortsätter pumpa och sätter fyra raka mål, signerade Marchand, Bergeron, Chara och Anton Blidh. Bemström gör ett till mål i slutet, men Jackets är nere i brygga.
– Under har hänt förr. Vi ger aldrig upp, morrar Tortorella utan att låta särskilt övertygande.

Match 4: 7-1
– En blowout. Jackets har inget kvar i bränsletankarna och blir helt överkörda i säsongens sista match. Pastrnak fullbordar nytt hattrick och även Pär Lindholm krigar in en puck. Tuukka är på väg att hålla nollan, men Hästpolo-Gustav Nyquist lyckas få in ett tröstmål i mitten av tredje.
– Jag visste att vi hade en bra chans, men aldrig i livet trodde jag vi skulle svepa Columbus, säger Tuukka – med två u, två k och inga returer.

Boston vidare med 4-0

•WASHINGTON – CAROLINA
Match 1: 2-4
– Skräll direkt. Capitals verkar inte alls ha ställt om till slutspelsattityd och gör en riktig skräpmatch mot ett lag de har har revansch att utkräva på sedan förra året. De är långsamma och ofokuserade och lätta att spela mot. Som Pittsburgh ifjol, ungefär.
– Det här gick lättare än väntat, säger Carolinas tvåmålskytt Sebastian Aho.

Match 2: 5-3
– Mycket bättre insats av favoriterna från huvudstaden. De är bestämda, aggressiva och kvicka i vändningarna.
– Ja, vi tog ett rejält snack här inne efter första matchen. Det hjälpte, säger Nicklas Bäckström när Sportbladet träffar honom i omklädningsrummet i Capital One Arena.
Han bidrar själv med ett mål och två assist, bägge till mål signerade radarpartnern Alex Ovetjkin, som var helt osynlig i Game 1 men nu verkligen ser ut att ha varvat igång.
Däremot svajar Braden Holtby i kassen för andra gången i rad. Det spekuleras vilt om att han kommer ersättas av Ilia Samsonov i Raleigh.

Match 3: 3-2 (OT)
– Fantastisk match i helt vilda PNC Arena, med grisen Hamilton på plats på tailgate-party på parkeringen utanför och allt. ”Det här hör till det häftigaste jag varit med om”, står det i NHL-bloggen i första periodpausen. Precis som förra året. Alla ger precis allt i varje blixtrande byte och spänningen är oerhörd. Först i början av tredje övertidsperioden lyckas Warren Foegele styra in den avgörande pucken på Samsonov, som mycket riktigt tagit över i Caps-kassen. Tidernas fest i North Carolina utbryter. Två timmar efter det oerhörda slutet, mitt i natten, dansar tusentals fortfarande på den där parkeringen och Sportbladets utsände fastnar med bilen och kommer inte till Marriott downtown förrän vid 04.00.

Match 4: 3-4 (OT)
– En likadan urladdning i partycentralen PNC igen. Båda lagen spelar oerhört bra hockey och de är oerhört svåra att skilja åt. Styrkeförhållandena är helt jämna. Knallhårt satsar de i det fysiska spelet också, men uppträder samtidigt disciplinerat. Ingen vill hamna i numerärt underläge, det visar sig hela tiden vara förödande. Återigen blir det övertidsdrama, men den här gången pågår det bara i femton minuter innan Carl Hagelin – som alltid som bäst den här tiden på året – sliter sig loss i ett friläge och lyckas få in pucken mellan benen på Petr Mrazek.
– Jag älskar slutspelshockey, det är det bästa som finns, säger Geparden från Nykvarn till Sportbladet.

Match 5: 4-1
– Tillbaka i DC gör Caps sin bästa slutspelsmatch sedan 2018. De når maximal kapacitet i alla moment och om Ovetjkin slår det veritabla gnistor. Han gör hattrick. Även Samsonov är lysande och Braden Holtbys slutspel verkar vara över. Dougie Hamilton lyckas äntligen göra comeback för Hurricanes i den här matchen efter sin svåra knäskada, men det går inget vidare. Han får matchstraff för en spearing på Tom Wilson. Nedanför pressläktaren i Capital One Arena är det en sur tant som, helt i enlighet med gamla traditioner, blänger surt på Sportbladets utsände.

Match 6: 2-0
– Samsonov! Han avslutar serien åt Capitals på egen hand, stoppar 57 skott och håller en nolla det kommer talas om i decennier. Hans lagkamrater är tillbakatryckta av ett ursinnigt Carolina nästan hela matchen, men kontrar in två mål i exakt rätt läge. Ena gången är det Lars Eller precis efter en penalty kill i slutet av andra perioden, nästa gång ”Bäckis” när drygt fyra minuter återstår.
– Om det är skönaste målet jag gjort? Svårt att säga men absolut, säger han till Sportbladets utsände efteråt.

Washington vidare med 4-2

•PHILADELPHIA – PITTSBURGH
Match1: 2-1
– Det tar en period. Sedan har en av ligans mest infekterade rivaliteter blossat upp igen. Det är krig på isen – och så hätsk stämning på läktaren i Wells Fargo att Kenny Albert i kommentatorsbåset ropar ”oh boy, call the cops”. Riktigt frejdig, ivrig första-omgången-hockey utbryter mellan varven också. Det är öppet och vilt, men bägge målvakterna, Carter Hart respektive Tristan Jarry, briljerar så när klockan tickar mot slutet står det fortfarande 1-1. Då händer det. Direkt efter en tekning i offensiv får Travis Konecny pucken på bladet och avgör med en sylvass handledare upp i nättaket. Decibeltalen i Well Fargo-jublet är så höga att det knakar i läktarfundamenten.
– Den roligaste match jag spelat, säger Robert Hägg till Sportbladet efteråt.

Match 2: 4-0
– Matchen då Carter Hart en gång för alla visar att han är världsmålvakt . Pingvinerna kommer ut som arga gorillor och attackerar så ursinnigt att det borde stå 0-3 efter tio minuter. Men den unge hemma-keepern har plötsligt förvandlats Dominik Hasek och går bara inte att göra mål på. ”Den där räddningen…jag torkar mig i pannan med servett”, säger Albert efter en särskilt omöjlig insats på ett Sidney Crosby-skott från nära håll i mittperioden. Jarry är desto mindre vass. När Flyers väl får låna pucken gör de retligt enkla mål. Kapten Giroux sätter två, Konecny ytterligare ett och Matt Niskanen får in en märklig strumprullare i början av tredje. På Twitter blir Niclas Viberg på Svenska Fans blockad av 70 Penguins-fans.

Match 3: 2-3
– Kaos. Vilda västern. Det är slagsmål och tjafs och fula övergrepp hela tiden. Till och med tränarna, Badtofflan Vigneault och Mike Sullivan håller på att ryka ihop. ”Det värsta jag sett”, försäkrar Albert i den tidiga NBC-sändningen när Kevin Hayes crosscheckar Malkin rakt i ansiktet. Hockeymässigt är det en konstig match med underliga mål – och och tveksamma domarinsatser. Särskilt det avgörande mål Bengan Hörnqvist 14.34 in i tredje perioden gör genom att, som det ser ut, slå pucken ur Harts plockhandske väcker enorma reaktioner i Flyers-lägret. ”Ett rättsövergrepp”, menar Badtofflan till och med att det är på sin presskonferensen i PPG Paints Arena.
– Äh, pucken var lös, säger ”Bengan” till Sportbladet.
Viberg blockar själv återstående Penguins-fans som finns kvar i flödet.

Match 4: 1-2 (OT)
– ”Efter urspårningen i förrgår kan vad som helst hända ikväll”, tror omvärlden. Men som så ofta sådana gånger blir uppföljaren betydligt lugnare. Båda lagen har uppenbarligen bestämt sig för att uppträda mer disciplinerat, och kanske rent av blivit beordrade av ligan/NBC. Istället utkämpas en ypperlig, tajt slutspelsmatch. Tempot är ursinnigt och utrymmet för spelarna samtidig minimerat till ingenting. Under första övertidsperioden bränner Giroux två frilägen och i början av andra lyckas ”Bengan” Hörnqvist få tag i en retur precis vid målgården och blir hjälte igen.
– Nu är det serie igen, allt är öppet, säger han till Sportbladet.
När den intervjun publiceras skickar Viberg ett DM om att han säger upp bekantskapen om jag intervjuar fler Penguins-spelare.

Match 5: 5-0
– En Conn Smythe-insats av Carter Hart igen. Han radar upp spektakulära tv-räddningar, stoppar 40 skott och håller sin andra, sensationella nolla i serien. Och hans gudomliga spel smittar av sig på hela laget. Flyers knockar pingvinerna med speed och fysik och kreativitet. Redan i början av tredje sätter Konecny 4-0, med sitt andra för kvällen, och därmed är matchen avgjord. Resten av kvällen blir stökig och bråkig. Inte mindre än sju Penguins-spelare, inklusive kapten Crosby, drar på sig matchstraff för stök och bråk och osportsligt uppträdande.
– Inte vår största stund. Men vi kommer tillbaka. Jag törs nästan garantera att vi vinner nästa match, säger coach Sullivan lite skrällartat under sin presskonferens.

Match 6: 3-2 (OT)
– Man ska dock inte lova för mycket. Penguins bjuder för all del upp enormt bra i en av de bästa hockeymatcher som spelats senaste decenniet. Att sitta i PPG Paints och titta på känns som att vara med när historia skrivs. Det händer något oförglömligt nästan hela tiden – och energin i hallen, ja i hela Pittsburgh, är elektrisk. Alla mål som görs är klassiker – och de som inte görs nästan lika klassiska, för de förhindras av målvakter on a mission from God. Upplösningen ska vi bara inte tala om. Kanonchans följer på kanonchans genom hela förlängningen, åt bägge håll. Men Hart och Jarry fortsätter excellera. Först 18.19 in i andra övertidsperioden, när alla som tittar är fullständigt utpumpade och murvlarna på pressläktarna för länge sedan snörat av sig slipsarna och kavlat upp skjortärmarna, tar det slut. Gamla radarparet Giroux och Voracek kommer loss mot Kris Letang och i exakt rätt läge får ”G” över pucken till Voracek, som pangar in ett av de mest klassiska målen i Flyers i historia i nättaket.

Philadelphia vidare med 4-2

•TAMPA – TORONTO
Match 1: 6-1
– ”Ojvoj, i år blir det annorlunda”, jublar Ondskan Ekeliw i ett sms till bloggen framåt småtimmarna. Han har då fått se sina tampaiter fullkomligt mosa ett tamt Toronto, vars stora profiler på förhand talat om hur inspirerande att få möta någon annan än Boston i första omgången men tycks ha glömt att man måste kämpa ändå. Victor Hedman står för ett mål – en bomb från blålinjen – och två assist.
– Det är alltid roligt att bidra offensivt, säger han till Sportbladet.

Match 2: 6-1
– Samma match igen – i princip. Med samma resultat, lugubert nog. Bolts spelar drömhockey och får Leafs unga stjärnor att se helt hjälplösa ut. Nikita Kucherov har stor show och pangar in fyra mål på stackars Frederik Andersen. Toronto-media rasar och beskyller alla från dansken själv till Brendan Shanahan och Kyle Dubas för att ha förstört ännu en vår i Big Smoke. ”Det här är det bästa Leafs-laget på många, många decennier. Men vi kommer aldrig få se det vinna stora matcher. Det är skandal”, menar till exempel Steve Simmons i Toronto Sun. Victor Hedman smaskar in ännu en puck från blålinjen.
– Det är alltid roligt att bidra offensivt, säger han till Sportbladet.

Match 3: 1-0 (OT)
– Nu börjar det bli synd om Leafs. De gör äntligen en match värdig en contender. Alla de unga stjärnorna spelar lysande – och Andersen tar revansch med en monstruös prestation i kassen. Men det hjälper inte. För på andra sidan isen är Vasilevskij ännu bättre och släpper inte en jävel över bron. Auston Matthews tror vid åtminstone tre tillfällen att han lyckats överlista honom med sitt giftiga skott. Men nä. Det blir inga mål alls – förrän Ondrej Palat i mitten av första förlängningsperioden lyckas krossa hela Torontos hjärta med ett underligt skott från ingen vinkel alls. Leafs är alltså nere på knä och ser ut att kunna bli svepta.
– Jo, nu ser det bra ut. Men den fjärde matchen är alltid svårast att vinna, filosoferar Victor Hedman när Sportbladet pratar med honom efteråt.

Match 4: 2-4
– Den gamla klyschan visar sig dock ha täckning. När de ska sätta in det dödande slaget blir Bolts darriga och tappar skärpan. Leafs spelar å sin sida som att de inget har att förlora, vilket de ju inte har heller – och det ger resultat. Matthew och Lill-Nyllet gör två mål vardera och alla fyra är så granna att Toronto Sun stoppar pressarna. Olyckligt nog för Tampa tappar Kucherov återigen humöret, tacklar Morgan Reilly fult i ryggen och blir, ska det inom ett dygn visa sig, avstängd två matcher.
”Jaja”, sms:ar Ekeliw till bloggen, ”lite surt. Men jag hade ju inte räknat med sweep”.

Match 5: 1-2 (OT)
– Två dagar senare börjar mer oro och frustration anas i sms:en från Örby. För trots att det är dukat för fest i Amalie Arena lyckas Hedman & co inte skaka av sig ett Toronto som fått vittring i Game 5 heller. Det är för all del nära. När bara 40 sekunder återstår av ordinarie matchtid lyckas Stamkos, i spel sex mot fem, till sist överlista den nu helt fenomenale Andersen och kvittera till 1-1. Då känns det som att det är upplagt för västra Floridas hjältar. Men icke. Förlängningen hinner bara pågå i en och en halv minut. Sedan flyger Lill-Nyllet förbi Kevin Shattenkirk på högerkanten, skär in mot mål – och avgör med en pärla mellan benen på ”Vasy”.
– Vasaru? Skönaste målet jag gjort? Jo, ja, kanske, säger hjälten, inte fostrad i att leverera rubriker, till Sportbladet.
Festen i tikibaren blir lång och tusentals Leafs-fans ser till att hålla alla i centrala Tampa vakna.

Match 6: 5-2
– Den största matchen sedan Air Canada Center/Scotiabank Arena byggdes. Känns det som i alla fall. Stämningen är elektrisk – både i hallen och bland de enorma skaror som samlats utanför för att följa dramat på storbildsskärmar. Och otroligt nog: Leafs levererar. De samlar sig till Auston Matthews-erans mest grandiosa bragd och utjämnar serien mot ett alltmer trängt Tampa. Över arton sidor i Toronto Sun dagen efter febras det om Andersens gudomliga plockräddningar, om Mitch Marners två konstmål, om att Rasmus Sandin plötsligt ser ut som Paul Coffey och att det inte varit så spännande i stan Dave Keons dagar.
På Örby-fronten är det nu helt tyst

Match 7: 3-4 (OT)
– Det snudd på ofattbara händer. Som blott femte lag i historien lyckas Maple Leafs komma tillbaka från 0-3-underläge i en slutspelsserie och vinna. Fast först efter ett helt infernaliskt drama. Bolts tar ledningen med 2-0, bland annat sedan Victor Hedman återigen sett till att bidra offensivt. Men gästerna från Kanada – med ett så månghövdat supporterfölje på läktarna att Phil Esposito i protest lämnar radiohytten och vägrar referera matchen – kommer tillbaka och utjämnar. Stamkos ger Tampa ny ledning i slutet av andra, men redan ett par minuter in i tredje kvitterar John Tavares på nytt. Sedan har båda lagen oerhörda chanser att avgöra men misslyckas. Så det blir förlängning. Och 6.22 in i OT2 ser Rasmus Sandin till att säkra sin status som evig Toronto-ikon genom att ta några skär framåt och svepa in avgörande 4-3 med ett dragskott som Vasilevskij aldrig ser. ”Det här är det största jag någonsin upplevt”, slår Toronto Sun-Simmons fast i en femspaltsrubrik i en extraupplaga samma natt.
I tikibaren är det senare under natten sådant tryck att det tar en halvtimme att beställa en bucket med Bud Light. Under tiden försöker bloggen ringa en kompis i Örby. Han får inget svar.

Toronto vidare med 4-3

• • • 
Jaha, vad tyckte vi om det där då?
Nån som hade behållning av detta drömspel?
I så fall kommer förstarundan i västra konferensen om några dagar – och sedan fortsätter vi tills vi har en Stanley Cup-mästare…