Vad skulle du köa i två timmar för? En konsert med din favoritartist? Ett nytt designersamarbete med H&M? Nya iPhonen? Biljetter till Champions League-finalen? En bild med Zlatan?
I Chinatown ringlar sig nu en konstant timmarslång kö till Londons nya söttrend bubbelvåffelwrap. Inte övertygad än? Kolla här då:
Kanske värt det. När jag bodde i Hongkong var bubbelvåfflan en av favoriterna bland de lokala snacksen och jag förstår att Londonborna blivit tokiga i denna kaloribomb sedan butiken slog ner på 24 Wardour Street. Men ändå. Två timmar av ditt liv – för att få betala för något du ska äta?
Kanske får man komma ihåg att även om smakupplevelsen varar i någon kvart så kommer Instagrambilden att dra in likes under ett bra tag. Glass- sås- och våffeldelikatesserna är helt klart fotogeniska.
Men jag nöjer mig med en vanlig glass och väntar på min hoppaköinbjudan – eller på att denna trend ska lägga sig något.
Alla nya stjärnskott på Londons ganska skrala takterrasshimmel är välkomna. Speciellt när de ser lika läckra ut som bar-restaurangen Aviary som ligger ovanför Montcalm Hotel på Shoreditchs Finsbury Square.
Köket uppe på taket serverar brittisk gastropubmat; burgare, stekar och ett gäng kreativa förrätter – att avnjuta tillsammans med en cocktail eller öl en varm Londondag.
Låter kanon, eller hur? Problemet är att Londonborna blir tokiga så fort en ny takterrass öppnar. Därför måste man boka bord i god tid – och vara beredd på att stångas med soltörstande britter däruppe på taket. Speciellt om man kommer efter 17 på eftermiddagen. Är det svårt att få plats på Londons hetaste terrasstillskott så kan ni alltid prova några av de andra alternativen i området; Boundary (annan hotellbar), Red Lion (avslappnat öl- och pizzahak) eller Golden Bee (färgglad takterrass med cocktails och dj:s).
Vintern rasat ut bland våra fjällar och Londonvåren är som vanligt en kavalkad av grymma event. Vi må befinna oss långt från både Uppsala och Lund men det går ändå att festa till det den 30 april – speciellt om du är sugen på majbål i form av margaritas.
London Margarita Rumble på Valborgsmässoafton kommer att bli en tequilastinn tillställning när 15 barer och restauranger poppar upp i Shoreditch för att göra upp om titeln Londons bästa margarita.
Lägg till DJs, ett klassiskt mariachiband, tacos av stjärnkocken James Cochran och ett gäng andra event – och det kan bli en mexikansk valborg av rang.
För £35 (ca 397 kr) får man dricka hur många margaritas man vill i två timmar på popupeventet på The Yard Shoreditch. Sedan kan festen fortsätta på grannbaren Queen of Hoxtons takterass – eller på närliggande Pizza East för den som vill köra en ”dubbel margarita” (japp, det är en grej, enligt gruppen Far & Son).
Jag var först lite bitter över att min kompis ville mötas upp på York and Albany i Camden. Hon hade fått välja pub och hade blivit rekommenderad detta Gordon Ramsay-ställe som egentligen inte på många sätt längre liknar en pub. Stora fönster, mycket ljus, hårda stolar, dukade bord, cocktails – och en matmeny i flera prisklasser över vad en söndagslunch på en pub bör kosta. Helt onödigt, tyckte jag, tills jag fått smaka maten – som också var ljusår från vanlig pubmat.
Jag valde en fish and chips för £18 – som ett sista försök att ge denna ofta överskattade brittiska nationalrätt en chans – och fick den bästa tallrik pommes och friterad fisk jag smakat.
Tre nycklar till att arge kocken lyckats med sina fish & chips:
Frityren var mycket lättare än normalt och fisken av högsta kvalitet – inte någonting Ramsay behövde gömma i ett tjockt lager av fett.
Tartar-såsen är så viktig. På många ställen serverar de inte ens den till fish & chips. Den är majonäsbaserad och består i Storbritannien ofta av kapris, saltgurka, citron och dill. Här var den helt perfekt.
Ärtröran brukar ofta vara torr och smaklös. Här hade tv-kocken blandat in lök bland de mosade ärtorna och äntligen blev det lika smakrikt som färgstarkt.
Vill man inte lägga motsvarande 200 kronor på fisk och pommes, men ändå få en riktig brittisk fish & chips-upplevelse i London så rekommenderar jag någon av de klassiska Poppie’s-restaurangerna som finns i Camden och Shoreditch.
I dag slår Harry Potter-världen Warner Bros Studio Tours upp portarna för sitt senaste tillskott – den förbjudna skogen.
Ännu en anledning att besöka inspelningsplatsen för en av världens största filmserier. Bland de enorma träden, med en diameter på uppemot fyra meter, får besökare som vågar nu själva vandra in bland hippogriffer, acrumantulaspindlar och andra djur. Hagrids kostym ska även finnas utställd.
En annan grej som ska bli spännande att se dem genomföra i praktiken är att besökare själva ska kunna reglera vädret i den mörka skogen – på samma sätt som de gjort under filminspelningarna. Förhoppningsvis sker det under kontrollerade former, så att ingen får sig en oväntad kalldusch.
Skogen är inkluderad i biljetten, som ni köper här. All nödvändig info om hur ni maxar er Harry Potter-resa till London – från transport till boende, guidade turer och inspelningsplatser – har jag samlat i en unik Harry Potter-guide till London som finns att ladda ner på denna länk.
Jag har äntligen hittat en ny favoritcocktailbar i London. Cahoots i Soho handlar inte bara om grymma drinkar, bra musik och fantastisk service – utan om ett besök i Londons tunnelbana på 1940-talet.
Efter flera misslyckade försök att droppa in när jag varit i Soho så bestämde vi oss för att boka tid en vecka i förväg. Det måste man nästan göra. Kön av hoppfulla spontanbesökare är alltid alldeles för lång. Och efter en veckas planering blir det extra spännande att kliva ner i ”tunnelbanan”.
Hela baren är inredd med gamla tunnelbanekartor, affischer och andra souvenirer från ett av världens äldsta t-banesystem. Men eftersom stilen är 40-tal så finns det flera inslag av de skyddsrum som anordnades i Londons underjord under kriget. Vi fick plats i ett litet eget bås med klart bunkertema – där väggarna kantades av gamla konservburkar.
Och kolla in drinkarna! Fem plus i både fantasi, presentation och smak. Kolla bara in gindrinken i ett mynta- och lavendeldekorerat krus.
Min favorit var kanske Vera Lynn, drinken som döpts – och serverats i en avbild av – den gamla brittiska nationalklenoden som underhöll soldaterna under kriget. Gin, ingefära, äpple, päron, lime och fläder hade kanske inte gjort mig till en duglig krigare, men gjorde helt klart susen nere i skyddsrummet.
Servicen var kanon. Tre-fyra servitörer turades om att titta till oss, fylla på vatten och se till att allt var okej. Besöket var flera universum från dagen innan, då vi besvikna lämnat Sohos superöverskattade Piano Bar. Jag skulle kunna dra en jättelång rant om varför allt på pianobaren var underkänt, men vi kan väl nöja oss med att säga att service, musik, marknadsföringsärlighet och alla andra områden var eminenta Cahoots raka motsats.
Gott nytt kinesiskt år! I helgen firades tuppens år enligt traditionen in på Londons gator – men under februari ut fortsätter firandet med en lyktfestival i Chiswick.
Man fick ta sig en bra bit väst – till parken Chiswick House and Gardens – men väl där väntade en lysande färgglad vandring som kändes väldigt nödvändig i detta vintermörker.
Årets tema är sidenvägen, och har inslag av resa och av flera olika länder längs med vägen.
Det var jättemysigt att vandra mellan dessa jättelyktor. Men jag rekommenderar alla som skulle vilja gå dit att ha på sig ett extra lager. De säljer ”glögg” (mulled wine) och andra varma drycker, men det hjälpte bara marginellt att hålla kroppstemperaturen okej.
Helt klart den gulligaste lampan: Pandan med sin boll uppe i bambuträdet.
Förutom lyktor så har festivalen ett litet torg med en isrink, en bar, en kinesisk souvenirbutik, marshmallowsgrillning och en massa olika matalternativ. Se bara till att ha ordentligt med kläder på om det kommer att vara en kall natt, så att ni kan stanna och uppleva denna mörka mysvandring till fullo. Det hade inte vi…
I helgen drog Nordic Matters igång på Southbank Centre. Det är ett evenemang med nordisk kultur som kommer att inta jättekulturcentret under hela året. Det ska bli jättespännande att se vilka delar av de nordiska länderna som visas upp – och vad britterna tycker om det. Klart var i alla fall att arrangörerna på pressträffen i fredags var ganska lyriska över vad vi nordbor har att komma med.
– De nordiska länderna har länge stått i framkant vad gäller sociala förändringar, från att kämpa för ungas rättigheter till miljöfrågor och jämställdhet, säger Jude Kelly, centrets artistic director.
Ungas rättigheter, miljöfrågor och jämställdhet är också festivalens tre huvudteman.
Även om det kanske inte känns helt rätt att besöka en nordisk festival när man är i London så finns det flera anledningar till att besöka Southbank Centre i år.
Det ligger fint vid Themsen, där man ändå ofta hamnar (speciellt när det blir varmare och man kan sitta på centrets uteservering.
Festivalen har en massa spännande barnaktiviteter.
Och som vår kulturminister Alice Bah Kuhnke under invigningen snodde micken för att påpeka innan hon tvingades rusa iväg till ett annat evenemang: Det kommer vara så mycket mer än bara Mumin och Pippi så även vi nordbor kommer att kunna se nya saker.
– Vi kommer att ge ljus åt nordisk kultur i en kontext som också är ny för oss, sa kulturministern och nämnde finska metalcellokvartetten Apocalyptica som ett av många spännande inslag.
Förutom just Apocalyptica vill jag gärna se Jose Gonzales och stråkorkestern The String Theory den 24 januari, samt besöka ”Äventyr i muminland” som varar till den 23 april.
Programmet väntas fyllas på under året, ha stenkoll på vad som gäller på denna länk.
Lördagskväll i London och en väninnas födelsedag. Då ses man oftast på en bar. I organiserade, men sällsynta fall, först på en restaurang innan man går vidare. Vi valde – att låsa in oss själva i små källarrum – med en timme på oss att bryta oss ut.
Londons utbrytarspel har varit heta en längre tid men det var först i helgen jag själv fick chansen att testa mina Houdinikvalitéer. De visade sig fullt dugliga.
Escape Rooms vid London Bridge har två olika utbrytarrum – Egypteninspirerade ”Faraos kammare” och ”Rum 33” som utspelar sig i ett Kinarum på British Museum. Konceptet är samma för båda: Gruppen har en timme på sig att hitta ledtrådar, lösa olika pussel och gåtor, och på så sätt ta sig ut.
Jag hamnade i Rum 33 (och fick en anledning att för andra gången ha på mig den skjorta som jag köpte i Kina 2012) där målet var att bryta sig in i British Museum och stjäla en vas – som enligt historien sedan skulle föras tillbaka till Kinas kejsare 1675 via en tidsmaskin. Det började med att vi fick ta oss in genom laserstrålar – varje berörd stråle kostade oss 20 sekunder – och sedan lösa en massa olika tankenötter. Men när klockan stod på 55.18 (vi slog Egyptengruppen med någon minut!) kunde vi med vasen i händerna vandra ut och förevigas på deras ”Wall of fame”.
Kör man fast kan man få tre officiella ledtrådar från arrangörerna (som följer utbrytarförsöket i övervakningskamerorna) via en walkie talkie. Vi använde oss av två även om det tog emot – man ville ju egentligen ha klarat sig ut helt på egen hand.
Alla var peppade på att återvända för att prova det andra rummet och är man i London med en grupp på tre personer eller fler så rekommenderar jag verkligen att prova på ett av stadens många utbrytarställen. Men skippa puben innan – här gällde det verkligen att ha hjärnan med sig.
Klockan är 06:30 på morgonen en onsdag i december. Trafiken har dragit igång. I mörkret drar sig trötta Londonbor mot jobbet och funderar kanske lite på om allt är värt det. Bo i världens coolaste stad alltså – till priset av att slita övertidstimmar på kontoret, betala 145 pund i månaden för att ha råd att spendera två timmar av sin lediga tid i packade tunnelbanevagnar mellan jobbet och ens lilla nergångna rum i zon tre, ljusår från Mayfairs Londondrömmar, som kostar större delen av lönen.
Samtidigt väller ett tusental Londonbor in i en rejvklubb på Oval Space i östra London. De är klädda i en massa färger och glitter. Innan klockan 07 har dansgolvet fyllts och DJ:n ser till att ingen står stilla. Det är första gången jag besöker Morning Gloryville – ett nyktert morgonrejv som startade i London redan 2011 och har spridit sig till 23 städer världen över.
Istället för alkohol så serverar baren olika nyttiga smoothies, te, kaffe och frukostbröd. Baren är också helt fri från det inslag av stirrande dudes som man ofta tvingas ta sig igenom för att beställa på andra liknande tillställningar. Istället är alla härligt medvetna, leende – och superglada. Jag och fotograf Peter, som är där för att göra ett reportage (läs här!), kunde utan problem röra oss rakt igenom dansgolvet utan att stöta in i någon – vilket varit en omöjlighet på något annat dansgolv i världen.
Bankmän, advokater, frilansande grafiska formgivare, unga föräldrar, medelålders gamla rejvare, studenter och en massa andra sorters människor utklädda till enhörningar, Aladdin, en avokado eller vad som helst, trängs på dansgolvet och älskar det. Sedan borstar de av sig glittret, tar på sig kostymen och går till jobbet.
Vid niotiden börjar de riktiga kontorsråttorna att försvinna och när eventet stänger ner, vid 10:30, är det mest egenföretagare och föräldralediga kvar.
Jag är ingen dansare, så jag kommer förmodligen inte att komma tillbaka till Morning Gloryville (även om de även erbjuder yoga och några andra fysiska aktiviteter). Men även jag kan se vilken fantastisk energi och känsla av samhörighet besökarna fylls av, efter att ha krigat sig upp i ottan iklädda sina färgglada utstyrslar för att få dansa. De må också vara kontorsråttor som jobbar 60-timmarsveckor, trängs på tunnelbanan och betalar överpris för ett litet rum långt bort från centrum. Men de har förstått att det är events som Morning Gloryville som gör allting värt att bo i London.
Skånske Petter Larsson, 25, har bott i London i tre år. Han älskar mixen av musik, mode, mat och märkliga människor. Utöver journalistjobb så bedriver han en ändlös jakt på nya områden, trender och barer.