Dan Holmberg är inte ensam. Han är bara en av många som drabbats av den rådande tysthetskulturen inom polisen. Av de långt över hundra poliser vi talat med i den här granskningen är det bara ett mycket litet antal som vågat framföra sin kritik öppet av rädsla för repressalier. Och nyligen kritiserade JK rikspolischefen Bengt Svensson sedan han i ett mejl gett en åthutning åt östgötapolisen Thomas Agnevik efter att han uttalat sig kritiskt i media.

Maria Knutsson är beteendvetare och lärare på polishögskolan och jobbar med att utbilda nya poliser i att våga säga ifrån när något är fel. Hon känner väl igen de svårigheter som kan möta den som framför kritiska synpunkter.
– Det stämmer med mina erfarenheter. Sedan betyder inte det allt man säger inte tas emot av cheferna. Utan det är först när man säger något obekvämt som man kan bli utsatt för repressalier

Vad är det som upplevs som obekvämt?

– Att man påtalar tillfällen när någon far illa eller när man till exempel fuskar med statistik. Anledningen till att de inte vill att det ska komma ut är eftersom det strider mot den uppgift polisen har att utföra och att det riskerar att skada anseendet.

 

Vad beror det på att det ser ut så här?
– Jag tror bland annat att det har med varumärkestänkandet att göra. Polisorganisationen har de senaste åren lagt ner mycket kraft på att skapa en positiv bild av verksamheten. Den som vill sälja en vara vill inte att varans brister ska komma ut. Problemet är att polisen inte är en vara utan en myndighet som av samhället har utrustats med stora maktbefogenheter, Man behöver inte sälja sig själv. En sådan verksamhet behöver istället granskas, och några av de viktigaste granskarna finns inom den egna organisationen

 

Vilka är det som uttrycker kritik och därmed råkar illa ut?

– Det är ofta de mest hängivna medarbetarna. De vill utföra ett bra och meningsfullt arbete och blir frustrerade när de ser brister i verksamheten. När deras chefer utsätter dem för ogillande istället för uppskattning ger man samtidigt alla andra medarbetare ett budskap om att det är bättre att bita ihop och vara tyst.

 

Hur jobbar ni med de här frågorna på skolan?

–  Vi arbetar med det här att våga stå på sig när det handlar om att människor kränks eller att viktiga värden hotas. Ett exempel är ett seminarium där man diskuterar vilket ansvar man har när en kollega missbrukar sina befogenheter,

 

Fortbildar ni även färdiga poliser i den här typen av frågor?

– Nej, det är inte efterfrågat. Det har inte kommit in någon sådan beställning. Vi utbildar blivande poliser i att värna om viktiga grundläggande värden, till exempel rättssäkerhet, sanning och människovärde. och att försvara dessa även om det innebär att kritisera den egna organisationen. Det är en demokratifråga. Om de inte vågar berätta det här får inte medborgare veta vad som händer. Förutom vid skandaler.

För den som vill läsa vidare om kulturen inom polisen har Maria Knutssons kollega Patrik Thunholm skrivit om hur polisens chefstillsättningar bidrar till tysthetskulturen. Läs hans inlägg på Newsmill här:
Svensk polis befordrar ja-sägare