Han blev den första britten att vinna Champions League efter att ha raderat självaste Zinedine Zidane i finalen.
Ändå är det som tränare han är på väg att göra sig ett riktigt stort namn.
Det här är berättelsen om Premier Leagues fotbollsprofessor.
Om skotten som lärde sig att vinna tack vare gatufotbollen i Glasgow, som tog så mycket intryck av Jürgen Kohler och Matthias Sammer i Dortmund att han senare kallades ”tysken” i Celtic, som värmde upp med dagliga biljardmatcher mot Henke Larsson – och som är på väg att genomföra ett mirakel med Norwich City.
– Han är inte i Mourinhos klass, men han har samma förmåga. När han pratar så lyssnar man, säger förre lagkamraten Magnus Hedman.

Tänk dig att du tar över ett lag som ligger sist i League One. 878 dagar senare, knappt 2,5 år, har du fört laget från den engelska tredjedivisionen till en placering på övre halvan i Premier League.
Det ska egentligen inte vara möjligt. Det är egentligen inte möjligt.
Paul Lambert, 42, har gjort det. Efter gårdagens 2-1-seger borta mot West Bromwich ligger Norwich på en sensationell niondeplats, bara fem poäng efter höstens överraskning Newcastle.
– Jag är rätt säker att alla trodde att vi skulle vara under strecket vid den här tiden, säger han.
Nykomlingar som överraskar i Premier League är inget unikt. Bara senaste åren har vi charmats av Hull City, Burnley och Blackpool.
Det som imponerar i Paul Lamberts fall är sättet han gjort det på.
Norwich ägs av Delia Smith, Englands ”Mat-Tina”. Delia Smith är tät men rätt fattig i jämförelse med andra klubbägare.
När Norwich har genomfört resan genom divisionerna har de haft småpengar att spendera. Laget består i stort av samma spelare som vann League One för två år sedan.
Duktige målvakten John Ruddy hämtades från Motherwell. Vänsterbacken Marc Tierney, som övertygade stort i höstas, var för inte så länge sedan en modest League One-spelare. Detsamma gäller Anthony Pilkington, David Fox och Elliott Bennett. Mittfältaren Bradley Johnson hämtades gratis från Leeds. Han har nämnts i engelska landslagssnacket.
Anfallaren Grant Holt, som värvades av Bryan Gunn sommaren 2009 från Shrewsbury, är bästa exemplet. Han kom från en tung säsong i Nottingham där han endast gjorde tre mål på 32 matcher. Under Paul Lambert har han formligen exploderat. I League One dunkade han in 24 mål. Förra säsongen blev det 21 fullträffar. I Premier League har han gjort sju mål – och nått kultstatus tack vare sin bulldozer-stil.
Inför uppflyttningen i Premier League förstärkte Norwich med sju spelare för totalt £9m. Den dyraste var anfallaren Steve Morison från Millwall, en löpstark 28-åring som för tre år sedan spelade i femtedivisionen. Morison kostade £2,8m.
Just nu spelar han som en stjärna. I går gjorde han segermålet, hans åttonde fullträff i ligan.
Policyn var att värva brittiskt. Istället för att leta fynd runt om i världen letade Paul Lambert och assistenten Ian Culverhouse prisvärda alternativ i lägre divisioner i England.
– Vi ville ha spelare som vill uppåt. Problemet är att många är pengaorienterade. Jag ville inte ha in spelare som bara ville åt pengarna. Jag ville ha folk som var hungriga som vill lyckas.
Att detta hopplock dessutom nått framgångarna genom att spela en attraktiv fotboll gör det hela än mer anmärkningsvärt. Swansea har fått smeknamnet ”Swanselona” för sin passningsfotboll. Norwich har vunnit många hjärtan för sin ”never-say-die”-attityd.
– Jag gillar tanken på att spela på det rätta sättet, men det är inte bra om du inte vinner. Fin fotboll kommer inte att greja kontraktet, säger Lambert.
Bakom hela verket står en 42-årig skotte som, om någon, är förtjänt av att nämnas i samma andetag som det där återkommande epitetet som förr eller senare slängs fram: ”Den nye Alex Ferguson”.

Ni som följer de lägre divisionerna i England känner till Paul Lamberts ofattbara resa med Norwich.
Hur han tog över ett lag i kris i augusti 2009, ett lag som just förlorat med 1-7 hemma mot Colchester – med Paul Lambert som tränare – i premiären i League One.
Hur Paul Lambert några dagar senare lämnade serieledaren Colchester för att ta över Norwich, som då låg sist i ligan.
Hur Lambert samma säsong förde Norwich från botten till avancemang till Championship.
Hur han förra säsongen ledde laget rakt igenom andraligan och säkrade uppflyttning till Premier League.
Paul Lambert är på väg att skriva nya kapitel i sin tränarsaga. Hyllningarna kommer från alla håll. Fansen kallar honom ”den bästa värvningen klubben gjort”. Försvararen Russell Martin berättade i våras att ”spelarna skulle göra allt för sin manager”.
Det där får mig att dra paralleller till José Mourinho. Han har lyckats med konsten att skapa ”band” till spelarna i alla klubbar han varit; han får en kram av en gråtande Marco Materazzi när han lämnar för Madrid. Paul Lambert verkar ha en liknande förmåga.
Var kommer den egenskapen från? Förmodligen från Glasgow.

Paul Lambert är en av sju Premier League-tränare från Skottland. Han talar sig varm om sina landsmän:
– Det är otroligt. Sir Alex är den bäste. Kenny Dalglish var den största spelaren. Jag känner verkligen Owen (Coyle). David (Moyes) känner jag. Steve (Kean) känner jag. Jag spelade under Alex McLeish i Motherwell.
Paul Lambert växte upp ”ett stenkast från Parkhead”. Han fostrades av gatufotbollen.
– Det finns en Glasgow-grej: en tuff uppväxt och en längtan om att inte bli besegrad. Om du tittar på deras spelarkarriärer har varit i klubbar med höga krav. Du måste vara skrämd av att förlora. Det är det som driver mig.
– När jag skrev på för St Mirren sa chefsscouten till mina föräldrar. ”Åren mellan 16 och 19 kommer att bli de viktigaste för Paul”. ”Varför?”, undrade de. ”För att då kommer att han att upptäcka alkohol, kvinnor och nattklubbar”. Jag avstod allt.
Lambert håller hårt på disciplinen i dag i Norwich. Precis som Alex Ferguson påstår han att han har ett gäng tipsare som larmar om spelare är ute om nätterna.
– Jag får reda på allt.
Om det tuffa klimatet i Glasgow formade personen Paul Lambert, kan man då peka på något ”defining moment” där han gick från att vara en spelare till att bli en ”tänkande spelare”?
Lambert minns ögonblicket när bitarna föll på plats. Händelsen som lade den första grundstenen till det som redan blivit en extraordinär karriär.

Paul Lambert var ny Borussia Dortmund efter att han övertygat tränaren Ottmar Hitzfeld under ett provspel. Debuten i augusti 1996 mot Bayer Leverkusen hade gått bra, nu väntade Fortuna Düsseldorf inför 48 000 åskådare.
Lambert berättade i en intervju med Telegraph:
– Vi ledde med 4-0 och jag började ta mer och mer risker offensivt. Plötsligt hörde jag Jürgen Kohler säga: ”Nej, nej. Stanna. Då stod det 4-0!”
Det var då Paul Lambert insåg att fotboll spelas med strategi snarare än instinkt, med insidan av huvudet snarare än bara hjärta.
Dortmund var ett lag med flera ledartyper. Kohler, den mustaschprydde VM-backen för Tyskland 1990, var en. Matthias Sammer, Ballon d’Or-vinnare 1996, en annan. Andy Möller, Karl-Heinz Riedle… Lambert fick instruktioner från alla håll. Inte minst från tränaren Otto Hitzfeld.
– ”Mr Hitzfeld sa till mig: Paul, när du får bollen, ge den till Andy Möller. Om Sammer kliver upp från backplatsen är det du som ska täcka upp.
Han minns taktiken från ett möte med Manchester United i Champions League.
– Dortmunds analys var att vi var tvungna att få stopp på Ryan Giggs. Varje gång vår ytterback klev upp skulle jag röra mig mot höger så att Giggs aldrig var fri.
Varje tillrättavisning fungerade som utbildning. En kommentar från Sammer eller Kohler noterades. Det påminner om hur en ung Rafael Benítez hade små lappar med analyser av lagkamraterna i juniorlaget.
– Jag skrev ned allting, säger Paul Lambert. Jag visste att jag skulle lära mig och sparade allt i en bok. Jag sög in allt.

De tyska spelarna var proffsiga. Om brittisk fotboll på den tiden hade fullt upp med att sudda ut en alkoholkultur var det annorlunda i Tyskland. Lambert antecknade och tog lärdom.
– De tränade precis som de spelade. Det var en ögonöppnare. Jag var inte van vid så hög intensitet på träningarna. De var så fokuserade. Jag förstår att tysk fotboll har höjt sig med Sammer i rollen som teknisk direktör.
Paul Lambert nämner en annan erfarenhet som präglade hans tid i Dortmund, och som han fortfarande drar nytta av.
The fear factor.
Dortmund hade en bred trupp, Lambert slogs med spelare som Paulo Sousa och Steffen Freund på mittfältet. Varje träning, varje övning, blev viktig.
– Fear factorn att hålla sin plats var astronomisk. Om jag spelade betydde det att Freund eller Sousa inte gjorde det. Jag var tvungen att ta i så in i helvete. Jag hade fear factorn.
I Dortmund hade han Ottmar Hitzfeld. Lambert tog intryck av mästartränaren.
– Allt var så organiserat under Mr Hitzfeld. Du visste vad du skulle göra en månad i förväg. Han skickade ett sms när vi gick upp med Norwich. Hans man-management var briljant.
Paul Lambert fick en ny läromästare i Martin O’Neill i Celtic. Paul Lambert berättade i The Telegraph om en episod under den nordirländaren:
– Hans första år spelade vi mot West Ham på Parkhead. Jag gjorde en tackling, inget speciellt, ärligt talat inget att tala om. Vi vi kom in i halvtid skrek Martin: ”YOU!”. Jösses, jag trodde han skulle spöa mig på platsen. ”Den tacklingen var helt fantastisk!”.
Om ett par veckor, den 31 januari, ställs Paul Lambert mot sin mentor. Martin O’Neill tog nyligen över Sunderland.
– Martin fick mig att känna mig speciell. Än i dag när jag har något tufft beslut tar jag upp telefonen och frågar: ”Vad tycker du?”.
Ottmar Hitzfeld är inte förvånad över att Lambert lyckas som tränare:
– Som spelare tänkte han som en coach. Han var en ledare.

En som inte heller är överraskad är svenske målvakten Magnus Hedman. Han spelade med Paul Lambert i Celtic åren 2002-2005. Hedman berättar för mig:
– Han (Lambert) var oerhört professionell. Gnällde aldrig. Gjorde alltid jobbet på match och på träning. En seriös perfektionist. Han körde alltid en biljardmatch mot Henke före varje träning. Han var väldigt duktig i snooker.
– Vi kallade honom för tysken. Han var korrekt, proffsig, men hade världens sämsta klädstil. Åtsittande jeans och hemska färgkombinationer. Det fick han höra rätt ofta.
Han var lagkapten i Celtic när ni spelade Uefacupfinal 2003. Vilken typ av ledare var han?
– Han var en bra lagkamrat. Han brydde sig. Han pratade inte så mycket, men när han gjorde det så lyssnade man. Ungefär som Patrik Andersson och Roland Nilsson. Han har engagemanget. Tränarrollen i dag handlar om att föra sig med människorna, den emotionella sidan. Det är därför en sån som Mourinho lyckas så bra.
Finns det likheter med Mourinho?
– En är att de inte tar så mycket plats bakom stängda dörrar. Det är inte Lamberts stil. Mourinho gör inte heller det trots att många tror det. Sedan är han eftertänksam när han pratar. När han säger något är det något vettigt. Mourinho hade aldrig mer än tre punkter i halvtid eftersom han visste att spelarna inte är mottagliga för mer.
Om du skulle jämföra Lambert med Martin O’Neill?
– De är rätt olika. O’Neill är väldigt passionerad och hoppar upp och ned längs linjen. Han var sällan med på träningarna, bara sista kvarten, annars fick assistenten sköta det. Jag tror att Lambert är med på träningarna. Han är mer åt Lagerbäck– och Thomas Lyth-hållet.

Minns ni Champions League-finalen 1997 mellan Dortmund och Juventus? Det bestående minnet för många är den unge Lars Ricken som hoppade in och säkrade segern för tyskarna med ett vackert mål. Paul Lambert fanns också på planen. Han blev första britt att vinna Champions League efter att ha neutraliserat Zinedine Zidane.
Som tränare fick han ingen gräddfil till de stora uppdragen. Han började med att ta över Livingstone inför säsongen 2005/2006. På sommaren hade han lagt skorna på hyllan, men han tvingades rycka in när laget drabbades av skador. I februari, efter ett halvår på tränarposten, klev han av självmant efter bara två segrar på 26 matcher. Då hade laget precis förlorat mot Dunfermline och låg sist i skotska ligan.
I det läget var det svårt att tänka sig att Paul Lambert fem år senare skulle ses som Englands största tränarämne.
Det gick bättre på nästa jobb. Lambert tog över Wycombe Wanderers i fjärdedivisionen sommaren 2006 efter rekommendation från Martin O’Neill. Han förde laget till en överraskande semifinal i Ligacupen efter att ha slagit ut Premier League-lag som Fulham och Charlton. I semifinalen mot Chelsea fick man 1-1 hemma, men föll borta. Det var första gången på 30 år som ett lag från fjärdeligan nått så långt i Ligacupen. Lambert lämnade Wycombe i maj 2008 efter playoff-förlusten mot Stockport. I stället hamnade han i Colchester i League One hösten 2008.
Och det var alltså via det jobbet han hamnade i Norwich.
Vad som hände sedan vet vi.
Paul Lambert fixade en av de mest remarkabla scenförändringarna en engelsk fotbollsklubb fått uppleva genom att gå från jumboplatsen i League One till Premier League på mindre än två år.
Han verkar inte ha nöjt sig med det.

Källor: The Guardian, The Telegraph.

***
I morgon eller i veckan kommer en ranking över Englands hetaste unga managers.