Startsida / Inlägg

Kvällen då Zlatan-kritiken tystnade i England

av Kalle Karlsson

I nästan hela sin proffskarriär har Zlatan varit ifrågasatt i England.
Det här var kvällen då han fick upprättelse.
Den här insatsen kan inte ens engelska journalister blunda för.
Kommer snacket få ett slut nu? Ja, jag tror faktiskt det.

Den engelska kritiken mot Zlatan Ibrahimovic har varit ett ständigt återkommande, uttjatat, tema.
Det har inte räckt med ett snyggt mål i en träningslandskamp 2004 och två mål för Barcelona på Emirates för att överskugga de svaga insatserna.
Och de är rätt många, om vi ska vara ärliga: VM 2006, CL-mötena mot Liverpool med Juventus, CL-mötena mot Arsenal med Juventus, CL-mötena mot Liverpool med Inter, CL-mötena mot Inter med Barcelona och CL-mötena mot Tottenham med Milan.
Alla dessa är tillfällen då Zlatan gett argument till dem som hävdat att han faller bort ur tuffa matcher.
I går var det som om Zlatan Ibrahimovic bestämt sig för att en gång för alla göra upp med de där överdrivna sågningarna.
Som när en engelsk journalist vid ett tillfälle påstod att ”Zlatan skulle passa bra i Everton”. Som när Daily Mirrors Martin Lipton i TV4 förra sommaren kallade Sveriges bästa fotbollsspelare en ”nobody” och slog fast att svensken ”inte var i närheten av att vara bäst i världen”.
Det sista är förvisso korrekt. Zlatan är inte i närheten av vare sig Leo Messi eller Cristiano Ronaldo, det spelar i en egen liga. Men för mig tillhör han tveklöst den grupp spelare som ligger precis bakom toppduon.

I går kväll, redan under matchen, var Martin Lipton en av dem som kröp till korset. På Twitter skrev han:
”For all my Swedish friends – Zlatan making his point. Unquestionably. Destroying #afc”.
Jag såg flera andra andra kollegor från öarna som skrev liknande inlägg. Henry Winter konstaterade:
”Punished them tonight. Outstanding”.
Zlatan sa inför matchen att han inte bryr sig om kritiken från England, men när han placerat in 4-0 från straffpunkten var det som om han skrek ut tusen engelska demoner. Bortsett från Pippo Inzaghi har man sett få spelare skrika så efter ett 4-0-mål.

Jag har skrivit om det engelska ifrågasättandet av Ibrahimovic förut. Det är ett intressant ämne.
Det är inte så enkelt som att säga att England inskränkt. Den bilden är gravt överdriven och bevisas av folkets – och journalisternas – respekt för andra utländska spelare: Messi, Nesta, Maldini, Zidane, Batistuta, Raúl och så vidare.
Det handlar inte bara om den tidigare så svaga statistiken mot engelskt motstånd.
Jag tror även på en kulturell aspekt.
I brittisk fotboll uppskattar man spelare som kämpar, som krigar, som vinner boll. Spelare som aldrig ger sig. Lex Scott Parker. Lex Nyron Nosworthy. Det räcker ofta med att försöka för att vinna respekt. Diego Forlán hade det jobbigt under sin tid i Premier League, han var mållös i sina första 27 matcher. Men både lagkamraterna och publiken uppskattade hans ”effort”. En medioker spelare som ”visar hjärta” klarar sig ofta undan kritik.
Spelare av Zlatans sort, lirare som bygger sitt spel på ögonblick av briljans har svårt att vinna samma respekt. Det förhållningssättet blev inte minst tydligt när Sunderland-tränaren Martin O’Neill, som expert i BBC under VM 2006, kallade Zlatan ”den mest överskattade spelaren i världen”, för att i nästa ögonblick hylla den lojale lagspelaren Henrik Larsson.
Zlatan, eller rättare sagt den yngre versionen av Zlatan, representerade ibland det som britter avskyr mest: En spelare som ger upp när det går emot, gestikulerar, ibland knappt ens försöker. Det var en sida som nästan alltid kom fram i möten med engelska lag.

Inför gårdagens match lyftes Zlatans facit mot engelska lag återigen fram i svenska tidningar. Det var rätt naturligt. Fram till igår hade Zlatan aldrig vunnit en match mot engelskt motstånd. Han hade gjort två mål på dessa 13 matcher.
Tre mål på 14 matcher förändrar rätt lite i sak, men insatsen i går kan ingen snacka bort. När Zlatan satte två fullträffar på Emirates var inte slutintrycket att han varit ”fantastisk” (bara i svenska tidningar). Slutintrycket var snarare att Arsenal gjort en otrolig upphämtning, att Xavi hade dominerat banan fullständigt.
När Viktor Kassai blåste slutsignal i går var känslan en annan. Den var att Zlatan fullständigt massakrerat Arsenal. Robinho gjorde en stormatch och Kevin-Prince Boateng dunkade in ett drömmål, men Zlatans insats var ändå det bestående på näthinnan. Passningen till Robinhos 2-0, passningen till Boatengs friläge från kanten, frilägespassningen till Antonini, mottagningarna, vrickningarna, den självklara närvaron.
The Sun utser svensken till ”Man of the match” och The Guardian skriver en egen krönika om Zlatan med rubriken: ”Zlatan Ibrahimovic comes back to haunt Arsenal on a painful night”. Independent kör: ”Classy Ibrahimovic touches heights Henry once scaled”. The Times skriver att ”Zlatan stal showen genom att springa ned Arsenal med smarta löpningar och majestätiska passningar”.
I Telegraph är han den enda spelaren som får en ”9:a” i betyg.
Det här var kvällen då England till slut bugade sig för Ibrahimovic.
Som jag unnade honom att få skrika ut sin glädje.
Vrålet gav eko ända till England. Gissningen är att ljudet inte kommer att tona ut på ett bra tag.
Den här gången kan de inte att blunda för det uppenbara.

***
Var det Milan som var bra eller Arsenal som var uselt?
En kombination förstås, men jag kan konstatera att det var länge sedan jag såg Londonlaget göra en så svag insats. Då räknar jag in 2-8-förlusten mot Manchester United (en match som stod och vägde vid ställningen 1-3 i andra halvlek).
I går var Arsenal aldrig med. Det var som om spelarna inte själva trodde på vad de höll på med.
– Det var en sån kväll du aldrig glömmer. Det var vår värsta kväll i Europa, sa Arsène Wenger efteråt.
– Det fanns inte ett enda moment under 90 minuter där vi var med i matchen. Det är svårt att analysera. Vi måste analysera när känslorna lagt sig och hämta oss till nästa match.
Den hårt pressade managern valde att spela Tomas Rosicky till vänster istället för Alex Oxlade-Chamberlain, ett försiktigt val och frågan är hur mycket det påverkade spelarna.
Arsenal har aldrig varit bra på att spela på resultat, att leverera professionella ”stänga-igen-butiken-jobb”. De är som bäst när de slänger livremmen och gasar. Oxlade-Chamberlain i startelvan hade indikerat en sådan taktik.
Nu valde Wenger ett annan spelsätt och fick ett ängsligt lag utan någon som helst udd. Fransmannen avfärdade att han valt fel matchplan.
– Jag kan inte säga att allt är perfekt när vi förlorat med 0-4, men jag tror inte att vi gjorde några stora taktiska misstag. Vi hade inga andra val.
För första gången den här säsongen kunde han spela sin ordinarie backlinje (Sagna, Koscielny, Vermaelen, Gibbs).
Det blev katastrof.
Thomas Vermaelen var usel i första halvlek. Jag har kan inte minnas att jag sett honom göra någon sämre match i Arsenaltröjan. Det var som om han värderade fel vid varje bolltouch. Han har väl spelat för mycket vänsterback, det är vad han har gjort.
Theo Walcott skulle utnyttja sin snabbhet – han vände alltid hemåt.
Det var en kväll när allt gick snett.

***
Hur påverkar uttåget i Champions League Robin van Persies vilja att förlänga kontraktet? Det är en sak att förlora, men om chansen dyker upp i sommar att flytta till Barcelona eller Real Madrid – kan han motstå den?

***
Laurent Koscielny, lagets mest pålitliga försvarare under säsongen, klev av skadad med knäkänning. Favoritbacklinjen fick bara spela en match ihop.
Det kanske är lika bra det, förresten.

***
Gårdagens match var ett bevis på att bollinnehav inte räcker som indikator när man ska beskriva en match. Arsenal hade 54 procent i första halvlek – ändå var Milan helt överlägset.
Arsenal, inte minst Mikel Arteta, slog något sorts rekord i sidledspassningar.

***
Det var inte bara Zlatan som tog en ”engelsk revansch” i går. Robinho, som inledde så otroligt bra i Manchester City hösten 2008 innan han tappade intresset, visade att han kan vara effektiv när han är på humör.

***
Skulle bara saknas att diskussionen övergår till ”Zlatan kan bara göra mål mot Arsenal”.
Men visst, det finns en aspekt som jag funderade på inför avspark:
Zlatan har lättare mot försvarare där han har fysiskt övertag. Han har enklare mot Thomas Vermaelen och Laurent Koscielny, två spelande backar, än han har mot, låt oss säga, Younes Kaboul och Michael Dawson.

***
Om Sian Massey är Premier Leagues bästa linjedomare (det är hon), måste Viktor Kassai vara världens överlägset bästa huvuddomare.

***
Mina spelarbetyg på Milan-Arsenal:
Milan: Abbiati 8 – Abate 7, Mexes 7, Silva 8, Antonini 7 – Seedorf -, van Bommel 7, Nocerino 8 –  Boateng 9 – Ibrahimovic 9, Robinho 9.
Bänk: Emanuelson 7, Ambrosini -, Pato -.

Arsenal: Szczesny 5 – Sagna 5, Koscielny 5, Vermaelen 4, Gibbs 5 – Ramsey 5, Song 6, Arteta 5 – Walcott 5, van Persie 6, Rosicky 5.
Bänk: Djourou 5, Henry 6, O-Chamberlain -.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Adam Borg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB