Startsida / Inlägg

Dokument: Så mycket har Glazers kostat Manchester United

av Kalle Karlsson

Vad har Glazers övertagande kostat Manchester United?
Häromdagen fick vi svaret.
Cirka 5,2 miljarder kronor.
Det är inte utan att man ställer sig frågan:
Hur hade Manchester United mått idag om inte Alex Ferguson börjat bråka om den där galopphästen?

Jag skrev ett kort inlägg på Twitter i tisdags efter att Manchester United presenterat sitt bokslut för det fjärde kvartalet. Det löd:
”Manchester Uniteds skuld enligt senaste bokslutet: £439m. Rejäl minskning jämfört med för ett år sedan (£508m).”
Förvisso stämde uppgifterna. Men, som alltid med statistik, kan man vrida och vända på allt och man har ändå bara visat en liten del av hela bilden.
Maxgränsen på 140 tecken gör inte Twitter till det optimala forumet för ekonomiska analyser så det är tur att jag har en blogg till det.
Manchester Uniteds skulder har minskat rejält senaste tolvmånadersperioden, det är korrekt. Samtidigt har kassan minskat med ännu mer, delvis på grund av sommarens värvningar av bland andra David De Gea, Phil Jones och Ashley Young.
Så man kan fråga sig hur mycket den minskade skuldsäcken är värd.

När siffrorna blev offentliga i tisdags rapporterade de flesta medier på dessa två siffror. Vissa gick klubbens ärenden och pekade på de ökade intäkterna som steg från £156,5m till £175m. Där har Glazers onekligen varit framgångsrika. Deras businesstänk har utan tvekan lett till större inkomster, 2,5 gånger mer än United någonsin presterade som börsnoterat företag. Det banbrytande tröjavtalet med DHL – där man sålde platsen på träningströjorna (!) – är ett exempel på det.
Men man bör också påpeka att kostnaderna stiger i allt högre takt. ”Operating costs” (omkostnader) steg från £96,9m till £110m. Lönerna steg med 17,3 % till £38,7m, trots att äldre spelare som Edwin van der Sar, Gary Neville, John O’Shea och Wes Brown lämnade truppen.
Men det fanns en mer uppseendeväckande summa, som vi väljer att lyfta fram här.
Sedan Glazer köpte klubben 2005 har Manchester United betalat omkring £500m för att finansiera övertagandet. Det handlar främst om räntekostnader.
Över 5,2 miljarder kronor (räknat på dagens låga pundkurs, 10,42).
Anledningen till att dessa kostnader uppstått är, som många av er känner till, att Glazers inte gjorde något vanligt övertagande. De köpte klubben för £790m, men till stora delar betalade de med lånade pengar. I samma stund som klubben blev deras fördes skulden, £525m, över på klubben. Sedan dess har en av världens vinstrikaste klubbar varit en av världens fattigaste.
Glazers spelade helt enligt regelboken. Den stora skandalen är egentligen inte att de skuldsatte klubben – utan att ett sådant förfarande var (och är) tillåtet.

”Leveraged buy-outs”, LOB:s, är vanligt i företagsvärlden. Det finns positiva aspekter. Ett skuldtyngt företag med tiotusentals anställda kan exempelvis överleva och ge arbetstillfällen genom att riskkapitalister vågar satsa pengar i verksamheten.
För Manchester United har det varit katastrof.
Under perioden oktober-december förra året var utgifterna för detta övertagande £17,5m. Cirka £12,2m var räntor och avgifter, £5,3m var amorteringar. Vid årsskiftet var den totala kostnaden för övertagandet uppe i £497,5m. Lägg till knappt två månader och den summan har passerat £500m.
Det är ett svindlande belopp.
Om vi bara tar hänsyn till övergångssumma hade det finansierat mer än sex Cristiano Ronaldo. Eller 38 Mesut Özil.
Världsrekordsumman som Manchester United fick för Cristiano Ronaldo sommaren 2009, samt intäkterna från det nya tröjavtalet med Aon var värt £116m. Av dessa pengar har cirka £125m gått bara till räntor, enligt initierade bloggaren Andersred blog.
Manchester United Supporters’ Trust skriver i ett uttalande:
”Since the sale of Ronaldo (in June 2009) net transfers (not including Ronaldo) have totalled just £90m while they have taken out of the club £225m to cover their debt payments and interest. What would the club have done with that extra £225m?”

Manchester Uniteds supportrar har varit djupt kritiska till Glazers.
Ni minns säkert demonstrationerna hösten 2004 och våren 2005. Då kunde familjemedlemmarna knappt visa sig på Old Trafford utan att få explicita hot som banderoller med texten ”Die Glazers”.
Ändå har amerikanerna kommit relativt billigt undan de senaste åren. Nu har det mest handlat om Green & Gold-protesten där fansen började bära färgerna från originalklubben Newton Heath samt tafatta försök att mobilisera en supporterfalang av investerare för att köpa tillbaka klubben.
Siffrorna som blev offentliga i tisdags – de dryga 5 miljarder som gått till att betala räntor istället för att investera i spelartruppen och ungdomsverksamheten – kan blåsa liv i den skarpa kritiken igen.
Inte minst om bittra rivalen Manchester City vinner ligan i vår. Så länge resultaten och titlarna levereras är det ingen som klagar.
Därför kan jag bara se en anledning till att Glazers fått vara i fred senaste åren: Framgångarna på planen.
Det är märkligt, men när Malcolm med söner tog över Manchester United var klubben inne i en relativt svag period sportsligt. Arsenal hade gått igenom ligan obesegrat 2003/04, nyrika Chelsea hade vuxit ut till en maktfaktor. United hade visserligen två guldklimpar i Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney, men truppen stod inför en generationsväxling och ingen visste om den skulle bli lyckad.
Glazers entré sammanföll, konstigt nog, med vändningen.
Amerikanernas övertagande gjorde att Alex Ferguson, som tidigare basat för världens rikaste klubb, plötsligt fick agera mer restriktivt på transfermarknaden. Manchester United fick titta på när Chelsea slog nya transferrekord.
Ändå lyckades Ferguson bygga om laget genom smarta värvningar (van der Sar, Park, Carrick, Evra, Vidic, Nani) och lotsa klubben till den mest framgångsrika eran någonsin. Sedan Glazer klev in i United har klubben vunnit fyra ligatitlar och spelat tre Champions League-finaler.
Det är enormt imponerande.
Samtidigt kan Ferguson själv vara en av orsakerna till att familjen Glazer fick möjlighet att ta kontroll över Manchester United.

Köpet blev möjligt tack vare att delägarna John Magnier och JP McManus plötsligt var villiga att sälja sina aktier våren 2005. Genom sitt företag Cubic Expressions ägde de drygt 28 procent av klubben.
Varför ville de sälja en klubb som var en ren vinstmaskin och som förväntades öka i värde? Irländaren John Magnier var visserligen inte någon fotbollsfantast, men det kan ha funnits en bakomliggande orsak som blev den utlösande faktorn.
Två år tidigare hade John Magnier och Alex Ferguson hamnat i en infekterad tvist. Bråket handlade om en galopphäst, Rock of Gibraltar. Ferguson hävdade att han blivit lovad 50 procent av hästens intäkter. Magnier menade att United-tränaren blivit lovad 5 procent.
Varför blev det en så stor konflikt över en simpel häst när båda dessa herrar redan var ekonomiskt oberoende?
Jo, Rock of Gibraltar var inte vilken häst som helst. Den vann sju raka Group One-segrar och förväntades de kommande åren att dra in sanslösa £150m netto som avelshäst.
Ferguson och Magnier bråkade alltså om över 750 miljoner kronor.

Det är förmodligen många som glömt det här bråket idag, men det hade faktiskt kunnat innebära slutet för Alex Ferguson i Manchester United. I januari 2004 rapporterade engelska tidningar att John Magnier och JP McManus ifrågasatt om managern skulle erbjudas ett fyraårskontrakt. Delägarna lobbade inför styrelsen att Ferguson istället skulle erbjudas ett ettårskontrakt.
Hur stor makt hade Magnier och McManus? Stor.
Med 28 procent av aktierna var de bara ett par procent från 30-procentsgränsen som ger möjlighet till att fullborda en takeover. Magnier ökade sitt innehav, vilket gjorde situationen orolig, men nådde aldrig 30 procent.
Alex Ferguson inledde en rättslig process mot John Magnier i Dublins High Court.
Det var ett fall där ord stod mot ord. United-tränaren var registrerad som delägare för hästen med Magniers fru Sue, men det fanns inget papper skrivet på att han hade rätt till intäkterna från aveln, och han betalade aldrig ett öre för ägarskapet eller träningskostnader. John Magnier var upprörd över att ”hans gåva” hade lett till ett utdraget bråk.
Det slutade med förlikning. Alex Ferguson fick £2,5m efter skatt, avsevärt mindre än de £75m han hävdade att han hade rätt till.
– Vi har bestämt oss för att gå vidare. Båda parterna fick kompromissa för att lösa det, jag är nöjd, sa Alex Ferguson i mars 2004.
Det är än idag oklart om det var det bråket som fick Magnier och hans kompanjon McManus att ”hämnas” och sälja sina andelar till Glazer.
Det som står klart är att utan övertagandet hade Manchester United varit några miljarder kronor rikare. Förmodligen hade klubben varit stark nog att utmana vem som helst på transfermarknaden. Man kan ana att de inte hade agerat passiva åskådare och låtit Manchester City värva spelare som David Silva, Samir Nasri, Yaya Touré och Sergio Agüero utan budkrig.
Vem hade kunnat rubba Manchester United från tronen då?

***
Satt på en bar i går och kollade först Valencia-Stoke och sedan Manchester United-Ajax.
Stokes manager Tony Pulis åkte till Mestalla med ett b-betonat lag på grund av förlusten i första mötet och visade tydligt att han inte prioriterade avancemang i Europa League.
Danny Collins blev uppsnurrad på läktaren när Pablo Hernández spelade fram Jonás till segermålet, 1-0.

Manchester Uniteds match blev mer spännande även om den inte borde ha blivit det. United vann med 2-0 borta och skulle bara ”spela av” hemmamatchen.
Det gick planenligt i inledningen då Javier Hernández satte 1-0 i sjätte minuten.
Men Aras Özbiliz kvitterade före paus och med fem minuter kvar nickade Toby Alderweireld in 2-1 för Ajax. I det läget behövde gästerna bara göra ett mål till för att gå vidare.
Manchester United redde ut stormen, men det hade ju varit häpnadsväckande om man tappat 3-0-ledning i dubbelmötet och åkt ut med tanke på att man slängde bort gruppspelet i Champions League genom att gå på halvfart.

***
Den här historien är bara ”för mycket”? Porto anmäler Manchester City till Uefa för att klubbens fans ”uppträtt olämpligt”.
Vad de gjorde? De sjöng ”You’re not incredible” om Hulk.
Jösses…

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB