Står vi inför ett maktskifte i norra London?
När Arsenal tar emot Tottenham i dag på Emirates är det inte bara en ångestmach sett till att förra veckan orsakade en mindre kris klubben.
Det är också dagen då den bittra rivalen, lillebror Spurs, kan befästa känslan av att de gått om.

Det ena laget spelar landets mest attraktiva fotboll, lagets stjärnor jagas av världens bästa lag, klubbens manager är hyllad av alla och målet är att knipa titeln från Manchesterklubbarna.
Det andra laget är en underpresterande storklubb, med en pressad coach och luttrade supportrar.
Det har varit så i många år – förutom att förhållandet är det omvända.
Tottenham är den populära titelutmanaren. Arsenal är på dekis. Tottenham har blivit Arsenal och Arsenal har blivit Tottenham.
Vinner Spurs i dag – Gunnersfansens stora skräck – skiljer det 13 poäng mellan lagen.
13 poäng.

Maktskiftet blir inte fullbordat av en enskild seger. Men det här har ju varit på gång en tid, och känslan är att det ligger i pipelinen även om Arsenal skulle vinna idag. Det är en samlad bedömning av vad klubbarna har åstadkommit senaste året och vart de är på väg.
Tottenham har under Harry Redknapp slagit sig in bland de få lag som kan vinna titeln. Arsenal har tappat sin självklara status som titelutmanare.
Tottenham är obesegrat i de fyra senaste derbyna. Arsenal var obesegrat i 20 i rad dessförinnan, från mars 2000 till oktober 2009.
Jag vet att Tottenham slutade före Arsenal i tabellen säsongen 1994/95, att Arsenal det året slutade tolva, bara sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Men det kändes mer som ett snedsteg. Året efter kom Arsène Wenger och sedan dess har Arsenal aldrig missat Champions League. De har alltid stått på piedestalen och tittat ned på ett Spurs som sladdat, famlat och bytt tränare otaliga gånger.
Det som sker nu kan vara något bestående. Den här våren kommer att ge en fingervisning.
– För mig är det mil mellan klubbarna. Det betyder inte att det inte kan bli ett överraskande resultat – att Arsenal vinner. Men ställ trupperna bredvid varandra och gör en elva. Hur många Arsenalspelare skulle få en plats? Två? Tre? van Persie och kanske Jack Wilshere. Vi har fyra mittbackar som skulle platsa i Arsenal.

Orden ovan kommer från förre Tottenhamspelaren Mickey Hazard. Han tillhörde klubben när senast laget slutade före grannen i tabellen. I en stor intervju i Daily Mail talar han ut om maktskiftet. Han säger att han aldrig kände något liknande övertag säsongen 1994/95.
– Trots Klinsmann, Sheringham, Barmby, Dumitrescu, Sol Campbell så kände jag inte så här då.  94/95 var en ”one-off”. Nu finns det en klyfta.
Tottenham gör fler mål än Arsenal, för första gången sedan 95/96. Målen är utspridda mellan Emmanuel Adebayor, Gareth Bale, Jermain Defoe och Rafael van der Vaart. Precis så som det såg ut tidigare i Arsenal; många målskyttar, hot från alla håll och kanter. Nu ståtar Robin van Persie med 28 fullträffar. Nummer två i interna skytteligan är Theo Walcott med sex mål.
– Vi brukade vara underdogs men resultaten de senaste åren har gått vår väg och nu kanske pendeln har vägt över, säger Michael Dawson. Det är en annan känsla än tidigare. Laget flyger fram. Vi är trea i ligan, långt in på säsongen, och vi förtjänar att vara där.

Det finns flera exempel på det förändrade styrkeförhållandet längs Seven Sisters Road, vägen som sammanbinder Tottenhamkvarteren med Arsenals.
Vissa pekar på värvningarna av Theo Walcott och Gareth Bale, som båda kom fram samtidigt i Southampton. Arsenal valde Walcott. Tottenham fick nöja sig med Bale. I dag är den senare en spelare i världsklass medan den förstnämnde brottas med en för låg lägstanivå.
Vi kan ta Andrej Arsjavin och Luka Modric, som båda slog igenom i EM 2008. Tottenham chansade med Modric. Arsenal tog Arsjavin till England ett halvår senare. Nu är Modric en av ligans bästa mittfältare. Arsjavin är skickad på lån till Zenit.
Det är inte bara ägarstolen som är mer stabil i Spurs. Harry Redknapp har en imponerande ledarstab bakom sig med Joe Jordan, Kevin Bond, Tim Sherwood, Clive Allen och Les Ferdinand. I Arsenal har många efterlyst en ny röst bakom Arsène Wenger, det har talats om Steve Bould som defensiv coach. Tidigare snackades det om Patrick Vieira. I dag har han en nyckelroll i Manchester City hos Roberto Mancini och övertalade bland annat Samir Nasri att flytta.
Kanske är det klubbarnas förmåga att behålla spelare som bidragit mest till dagens situation. Arsenal tappade Cesc Fàbregas och Samir Nasri inför säsongen. Tottenham vägrade kategoriskt att sälja Luka Modric och Gareth Bale. Arsenal lät Nasris kontrakt löpa tills det bara återstod ett år, Tottenham signade Modric på ett sexårskontrakt.
Där Tottenham har gjort i princip allt rätt de senaste åren har Arsenal gjort kostsamma misstag. Daniel Levy har varit för Tottenham vad David Dein en gång var för Arsenal. En man med fingertoppskänsla, en man med näsa för affärer och strategiska beslut. Tottenham har lägre lönebudget, ändå gör laget bättre resultat.
Är bygget av Emirates den enda förklaringen? Kommer Tottenham drabbas av samma problem när de ska finansiera en ny arena? Eller är det helt enkelt så att Tottenham använder pengarna smartare?

Värvningarna inför den här säsongen talar åtminstone sitt tydliga språk.
Scott Parker var ett fynd, Emmanuel Adebayor på lån likaså. För att inte tala om Brad Friedel på free transfer. Den trion kostade runt 60 miljoner kronor i övergångspengar. I januari anslöt Louis Saha och Ryan Nelsen. Knappast framtidsspelare, men ändå spelare med rutin, revanschlusta och ”proven quality”.
Arsenals värvningar är värt ett eget kapitel. Ett gäng modesta spelare anlände i slutet av fönstret i somras. Jag nöjer mig med att konstatera att den enda fullträffen är Alex Oxlade-Chamberlain. Och han köptes egentligen för att leverera om några år.

Samtidigt som jag skriver dessa rader om ett eventuellt maktskifte ser jag rubrikerna om att Robin van Persie vill vänta med kontraktsförhandlingar till efter säsongen, då han bara har ett år kvar på sitt nuvarande avtal. ”Finns ingen tid nu, vill koncentrera mig på säsongen”, hävdar holländaren.
Det är, och har alltid varit, en rökridå när spelare säger så. Vill man stanna, tror man på projektet, så är det ju bara att förlänga eftersom klubben velat få det överstökat en längre tid. Då, när kontraktet är klart, kan ju van Persie verkligen koncentrera sig på fotbollen istället för att dagligen läsa om nya flyttrykten.
Känslan är att han vill avvakta och se vart klubben är på väg innan han förbinder sig.
En förlust i dag mot Tottenham  och missat Champions League-spel lär inte öka han vilja att stanna i klubben.

Kombinationselvan
Hur många Arsenal spelare skulle få plats i en kombinationselva? Inte många. Robin van Persie är given, men sedan blir det svårare. Bacary Sagna? Ja, historiskt. Men sett till hans skadebekymmer skulle jag välja Kyle Walker i dag. Wojciech Szczesny? Jag väljer den gravt underskattade Brad Friedel framför den talangfulle polacken alla dagar i veckan.

Beroende på spelsystem ställer jag upp följande lag:
4-3-3: Friedel – Walker, King, Kaboul, Assou-Ekotto – Modric, Parker, Wilshere – van der Vaart, van Persie, Bale.

4-2-3-1: Friedel – Walker, King, Kaboul, Assou-Ekotto – Modric, Parker – Lennon, van der Vaart, Bale – van Persie.

Hur hade era elvor sett ut?