Startsida / Inlägg

Fyra slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Robin van Persie scores when he wants
Liverpool prickade stolpen två gånger. Liverpool vann hörnstatistiken med 12-0. Liverpool missade en straff och straffreturen. Liverpool missade öppet mål (Martin Kelly). Liverpool var överlägset.
Arsenal vann.
Det går att förklara med att fotbollen är en fantastisk sport där allt kan hända, men man kan också förklara det med att Robin van Persie är en fantastisk spelare. Han fick två chanser, han gjorde två mål.
Vi har kunnat notera att holländaren utvecklats senaste året, att han numera gör alla sorters mål: Distansskott, frilägen, tap-in och så vidare.
Fram till i dag hade han dock inte gjort något mål med huvudet. Men så, under en halvlek där Arsenal varit utspelat, ryckte han sig fri från en släpphänt markering från Jamie Carragher och nickade in 1-1.
Hans 2-1 i 92:a minuten var visserligen inte lika snyggt som volleymålet mot Everton tidigare under säsongen, men ändå ett litet konststycke. Han gjorde det som kännetecknar stora spelare – han använde medlen som situationen krävde.
– När du ser bollen landa på Robins fötter kan man alltid förvänta sig något speciellt. I varje match lyckas han leverera något extraordinärt, sa Arsène Wenger efteråt.
– Med en sådan striker i laget har du alltid en chans tills matchen är begravd.
Exakt så är det. Liverpool har gjort 30 mål i ligan (tar man bort självmål är siffran 26). Robin van Persie har gjort 25. Det berättar egentligen det mesta om den här matchen.
Liverpool hade inte kvaliteten i de avgörande lägena, det hade Arsenal. Åtminstone lagets storstjärna.

Den här matchen var ännu ett bevis på hur mycket Robin van Persie betyder för Gunners. Arsenal var inte med i den här matchen, enligt alla manuskript skulle de ha förlorat. Ändå vann de tack vare en individuell kvalitet som tillhör planetens bästa (Messi kommer, så vitt jag förstått, från en annan planet). van Persies mål har säkrat 19 av lagets 49 poäng den här säsongen, 12 av målen har varit skillnaden mellan en eller tre poäng.
Det där Fifa/France Football-beslutet om att inte nominera Robin van Persie till Guldbollen i höstas framstår mer och mer som ett skämt.

Snaran kring André Villas-Boas dras åt
När man inte trodde att André Villas-Boas kunde sjunka mycket djupare kom nästa smäll. Förlust, 0-1, i dag mot West Bromwich.
Jag såg inte matchen, men rapporterna skvallrar om en svag Gary Cahill, en oinspirerad Frank Lampard och ett intetsägande inhopp av Fernando Torres. Och att Petr Cech räddade laget från en större förlust. Det är inga bra tecken.
Jag vill ju fortfarande tro att den unge portugisen kommer att få tid med sitt projekt. Chelsea står inför en generationsväxling och sådant tar tid. Och, som sagt, det var inte Villas-Boas fel att Chelsea lade ut 50 miljoner pund på Fernando Torres.
Men om allt rämnar? Om spelarna gör revolt? Om fansen tappat förtroendet? Om man åker ur Champions League och underpresterar kapitalt i ligan? Går det då att fortsätta utan åtgärd i en klubb som Chelsea?

Det pratas ofta om risken att ”tappa omklädningsrummet”. André Villas-Boas är som jag ser det ett klockrent exempel på en tränare som tappat omklädningsrummet.
Han har anlänt med nya fräscha idéer, ett nytt spelsätt, men veteranerna har inte köpt förändringarna. Att Villas-Boas och Frank Lampard inte dragit jämnt har varit enkelt att se från utsidan. Frågan är hur många av de starka karaktärerna i truppen som André Villas-Boas har med sig på skeppet.
Efter det att José Mourinho lämnade klubben har tränare kommit och gått. Ingen av dessa har lyckats kontrollera den starka hierarkin i omklädningsrummet med inflytelserika herrar som John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba.
Det var kanske för mycket att förvänta sig att en 34-åring – utan proffskarriär att skylta med – skulle kunna klara det som inte andra stortränare lyckats med.
Behovet av kontinuitet, Financial Fair Play och prestigen (tränaren var Roman Abramovitjs val) talar för att behålla André Villas-Boas.
Men ett uttåg ur Champions League mot Napoli skulle betyda att det där skeppet som fått slagsida skulle börja ta in vatten.

Sigurdsson – ett av säsongens fynd
Jag vet inte om ni minns att jag skrev om Gylfi Sigurdsson, 22, i ett av de första inläggen i den här bloggen. Jag var förvånad över att Hoffenheim var villiga att släppa honom med tanke på att han valdes till lagets bästa spelare förra säsongen.
Men det beslutet har blivit Swanseas lycka. I dag pangade islänningen in båda målen i segermatchen mot Wigan. Det var inte vilka mål som helst: Ett vackert, skruvat skott, en utsökt frispark.
– Det var trademark, sa tränaren Brendan Rodgers. Han har ett underbart ”dyk” på bollen.
Jag vet inte varför Gylfi Sigurdsson lyckas undvika intresse från de stora klubbarna. När han var i Reading och gjorde succé (valdes förstås till lagets bästa spelare där också) så missade fotbolls-England att snappa upp honom, vilket gjorde att han hamnade i Bundesliga. I januari, när han var tillgänglig för lån, var det lilla Swansea som säkrade honom.
– Han är här för att skapa och göra mål, och det gör han mästerligt, konstaterade Brendan Rodgers.
Fortsätter Gylfi Sigurdsson så här lär storklubbarna inte kunna blunda längre.

Martinez under press – till slut
Det är sällan vi upplever en säsong med så många pressade tränare. I toppskiktet har både André Villas-Boas och Arsène Wenger fått leva med att bli ifrågasatta. På undre halvan är det vardagen för i princip varenda manager.
En som klarat sig undan luppen genom åren trots ständiga bottenstrider är Wigans Roberto Martinez. Det beror främst på att han är ordförande Dave Whelans ögonsten (Whelan hävdade ju att ”Martinez var bra nog för att träna Barcelona”) och det vedertagna faktum att han brottas med (för) små resurser.
Men efter 0-2 mot Swansea hopar sig molnen även över den omtyckta spanjoren.  Han valde nämligen att bänka stjärntrion Victor Moses, Hugo Rodallega och Mohamed Diamé i lördagens match. Det retade upp Whelan.
– Det var vår sämsta insats på fyra fem år. Jag kommer att ha ett möte med Roberto på måndag och fråga honom om prestationen och laguttagningen, sa Dave Whelan efteråt.
Ordföranden Whelan betonade att ”Martinez sitter säkert”, men då har han inte råd med fler snedsteg i ett läge där Wigan ligger fast förankrat i botten.
Han motiverade laguttagningen med utslitna spelare som rest långt på grund av landslagsuppdrag:
– Det var en omöjlig vecka för oss. För att klara Swanseas passningsspel måste du ha spelare som är väldigt konditionsstarka och vi kunde inte nå upp i tempo. Du behöver en full tank, och med så många långa flygningar var vår inte i närheten av att vara fulltankad.

***
Tack för all feedback på inlägget om Michael Carrick – här, i mejlen, på Facebook och på Twitter. Har ni önskemål om spelare som ni vill läsa om så kan ni alltid skriva till mig så får vi se vad vi kan göra.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB