Brendan Rodgers – säsongens tränare
I stort sett hela säsongen har jag sett Paul Lambert som den främsta kandidaten till priset som årets manager. Han har på 2,5 år lett Norwich från jumboplatsen i League One (!) till en mittenplacering i Premier League. Det borde inte vara möjligt.
Men de senaste veckorna har en annan kandidat seglat upp jämsides: Swanseas Brendan Rodgers.
I lördags ledde han sitt lag till en övertygande 3-0-seger över Fulham på Craven Cottage. Det är svårt att vinna på den arenan, det är ännu svårare att göra det genom att olé-spela av sista kvarten. Efteråt stod Brendan Rodgers i Sky och förklarade segern med att hans lag ”försvarat sina principer”. Han lät som en idealist från La Masia och det är inte så konstigt eftersom han hämtat sin inspiration från Barcelona.

Spelar det någon roll hur man vinner matcher?
Nej, inte när man räknar tabeller. Men tittar man på de senaste veckornas resultat i Europa, där Manchester United blivit sopade av banan av den spanska ligasjuan, kan vi dra slutsatsen att possession-fotbollen regerar. Manchester United hade inget svar mot Athletics presspel och hade inte kvaliteten att själva spela sig till målchanser.
Swansea är just nu engelsk fotbolls fanbärare för denna, moderna, typ av fotboll. Walesarna spelade ”spanskt” redan under Roberto Martínez dagar på Liberty Stadium, men det är beundransvärt att de lyckats bibehålla den fotbollen även i högstaligan.
Brendan Rodgers ska ha enormt mycket credit för att han visar oss och andra klubbar att det är möjligt.

Wolves måste se över tränarsidan – igen
Wolverhampton sparkade tränaren Mick McCarthy efter 1-5 i derbyt mot West Bromwich förra månaden. Det var inget överraskande beslut, irländaren hade suttit löst en stor del av hösten. Men i dag framstår det draget som ödesdigert. Det finns inget som säger att McCarthy hade klarat att hålla laget kvar igen, men när klubben spelade ett högt spel när man sparkade honom utan att ha en ersättare klar. Efter att flera namn tackat nej lät man assistenten Terry Connor ta över ansvaret. Han är populär bland supportrarna och spelarna efter sina många år i klubben, men saknade erfarenhet som manager.
Jag trodde – hoppades – att upphämtningen i debutmatchen borta mot Newcastle skulle ge ”TC” en skjuts i rätt riktning. I den matchen lyckades han ”väcka laget” och få till en scenförändring andra halvlek. Men sedan har det varit nattsvart.
Storstryk, 0-5 borta mot Fulham, följdes av 0-2 hemma mot Blackburn och nu 0-5 hemma mot Manchester United. 0-12 på tre matcher och ett försvar som läcker som aldrig förr.

Terry Connor har hittills klarat sig från att hamna i skottgluggen. Supportrarna har riktat ilskan mot ägaren Steve Morgan och vd:n Jez Moxey. Det är förstås inte Terry Connors fel att han i söndags kom till spel utan tre av sina ordinarie centrala mittfältare, Jamie O’Hara, Nenad Milijas och Karl Henry, och sedan fick David Davis skadad i första halvlek.
Men tränarjobbet är, och har alltid varit, resultatbaserat. Frågan är om Wolves har råd att chansa och låta ”TC” leda laget säsongen ut eller om man gör ett nytt försök att få loss ett mer erfaret tränarnamn.

Valencia är Uniteds främsta ytter
Ni minns i höstas när Manchester United inledde säsongen med att spela champagne-fotboll, ösa in mål och svepa borta allt som kom i deras väg? Då var det Nanis och Ashley Youngs kantspel som var ”dörröppnaren” i offensiven.
Antonio Valencia såg matcherna från läktaren, han var skadad. Men sedan han kom tillbaka under vintern framstår han, likt säsongen 2009/10, som lagets främsta ytter. I söndags slet han Wolverhamptons försvar i bitar.

I grunden är han ligans mest enkelspåriga ytter; han är enfotad och kan egentligen bara en fint, ”peta och sticka”. Det som imponerar är hur han har utvecklats sedan flytten från Wigan 2009. Då var han enbart en offensiv winger. I United har han blivit en tvåvägsspelare som är lika trygg som högerback.
– Hans form sedan han kom tillbaka från skada har varit outstanding, säger Alex Ferguson.
– Han är så ärlig och hårt arbetande spelare. Han kan tackla, han kan springa, men han kan också göra sin gubbe. Han har verkligen allt.

Di Matteo stärker sina aktier
Avancemang i Champions League, fyra raka segrar och en Fernando Torres som gör mål igen. Roberto Di Matteos start som huvudtränare i Chelsea kunde knappast ha gått bättre.
Låt gå för att hans auktoritet ifrågasätts, att John Terry påstås vara den som ger taktiska instruktioner. För varje match som laget vinner kommer Di Matteos ställning att stärkas, för varje framgång kommer hans idéer få mer trovärdighet. Det är så det fungerar.
Bara att han har fått Fernando Torres att både jobba hårt för laget under ett inhopp och göra mål är en mindre bragd.

Hans (egna) taktiska drag har dessutom gått hem. Mot Stoke förra helgen gjorde han ett tidigt byte, redan i 38 minuten, efter att Stoke fått en man utvisad då han tog av Raul Meireles och satte in Juan Mata. I paus ersatte han Branislav Ivanovic med David Luiz.
Mata lyfte Chelsea mot Stoke, Ivanovic gjorde segermålet mot Napoli fyra dagar senare.
Det finns förstås ett möjligt scenario att Roberto Di Matteo får jobbet på heltid från och med nästa säsong. Frågan är var den ”brytpunkten” går i Roman Abramovitjs huvud. Krävs det seger i Champions League? Räcker det med en hedersam förlust mot Barcelona och en säkrad fjärdeplats i ligan?
Eller är det helt och hållet beroende på om det går att få loss drömnamnen Pep Guardiola och José Mourinho i sommar?

Football should not be a matter of life and death
När Bill Shankly sa det där om att ”fotboll är viktigare än liv och död” menade han det givetvis inte bokstavligt.
Fotboll är egentligen oviktigt i jämförelse med saker som verkligen är viktiga.
Vi fick en ny påminnelse om det i lördags när Fabrice Muamba segnade ned på White Hart Lane och inom loppet av några sekunder kämpade för sitt liv.
Det spelades många matcher i helgen, det kommer att spelas många matcher i veckan. Men det är bara en kamp som räknas. Den som Fabrice Muamba genomlider på London Chest Hospital.