Han var en av Europas mest lovande spelare – men slarvade bort karriären med ständiga bråk.
Tidigare i år pratade han om att vinna Ballon d’Or – i ett läge då han inte spelat för sitt landslag på 1,5 år och satt på bänken i klubblaget.
Till slut kom genombrottet för Newcastles Hatem Ben Arfa, 25.
Det här är berättelsen om hur problembarnet mognade, flydde en religiös sekt, bytte position, blev en av Premier Leagues hetaste spelare – och nu kan bli en joker för Frankrike i EM.

Newcastle United är vid sidan av nykomlingarna Swansea och Norwich ligans stora positiva överraskning den här säsongen.
Från att ha varit Europas mest underpresterande storklubb, men en ettårig sejour i andraligan, har fansen på Tyneside äntligen fått se sitt lag tillbaka i toppen av Premier League.
Managern Alan Pardew har fått ut maximalt av spelarmaterialet. Flera av spelarna spelar sitt livs fotboll: Tim Krul, Fabricio Coloccini, Cheick Tioté, Yohan Cabaye, Demba Ba.
Men är det någon spelare som just nu får supportrarna att resa sig ur stolen, som får pulsen att höjas lite extra på St James’ Park, är det spelaren som nyss satt på bänken.
Hatem Ben Arfa har varit glödhet den senaste månaden. Han gjorde mål borta mot Arsenal den 12 mars. Två veckor senare, borta mot West Bromwich, var han outstanding och blev utsedd till ”Omgångens spelare” i den här bloggen. Han låg bakom alla tre målen när Newcastle vann enkelt med 3-1. I söndags var han segerorganisatör i segermatchen mot Liverpool. Papiss Cissé gjorde båda målen, men det var Hatem Ben Arfas insats – där han terroriserade Liverpools vänsterback José Enrique – som fastnade på näthinnan.
Han har, kort sagt, varit allt det som vi en gång trodde att han skulle bli.
Vägen dit har varit lång och brokig.

Hatem Ben Arfa kom fram i den ansedda akademin Clairefontaine. Han tillhörde den fantastiska ”class of ’87” (födelseåret) med spelare som Samir Nasri, Jérémy Menez och Karim Benzema.
Ben Arfa, son till en tunisisk immigrant, fick tidigt en stämpel som bråkmakare. När ett franskt tv-team gjorde en dokumentärserie från anläggningen fångade de ett klipp med en 15-årig Ben Arfa som skriker åt Abou Diaby:
– Your father is a son of a bitch.
Kamraterna får gå emellan och hindra ett slagsmål. Senare i programmet sitter Ben Arfa då på sitt rum. Han har lugnat ned sig, framstår som blyg.
– Jag är en karaktär. Jag är lite nervös för att jag är liten till växten. Det har stört mig mycket.
Tre klubbar på fem säsonger som ungdomsspelare vittnade om en spelare som hade svårt att finna sig tillrätta. Ben Arfa menar att hans tuffa uppväxt var orsaken.
– Min pappa var strikt och sa aldrig att han älskade mig. Det fanns en brist på kärlek, han visste inte hur han skulle visa känslor. Jag skyller inte på honom, men all frustration som jag kände från familjen tog jag ut på folk utanför den sfären.
Lyon tog chansen.
När Frankrike vann U17-EM 2004 var Ben Arfa stjärnan i det franska laget. Han debuterade för Lyon i franska ligan 2004 och vann fyra ligatitlar med Kim Källström & Co. Men genombrottet kom aldrig. Istället handlade det mest om svarta rubriker. Han drog sällan jämnt med Gérard Houllier. Han bråkade med lagkamraterna och presidenten Jean-Michel Aulas.
I en intervju med L’Equipe i början av året berättade han om hur han kände sig vilsen, om hur sökandet efter en identitet höll på att leda honom till en religiös sekt via franske rapparen Abd Al Malik.
– Jag mådde inte bra och sökte välbefinnande. Jag läste böcker om sufism och de bra sakerna gjorde mig nyfiken. Då Abd Al Malik var intresserad av det, kontaktade jag honom och gick med.
Det gick så långt att han reste till Marocko för att träffa en schejk. De placerade schejken på en piedestal. De sa till mig att alla som var emot sufism var fiender. De gjorde mig beroende och ett tag ville jag följa dem.
En detalj räddade blev droppen – när han ombads att kyssa schejkens fötter.
– Det var obligatoriskt i bönesalen. Mitt ego räddade mig. Jag kunde inte acceptera det. Det var inte den spiritualism jag sökte.
När Ben Arfa lämnade Lyon för Marseille var det få som sörjde i Lyon. Ben Arfa beskyllde Lyon för att vara ”ekonomiskt disorienterade”. Lyon hade inga problem att vifta undan dessa beskyllningar när de rensade Ben Arfas skåp i omklädningsrummet och fann en check på 90 000 euro.
Samtidigt hade jämnårige Karim Benzema slagit sig fram som en av Europas mest lovande spelare och värvats till Real Madrid.

Flytten till Marseille blev inte heller det lyft han önskat. Hans relation med tränaren Eric Gerets blev ohållbar när han Ben Arfa gjorde ”en Tévez” och vägrade hoppa in i en match mot Paris SG.
Tränarbytet, Didier Deschamps tog över efter Gerets, blev bara ett temporärt lyft. Marseille vann ligan, men den offensive mittfältaren sprang fortfarande runt med oförlöst potential. Hans pappa, Kamel Ben Arfa, tidigare landslagsspelare för Tunisien, gick ut i tidningarna och uttryckte oro för sonens livsstil.
Därför var utlåningen till Newcastle sommaren 2010 precis det miljöombyte som Hatem Ben Arfa behövde.
Han inledde ligan mycket lovande, bland annat med ett drömmål som gav seger i andra omgången borta mot Everton.
En månad tidigare hade han tagits ut i Frankrikes landslag. Det var Laurent Blancs första landslagstrupp. Ben Arfa tackade för förtroendet genom att göra mål i mötet med Norge.
Karriären som hackat under flera år såg äntligen ut att vara på rätt spår.
Den 3 oktober, två veckor efter matchen mot Everton, var olyckan framme i bortamötet med Manchester City. Nigel De Jong delade ut en brysk tackling. Ben Arfas ben gick av. Fyndlånet bars ut på bår och karriären var återigen på väg ned i källaren.

Ben Arfa på båren efter benbrottet hösten 2010.

Hatem Ben Arfa spelade inget mer den säsongen, men Newcastle tog ändå ett beslut som man knappast ångrar. Redan i december, tre månader efter skadan, beslutade nye tränaren Alan Pardew för att lösa spelaren. Eftersom det fanns frågetecken för karriären satt Newcastle i en bra förhandlingsposition. Enligt uppgifter löste de mittfältaren för så lite som £2m.
– Jag är överlycklig över att vi säkrat Hatem. Jag tvivlar inte på att han, när han är tillbaka, kommer att visa vilken superb spelare han är, sa Pardew.
I september förra året gjorde Ben Arfa comeback, nästan exakt ett år efter benbrottet. Efter en så lång frånvaro var det naturligt att han behövde tid. Under hösten användes han mest som inhoppare. Fram till januari hade han bara startat tre matcher i ligan.
I januari blixtrade han till och visade den där ohyggligt höga högstanivån när han gjorde ett solomål mot Blackburn i FA-cupen. Men han var ändå bara en rotationsspelare i februari och mars.
I en intervju med L’Equipe pratade han om vikten av att bida sin tid:
– Nuförtiden är jag också frustrerad när jag inte får spela, men istället för att bråka med managern som jag hade gjort förr så släpper jag det för jag vet att jag kommer att vara förloraren. Jag fortsätter att arbeta hårt på träningarna för att vara redo är jag behövs. Jag har tålamod för jag vet att det lönar sig i slutändan.
Det gjorde det.

Sedan mötet med Arsenal den 12 mars har Hatem Ben Arfa varit given i startelvan. Med nye Papiss Cissé har Alan Pardew har hittat en ny 4-3-3-uppställning som är som skräddarsydd för Ben Arfa. Numera utgår han från högerkanten där han kan vika inåt i plan och låta vänsterfoten tala.
Det var det den gjorde mot Liverpool när Ben Arfas känsliga inlägg hittade pannan på Cissé som nickade in 1-0.
25-åringen var outstanding veckan innan, men insatsen mot Liverpool var den som gav eko. Daily Mirrors Simon Bird jämförde Ben Arfa med en före detta Newcastle-legendar: Peter Beardsley. Alan Pardew var lyrisk efter matchen och menade att Ben Arfa måste vara aktuell för EM.
– Han har en individuell kvalitet som det skulle förvåna mig om Frankrike har i sin trupp.
Med landslagskonkurrenter som Jérémy Menez, Marvin Martin och Florent Malouda ur form menar, många att det inte ens ska vara någon diskussion.
– Han måste med till EM, Frankrike klarar sig inte utan honom, sa förre landslagsspelaren Luis Fernandez i tv-kanalen RMC. Han kan slå en avgörande passning och har en otrolig förmåga att göra bort sin försvarare. Han kan spela till vänster, till höger eller ”i hålet”. Han måste vara med.
Det återstår att se om Laurent Blanc delar den uppfattningen.
För Hatem Ben Arfa kan EM i sommar bli den stora möjligheten att kompensera för de förlorade åren, för alla svarta rubriker, för stämpeln som bråkmakare. Möjligheten att visa världen att han mognat.
– Jag förlorade tid i min karriär, men i livet har jag alltid utgångspunkten att jag kommer att vinna. Jag ser fram emot de kommande tre-fyra åren. Under den tiden kan jag se mig själv på toppen, vinna exempelvis VM 2014 i Brasilien och Ballon d’Or. Jag har fullt av drömmar.

Källor: Daily Mirror, The Guardian, France Football, L’Equipe.