Startsida / Inlägg

Dokument: Fönstermontören kan göra det omöjliga

av Kalle Karlsson

Han arbetade som fönstermontör när han borde ha satsat på fotbollen.
Han lade av helt för att arbeta ett halvår i Mellanöstern.
Han har beskyllts av Arsène Wenger för att fälla rasistiska uttalanden.
Han har en svensk fru och gillar pytt-i-panna.
En gång kunde jag själv ha fått träna under honom.
Det finns en del att berätta om Alan Pardew, 50. Mannen som är på väg att göra det som inte borde vara möjligt.

Stamford Bridge, den 2 maj:
Newcastle leder på Stamford Bridge med 1-0 i nyckelmatchen mot Chelsea. Papiss Cissé har gett laget ledningen i första halvlek med ett klassmål. Det är ett mål som kan få enorm betydelse. Lagen krigar om en Champions League-plats värd hundratals miljoner kronor och, inte minst, en ljusare framtid.
På tilläggstid drar Cissé till igen från ett hopplöst läge långt ut från kanten. Bollen går i en båge och skruvar sig in i bortre hörnet bakom Petr Cech.
Det borde egentligen inte vara möjligt, men å andra sidan kanske man inte ska tvivla på någonting som gäller Newcastle den här säsongen.
De har redan lyckats med något som väldigt få trodde var möjligt.
Med två omgångar kvar av Premier League lever drömmen om Champions League. Detta för laget som inför ligastarten tippades få kriga på undre halvan. Inför säsongen hade de släppt tunga pjäser som Kevin Nolan, Joey Barton, José Enrique. Fansen var oroade.
Sedan kom en höst som överträffade alla förväntningar. Sedan dess har många, däribland undertecknad, bara väntat på att raset ska komma, väntat på en period där bollen studsar emot, där resultaten går emot laget. Ungefär som Tottenham fått erfara under våren.
I ”Magpies” fall har svackan aldrig kommit. Visst, 0-4 mot Wigan var inga smickrande siffror, men en dålig dag på jobbet har alla. Det viktiga är att laget med två omgångar kvar är en poäng – en poäng! – bakom Arsenal på tredjeplatsen.

I centrum för framgången står en man som var så hatad när han anlände att hans renommé var i klass med utskällde ägaren Mike Ashleys. Och det var redan innan han började jobbet.
Alan Pardew lyckades vända opinionen. Ändå har inte, förrän senaste veckorna, fått den credit han förtjänar.
När det har diskuterats vem som ska få priset som årets manager har namn som Brendan Rodgers och Roberto Mancini nämnts flitigare under säsongen. Kanske är det ett tecken på att alla räknat med att Newcastle ska visa sig vara en bluff; ett korthus som förr eller senare ska rasa samman.
Det finns några argument för att inte ge priset till Alan Pardew.
Vissa menar att Newcastles scoutingteam med Graham Carr i spetsen har gjort grundjobbet genom att hitta spelare som Yohan Cabaye, Cheik Tioté, Hatem Ben Arfa och Papiss Demba Cissé.
Vissa befarar kanske att en sådan utnämning skulle luft under vingarna för Alan Pardews tränargelikar, de med en egocentrisk ådra. Det är de andra tränarna som röstar och Pardew fick det ryktet bland kollegorna under den tiden då han gled runt i en Ferrari.
Sedan har vi det tyngsta argumentet – att Newcastle blir tomhänta, att de missar Champions League-platsen och får nöja sig med Europa League. Det är förstås också en framgång, men det smäller inte lika högt.
River de murarna slår sig in bland de fyra första skulle vara en bedrift av historiska mått.
Men även om de faller på mållinjen framstår Alan Pardew, enligt mig, som den värdige vinnaren.
Framför Brendan Rodgers som fått Swansea att spela som ett Barcelona-light, framför Paul Lambert som gjort underverk med Norwich och framför Roberto Mancini som kan vinna ligatiteln med Manchester City.


Alan Pardew samtalar med Papiss Cissé, klubbens senaste succéförvärv. 

Alan Pardew har förstås haft tur. I augusti jobbade klubben hårt för att få loss anfallaren Madibo Maïga från Sochaux. Affären gick inte igenom trots att Maïga strejkade för att få till en flytt. Inför januarifönstret skulle övergången ske, men då klarade inte spelaren läkarundersökningen. Alan Pardew hade förstås alternativ – alla klubbar jobbar på det sättet – och det är han glad för idag.
Värvningen av Papiss Demba Cissé framstår en av de bästa som gjorts i ett januarifönster – någonsin. För den nätta summan av £9m fick Newcastle en anfallare som gjort 13 mål på 12 matcher. Igår satte Cissé två drömmål, varav ett kommer att bli ihågkommet länge.
– Så bra att det nästan är kriminellt, sa Jamie Redknapp i Sky.
Newcastletränaren berättade efter matchen att Demba Cissé har scoutats av Graham Carr i flera år.
– Han hade sett honom i Frankrike redan innan han kom till Tyskland, sa Pardew.
Alan Pardew har inte varit sen att lyfta fram ledarstaben bakom honom. Assisterande managern John Carver, coachen Steve Stone, utvecklingschefen Peter Beardsley och chefsscouten Carr. Ledarstaben och spelarna har hyllats så mycket att vi nästan glömt bort mannen som fogat samman delar och skapat en alkemisk essens.
Han som fått spelare som Tim Krul, Fabricio Coloccini, Cheik Tioté, Yohan Cabaye och Demba Ba att spela sitt livs fotboll.
Han som tyglat egensinniga lirare som Hatem Ben Arfa.
Han som fick se båda mittbackarna gå sönder, men ändå lagade läckage med modesta backar som Mike Williamson och James Perch.
Han som ändrat spelsystem för att kunna utnyttja all offensiv kraft och därmed ändra rollerna för spelare som Ba och Jonas Gutiérrez.
Han som i onsdags åkte till Stamford Bridge och besegrade ett formstarkt Chelsea med ett offensivt 4-3-3, bara dagar efter 0-4 mot Wigan.
Han som fått laget, fansen, hela klubben, att le och våga drömma igen.
– Jag spelar med ett leende på läpparna. Så här lycklig har jag aldrig varit, sa försvararen Steven Taylor i höstas.

Det där sista är intressant. Just förmågan att skapa harmoni i Newcastle – känd som en stormig klubb – är det som imponerar mest på mig.
Alan Pardew har agerat psykolog – och fått ut maximalt av materialet.
Ta bara hanteringen av Hatem Ben Arfa. Den franske stjärnan var känd som ett problembarn. Under Pardew har han spelat drömfotboll i vår. Han tar till och med jobbet för laget. Mot Chelsea imponerade hans presspel lika mycket som hans bollbehandling.
Alan Pardew berättar om Ben Arfa:
– Jag har sett målet mot Everton om och om igen, och känner att det är inte många gånger jag kommer att få jobba med en spelare med den talangen.
– Jag har fått jobba hårt med Hatem. Han hade en hemsk skada. Jag tog tillbaka honom lite tidigt och kände att nästa gång måste det bli rätt. Han var lite besviken först. Jag förstår det, och jag hanterade det bättre än jag hade gjort när jag var yngre.
– Han sätter upp en mur, för att hålla distans, många bra spelare gör det. Teddy Sheringham var också så, men när du väl kommer innanför muren finner du en stark och älskvärd karaktär.
– Jag ger inte så mycket instruktioner offensivt. Med en sån som Hatem måste du låta dem få ha sin värld – när han har bollen är det hans värld. När han inte har den är det min värld. Det har jag fokuserat på, att ge frihet och låta honom uttrycka det.
Ta hanteringen av Demba Ba. När Papiss Cissé värvades fick den förstnämnde acceptera en kantroll. Han har gjort ett lojalt arbete utan att klaga.
– De är väldigt olika. Demba är mer kreativ och kan vara länkspelare och spela fram. Papiss lever för att göra mål.
Vissa tränare, inte minst Alex Ferguson, lyckas få spelare att acceptera att sitta på bänken, acceptera otacksamma roller. I andra klubbar kan det orsaka världskrig.
Alla som sett Newcastle spela den här säsongen, alla som sett att Jonas Gutiérrez aldrig sviker sin ytterback i defensiven, vet att det är ett lag där spelarna jobbar otroligt hårt för varandra.
Alan Pardew verkar ha den där förmågan.
Samme man som blivit sparkad av West Ham, Charlton, Southampton, men tog smällarna och reste sig.


Alan Pardew presenterades som tränare i Newcastle i december 2010 – ett impopulärt val.

Egentligen skulle ha inte ha blivit fotbollsspelare, Alan Scott Pardew. Han föddes i Wimbledon 1961. Som ung kombinerade amatörfotboll med arbetet som fönstermontör och extraknäcket som taxichaufför. Från sitt arbete på byggena i London i slutet av 1970-talet och början av 80-talet kunde han se skymten av Upton Park. Han kunde inte ana då att han en dag skulle träna laget på den arenan.
Pardew spelade för Whyteleafe och Epsom & Ewell. Han hade ingen tanke på en professionell fotbollskarriär. Lönen var blygsam: 70 kronor i veckan, ytterligare 10 kronor i segerbonus. Vid ett tillfälle lade han av med fotbollen för att arbeta i Mellanöstern i ett halvår.
Först 1987, när han skulle fylla 26 år, värvades han till Crystal Palace av Steve Coppell, en affär värd 50 000 kronor.
Alan Pardew tvekade. I en intervju för sex år sedan berättade han:
– Fönsterbranschen var lukrativ på den tiden. Det kostade mig mycket pengar att gå till Palace. Jag tjänade bara 400 pund i veckan.
Tre år senare sköt han det avgörande 4-3-målet i FA-cupsemin mot Liverpool. Han spelade i finalen som Manchester United vann.
Pardew hade inte den naturliga talangen, hans spel byggde mer på inställning och attityd. Han har kallats ”dåtidens Scott Parker”. Hans förre tränare Billy Smith har berättat:
– Han var inte den bästa passningsspelaren. Han har överraskat alla med att lyckas som manager. Han var lite strulig, kom sent till träningar och så.
Innan den aktiva karriären var över hann den hårt arbetande mittfältaren spela för klubbar som Charlton, Barnet och Reading och en kort lånesejour i Tottenham innan han tog jobbet som spelade reservlagstränare i Reading 1997.
Där gjorde han succé. Efter att ha fått huvudansvaret lyfte han laget från botten till avancemang till gamla Division One (Championship) inom ett par år.
Det var året efter det som våra vägar hade kunnat korsas. Alans fru, Tina, kommer från Västerås och via en gemensam vän fick jag en lös förfrågan om jag ville träna med Reading under deras läger i Sverige. Min vän Martin, vars föräldrar kände Alan, nappade och fick köra målvaktsträning med Marcus Hahnemann (som för övrigt är Colorado Avalanche-fan och bara ville prata om Peter ”Foppa” Forsberg). Själv avböjde jag erbjudandet. I efterhand har jag ångrat mig många gånger, men sedan förra månadens slaktarmatch har jag känt att det, trots allt, var rätt klokt.

Framgångarna i Reading gav eko. Alan Pardew handplockades till West Ham där han förde upp laget till Premier League. Första säsongen, 2005/06, slutade ”Hammers” nia i ligan och nådde FA-cupfinal. Pardew var en sen Steven Gerrard-kvittering från att skriva historia och vinna FA-cupen. Den före detta fönstermontören hyllades som en av landets mest lovande managers.
Han var visserligen inte omtyckt av alla. Hans heta temperament och rappa käft – förmodligen ett resultat av jargongen bland byggnadsarbetarna där i början av 80-talet – gjorde att hamnade i luven på andra tränare. I West Ham anställde klubben en mediarådgivare.
Pardew och Arsène Wenger bråkade öppet. En gång i tidningarna sedan Pardew kritiserat Arsenal för att ha spelat en elva utan engelska spelare. Wenger kallade uttalandet ”rasistiskt”.
– En manager som är gift med en svenska och har värvat spelare från hela världen kan inte kallas rasist, svarade Alan Pardew.
Ett halvår senare, i november 2006, hamnade de i handgemäng vid sidlinjen.
Han kom bättre överens med José Mourinho. Alan Pardew var fascinerad av Chelseatränaren och besökte träningsanläggningen.
– Innan jag flyttade norrut var Chelsea det lag jag såg oftast. Jag gjorde en stor studie om Mourinho, hur han spelade och hur han lyckades gå obesegrad på hemmaplan. José hade gjort det med Porto också. Det handlade inte bara om bra spelare, det var något mer.

Vid tidpunkten för fighten med Wenger hade karriärkurvan som pekade uppåt vänt.
Alan Pardew sparkades från West Ham i december efter en tung höst där han inte alls lyckats få in Carlos Tévez och Javier Mascherano i laget. När han lämnade klubben sa isländske ägaren Eggert Magnusson att det var som att ”skära bort en bit cancer”.
Äventyret i Charlton blev inte heller lyckat. Pardew spenderade relativt stora pengar men laget sladdade. I november 2008, efter en förlust mot Sheffield United, stannade hundratals fans kvar och skanderade ”We want Pardew out”.
Sedan kom sejouren i Southampton där han sparkades tre matcher in på säsongen 2010/11.
Efter tre mer eller mindre misslyckade tränaruppdrag var Alan Pardews status körd i botten. Det var därför Newcastles fans reagerade med ilska när han presenterades som ersättare till omtyckte Chris Hughton som sparkats trots en stark höst.
– Chris gjorde ett bra jobb. Han är en bra coach. Men det var tydligt att Mike (Ashley) och Derek (Llambias) inte ville fortsätta med honom. Det var samma sak för mig i Southampton där jag tyckte att jag gjorde ett bra jobb. Så jag hade ingen sympati för Chris, jag hade upplevt samma sak; det är så det fungerar, säger Alan Pardew i en intervju med The Times.
Sällan har en ny Premier League-tränare mötts med sådan avsky. En omröstning visade att endast 5,5 procent av fansen var positiva till Alan Pardew.
Men kritiken späddes på av falska teorier. Det hette att Pardew fått jobbet för att han var en av Mike Ashleys pokerpolare från London.
Sanningen, enligt The Times, är att Alan Pardew aldrig hade träffat Ashley när han kallades till en intervju.
– Jag fick en bra känsla med Mike. Det var inget snobbigt med hans attityd om vem som skulle träna Newcastle. Jag var inte ”Pardinho”, men han var inte besvärad av det.

Alan Pardew har hela tiden backat upp sin ägare. Även när Andy Carroll såldes i januari förra året.
– Carroll var ett hårt slag när han gick. Min ambition var att göra honom till Englands näste centerforward. Men budet var… well, vi tittade alla på varandra och sa: ”Vad kan vi göra?”. Budet var löjligt för en spelare med den erfarenheten som han hade, 16 matcher i Premier League.
Mike Ashley har fått kritik för att han hållit i pengarna. Men Pardew förstår strategin.
– Vi kan inte ta risker. Leeds, Portsmouth, Rangers – huvudet i sanden, beslut fattade på impulser. Det finns inte en chans att Mike och Derek kommer att göra det. Mike har satsat ungefär 273 miljoner pund i klubben och inte tagit något tillbaka. Politiskt är det ett minfält för mig. Jag vill ha en god relation till fansen, men jag vill säga till dem, innan de blir upprörda: Mike har investerat 25 procent av sin förmögenhet i klubben.
– Fråga mig efter 25 procent av mina pengar och du har noll chans, jag bryr mig inte om hur bra din idé är.
Fråga 100 procent av Newcastlefansen och de skulle förmodligen vara eniga om att Alan Pardew är årets manager i Premier League.

Källor: BBC, The Guardian, The Telegraph, The Times, Wikipedia

FAKTA/Newcastles spelaromsättning inför säsongen
In: Mehdi Abeid (Lens), Yohan Cabaye (Lille), Demba Ba (West Ham), Sylvain Marveaux (Rennes), Gabriel Obertán (Manchester United), Davide Santon (Inter), Rob Elliot (Charlton).
Ut: Sol Campbell (klubb oklar), Shefki Kuqi (Oldham), Kevin Nolan (West Ham), David Leadbitter (Torquay), Wayne Routledge (Swansea), José Enrique (Liverpool), Joey Barton (QPR).

***
Senare i dag eller i morgon kommer jag att lista de tränare som jag tycker har gjort de största bedrifterna den här säsongen.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB