Startsida / Inlägg

Vi kommer aldrig att få se något liknande…

av Kalle Karlsson

Den galnaste Premier League-säsongen fick det galnaste slutet.
Det var förstås helt logiskt.

Vad var det egentligen som hände?
En av fotbollshistoriens mest dramatiska, gastkramande slutomgångar var vad som hände.
Manchester City är ligamästare för första gången på 44 år.
Med en minut och fyrtio sekunder kvar av säsongen – drygt en av 3420 avverkade minuter sedan augusti – var de inte det. Då såg det ut som om Manchester United skulle ta titeln, en av de mest överraskande någonsin.
Med en timmes distans  till händelserna har jag svårt att samla intrycken.
Jag har sett Edin Dzeko jaga Roberto Mancini och hälla skumpa över managern, jag har sett vuxna män sittandes på innerplan med tårar längs kinderna, jag har sett ansiktsuttrycken på Manchester Uniteds spelare gå från hopp till förtvivlan.
Vi visste att vi skulle få en dag av glädje och sorg.
Men det här?!
Det var bättre än alla manus, idrott när den är som bäst.

Nu liverapporterade jag visserligen matchen på Sportbladet.se, vilket medför att man inte tittar på matchen på vanligt sätt (man tenderar att titta mer på datorskärmen än på tv:n), men jag kan säga så mycket som att jag aldrig kommer att glömma det här så länge jag lever.
Manchester City var nära att fullborda den värsta titelkollapsen i mannaminne.
De tog ledningen med 1-0 med cirka fem minuter kvar av första halvlek. Då hade de fått genomliga en trevande, nervös första halvtimma.
Där och då borde den där nervositeten ha släppt. Sett till spelet hade det varit pojkar mot män, kvalitet mot underlägsenhet.
QPR hade bara försvarat sig. Jag – och förmodligen många med mig – trodde att City skulle surfa iväg mot en enkel seger.
Det blev inte så.
QPR kvitterade till 1-1 i inledningen av andra halvlek. Det var en chock, men det var bara början på en galen eftermiddag.

QPR har varit katastrofalt på bortaplan under säsongen så City hade ändå oddsen på sin sida för att reparera skadan. De fick hjälp när Joey Barton gjorde sitt bästa för att stjälpa sitt eget lag genom att först sätta en armbåge i ansiktet på Carlos Tévez och sedan – efter att ha fått rött kort – sparka ned Sergio Agüero.
Det var ren idioti från en idiot som gjort sig känd för alldeles för många idiotiska grejer.
Han hade för evigt kunnat bli (än mer) hatad av Manchester Uniteds supportrar, men tack och lov kommer hans hjärnsläpp att hamna i skymundan.
Det hade ju varit trist om Joey Bartons utvisning fått överskugga den här slutomgången.
Den himmelske manusförfattaren hade större planer för den här föreställningen.

Efter utvisningen fick QPR försvara sig ännu lägre ned. De ställde en köttmur i höjd med eget straffområde, släppte kanterna à la Chelsea vs Barcelona och lät City slå inlägg efter inlägg. De rensade så fort de fick bollen. Det kändes som en tidsfråga tills Paddy Kenny skulle få kapitulera.
När QPR var som mest tillbakatryckt stack Jamie Mackie upp och kontrade in 2-1.
Det var årets mest oväntade mål. Det var ett mål som sände chockvågar i hela Eastlands.
Manchester City, som satt i förarsätet i paus, var nedtryckt i bagageluckan. De spelade runt runt mot ett heroiskt kämpande QPR. Men utan Yaya Touré som haltat av i första halvlek, utan vassa huvudspelare i boxen, blev det sällan så farligt som det borde ha blivit.
De blev mer och mer nervösa.
Det var idrottspsykologi i dess tydligaste form. Plötsligt spelade de inte bara mot en storspelande Paddy Kenny. De spelade mot historien, mot förlorarkulturen, mot demonerna, mot ”regeln” om att de fått leva i skuggan av storebror United.
Tv-kamerorna zoomade in City-supportrar som grät på läktarna. De har fått leva i evigt förtryck av Manchester Uniteds hegemoni. Det här var dagen då hela den frustrationen hade kunnat summeras med 90 minuters krampaktighet.
En förlust hade, mentalt, kunnat få monumentala konsekvenser för dessa spelare som är på väg uppåt i karriärerna. För Vincent Kompany. För David Silva. För Sergio Agüero.
Carlos Tévez, han som tagits tillbaka till nåder, byttes ut efter att ha gjort en slät figur.
– När fem minuter återstod trodde jag inte att vi skulle vinna, sa Roberto Mancini.

När matchuret tickat in på tilläggstid var det fortfarande 2-1 till QPR. City skapade hörnor i massor, men Paddy Kenny stod emot, QPR stod emot.
I 91:a minuten nådde Edin Dzeko högst på en hörna och nickade in 2-2. Det var en livlina, ett mål som gav hopp, men det var bara drygt tre minuter kvar av tillägget och City hade varit uddlöst i en halvtimmes spel med en man mer.
I den 93:e minuten kom en matchavgörande detalj. QPR fick ett inkast på offensiv planhalva. För en gångs skull skickade de upp lite folk. Den där muren som stått i eget straffområde var plötsligt inte längre intakt.
När City vann bollen och attackerade fick Sergio Agüero springa fram mot ett osamlat försvar. Han väggade med Mario Balotelli som liggande (!) hittade tillbaka till Agüero. Citys dyraste värvning smet förbi på ett sätt som bara hans svärfar kunde göra på sin tid och krutade in 3-2.
Etihad Stadium hade kunnat falla i bitar.
Om Manchester United hade vunnit titeln hade det varit den 20:e för en elegant, mäktig klubb.
För Manchester City är det allt annat. Det är slutet för en 44-årig frustration, den retroaktiva belöningen för de ångestfyllda åren i tredjedivisionen.
– Du vill säga att det är det bästa ögonblicket i ditt liv men om jag ska vara ärlig… snälla låt det aldrig bli så här igen, Vincent Kompany.
Han behöver inte vara orolig.
Vi kommer aldrig mer att få uppleva det vi fick vara med om idag.

***
Roberto Mancini hyllas från alla håll. Hade Shaun Wright-Phillips tagit hemjobbet i rätt läge i 94:e minuten hade Sergio Agüero inte gjort mål. Då hade Mancini sågats.
Det är små marginaler i fotbollen.

***
Arsenal tog tredjeplatsen. Tottenham fick nöja sig med fjärdeplatsen och måste vänta in CL-finalen innan de vet om de får spela Champions League. Bolton åker ur.
Vi får sammanfatta det mer noga imorgon.

***
I veckan kommer jag att summera säsongen på alla tänkbara sätt och även blicka fram mot silly season. Så häng med i bloggen ett tag till!

  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB