Di Matteo har hittat formeln
Det var det här jag menade när jag skrev om Chelsea i veckan.
När laget plötsligt bjuder på den ”sexy football” som Ruud Gullit talade drömskt om redan på 90-talet, när laget uppfyllt drömmen som Roman Abramovitj gått och burit i ett decennium, finns ju risken att man får tunnelseende. Att man blir förblindad av Eden Hazards briljans och Juan Matas genialitet.
Inte Roberto Di Matteo.
Han spelade Ryan Bertrand som defensiv ytter idag, i samma typ av roll som vänsterbacken hade i Champions League-finalen i våras.
Di Matteo är ingen populist. Det får mig att tro att han klarar uppgiften att både genomföra en generationsväxling – och utveckla lagets spel.
Balans, var ordet.

Hazard en juvel bland juveler
Det blir trångt i toppen på fyndlistan som jag brukar sammanställa när transferfönstret stängt igen. Michu, Santi Cazorla, Shinji Kagawa… det är några ”tior” om visat framfötterna i Premier League-inledningen.
Om dessa lirare är fynd är Eden Hazard något annat. Han kostade en förmögenhet så han kan knappast kallas fynd i den bemärkelsen, men det känns ändå som Chelsea gått hem med prinsessan och hela kungariket.
Det hade inte spelat någon roll om han kostat ytterligare 100 miljoner kronor. När bidraget är tillräckligt stort är pengarna oväsentliga. Eller rättare sagt: Då kommer det att betala sig. På planen – och därmed även utanför planen.
Av Chelseas åtta mål hittills i ligan har belgaren varit inblandad i sju.
Jag gissar att Hazards tröja just nu säljer bäst i souvenirshopen.

Ben Arfa på en trygg plats igen
I våras var många som krävde att Hatem Ben Arfa skulle få en plats i den franska EM-truppen. Det var inte särskilt konstigt. Ben Arfa gjorde en sensationell vår, var en av ligans allra bästa yttrar, om inte den allra bäste, och såg ut att vara en tänkbar joker för Laurent Blancs Frankrike.
Det blev ingen succé. Hatem Ben Arfa smittades av den franska individualismen, den som drabbat ”Les Bleus” de senaste åren. Han hamnade i en disspyt i omklädningsrummet och fick böter av Franska fotbollförbundet.
Nu är han tillbaka i Newcastle, under Alan Pardews trygga ledning.
Och där trivs han som fisken i vattnet.
Han var bra i premiären där han avgjorde på straff mot Tottenham och idag var han lagets främsta anfallshot. Det var inte Newcastles match, men det kändes farligt varje gång Ben Arfa gav sig ut på dribblingsfärd.
Hatem Ben Arfa har verkligen alla verktyg i lådan för att bli en superstjärnan.
Det handlar mest om honom själv.
Tänk om man hade den valmöjligheten.

Torres har återfått självförtroendet
Jag vill inte slå fast att Fernando Torres är tillbaka. Det vore att dra lite för långt gångna slutsatser om en spelare som varit nere på källarvåningen och vänt.
Men det är glädjande att se att spanjoren verkar ha återfått självförtroendet.
När han var som djupast nere i träsket kunde man se det väldigt tydligt på en detalj.
Han utmanade aldrig. Han spelade Henke Larsson-spelet; han släppte bollen till närmaste lagkamrat. För Henke var det det enda rätta – han var aldrig någon dribbler – men för en fartspelare som Torres var det som att ta bort en viktig dimension.
Det var som om han inte litade på sin förmåga längre.
Nu ler ”El Niñjo” igen – och då vågar han också utnyttja sin speed.
I mötet med Newcastle tog han inte bara löpningarna. När läget dök upp i den 20:e minuten trippade han runt Davide Santon och ordnade straffen som ledde till 1–0.
Efter att ha tryckt in 2–0 med en urläcker yttersida var det som om hans forna aura var tillbaka.
I andra halvlek bjöd han till och med på en rabona.
Det ryktas att Chelsea jagar Edinson Cavani.
Uruguayanen behövs inte om Fernando Torres ska vara på det här humöret.