De späckade fotbollshelgerna medför problem.
Det finns nämligen ingen tid att hinna skriva om matcherna.

I går steg jag upp ur sängen, kollade Rayo Vallecano-Sevilla (Rayo-tränaren Jemez testade innovativt spelsystem), liverapporterade Liverpool-Arsenal, fortsatte med Southampton-Manchester United, tog paus för att äta, för att sedan fortsätta med att kombinera Inter-Roma, Lille-PSG och Barcelona-Valencia.
Tv-utbudet är för stort för att samtidigt klara av att driva en blogg.
Nåväl, här är lite slutsatser från helgen.

van Persies briljans maskerar Uniteds problem
Det fanns många som undrade varför Alex Ferguson värvade Robin van Persie. Det var en berättigad fråga eftersom han hade en anfallsbesättning så vass att Dimitar Berbatov var petad.
Igår levererade RvP en insats som gav ett tydligt svar.
Efter drygt 80 spelade minuter såg holländaren ut att bli den stora syndabocken på St Mary’s Stadium.
Han hade visserligen gjort 1-1 i första halvlek med ett klassmål när han tog ned Antonio Valencias inlägg på bröstet och tryckte in en halvvolley i bortre.
Men han hade också sumpat en gyllene kvitteringschans. Jos Hooiveld gick in för hårt i en närkamp mot van Persie, som lade upp bollen på straffpunkten – och sköt en tam chippstraff som Kelvin Davies klarade.
Twitter överöstes med hånfulla inlägg om ”svikaren”. Det var ”van Penalty” och andra ordvitsar.
Den där mobben tystades ganska rejält när RvP först kvitterade till 2-2 på en retur och sedan nickade in 3-2 på ”Fergietime”.
Det var en show av en mästerlig spelare.
Det var också en show som dels maskerade en finfin insats av Southampton, dels maskerade brister hos en titelkandidat som inte alls agerade mästerligt.

Manchester United förlorade premiären mot Everton. De vann med ett nödrop hemma mot Fulham (3-2) sedan David De Gea gjort en viktig räddning i slutsekunderna. Igår var spanjoren utanför startelvan (”bänkad, inte roterad”, enligt sir Alex själv).
Men Uniteds försvar agerade lika tafatt och svagt som mot Fulham när först Rickie Lambert och sedan Morgan Schneiderlin tilläts nicka in bollar bakom Anders Lindegaard.
Offensiven var lika tafflig. Shinji Kagawas fina form var som bortblåst. Japanen var aldrig inne i matchen på St Mary’s. När inte Michael Carrick eller Tom Cleverley lyckades skapa något passningstempo och Danny Welbeck var vilsen i sin kantroll var anfallsspelet helt uddlöst.
Den här gången kom laget undan tack vare sin nye anfallsstjärna (och Paul Scholes som kom in och spelade mer genomtänkta passningar). Robin van Persie tog sig till 11 avslut, varav 5 på mål. Övriga lagkamrater mäktade med två.
Efter slutsignalen skrev jag skämtsamt på Twitter att det ”dröjde bara tre omgångar innan Manchester United blev ett one man-team”.
Det är de förstås inte.
Men det fanns perioder under gårdagens match då det faktiskt framstod som det.

Diaby har allt för att bli en superstjärna
Det gick många rykten som kopplade samman mittfältare med Arsenal inför deadline day. Arsène Wenger förhandlade med Nuri Sahin medan en del supportrar drömde om Yann M’Vila.
Jag var tämligen säker på att Wenger skulle sitta lugnt i båten eftersom han i själva verket har massor av alternativ på mittfältet: Arteta, Rosicky, Ramsey, Wilshere, Cazorla, Frimpong, Coquilin, Diaby.
Det verkade som om många – åtminstone motståndarlagens supportrar – hade glömt det sista namnet, Abou Diaby.
I så fall fungerade första halvlek mot Liverpool i går som en påminnelse.
Den gänglige fransmannen var enorm på Anfield. Han ägde mittfältet och när han spelade ut hela registret, slog tanken mig:
Den här grabben har egentligen allt för att bli en världsstjärna.
Jag minns att jag sett honom dunkat upp bollar i krysset förr, jag minns att han glimtvis påmint om en ung Patrick Vieira. Men jag kan inte erinra mig att jag sett honom leverera en sån insats som igår.
I ena stunden dribblade han och älgade i väg med jättekliv, i nästa stund bjöd han på en genial, riskfylld, klack på mittplan som öppnade en jätteyta för en medspelare. Han borde ha haft en assist när han serverade Olivier Giroud som sköt utanför.
Det som imponerade allra mest – bland alla andra superlativ – var hans spel utan boll. Han var alltid villig att visa sig. Inte för att automatiskt få bollen själv, utan för att öppna för någon annan.
– Du kan se hur viktig han är för oss eftersom han är en underbar spelare. Han verkligen allt som du vill ha på ett mittfält, sa Arsène Wenger på presskonferensen efteråt.
– Han har inte spelat på ett år, men han hade en bra försäsong och nu ser han ut att vara i bra form.
Arsenalfansen vågar inte hoppas på för mycket. 26-åringen från Auxerre har spelat i klubben sedan säsongen 2005/06, men han har aldrig fått vara fri från skador. Säsongen 09/10 var ett undantag då han startade 26 matcher i ligan. Ifjol startade han inte en enda.
”Diaby is a player don’t know why he doesn’t play more games”, skrev en imponerad Wayne Rooney på Twitter igår.
Spelar Abou Diaby som igår – och får slippa skador – lär inte Rooney behöva undra mer.

Liverpools trupp är farligt tunn
FSG:s ägare John W Henry har idag gått ut med ett öppet brev till fansen där han motiverar klubbens transferpolicy. Han skriver att ”mercaton” inte var något misslyckande.
Det stämmer att Liverpool har gjort en del fina värvningar i sommar. Joe Allen är briljant, Fabio Borini blir säkert nyttig med tiden, Nuri Sahin är ett bra lån och Samed Yesil kan bli en sensation (Oussama Assaidi får vi återkomma till).
Men att truppen nu är så tunn att Luis Suárez och Fabio Borini är de enda alternativen i strikerpostionen måste ses som ett fiasko.
Brendan Rodgers sa igår att han inte hade släppt Andy Carroll om han vetat att han inte skulle få in någon ersättare. Mer explicit kritik mot ägarna än så kommer vi nog inte få ”inifrån”.
Liverpool har en option på att plocka tillbaka Andy Carroll i januari, men FSG:s snålhet har gjort att klubben spelar ett högt spel.
Man kan stillsamt undra: Vad ska Liverpool ta sig till om Luis Suárez drabbas av en allvarlig skada i nästa omgång?
Michael Owen? Det känns inte som lösningen år 2012…

Defoe tam som ensam striker
Tottenham har inlett säsongen svagt. Blott två poäng efter två hemmamatcher är inte godkänt och helgens möte med Norwich hade inte gett en enda om inte Brad Friedel på nytt storspelat i målet (jag är långt ifrån säker på att Hugo Lloris tar förstaposten den här säsongen).
Det fanns ljuspunkter. Moussa Dembélé visade med sitt inhopp och mål att han blir en värdig (dock inte fullvärdig) ersättare till Luka Modric.
Men Tottenham är för förutsägbart framåt när Emmanuel Adebayor saknas.
Jag gillar egentligen Jermain Defoe. Han är den där sniper-typen som kommer att göra mål oavsett klubbadress. Problemet är att han inte passar i rollen som ensam striker. Han behöver en anfallspartner som agerar target, som skapar yta.
En talande statistik: På de tio senaste matcherna som Jermain Defoe startat som ensam anfallare har Tottenham vunnit en. Den när han blev utvisad efter 27 minuter borta mot Aston Villa…

Snodgrass var en PL-spelare i Championship
Det måste svida i alla Leeds-hjärtan när Norwich spelar nuförtiden. Tre av fyra mittfältare är före detta lirare från Elland Road.
Leeds United har sett ut att vara redo för uppflyttning (eller åtminstone playoff ett par gånger), men istället har man tappat mark och skakas av en kris med massiv kritik mot ägaren Ken Bates.
Hade klubben kunnat behålla dessa spelare – istället för att ge upp dem tämligen billigt – hade laget kunnat ta klivet upp till Premier League.
Efter Bradley Johnson och Jonny Howson har Robert Snodgrass gjort flytten från Leeds till Norwich.
Alla tre får betecknas som fynd. Vi var många som undrade varför ingen klubb värvat Robert Snodgrass tidigare. Efter de inledande omgångarna har han visat att han var mer än redo för Premier League.
När klubbarna söker sig utomlands för att hitta fyndspelare – enligt redovisningsfirman Deloitte har Premier League-klubbarna aldrig tidigare betalat så mycket pengar till utlandet under ett transferfönster – kanske de istället borde titta noggrannare i den egna andraligan?

***
Senare ikväll kommer ett ”Omgångens lag”.