Tottenham fick retroaktiv betalning
I 23 år har de väntat.
De har blivit mosade, de har förlorat knappt, de har fått se Pedro Mendes mål i slutminuten dömas bort trots att bollen var en meter över mållinjen, de har haft ledningen med 2–0 i paus och 2–5 i baken.
Senast de vann här var Terry Venables tränare och Gary Lineker segerskytt.
Idag fick Tottenham till slut jaga bort Old Trafford-spöket. Oj, vad skönt det måste ha känts för supportrarna.

Första halvlek var imponerande av Spurs. Jan Vertonghen – en grym värvning – sprang in med 1-0 i andra minuten och Gareth Bale satte Rio Ferdinand i en taxi när han ryckte ifrån och placerade in 2-0. Samtidigt var Sandro en jätte på mitten och William Gallas höll ihop de bakre leden.
De hade marginalerna med sig, visst, men det har alla lag som vinner borta mot Manchester United. I andra halvlek parkerade de bussen och fick se hemmalaget träffa virket två gånger. Men det var som om de fick retroaktiv betalning för tidigare matcher då de varit värda mer men åkt hem tomhänta.
De hade helt enkelt tjänat ihop till den här segern.

United straffat – retroaktivt
De allra flesta var ju överens om att Manchester United fick sina tre poäng på Anfield till skänks av en 51-åring från Hertfordshire vid namn Mark Halsey.
”Manchester United har alltid hjälp av domarna”, slog resten av fotbolls-England fast.
Därför kan vi faktiskt konstatera att stora, mäktiga, inflytelserika Manchester United hade allt annat än tur med domarinsatsen idag mot Tottenham.
United hade fyra straffsituationer i matchen: William Gallas vårdslösa satsning mot Robin van Persie med sträckt ben, Jan Vertonghens tröjdragning på Nani, Kyle Walkers fällning av Shinji Kagawa, handsen på Sandro.
Domare Chris Foy friade alla fyra.
Alla incidenter var inte straff, knappast, men jag tror inte många hade kunnat protestera om Foy pekat på punkten när Nani drogs ned i första halvlek.
Manchester United gynnas av domarna precis som alla topplag i alla ligor i alla sporter.
Men inte alltid.

Tiden har hunnit ikapp Giggs
Ryan Giggs, 38, är en av Manchester Uniteds största spelare genom tiderna. Det han har gjort sedan debuten i den här ligan för sextiosju år sedan är sanslöst imponerande.
Men allt har ett slut, även när det gäller detta fenomen från Wales.

Vi har ju undrat rätt länge hur länge han ska orka. Det är på sin plats att betona att vissa satte ett frågetecken redan hösten 2004 efter en rad mållösa matcher. Det är åtta år sedan. Sedan dess har han trollbundit oss med fantastiska insatser och valts till ”PFA Player of the year” 2009.
Men nu känns det verkligen som Giggs sjunger på sista versen.
Ryan Giggs gjorde en riktigt svag vårsäsong och starten på den här hösten har varit minst sagt tveksam. Han var totalt misslyckad på Anfield förra helgen och idag gjorde han ingenting innan han blev utbytt i paus (som jämförelse kan framhållas att den ett år yngre Paul Scholes var en av planens bästa).
När snabbheten avtog med åldern lyckades Giggs anpassa sitt spel. Han flyttades in från kanten till en central roll för att slippa löpa upp och ned. Men nu är det som om fysiken hindrar honom från att ha ”impact” var han än spelar. Utan kvickheten och med bristande defensiva egenskaper (som vi såg vid Steven Gerrards mål förra helgen) blir han endast en ”sista tredjedels-spelare”. Han är på plan att slå avgörande passningar. Det funkar ibland, men alldeles för sällan för att det inte ska kosta laget för mycket.
Giggs har fortfarande en funktion att fylla som ledargestalt och ”role model” för de unga spelarna, men min känsla är att det här blir hans sista säsong.

Oavsett hur den här säsongen fortlöper kan det givetvis inte överskugga vad Ryan Giggs uppnått tidigare i sin karriär.
Att han fortfarande, snart 39 år, spelar i Premier League är ju en bragd i sig.