WBA är ligans jämnaste lag
De är kända som engelsk fotbolls jojo-klubb under 2000-talet, de har inga stjärnor o deras manager hade bara varit ansvarig tränare i en match innan säsongen startade.
Men det är som om West Bromwich har fått de allra flesta bitarna på plats.
Igår blev det seger med 3–2 mot QPR och laget parkerar på fjärde plats i tabellen. Det var ingen sprudlande insats – WBA startade bra, men tappade i andra halvlek – men det är just det som imponerar. West Bromwich är så stabilt, så gedigt, att de vinner matcher utan att imponera.

West Bromwich är, tillsammans med Reading, det enda laget i ligan som inte har någon spelare som sticker ut. Det är ett sammansvetsat kollektiv som i år har bredare trupp än tidigare (att en så kompetent spelare som Chris Brunt inte längre är given säger en del om klassen på laget).
Tittar man på WBA:s ordinarie startelva (nu har de skador på ytterbackspositionerna) kan man inte identifiera någon svag länk. De är ligans jämnaste lag.
De har ett gäng lojala fotbollsarbetare – Liam Ridgewell, Zoltan Géra, Marc-Antoine Fortuné, Shane Long och Steven Reid – som kanske inte ger motståndare skrämselhicka men som aldrig faller ur ramen.
Och WBA har är ett gäng spelare som är kriminellt underskattade.
Mittbacksparet Jonas Olsson och Gareth McAuley är två av dem, Youssuf Mulumbu är en annan, men jag främst framhålla nye argentinaren Claudio Yacob och offensive mittfältaren James Morrison.
Morrison var tillsammans med Olsson lagets bästa spelare förra säsongen. Han är spelskicklig, målfarlig och har ett riktigt vasst distansskott. Hans förmåga att komma i andravågen såg vi igår när han in med 1–0 på Shane Longs fina inlägg.
Managern Steve Clarke pratade efter gårdagens vinst om att dämpa förväntningarna, om att nytt kontrakt fortfarande är målsättningen. Men det här WBA-laget kan mycket väl hamna på övre halvan.
Utan svagheter, med en så säker defensiv, med sin hemmaborg (för första gången sedan 1919 har de vunnit sina fyra första hemmamatcher i högstadivisionen) och med det nyvunna självförtroendet ska de knappast behöva oroa sig för att bli indraget i bottenstriden.

Taarabt skänker QPR hopp
Sju omgångar in i ligan väntar QPR fortfarande på sin första seger. Lördagen blev inte den vändning som Mark Hughes hoppats på. Istället blottades återigen den skakiga defensiven när WBA tilläts göra 2–0 i första halvlek.
Ägaren Tony Fernandes har sagt att Mark Hughes kommer att få mer tid och får han inte sparken nu så lär han inte få det efter kommande två matcher heller med tanke på att QPR ställs mot Everton på hemmaplan och Arsenal på Emirates.

Det är inte mycket som är positivt i QPR, men det finns faktiskt ett par spelare som skänker ljus i mörkret.
> Esteban Granero skruvade in ett fint 2–3-mål och han har verkligen visat att han är en klasspelare. Dock är det tveksamt om Alejandro Faurlin är den optimala mittfältspartnern. Speluppläggaren Granero skulle snarare behöva en defensiv motvikt, en (mer disciplinerad) Samba Diakité. Igår testades Stephane Mbia som defensiv mittfältare, men han slarvade med sitt defensiva ansvar.
> Adel Taarabt hoppade in mot West Ham i förra omgången och svarade för ett drömmål när han vred in en reducering i krysset. Igår startade han och bjöd på ett nytt sagolikt nummer. Hans nedtagning på bröstet och volley i nät bakom Ben Foster var ren konst.
Men det är inte bara målen som gör marockanen så viktig för QPR. Taarabt är den inspirationsspelare som laget behöver. Varje gång han får bollen har han viljan, och förmågan, att få saker att hända.
Det är dags att Mark Hughes offrar en anfallare (Djibril Cissé) och ger Taarabt en friare roll.

Silva bra – då är Manchester City bra
Vid den här tiden förra året spelade David Silva fotboll som i trans. Han bar Manchester City på sina axlar och var i princip man of the match varje gång han knöt på sig dojorna.
Formen höll i sig länge, men under våren var det inte samme Silva. Då hade han gått in i väggen.
Dem långa första säsongen på engelsk mark, ett spelår som förlängdes av Confederations cup, hade tagit ut sin rätt. Han hade slut på bränsle.
Han inledde hösten okej, men senaste matcherna har vi fått indikationer på att han är på väg mot storstormen. Idag mot Sunderland (3–0) var spanjoren så där läcker och finurlig som vi minns honom från förra hösten.
Han var spindeln i nätet, slog flest passningar av samtliga spelare (83), flest på offensiv tredjedel (42).
Dagens match slog fast en sanning vi lärde oss ifjol:
När David Silva är bra är Manchester City bra.

Walcott – fortfarande viktig för Arsenal
Olivier Giroud fick göra sitt första ligamål (oj, så viktigt för honom), Lukas Podolski levererar igen och Santi Cazorla fortsätter att vara en våt dröm.
Men den som avgjorde matchen i går för Arsenal var Theo Walcott.
Engelsmannen har utgående kontrakt och parterna uppges stå en bit ifrån varandra i förhandlingarna. Men den snabbe yttern har fortfarande en viktig roll att spela för Arsenal. I ett läge där matchen stod och vägde sprintade han i djupled, tog emot en passning från Giroud och rullade in 2-1.
– Theo har fantastisk attityd och jag räknar inte bort någon. Om jag gjorde det skulle jag inte ta in honom i ett avgörande skede av matchen. Gervinho såg trött ut och Theo Walcott gjorde skillnad. Du är säker när han kommer nära mål att han ska hitta rätt, sa Arsène Wenger.

Det är när Walcott gör såna iskalla avslut som man anar att han skulle kunna vara effektiv som renodlad anfallare. Där skulle han få fler lägen som i går, fler omställningslägen, fler chanser att dra isär tröga försvar. Han skulle kunna göra ett liknande jobb som Gervinho – men med högre effektivitet i avsluten.
Spelaren själv vill lira längst fram och Wenger har antytt att han är beredd att testa om 23-åringen mognar och kan utveckla sitt allroundspel.
Under inhoppet i går hann Walcott både göra segermålet och spela fram Santi Cazorla till 3-1.
Hittills har varken Oliver Giroud eller Gervinho gjort strikerpositionen till sin egen, även om fransmannen stärkte sina aktier rejält igår. Wenger sa inför säsongen att Lukas Podolski var aktuell att spela centralt, men tysken verkar trivas bättre till vänster.
Det är dags att istället se Theo Walcott som ett av alternativen.