Chelsea styrde spelet i toppmötet – innan domaren Mark Clattenburg tog över showen.
Manchester United vann matchen tack vare ett offsidemål, men första halvtimmen gjorde laget en nästintill perfekt defensiv match taktiskt.
Hur fungerande den disciplinerade defensiven?

Manchester Uniteds defensiv har varit en enda röra i säsongsinledningen. Laget hade inför söndagens möte släppt in elva mål på åtta matcher i ligan.
Det är nästan smickrande siffror.
Manchester United har varit vidöppet bakåt. Försvarsspelet över hela banan har varit katastrof, presspelet obefintligt.
Alex Ferguson erkände att de ”släppt in alla typer av mål”. De blev avslöjade med hjälp av fysik mot Everton (i synnerhet Marouane Fellaini) i premiären, de blev söndersprunget av Tottenham och de blev stundtals utmanövrerat av ett passningsskickligt Braga. De bjöd Stoke på en hel drös med chanser på Old Trafford och hade tur att de bara släppte in två mål i den matchen.

Därför var det intressant att se hur Alex Ferguson skulle ta sig an den här uppgiften när hans gäng ställdes mot ligans sexigaste offensiv. Chelseas trio Mata-Oscár-Hazard har skrämt slag i motståndarförsvaren den här hösten med snabbt, dynamiskt anfallsspel.
Skulle United fortsätta med mittfältsdiamanten? Skulle de våga möta offensiv med offensiv? Hur skulle de anfalla?
Många trodde kanske att Ferguson skulle välja diamanten. Packa mittfältet. Se till att inte hamna i numerärt underläge centralt för att på så sätt förlora bollinnehavet.
Istället valde han en återgång till 4-2-3-1 med Antonio Valencia och Ashley Young på varsin ytter. Matchplanen att använda kanterna vid omställningar, främst högerflanken, blev en taktisk triumf. Båda målen i första halvlek tillkom efter att United attackerat mot Ashley Cole – där han för ofta får svagt understöd av Eden Hazard.
Men framför allt grundlades trepoängaren på Stamford Bridge (om vi bortser från domarteamets bidrag) genom en stark första halvlek där Manchester United till slut bestämde sig för att riskminimera och prioritera defensiven.

När jag i förra veckan medverkade i en enkät på Svenskafans inför matchen svarade jag så här på frågan om vad som ”blir nyckeln till seger för Manchester United på söndag?”:
– Med tanke på Uniteds tveksamma defensiv senaste veckorna och Chelseas vassa offensiv är nyckeln att få kontroll på trion Mata-Oscár-Hazard. Det är inte omöjligt, men det kräver en koncentrerad insats och en annan approach än man haft i vissa matcher den här säsongen. Man måste sätta defensiven främst.
Sådana där plattityder är intressanta att bryta ned och analysera detalj. Vad menar man med att sätta ”defensiven främst”? Vad menar man med att ”agera koncentrerat”? Hur ser det ut på planen?
För mig handlar det om vilket tankesätt man präntar in hos sina spelare och jag tänkte illustrera hur det visar sig i presspelet.

4-2-3-1-systemet i spelet utan boll i vanliga fall

Så här såg Manchester Uniteds uppställning ut på pappret på förhand. I vanliga fall hade Wayne Rooney hjälpt till med förstapressen, beroende på Robin van Persies utgångsposition.

4-2-3-1-systemet blir ett 4-5-1

Men den här matchen handlade för United inte om att vinna bollen tidigt. Den handlade främst om att låta Chelsea ha bollen i ”rätt lägen” och ”täcka ytor”, vilket innebar att Wayne Rooney istället föll ned och bildade ett femmannamittfält.

Det var tydligt att Wayne Rooney var beordrad att följa en utstuderad plan och inte ta egna, impulsiva beslut. Varje gång Chelsea fick bollen på egen planhalva kollade han över axeln för att försäkra sig om var John Obi Mikel och Oscár befann sig. Första tanken hos honom var inte att erövra bollen utan istället riskminimera och täcka av den spelare som han fått order om att hålla koll på.

Rooney i spelet utan boll
Här har jag sparat en bildserie på hur det kunde se ut. Notera tiden på matchklockan.

I förstaläget faller Wayne Rooney ned för att bilda ett tätt femmannamittfält. Han söker sig bort från bollen. Han noterar istället hur Oscár (vid mittlinjen) sökt sig till motsatt sida för att hitta en fri yta när Chelsea växlar kant.

Spelet är på väg att vända och Rooney har kontroll på Oscár som flyttat längst ut på vänsterkanten för att bredda.

När Oscár väl får bollen är Rooney på acceptabelt pressavstånd. Han har därmed minskat risken för att ge ytor till spelare som på förhand identifierats som hot.

Där har vi skillnaden i ”approach” som ger utslag. Det är att sätta defensiven främst. Det är att minimera risker och agera disciplinerat.
Wayne Rooney gjorde en mycket bra insats defensivt i första halvlek tills ett par minuter före paus då han tappade huvudet för ett par sekunder och drog på sig en ”dumdristig” frispark som Juan Mata förvandlade till 1–2.

Mata felvänd

Michael Carricks roll var också intressant. Istället för att bara agera pivote och täcka ytan framför mittbackarna klev han upp högre för att hålla Juan Mata felvänd.
Det kan jämföras med hur John Obi Mikel spelade mot Xavi i Champions League-mötet mellan Chelsea och Barcelona i våras.

Notera hur tajt det är mellan Uniteds mittfältstrio Rooney-Carrick-Cleverley (bilden ovan) och jämför med hur vidöppet mittfältet varit i tidigare matcher. Taktiken att ”täcka ytor” och låta Chelsea flytta bollen i sidled gav hemmalaget problem. De är vana vid att flytta bollen i sidled för att sedan hitta in med en passning bakom motståndarnas mittfält till Juan Mata, Oscár, Eden Hazard eller en mötande Fernando Torres. Men de är inte vana vid att möta ett så tajt, så koncentrerat motståndarlag som täcker passningsvägarna så minutiöst.
På grund av Uniteds täta, raka femmannamittfält blev det svårt att slå dessa ”hotande” passningar, vilket vi kan se på bilderna nedan.

Passningsdiagrammet till vänster från Statszone visar Chelseas passningar första 30 minuterna. Många bollar i sidled. Väldigt få bollar framåt centralt. Till höger ser vi lagets passningar till sista tredjedel under matchens första halvtimme. Laget hittade knappt några passningar i de ytorna där Mata, Oscár och Hazard brukar regera.

Här ser vi Juan Matas och Eden Hazards passningar första halvtimmen. Ytterst få sker på offensiv tredjedel.

I 30–35 minuter klarade Manchester United att hålla uppe koncentrationsnivån och hålla Chelsea på avstånd. Londonlaget dominerade bollinnehavet, men mest för att de hamnat i tidigt underläge och ”jagade” (United brukar självmant ge ifrån sig initiativet när de tar ledningen i toppmatcher). Så långt var taktiken klockren.
Sedan, efter runt 35 minuter, började Chelseas individuella kvalitet ge utslag. Mata fick vända upp oftare samtidigt som United gjorde en del individuella misstag (framför allt av Tom Cleverley som tappade fokus då och då).
Från minut 35 till Ramires kvittering i den 53:e minuten var Chelsea tämligen överlägset. Men det krävdes prestationer i världsklass för att få hål på gästerna. Juan Mata skruvade in en utsökt frispark (där De Gea gör ett litet misstag som inte täcker ”sin” stolpe) och Oscár slog en millimeterpassning till Mata i upprinnelsen till 2–2-målet.
Efter Ramires fullträff var det en tiominutersperiod där matchen stod och vägde innan Branislav Ivanovics röda kort i den 63:e minuten gav United momentum.

Skillnaden i ”riskminimering”

Det är naturligt att man blir lite mer desperat när man hamnar i underläge, lite mer angelägen om att vinna bollen. I upprinnelsen till 0–2-målet ser vi skillnaden mellan Uniteds ”defensiva approach” (Rooney på bilderna ovan) och Chelseas mer proaktiva taktik. Rio Ferdinand är bollförare. Han har satts under press av Fernando Torres (längst fram av hemmaspelarna). Samtidigt har Eden Hazard följt med i pressen utan att ha en aning om att högerbacken Rafael flyttat fram. Hade Hazard fått order om att sätta ”defensiven främst” och riskminimera hade han varit mer angelägen om att följa med Rafaels löpning istället för att bli bolltittare.

På grund av att Hazard hamnat på efterkälken har United i nästa skede fått ett två mot en-läge mot Ashley Cole. Vänsterbacken gör misstaget att stötbryta mot bollföraren Rafael. Hade Cole agerat koncentrerat och satt defensiven främst hade han i första hand fördröjt och sedan, eftersom Hazard är ikapp Rafael, hängt med Antonio Valencias löpning. Ett par sekunder senare spelar Valencia fram Robin van Persie som gör 2–0.

Slutsats
Manchester United avgjorde matchen genom Javier Hernández kontroversiella 3–2-mål, men den mest intressanta taktiska aspekten var att laget för första gången den här säsongen satte defensiven främst och agerade så där äckligt disciplinerat som man måste göra när man möter riktigt bra lag som ställer svårbesvarade frågor.
Alex Ferguson gjorde flera lyckade taktiska drag: Dels valet av 4-2-3-1-systemet med renodlade yttrar, dels Wayne Rooneys defensiva roll, dels omställningsspelet ut på högerkanten där Ashley Cole ofta blir utelämnad.
Chelsea gjorde helhetsmässigt en bra insats. De tog sig tillbaka in i matchen från 0–2 – mest tack vare den odiskutabla individuella kvaliteten på vissa spelare – men utvisningarna förstörde chanserna att fullborda vändningen.

Fotnot: Tack till redigerarna Johan Kingfors, Andreas Lagnelius och Joakim Magné som gjort grafiker och hjälpt till att rita pilar och ringar.

Relaterade artiklar om försvarsspel:
* Englands extremdefensiv.
* Så stoppade Everton ligans farligaste kantspel.
* Taktiken bakom Chelseas seger.