Startsida / Inlägg

Två slutsatser efter Aston Villa-Man United

av Kalle Karlsson

Hernández utmanar Dzeko
Ni minns säkert att den bloggen med hjälp av Optas siffror slagit fast att Manchester Citys Edin Dzeko är ligans bästa inhoppare.
Men det finns en spelare hos rivalen som är lika vass från bänken.
Javier Hernández har på sina senaste 71 minuter som inhoppare gjort tre mål (fyra om man räknar det som sedan blev bedömt som självmål).
Han hoppade in och avgjorde stormatchen mot Chelsea häromveckan men inhoppet igår på Villa Park var på en helt annat nivå, en annan planet.

Manchester United dominerade första halvlek, hade 72 procent av bollinnehavet men hade påtagligt svårt att komma till avslut. Så istället kontrade Aston Villa in 1-0 genom Andreas Weimann (efter starkt förarbete av Christian Benteke).
Fem minuter in på andra halvlek satte Weimann 2-0 och hemmalaget såg ut att ta en meriterande seger.
Det hade de gjort om det inte varit för en liten ärta.
Redan i paus hade Alex Ferguson bytt in Javier Hernández istället för en blek Ashley Young. Med mexikanen på plan fick han det där ack så viktiga djupledshotet, spelaren som hugger på varenda förlupen boll.
– Han (Ferguson) sa bara att jag skulle göra det vanliga, det jag gör på träningarna: Löpa in bakom backlinjen, dra isär försvaret, sa matchvinnaren efteråt.
I den 58:e minuten satte Paul Scholes (blek i övrigt) en perfekt boll bakom backlinjen, Hernández tog ned den med viss möda och tråcklade in reduceringen mellan benen på Brad Guzan. Fem minuter senare dök han upp på bortre stolpen och sköt 2-2 via Ron Vlaar (korrekt bedömt som självmål).
Redan där var det ett häftigt inhopp.
I den 87:e minuten sprang Ole Gunnar Hernández in framför Enda Stevens och nickade in segermålet, 3-2. Det var hans sjunde mål på de fem senaste matcherna.

”Chicharito” har en sak gemensamt med Edin Dzeko: Han är så effektiv från bänken att det är mer tacksamt för Alex Ferguson att ha honom som ”impact sub” än att spela honom från start.
Och det går fort i fotboll, om nu någon tvivlade på det.
Danny Welbeck startade säsongen som förstastriker. Nu är han tredjeval bakom Robin van Persie och Javier Hernández.

Ferguson hemligheten bakom vändningarna
Manchester United hamnade i underläge med 0-2 och vände till 3-2. Ändå säger alla efteråt att det var ”väntat”, att det ”hör till vanligheterna”.
Det är både rätt och fel.
Det här var sjunde gången som Manchester United vände ett tvåmålsunderläge till seger i Premier League. Sju gånger på drygt 20 år inte speciellt ofta, men känslan hos oss alla är nog att det här händer titt som tätt.
Manchester United är the comeback kings.
Alla vet det och det är därför det fortsätter år efter år.
Manchester United ger aldrig upp eftersom de vet att de vänt matcher förr. Motståndarlagen blir nervösa vid varje reduceringsmål eftersom de också vet att Manchester United vänt matcher förr.
Eftersom alla vet det – inklusive Aston Villa – får Javier Hernández reduceringsmål till 1-2 exakt den effekten som Villa inte vill ha.
Hemmaspelarna blir skraja. Publiken blir nervösa; stämningen på Villa Park vid 2-0 var rent magisk, sedan spred sig osäkerheten från läktarna. Och Manchester United bara växer.

”Hur kan Manchester United vända matcher jämt?”, frågade folk mig på Twitter igår kväll.
Eftersom förmågan att resa sig till 90 procent handlar om psykologi blir det en självuppfyllande profetia.
Att Manchester United vänder matcher idag efter att ha gjort det i 20 års tid är inte så konstigt. Vi har hört snacket om att ”det sitter i väggarna” på Carrington, det är ”en del av klubbens kultur” och så vidare.
Det intressanta är hur de fick förmågan från allra första början. Där är jag säker på att sir Alex Ferguson är förklaringen.

Hur många gånger har du suttit i ett omklädningsrum och hört en tränare säga ”vi ger aldrig upp”? Rätt många gånger. Hur många gånger har du ändå känt att laget ändå, mer eller mindre, gett upp efter att ha hamnat i underläge. Rätt många gånger.
Alltså: Det är lätt att säga saker, det är så svårt att verkligen få spelarna att ta till sig budskapet.
Men är tränaren själv en karaktär som aldrig ger upp kommer det smitta av sig på spelarna. Om tränaren lyckats skapa ett klimat där ingen ”vågar” ge upp av risk att mista sin plats eller för att riskera att göra lagkamraterna besvikna, kommer det att innebära att de kämpar till sista sekunden.
När det gäller de mentala faktorerna blir laget en spegelbild av sin tränare.
När Manchester United låg under med 0-1 i Champions League-finalen 1999 höll Alex Ferguson ett   ökänt tal inför gruppen. Han sa:
– När den här matchen är slut kommer Europacup-bucklan att stå ett par meter bort och ni kommer inte ens att få nudda vid den om vi förlorar. För många av er kommer det vara det närmaste ni kommer den i era liv. Don’t you dare come back in here without giving your all!
Vem kan ens fundera på att ge upp efter de orden från en så meriterad, inspirerande och, på sätt och vis, skräckinjagande tränare? Ingen. Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer kom in från bänken och vände.
Två år senare låg Manchester United under med 0-3 i halvtid mot Tottenham. Den gången behövde inte sir Alex Ferguson säga så mycket i omklädningsrummet. Han sa:
– Ni vet vad ni måste göra. Gör det!
Sedan gick Manchester United ut och vände till 5-3.

Vändningen på White Hart Lane 2001 var åtta år efter att Steve Bruce nickade in två mål på tilläggstid mot Sheffield Wednesday och säkrade den första Premier League-titeln.
Jag vet inte vad Ferguson sagt inför den matchen, men i grunden handlar det om en tränare som ingjutit känslan hos sina spelare att det aldrig, aldrig, aldrig är kört, att det aldrig, aldrig, aldrig accepteras att ge upp en match innan domaren blåst av – och att den vetskapen har förts i arv av kulturbärare som Ryan Giggs, Roy Keane, Paul Scholes, Gary Neville och idag spelare som Rio Ferdinand och Wayne Rooney.
Då sköter sig en del av sig självt. Men inte allt.
Det behövs fortfarande någon som påminner spelarna om den där ”allmänt kända sanningen” och jag är inte så säker på att det sitter så djupt i inrotat i klubben att den finns kvar med en ny röst i omklädningsrummet.
Den dagen Alex Ferguson är borta från tränarstolen kan magin vara förlorad.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB