Systemskiftet ett lyft för Norwich
Norwich inledde den här säsongen med en 0–5-förlust borta mot Fulham. Efter sju omgångar hade de tagit tre poäng och låg näst sist.
I slutet av september släppte de in fem mål hemma mot Liverpool. Det var, helt enkelt, ett bra tillfälle för managern Chris Hughton att backa bandet och gå tillbaka till grunderna.
Det gjorde han.
Istället för att släppa lös den hit-and-run-fotboll som var så effektiv ifjol med Grant Holt och Steve Morison som djupledslöpande måltavlor har laget gått över på ett mer riskminimerande system. 4-2-3-1 med två sittande bollvinnare på mitten i Alexander Tettey och Bradley Johnson. Wes Hoolahan i en nummer tio-roll. Grant Holt som ensam striker.
Det blev förlust borta mot Chelsea (efter att laget tagit ledningen), men sedan dess har Norwich sex raka matcher utan förlust. ”Kanariefåglarna” har fyra raka hemmasegrar, inklusive triumfer över Arsenal, Tottenham (LIgacupen) och Manchester United.
I lördags kväll var det alltså United som inte räckte till på Carrow Road.
Norwich sjönk lågt, lät ”rätt” spelare ha boll (läs Chris Smalling och Michael Carrick) och såg till att ge rejält understöd till sina ytterbackar.
– Norwich förtjänade det för de arbetade så hårt och försvarade sig mycket bra. Och deras målvakt gjorde tre fina räddningar i viktiga skeden, sa Alex Ferguson.

Systemskiftet till 4-2-3-1 har dels fått fart på offensiven – Grant Holt var mållös fram till sjätte ligaomgången och Wes Hoolahan har nu hittat toppformen – dels har bitarna i defensiven fallit på plats. Efter nio insläppta mål mot Liverpool och Chelsea har mittbacksparet Sébastien Bassong/Michael Turner varit ett av ligans bästa mittbackspar senaste månaden. Målvakten John Ruddy visade inte minst i lördags att han är en av Englands bästa.

Uniteds centrala mittfält förblir ett frågetecken
Manchester United förlorade mot Norwich, lagets tredje nederlag i höst, och det var ingen överraskning om man följt laget den senaste tiden.
Laget har spelat rätt slätstruket, men haft ett anfall som varit så briljant att de kunnat överskugga bristerna.
I lördags hittade de ingen utväg, det fanns ingen super-sub på bänken efter Javier Hérnandez fick chansen från start.
Men det stora problemet var varken ”Chicharito”, den mållöse Robin van Persie eller att inläggen sällan levererades med kvalitet.
Det stora problemet fanns på centralt mittfält.
Jag har ju tidigare rest frågetecken kring den lagdelen och jag gör det fortfarande. Eftersom Paul Scholes är 38 år och inte kan förväntas spela varje match – och inte heller ska göra det eftersom hans ben inte klarar av att ”ta jobbet” – valde Alex Ferguson att starta med Ryan Giggs, 39 år om en vecka. Trots att han hade tillgång till Tom Cleverley, Darren Fletcher och Anderson.

Vi vet vad vi får av Giggs som central mittfältare numera. Väldigt bristande defensiv, rätt många felpassningar samt en eller ett par fina, öppnande instick. Det bidraget är för litet. United har inte råd att ha en så uttalad ”sista tredjedelsspelare” på en av de två mittfältsplatserna.
Michael Carrick och Ryan Giggs blev ett på tok för förutsägbart mittfältspar. Det var inga problem för Norwich att ge ytterbackarna Garrido och Whittaker understöd eftersom de visste att United ändå inte skulle attackera centralt.
Ryan Giggs har startat fyra matcher i ligan i höst. Av dessa har Manchester United förlorat två. I en av de övriga två, borta mot Liverpool, var laget utspelat tills Jonjo Shelvey blev utvisad.
Jag tror faktiskt inte att det är en slump.

Enriques lyft i ny position
José Enrique värvades till Liverpool inför förra säsongen från Newcastle. Spanjoren inledde bra – under hösten var han en av ligans bästa vänsterbackar – för att sedan tappat formen fullständigt under våren.
I starten av den här säsongen var han långt ifrån ordinarie. Han har startat fem av tolv matcher, men har petats när Glen Johnson flyttats över till vänster. Han har till och med fått stå åt sidan när Jack Robinson och Stewart Downing testats som vänsterback.
I september meddelade Brendan Rodgers i ett privat möte att spelaren var tvungen att höja sig – annars skulle han dumpas. Svaret lät inte vänta på sig.
Sedan Brendan Rodgers började laborera med ett 3-5-2-system (eller 5-3-2 beroende på hur man ser det) har José Enrique gjort sina två bästa insatser under 2012. Han slog en underbar långboll till Luis Suárez mot Newcastle, han var grym i 1–1-matchen borta mot Chelsea förra helgen och i lördags var han en av planens bästa hemma mot Wigan.

Den enkla förklaringen är förstås att Enrique inte behöver tänka lika mycket på defensiven med bättre understöd av en till mittback.
Men vi har också sett synergieffekter i hans offensiva spel.
Passningen till Luis Suárez andra mål i lördags var en dimension vi inte sett tidigare och lägg där till den påpassliga fullträffen som betydde 3–0 (Enriques första mål i Premier League).
Enriques kvaliteter offensivt har ingen ifrågasatt. Med omskolningen till wing-back har han fått en chans att visa dem.