För tunn trupp
Alan Pardew har hävdat att ett ordinarie Newcastle skulle kunna konkurrera med vilket lag som helst i Premier League.
Med en formstarkare Papiss Cissé och en högerback av klass hade jag inte haft någon invändning överhuvudtaget.
Men jag förstår hans poäng. Newcastle har en stomme av spelare som håller riktigt hög klass. Tim Krul är en av ligans bättre målvakter, Fabricio Coloccini en av de bästa mittbackarna, Cheick Toité/Yohan Cabaye ett av de bästa innermittfältsparen, Hatem Ben Arfa en av de bästa yttrarna och Demba Ba en av ligans bästa strikers.
Men bakom dessa är truppen, fortfarande, för tunn.
Detta brandskattade manskap har dessutom tvingats dubbelspela med Europa League. Alan Pardew har dock roterat friskt i Europaspelet så jag tror inte att det haft så stor påverkan.

Lång skadelista
Utan bredd är det extra viktigt att klara sig från skador. Istället har Newcastle haft extrem otur i höst.
En av förklaringarna till den urstarka hösten ifjol var ju att lagets nyckelspelare fick vara hela. Centrallinjen med Tim Krul, Fabricio Coloccini, Yohan Cabaye och Demba Ba var intakt. Och när Steven Taylor och Cheick Tioté gick sönder kom spelare som James Perch och Danny Guthrie in och fyllde tomrummet överraskande effektivt.
Den här säsongen har Newcastle varit ligans mest skadedrabbade lag. Krul, Coloccini, Tioté, Cabaye och Ryan Taylor har missat viktiga matcher. Dan Gosling och Haris Vuckic är knappast stöttepelare, men ändå breddspelare som kan få sina minuter vid en skadekris. De har också varit skadade.
Idag kom det dystra beskedet att Yohan Cabaye och Steven Taylor kan bli borta till februari.
Lägg till att stjärnan Hatem Ben Arfa dras med en sträckning och blir borta ett par veckor till. Det betyder att Newcastle har åtta spelare som rehabiliterar sig i nuläget, flest av samtliga lag.

För höga förväntningar
Newcastle slutade tolva i Premier League med 46 poäng säsongen 2010/11, sju poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Fjolårets femteplats var inget annat än en sensation för ett lag som många tippade i bottenträsket. Newcastle tog 65 poäng, 19 fler än året före.
Lag som avsevärt förbättrar sitt poängfacit från ett år till ett annat har ofta svårt att upprepa bedriften. Det finns fler exempel på det.
Framgångar föder också andra sorters problem. När så många spelare presterade över förväntan höjdes ribban inför den här säsongen. Och det är ju som bekant lättare att slå ur underläge. Newcastle har hittills inte klarat av den nyvunna statusen som jagat topplag.

Frågan är också om Newcastles femte plats i våras speglar truppens kvalitet.
Ifjol var känslan, åtminstone min, att bollen studsade Newcastles väg. De vann de tajta matcherna, även de dagar då prestationen var långt från hundraprocentig. När Demba Ba slutade göra mål kom Papiss Cissé som en skänk från ovan och tog över stafettpinnen. Hatem Ben Arfa återvände från skada och var en av ligans bästa spelare under våren.
Dessa fynd var förstås frukten av ett gott scoutingarbete, men det kändes som en säsong där alla bitar föll på plats – samtidigt.

Målkungens usla form
Papiss Demba Cissé hämtades i januari från Freiburg och hans vår var formidabel. Senegalesen gjorde 13 mål på 14 matcher (varav supermålet på Stamford Bridge) och var en av de främsta orsakerna till att laget slogs om fjärdeplatsen till sista omgångarna.
Men den här hösten har Cissé inte gått att känna igen. Det dröjde till den 28 oktober innan han hittade rätt i ligaspelet. Och en Papiss Cissé som inte gör mål är inte den spelaren som Newcastle behöver. 27-åringens allroundspel är för svagt för att göra nytta på andra sätt. Den här hösten – där han gjort ett mål på tio starter i ligan – har han inte bidragit på något sätt. I helgens match mot Southampton gjorde han återigen en slät figur.

Cissé började säsongen som striker med Demba Ba som lojal kantspringare i ett 4-3-3. Men efterhand har Alan Pardew tvingats ge upp sin favorituppställning och istället spelat Ba som central anfallare bredvid Cissé. Ett nödvändigt val då han är den ende som levererar mål för tillfället. Utan hans starka höst (åtta mål på tolv matcher) hade Newcastles tabellposition varit än mer utsatt. Men förändringen till ett mer 4-4-2-liknande system har påverkat lagets balans.

Bristfälligt passningsspel utan Cabaye
Yohan Cabaye var speluppläggaren som sydde ihop Newcastles anfallsspel förra hösten. Hans pass-and-move-fotboll gjorde att han till och med ryktades vara aktuell för Barcelona.
Skillnaden mellan ett Newcastle med Cabaye i form och ett Newcastle utan sin stjärna är påtaglig. Nu framstår Newcastle som ett långbollslag, fullt i klass med Stoke och West Ham. Enligt Opta har laget procentuellt slagit flest långbollar av samtliga lag i ligan.
Cabaye-effekten syns allra tydligast om man granskar hans mittfältskollega Cheick Tioté. När fransmannen är på planen och dikterar tempot på mittfältet kan Tioté ägna sig åt det han kan bäst: pressa, stressa och städa korridoren framför sin backlinje. Utan Cabaye måste Tioté ta större ansvar i speluppbyggnaden – och de kvaliteterna har han inte (se nedan).

I passningsdiagrammen från StatsZone kan vi jämföra Chieck Tiotés statistik med och utan Yohan Cabye vid sin sida. Med Cabaye på planen i hemmamötet med Manchester United (diagrammet till höger) slog Tioté 61 passningar, varav 54 till rätt adress (89 procent). Utan Cabaye mot Southampton i helgen slog Tioté 67 passningar, varav 52 till rätt adress (78 procent). Skillnaden kan tyckas liten, men notera framför allt att Tioté ”tvingas” slå fler djupledsbollar, fler hotande passningar när Cabaye är frånvarande.

***
Hur bra är Newcastle – som förra säsongen eller som det gäng som just nu ligger på 14:e plats i ligan?
Sanningen ligger nog någonstans mittemellan.
Eller vad säger ni?