Från iskall och utskälld till het.
Efter fem mål på tre matcher frågar sig många vad som hänt med Fernando Torres.
Är det Rafael Benítez-effekten vi ser?
Här är en genomgång av de taktiska förändringarna som inneburit ett lyft för spelaren som kostade drygt en halv miljard kronor.
Och varför Roman Abramovitjs dröm om sexig fotboll går stick i stäv med drömmen om en Fernando Torres som öser in mål för Chelsea.

September 2011:
André Villas-Boas krävde en förklaring. Han var inte alls nöjd över de svarta rubrikerna i de brittiska tabloiderna.
Fernando Torres hade gett en intervju på spanska där han kommenterat sin måltorka. Spanjoren motiverade det med att Chelsea hade spelartyper som ”juega muy lento”. Spelar långsamt.
– När jag bytte klubb visste jag att det skulle bli en långsam process, även om jag inte trodde att det skulle ta så här lång tid. Chelsea är, i jämförelse med de engelska lagen, kanske det minst engelska. Det beror på att deras spelartyper – äldre spelare, som spelar långsamt, som har mycket bollinnehav, och det är det som klubben försöker förändra nu, sa anfallaren, enligt engelska tidningar.
Torres framhöll behovet av fart.
– Det är vad du behöver i Premier League. Annars fungerar inte laget. När laget börjar ta in nye coachens (Villas-Boas) idéer om fartfyllld vertikal fotboll, kommer det att bli bra.
André Villas-Boas startade en utredning kring citaten och gav Torres en muntlig varning. Han gillade inte att spanjoren talat så öppenhjärtigt om lagkamraterna.
Den implicita kritiken från Torres viftades bort med att det var ett ”översättningsfel”, men läste man mellan raderna kunde man utläsa vad han själv såg som problemet med Chelseas spel.
För många passningar i sidled. Avsaknad av ett mer direkt spel: Bollar på ytor bakom backlinjen.
Jag blev förvånad över agerandet från Chelseatränaren. Torres sa ju bara sanningen.
Laget spel passade honom illa.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser. Det ska vi förstås akta oss för.
Därför slår jag fast direkt: Fernando Torres kommer aldrig bli lika bra som han en gång var. Jag tvivlar starkt på att han når nivån han höll åren 2007–09 då han skrämde slag i Premier Leagues försvarare.
Då levde han på snabbheten. Hans acceleration var exceptionell.
Som när han petade och stack förbi Tal Ben Haim och gjorde sitt första Liverpoolmål. Eller när han blåste förbi Rio Ferdinand och avgjorde en match mot Manchester United.
Sedan kom skadorna.
Torres förlorade ”bettet i steget”. I VM 2010 var han medioker. Redan där restes frågetecken.
I januari 2011 flyttade han till Chelsea. Han fick en mardrömsstart i den nya klubben.
Carlo Ancelotti lyckades inte få ut hans kapacitet; italienaren föredrog Didier Drogba. André Villas-Boas misslyckades också. När Roberto Di Matteo fick gå var förmodligen ett av skälen att han aldrig lyckades ackommodera Fernando Torres i startelvan.
Så Roman Abramovitj snackade med sina rådgivare och handplockade Rafael Benítez, taktikern som fick Torres att uträtta stordåd i Liverpool.
Efter en trevande inledning – Fernando Torres var planens sämsta spelare i Benítez debutmatch mot Manchester City – har resultaten börjat trilla in.
För Chelsea och för Fernando Torres.
Motståndet har visserligen varit modest. Två mål mot Nordsjälland gör ingen sommar. Men två mål mot Sunderland är lovande och på torsdagen blev det en fullträff mot Monterrey i klubblags-VM, vilket betyder fem mål på tre matcher.
Det handlar om en ”islossning”. Före första fullträffen mot Nordsjälland hade han inte gjort mål på 477 spelminuter.
När en spelare varit så djupt ned i avgrunden som Fernando Torres krävs mer för att vi ska kunna slå fast att han är ”tillbaka”.
Men det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Vad har Rafael Benítez gjort? Har han hunnit förändra Chelsea redan?
Ja, lite.
Förutom de mentala aspekterna – att han gett Torres förtroende – har han anpassat spelet till spanjoren.
I inledningen av den här säsongen hade Roberto Di Matteo genomfört en mindre revolution i Chelsea.
Jämfört med det lag som vann Champions League i våras med extremdefensiv hade han värvat in Eden Hazard och Oscar och fått laget att spela offensivt.
Det var det närmaste klubben kommit Roman Abramovitjs dröm om sexy football.
Från att ha varit ett ”direkt lag” som spelat rakt och långt mot Didier Drogba blev de ett lag som spelade kort.
Eden Hazard, Oscar och Juan Mata tog inte död på varandras ytor. De flöt runt tämligen fritt och kortpassningsspelade tills de hittade en lucka för instick. Ibland klev Mata över och överbelastade vänsterkanten där Hazard höll till.
Fernando Torres?
Han fick stå felvänd mot mål och förväntades göra jobbet som falsk nia.
Det har aldrig varit ett spel som passar honom. Hans styrka har inte varit kortpassningsspel eller att agera länkspelare; han skulle inte trivas i Barcelona där han skulle få agera åskådare när Xavi, Busquets och Iniesta drar igång en passningskarusell i varje anfall.
Torres vill ha bollar i djupled. När han var som bäst i Liverpool spelade han alltid ”on the last shoulder”, fotbollsengelska för att positionera sig vid offsidelinjen. Målet mot Manchester United som jag nämnde är ett perfekt exempel på det.
Han vill ha bollar bakom backlinjen eller inspel från kanterna så han kan störta in i straffområdet och sätta dit pannan eller en tå.
I ”nya Chelsea” fick han göra det alltför sällan.
”Nya Chelsea” skulle ju spela fin, passningsorienterad fotboll. När yttrarna fick bollen var deras första tanke att skära in i plan och etablera possession snarare än att sikta mot hörnflaggan och slå inlägg.
I diagrammet nedan från Statszone ser vi Juan Matas och Eden Hazards passningar från mötet med Arsenal borta i höstas. Vi kan notera hur de flyter fritt mellan båda kanterna.

Chelseas anfallsspel i höstas

Så här fungerade Chelseas anfallsspel i höstas. Tre offensiva spelare med relativt fria roller. Torres som arbetade mycket felvänd och förväntades delta i speluppbyggnaden.

Torres i Liverpool
Rafael Benítez byggde sitt Liverpool på en tät defensiv, lojala, löpvilliga yttrar och en Steven Gerrard som släpade bakom Fernando Torres i strikerpositionen.
Spelet var ”direkt”. Vertikalt. Xabi Alonso var redan då Europas bästa mittfältare på att spela bollen framåt. Gerrard har alltid varit ”direkt” i sin spelstil.
Notera skillnaden mellan yttrarna. I Liverpool spelade en högerfotad högermittfältare och en vänsterfotad spelare till vänster.

Rafael Benítez använde yttrar som slickade kanten snarare än sökte sig in mot mitten. Det gav ett rakare, mer direkt spel.

Torres i Roberto Di Matteos Chelsea

Den här bilden sparade jag ned i från hemmamötet med Newcastle. Jag hade egentligen tänkt använda den i höstas för att analysera Chelseas nya, sexiga anfallsspel, men nu plockar vi fram den här istället. Här ser vi hur Fernando Torres droppat i banan och ”bytt plats” med Eden Hazard. Det var så Chelseas anfallsspel fungerade i början av säsongen. Men Torres har aldrig varit någon ”speluppläggare”. Han ska inte slå den sista passningen – han ska ta emot den.

Den här bilden sparade jag från mötet mot Manchester United. Här ser vi hur Chelseas anfallsspel såg ut när laget spelade som allra läckrast fotboll. Yttrar som flyttar in. Ytterbackar som får ansvara för spelbredden. Fernando Torres som står felvänd och förväntas möta boll medan någon annan (i det här fallet Mata) tar djupledslöpningen och får sistapassningen.

När Gary Neville i Sky Sports analyserade Torres måltorka förra veckan försvarade han spanjoren. Jag har inte sett analysen själv, men vad jag förstår gick den ut på att lagkamraterna – främst Hazard, Oscar, Mata – inte gjorde tillräckligt för att hjälpa sin anfallare eftersom de inte ”löpte förbi honom” (om nån sett Nevilles analys kan hojta till om ni har något att tillägga).
Jag tolkar hans tes så här.

Torres har aldrig varit någon särskilt bra targetspelare. Han har för dålig touch för att suga in bollarna (jämför med Robin van Persie). Till vänster ser vi hur Torres tar emot ett uppspel felvänd. De tre offensiva mittfältarna vill ha ett tillbakaspel. Det blir enkelt för motståndarna att krympa ytorna, flytta mot bollförande Torers, och vinna boll.

Här ser vi hur spelarna borde underlätta för Torres, enligt Neville (jag vet inte om han menade exakt så här, jag har ritat pilarna utifrån min tolkning). Med löpningar i djupled drar de med sig försvarare och skapar mer ytor.

Har Chelsea förändrats under Benítez?
Ja, Rafael Benítez har valt att sära på de tre musketörerna Hazard, Oscar, Mata i fyra av de sex matcherna han lett laget. Det var väntat. Benítez föredrar en annan typ av ytterspelare. Istället har han använt Victor Moses i en kantroll (eller Ryan Bertrand), vilket ger ett annat typ av spel (se bild nedan). Moses är ingen possession-spelare. Han är en traditionell ytter som söker sig mot hörnflaggan för att slå inlägg. Hans spelstil är mer ”direkt”.

Här kan vi se hur Ryan Bertrand och Victor Moses håller sig till kanterna. Moses skiftar kant ibland med Hazard, men han rör sig sällan centralt.

På samma sätt har Eden Hazard och Juan Mata blivit beordrade att hålla sina kanter. Vi ser förändringen när vi jämför Matas passningar från två olika matcher. Till vänster syns han ”mottagna passningar” i Rafael Benítez debutmatch mot Manchester City; klar övervikt på högerkanten. I det andra diagrammet har vi hans ”mottagna passningar” från bortamötet med Tottenham i höstas – när trion Hazard/Oscar/Mata fungerade som allra bäst.

Förändringen med yttrar som håller sin kant leder till att Chelsea spelar färre passningar i sidled på offensiv planhalva. Istället försöker de ta sig till avslut snabbare.
För Fernando Torres betyder det att han mer sällan behöver agera som en ”falsk nia” och droppa i plan. Istället kan han ligga på ”siste försvararen” och erbjuda ett djupledsalternativ – som nedan mot Sunderland (som Ola A visade i Viasat).

Som falsk nia hade Torres mött bollen i det här läget. Nu söker han ytan bakom backlinjen. Några sekunder senare skjuter han i ribban och Mata petar in returen.

Torres mindre felvänd

För att använda Torres styrkor ska han hugga vid offsidelinjen, snarare än att möta boll och bli spelfördelare. I passningsdiagrammen ovan från StatsZone ser vi Torres ”forward passes” i två olika matcher. Till höger ser vi att han slog 13 passningar framåt i mötet med Newcastle i augusti. Mot Sunderland i helgen slog han bara 4.

I senaste ligamatchen mot Sunderland kunde vi också notera det som Neville påpekat med mittfältare som ”löper förbi” Torres, hjälper till att skapa ytor.
Vid 1–0-målet, efter att Torres mött ett uppspel, kom Eden Hazard flygande längs kanten. Några sekunder senare störtade Torres in i straffområdet och stötte in belgarens inlägg till 1–0.

Hazard tar löpningen i djupet. Torres (inringad) kan fylla på bakifrån.


…och störta in i straffområdet och stöta in 1–0.

På torsdagen talade Fernando Torres med världspressen efter att Chelsea blivit klart för final i klubblags-VM. Han gjorde det med ett hyfsat facit i ryggen: Fem mål på tre matcher. Han sa:
– Man kan se tydligt att vi inte spelar bollen lika mycket på sista tredjedelen, spelar mer direkt och utnyttjar farten med Victor Moses eller mig eller Eden Hazard och använder kvaliteten hos Juan Mata och Oscar i mitten. Vi attackerar mer, skapar fler chanser och arbetar som ett lag.
Så visst blev Rafael Benítez ett lyft för Torres.
Hur stort får vi avvakta och se.

Slutsats
Fernando Torres är inte samma spelare som han en gång var. Han har tappat den snabbhet som gjorde honom till en av världens bästa spelare.
Förr behövde han bara peta fram bollen och lita till sin acceleration för att ta sig förbi försvararna. Nu utmanar han inte lika ofta eftersom han vet att han inte har ”rycket” i steget.
Gary Neville hävdade i Sky att Torres är tvungen att ändra sitt spelsätt eftersom han tappat sin fart. Jag är tveksam till att han är kapabel att göra det. Anfallare som lever på ren snabbhet har ofta svårt att göra det. Lex Michael Owen.
Dagens fotboll försvårar för djupledslöpande strikers. Få lag spelar med hög backlinje idag. Ytorna att pricka in bollar bakom försvarslinjen är minimal.
Men det går fortfarande att anpassa taktiken för att få ut så mycket som möjligt av 28-åringen. Torres gynnas av ett lag som spelar Benítez-fotboll; rakt, direkt och söker snabba anfall. Fem mål på tre matcher är ett stort steg i rätt riktning för en spelare som varit iskall sedan han köptes till Chelsea för en halv miljard kronor.
Kan han göra mål mot bättre lag? Det vet vi inte ännu, men chanserna har ökat.

Det finns dock en baksida. När laget anpassar taktiken efter Torres överger man den dröm som Roman Abramovitj gått och burit i alla år.
Ryssen köpte klubben 2003. Han ville vinna Champions League-titeln, men framför allt ville han bli underhållen. Han vill bli hänförd av spelet på samma sätt som han blev våren 2003 när han bänkade sig på Old Trafford och såg Manchester United–Real Madrid (4–3) och förälskade sig i fotboll.
I början av den här säsongen hade Roberto Di Matteo något riktigt spännande på gång. Närmare Barcelona-fotboll än i höstas då Hazard, Mata och Oscar charmade hela ligan har Chelsea aldrig varit.
Men den taktiken gynnade inte Fernando Torres.
Och Roman Abramovitj vill ju både ha kakan och äta den.

Fotnot: Stort tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpt till med att göra grafiker.

***
Läs mer:
11 december: ”Taktiken som sårade City”.
30 oktober: ”Rooneys förvandling till defensivspecialist”.