Startsida / Inlägg

Analys: Taktiken som sårade City

av Kalle Karlsson

Hur sårar man Manchester City?
Och hur spelar man inte försvarsspel?
Här är några taktiska punkter från helgen.

Egentligen var den stora frågan inför matchen hur Alex Ferguson skulle neutralisera Yaya Touré. Ivorianen har varit dominant i två av de tre senaste mötena och försöket i våras att tackla problemet genom att spela Ji-Sung Park blev helt misslyckat.
Därför hade, i teorin, den omtalade mittfältsdiamanten varit att föredra. Den hade gett United numerärt överläge centralt.
Men det hade varit ett reaktivt system. Då hade laget helt och hållet negligerat ett eget anfallsspel och bara anpassat sig efter Roberto Mancinis gäng.
Så det var väntat att Alex Ferguson valde 4-2-3-1-taktiken som var så effektiv borta mot Chelsea.
Då kunde United dessutom använda sitt vassaste anfallsvapen: Snabba omställningar på Antonio Valencia.
Manchester City var obesegrat på hemmaplan i två år. De dominerade den här matchen första 20 minuterna och stora delar av andra halvlek. Därför var United tvunget att förvalta lägena.
Ett av dessa dök upp tack vare planen att attackera Citys vänsterkant.

Inför matchen hade Manchester Uniteds anfall sett ut så här: 30 procent på vänsterkanten. 32 procent centralt. 38 procent på högerkanten.
I söndags anföll United till 57 procent på högerkanten.
Och 2–0-målet exemplifierade hur man sårar City bäst. ”Overload the flanks”. Skapa två mot en-lägen på kanten.
Med David Silva och Samir Nasri, två ”inside wingers”, yttrar som vill gå inåt i banan, finns ofta möjlighet att ställa om på kanterna (se nedan).
Det var exakt samma taktik som Manchester United använde mot Chelsea och målet är likt målet som betydde 2–0 på Stamford Bridge.


David Silva har flyttat in i plan. Notera hur högerbacken Rafael da Silva i tidigt skede flyttar upp för att skapa två mot en-läge mot Gaël Clichy. En opressad Michael Carrick har inga problem att hitta ut med passningen.


Passningen har nått Antonio Valencia och Rafael är beredd att överlappa. Ett par sekunder senare kommer brassen att spela in till Wayne Rooney som gör 2–0. Notera hur långt efter David Silva har hamnat. Det medför att Gareth Barry (defensive mittfältaren på väg ut mot kanten) måste ge Clichy understöd och därmed släppa markeringen på Rooney. (Bosse P drog det här i Viasat-studion, men alla kanske inte såg matchen och eftersnacket)

Rooneys defensiva arbete
Det är intressant hur Wayne Rooney förändras när det vankas stormatch. I ett hemmamöte mot, låt oss säga, Reading kan han vara hafsig med possession och gestikulera uppgivet över en missad passning. Så fort det är en stormatch och Alex Ferguson har skräddarsytt en defensiv taktik – då är Rooney superkoncentrerad och superlojal. Mötet på Camp Nou mot Barcelona 2008 är väl det bästa exemplet på det, matchen mot Chelsea i höstas ett annat.
I söndags visade han samma tendenser.
Löpningen i den 25:e minuten är värd att uppmärksamma. Varför? Jo, jag menar att den sekvensen belyser varför United är så effektivt i många stormatcher.


Manchester United har haft hörna, Cleverley spelar bort andrabollen och City får ett gyllene läge att ställa om. Många offensiva spelare hade struntat i att ta jobbet i det här läget, men Rooney inser: 1) United har för många spelare på fel sida om bollen (5). 2) Sergio Agüero, på kanten, kommer att bli svår att plocka upp för någon av försvararna.
Notera – och det här är viktigt: Rooney bestämmer sig för att ta löpningen trots att bollen inte spelas mot Agüero.


Yaya Touré tar emot bollen och vänder upp. Rooney fortsätter att jaga efter Agüero.


När Michael Carrick har lyckats fördröja Yaya Touré har Rooney hamnat i vänsterbacksposition. Men Agüero har inte fått bollen och chansen är över.

När Rooney gjorde den här löpningen skrev jag direkt på Twitter:
”Den defensiva löpningen Rooney gjorde nyss för att täcka av Agüero får man inte av många offensiva spelare i världen”.
I andra halvlek gav Sergio Agüero tillbaka. Han jagade Wayne Rooney ända ned till hörnflaggan (se nedan).

Det finns dock en viktig skillnad: Wayne Rooney var bollförare när Agüero jagade honom. Då är det lättare att inse att en spelare är ”farlig”.
I första exemplet där City har läge att ställa om tar Rooney det oerhört ansvarsfulla beslutet att täcka av en spelare utan boll.
Han gör det för att minimera risken att spelaren eventuellt ska få bollen, för att ta sig hem på rätt sida, för att han upptäckt att laget har för många spelare i offensiva positioner. Det är imponerande.
Den lojaliteten får man inte av många anfallare i världen. Men det är den inställningen som, bortom mål och assist, är storheten hos Wayne Rooney.
Det är tack vare sådana lojala prestationer som Ferguson kan lyckas med defensiven i stormatcher efter att ha genomlidit en hel höst med försvarsproblem.

Andra exempel på försvarsspel från helgen
Vikten av att ta sig hem på rätt sida om sin spelare var tydligt när Tottenham tappade 1–0-ledning mot Everton.
Clint Dempsey gav Spurs ledningen, men notera nedan hur han är ytterst ansvarig för kvitteringen.


Kolla matchklockan. 14 sekunder kvar av ordinarie tid. I det här läget måste Clint Dempsey (nummer 2) inse att han först och främst måste hålla på och åtminstone skära av ”sin spelare”, i det här fallet Séamus Coleman. Direkt i det här läget bör han ta sig ned på rätt sida, det vill säga, åtminstone ned till straffområdeslinjen.


Här ser vi hur Dempsey helt tappat bort högerbacken Séamus Coleman som smyger upp längs kanten. I det här läget, när bollen har nickats bort av Tottenhamförsvaret, måste han ta sig hem (istället för att hoppas på kontring).


Här är det för sent. Hade Clint Dempsey från början tagit sig hem på rätt sida är det tveksamt om Steven Naismith ens vågat slå ut passningen till Coleman. Nu är passningsvägen helt fri och Coleman kan i nästa sekund slå inlägget till Steven Pienaar som betyder 1–1.

Slutsats: 14 sekunder kvar av matchen – då måste man utföra en av försvarsspelets grundstenar. Ta sig hem på rätt sida och skära av de farliga ytorna. Clint Dempsey gjorde inte sin läxa – och Spurs förlorade sedan alla tre poängen.

Ett annat exempel på svagt försvarsagerande hämtar jag från matchen West Ham–Liverpool.
Glen Johnsons 1–0-mål var ett av säsongens allra läckrade. En sträckt vrist i bortre krysset utom räckhåll för Jussi Jääskeläinen.
Det var ett underbart mål, och vi ska inte ta något ifrån Johnsons prestation. Men eftersom vi intresserar oss för detaljer så är det intressant att studera Matt Jarvis försvarsspel i förstaläget.


Steven Gerrard har slagit ut bollen till Glen Johnson. Matt Jarvis är beredd att sätta press. I det här läget har han en elementär kunskap att ha i bakhuvudet: Hitta rätt pressavstånd.
Står han för långt ifrån kan Johnson svinga in ett inlägg ostört (ett större problem om Liverpool haft en bra huvudspelare som striker). Kommer han för nära riskerar han att bli bortgjord.
Johnson får bollen i en ofarlig yta, alltså bör Jarvis inte ”sälja bort sig” genom att bli bortdribblad.
Men det är exakt vad som sker. Jarvis ”hamnar på hälarna”, för att tala fotbollsspråk. Han låter Johnson vandra förbi honom tack vare en bra första- och andratouch.

Utan understöd har Matt Jarvis släppt förbi Glen Johnson in i en farligare yta. Liverpoolspelaren har två djupledslöpande mittfältare att spela in bollen till. Han väljer att hålla i bollen och stoppa upp en bomb i krysset istället.

Det kan förstås vara så att West Ham-managern Sam Allardyce har beordrat sina yttrar att styra motståndarna inåt i plan (inte ovanligt att man styr på det sättet på högre nivå, till skillnad mot på lägre nivå där man alltid styr utåt). Men då måste Jarvis försäkra sig om att han har understöd av någon central mittfältare/försvarare. I den här situationen (första bilden) har han ingen medspelare innanför. Han slänger ingen blick alls bakom axeln för att titta vad han har bakom sig.
Jarvis praktiserar helt enkelt försvarsspel på ett sätt som inte fungerar mot bra spelare.

En sådan här tämligen banal miss har man normalt råd med – det är sällan motståndarna straffar en med skott á la Johnson – men det var förvånande att Jarvis agerade lika naivt vid ett par tillfällen till under första 20 minuterna.
Det var en stor anledning till att Glen Johnson dittills var planens dominant.

Fotnot: Stort tack till nattchef Johan Kingfors som fixade grafik.

***
Fler taktikanalyser:
”Stokes läckra hörnvariant”.
”Zonspel vs man-man vid fasta situationer”.
”Taktiken bakom Evertons succé”.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Patric Hamsch
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB