Theo Walcott och Arsenal har fortfarande inte kommit till någon lösning i förhandlingarna om nytt kontrakt.
En av kärnfrågorna är att spelaren vill ha garantier på att få spela längst fram i anfallet istället för på kanten.
Arsène Wenger har inte kunnat ge några sådana löften, men igår mot Reading fick Theo Walcott chansen han längtat efter.
23-åringen startade som striker med Lukas Podolski och Alex Oxlade-Chamberlain i korridorerna.
Och då gjorde Arsenal, offensivt, sin bästa insats för säsongen.
Reading är visserligen för svagt för att dra några slutsatser, men Walcott visade iallafall lovande tendenser. Han var aktiv. Han hade sju avslut och fick avrunda kvällen med att sätta 5–2-målet. Istället för att vara länkspelare och arbeta med ryggen mot målet, likt en Olivier Giroud, låg han ständigt och högg vid sista försvararen.

I diagrammet från Statszone ser vi Theo Walcotts ”mottagna passningar” (till vänster) och passningar. Under matchen slog han endast 18 passningar, vilket visar hur han används. Han är inte alls delaktig i speluppbyggnaden utan ska bara ligga längst fram och hugga.

Det kan jämföras med Olivier Giroud som dels tar emot bollar längre ned i plan,dels sätter sina medspelare i spel med kortare tillbakaspel och vrickningar i sidled.

Walcotts sätt att ständigt vara på språng gav ett friläge i första halvlek som räddades av Adam Federici, men framför allt gav hans djupledslöpningar ytor åt trion Jack Wilshere, Santi Cazorla och Mikel Arteta.

En djupledslöpande anfallare som Theo Walcott ger större ytor mellan motståndarnas backlinje och mittfält.

Arsène Wenger var mycket nöjd med Walcotts insats.
– Han var superb. Jag har alltid sagt att han kommer att bli en anfallare så vi är på samma våglängd där. Först och främst är han en bra avslutare nu, som ni såg när han gjorde sitt mål. För det andra vet han var han ska vara vid returerna. Jag gillar det eftersom det är en förmåga du inte kan lära ut till en striker. Antingen har du det eller så har du det inte. Han har kvalitéerna för att spela som striker, sa Arsenalmanagern, enligt The Guardian.
Att Theo Walcott passar som striker mot ett så uruselt lag som Reading har dock få protesterat emot. Vi minns ju att han gjorde tre mål och låg bakom ytterligare ett i det målrika mötet i Ligacupen.
Den stora frågan – och den som även Arsène Wenger tvekat över – är om Walcott passar för att spela felvänd mot lag som Manchester United, Chelsea och Manchester City.
Där har vi själva knäckfrågan och den fick vi inga svar på igår.

Theo Walcott som striker

Två minuter in i matchen visar Theo Walcott sina intentioner. Istället för att ställa upp för väggspel i det här läget – som många anfallare hade gjort – drar han med Kaspars Gorkss i djupled. Det leder inte till en målchans i den här situationen, Lukas Podolski missar passningen, men det är intressant att fundera över följdeffekterna.

…för senare i matchen kunde vi se hur Reading föll med backlinjen. Jack Wilshere (inringad) har ett hav av yta att jobba på i ytan mellan backlinje och mittfält. Notera avståndet mellan Readings mittback Kaspars Gorkss (till vänster, nästan utanför bild) och mittfältaren Jay Tabb.
Det är synergieffekten med att ha en snabb, djupledslöpande anfallare. Även om det inte leder till mål via passningar i djupet kan det trycka ned motståndarnas backlinje och skapa ytor för andra.

Den här situationen ger Walcott friläget i första halvlek. Så här högt går det inte att ha försvarslinjen när man möter en spelare med den snabbheten.

Om Theo Walcott är lösningen för Arsenal i strikerpositionen återstår att se. Kan han göra nytta även mot ett topplag? Kan han bidra med annat än hot i djupled i matcher där motståndarna faller och lämnar minimal yta bakom backlinjen?

Fotnot: Tack till redigerare Mattias Andersson som hjälpte till med grafiker.

***
Det var stundtals smärtsamt att se Reading igår. Matchen mot Arsenal blev ännu ett bevis på att laget inte hör hemma i Premier League.
Det var inte bara det att Brian McDermott var naiv när han ställde upp ett 4-4-2-lag mot Arsenal. Spelarna har, helt enkelt, inte kvalitén.
Under andra halvlek satt jag och funderade på vilka spelare i det här Reading-laget som skulle slå sig in i någon annan startelva i Premier League, vilken som helst. Efter en stunds funderande kom jag fram till tre förutom långtidsskadade målvakten Alex McCarthy: Jobi McAnuff, Jimmy Kébé (när de är på humör) och Pavel Pogrebnyak. Kanske skulle Kaspars Gorkss eller Sean Morrison kunna tillföra något i ett Southampton som haft mittbacksproblem.
Resten är ett gäng Championship-spelare.
Lagets poängfacit är dessutom smickrande då Alex McCarthy räddat flera av dessa poäng med sitt storspel. Nu är han skadad och då finns ingen som kan rädda ”Royals”.
Brian McDermott sa efteråt att han planerar att göra värvningar i januarifönstret. Det kommer att krävas en hel del. Är ryske ägaren Anton Zingarevitj beredd att öppna plånboken?
För Reading-fansens skull hoppas jag att han är det.

Statistik som Sky Sports tagit fram visar att historien talar kraftigt emot Readings. Av de lag som haft nio poäng eller färre efter 17 omgångar har inget klarat sig kvar. Till höger ser ni lagens slutplacering.

Klubb           Säsong       Poäng     Placering
Sunderland     05/06             5             20
Sheffield W     99/00             6             19
Derby             07/08             6             20
Swindon         93/94             9             22
Bolton            95/96             9             20
Ipswich          01/02              9            18
Reading         12/13              9              ?

Eftersom Queens Park Rangers fått ett lyft under Harry Redknapp kan jag inte se något som kan hamna efter Reading i tabellen.
De är faktiskt ett av de sämsta lagen jag sett i den här ligan – under 21 år. Brian McDermotts gäng är tveklöst det sämsta sedan Derby slutade tvärsist under Billy Davies/Paul Jewell 2007/08.