”Har Arsenal råd att behålla Theo Walcott”, har varit en av höstens stora snackisar.
Frågan borde förstås vara:
”Har Arsenal råd att i-n-t-e behålla Theo Walcott?”
Efter tre mål och två assist är det dags för Arsenal att lösa det där kontraktet. Nu.

Vi utomstående vet inte exakt vad som gjort att kontraktsförhandlingarna strandat. Vi vet inte om det är storleken på lönen eller om det är positionen som är det avgörande. Eller, sannolikt, en kombination plus vetskapen om att spelaren kan tjäna avsevärt större pengar vid ett klubbyte.
Det vi vet är att Theo Walcott har ett halvår kvar på sitt avtal. I sommar kan han flytta gratis. Från och med nyårsafton har han rätt att prata med andra klubbar (och lita på att telefonen kommer att gå varm hos agenten).
Så sent som i fredags bekräftade Arsène Wenger att ”inga framsteg gjorts”.
Det är förstås en skandal att Arsenal satt sig i den här situationen igen, att Theo Walcotts kontrakt har fått löpa till den punkt då ”hotet” om en Bosmanövergång hänger som ett mörkt moln över Arsenal.
De senaste veckorna har känslan varit att läget ljusnat. Theo Walcott har fått spela som striker – positionen han föredrar. Första intrycken är positiva. Han har bidragit med det vi förväntat oss: djupledsspel, löpningar som drar isär motståndarförsvaren, mål.
Jag vill avvakta tills Theo Walcott har spelat striker mot ett topplag innan jag drar några slutsatser om hans förmåga att agera felvänd, men dagens match mot (ett ursvagt) Newcastle underströk det vi redan visste:
Theo Walcott har en otroligt hög högstanivå, oavsett vilken position han spelar i.
Han gjorde sitt första mål i friläge, exakt den typen av djupledslöpning och mål som han i teorin ska bidra med som striker.
Han gjorde sitt andra mål genom att snappa upp ett inspel, vända runt och avsluta i krysset, den typen av mål en fox-in-the-box-specialist gör.
Han gjorde sitt tredje mål med ett solonummer som få spelare klarar av, samma typ av mål som mot Chelsea förra säsongen. Han ramlade, reste sig, fortsatte vidare och avslutade, den här gången med en kylig chipp.
Lägg till två fina assist – ett magnifikt inlägg och en turlig petning efter fina dribblingar – och vi har summerat Theo Walcotts dagsverke.
Det är viktigt att poängtera att alla dessa aktioner inte kom som striker. När han slog det grymma inlägget till Olivier Giroud hade han tagit klivet ut på högerkanten. När han solosprang in med hattricket agerade han vänsterytter.
Men insatsen var bästa tänkbara passning till intressenterna, både Arsenal och de andra klubbarna som lurar i bakgrunden.
Lönebuden som med all säkerhet presenterats för spelarens agent lär saltas ytterligare nu.
Då måste Arsenal vara beredd att hänga med. Inte till orimliga nivåer, men den där ”lönestrukturen” som Arsène Wenger hänvisat till genom åren får inte längre vara ett hinder. Nu handlar det om att ta det bästa affärsmässiga beslutet för klubbens framtid – och det kan lika gärna vara att betala mer än brukligt i lön istället för att tvingas lägga en stor övergångspeng på en ersättare.
Annars finns risken att Arsenal går miste om sin just nu hetaste spelare och spär på bilden som ”selling club”.
I slutminuterna skanderade hemmafansen ”Sign him up”. Sången har aldrig känts lika angelägen.
Det är hög tid att Arsenal gör vad som krävs för att Theo Walcott ska stanna.

***
Newcastle gjorde tre mål på Old Trafford och föll med 3–4.
Idag gjorde de tre mål på Emirates och föll med 3–7.
Det är första gången som ett lag gör tre mål i två raka matcher i Premier League och förlorar båda.
Alan Pardew har sannerligen en del att fundera på.

***
Läs mer:
18 december: ”Analys: Walcott som striker”.
17 november: ”Walcotts löneförhandling visar vilken väg Arsenal vill gå”.