Sällan har ett segermål känts mer rättvist – och sällan har en segerskytt känts mer passande.
I 85 minuter hade Jack Wilshere burit Arsenal på sina axlar.
Sedan sköt han sitt lag till sjunde himlen.

En avgörande fullträff hemma mot Swansea i tredje omgången av FA-cupen låter kanske inte vidunderligt. Det där med ”sjunde himlen” är kanske en överdrift, men känslan där och då, var sådan. Sett till Arsenals säsong, tabellposition, status och rådande stämningsläge var ett oerhört viktigt mål.
Uttåg i ännu en cup hade varit ett hårt slag mot Arsène Wengers trovärdighet, mot spelarna och mot supportrarna som drömmer om att få ett slut på titeltorkan.
I den 86:e minuten dök läget upp. Santi Cazorla hittade Olivier Giroud som vrickade bollen till Jack Wilshere som störtade fram och drog till direkt. Michel Vorm, som varit en vägg, touchade bollen, men var chanslös från att förhindra att den sökte sig in i nätet.
– Jag kommer aldrig att ta i så mycket mer i hela mitt liv, sa matchhjälten efteråt, enligt The Times.
Han har gjort flera urstarka insatser senaste veckorna. Det här var kronan på verket. Det slutliga beviset på att han är tillbaka.
Wilshere sprang oavbrutet, krigade, dribblade, ofta med bollen som fastlimmad vid foten. Det spelade ingen roll om han var omringad av Swanseaspelare, på något sätt lyckades han hitta en väg ut.
Han var drivkraften bakom Arsenals bombardemang i andra halvlek. Det var som om Londonlaget försökte slå rekord i missade chanser. Stundtals var det smått otroligt att de inte lyckades få in bollen. Arsenal hade totalt 26 (!) avslut på mål. Michel Vorm var en omutlig. Chico Flores en gigant.
Runt minut 78 började Jack Wilshere tröttna. Han tog ett par felbeslut, slog bort någon passning.
Var det läge att byta ut honom? Vi talar ändå om en spelare som varit skadad i 17 månader och som nu startat nio matcher i rad på kort tid? Nej, det var inte det.
Arsène Wenger behöll Wilshere på planen. Beslutet betalade sig.
– Han var outstanding, sa Wenger efteråt.
Arsenalmanagern placerade Jack Wilshere i en ny roll. Istället för att spela som sittande mittfältare hade han fått platsen som ”tia”, positionen han hade i ungdomslagen. 21-åringen såg ut att trivas; han var automatiskt närmare målet, tog sig till fler skottlägen och fick slå de avgörande passningarna.
– Han är en komplett mittfältare, sa Wenger utan att svara på frågan om var han passar bäst.

Det är egentligen sanslöst att spelaren som var borta från spel i nästan 1,5 år har kommit tillbaka så snabbt. Comebacken kom i slutet av oktober hemma mot QPR. Matchen efter blev ett bakslag med utvisningen mot Manchester United, men sedan dess har Wilshere tagit steg för steg i rätt riktning. Nu är han framme. Senaste matcherna, även i helgens förlustmatch mot Manchester City, har han spelat på samma höga nivå som i det där dubbelmötet med Barcelona för två år sedan då han nästan tangerade Xavi och Andrés Iniesta.
– Han är tillbaka på sin högsta nivå, sa Arsène Wenger.
Michael Laudrup, som är en väldigt klok man, tonade ned epitet som världsklass (”ibland är man för snabb med såna stora ord, världsklass är man när man presterat på den nivån i flera år”).
Men fortsätter Jack Wilshere att leverera såna här toppinsatser finns det snart ingen mittfältare i den här ligan som kan mäta sig med honom.

I en tid när stjärnor lämnat Arsenal på löpande band har Jack Wilshere, trots sin långa frånvaro, mer och mer tonat fram som klubbens hopp.
Finns det någon som kan rädda klubben kvar i toppen är det miniliraren från Stevenage.
I höstas skrev han på ett flerårskontrakt och aviserade att hans långsiktiga framtid finns i Islington och inte i Manchester eller Barcelona.
Thomas Vermaelen är lagkapten, men Jack Wilshere är Arsenals ledare, drivkraft, hjärta och inspiration.
Jag skulle bli förvånad om inte lagkaptensbindeln sitter på tröja nummer tio till nästa säsong.