Liverpools bästa insats på fyra år
Manchester City var visserligen försvagat utan ett par tunga namn som Yaya Touré och Vincent Kompany, men det var länge sedan jag såg Liverpool göra en bättre insats.
Senast måste ha varit under säsongen 2008/09 när laget föll på mållinjen i slaget om ligatiteln.
Det är som att bitarna i Brendan Rodgers spelidé faller på plats en efter en.
På söndagen framstod de, spelmässigt, som ett färdigt bygge (med undantag för några förödande missar, mer om det längre ned).
Jag har ställt mig frågan om Rodgers haft material för att äga boll och spela possession-fotboll mot bättre motstånd – och samtidigt få resultat. En bit in i andra halvlek var bollinnehavet 45–55 till gästernas favör och 1–2 på resultattavlan.
Högre höjder än så har Brendan Rodgers projekt aldrig nått. Det var så mycket som plötsligt fungerade.
Daniel Sturridges ankomst har gett spets och djupledsspel och synergieffekten av att ha två hotande anfallsvapen.
Luis Suárez är lika nyttig när han agerar shadow striker.
Jordan Henderson har funnit sin roll som hårt arbetande offensiv mittfältare. Hans presspel och löpningar utan boll är ovärderliga (noterade ni den avledande djupledslöpningen i 85:e minuten?).
Stewart Downing har vuxit i takt med att självförtroendet ökat.
Steven Gerrard har fått sjunka djupare i plan och kan styra med svepande crossbollar. Nu gör han dessutom mål från distans igen.

Liverpool var klart piggare än City i första halvlek och borde ha gjort ett par mål. I inledningen av andra halvlek var de ännu bättre.
Det är länge sedan något bortalag skapat sådant tryck vid oavgjord ställning. När jag skrev den meningen på Twitter igår under matchen var det många som protesterade och lanserade Dortmund från mötet i höstas, men det är en missuppfattning. Jag har sett den matchen tre gånger (jag vet, jag är fotbollsberoende) och senaste gången slogs jag av hur lågt Dortmund sjönk matchen igenom. BvB parkerade sitt lag på egen planhalva och väntade på att City skulle attackera. Sedan sårade de Roberto Mancinis gäng med Europas vassaste omställningar, framför allt på Marco Reus. Bollinnehavet i matchen: 64–36 till City.
Nej, det enda laget som möjligen skapat ett liknande tryck på den här arenan är Arsenal i höstas, men skillnaden då var att Arsenal jagade kvittering under 35 minuter av andra halvlek (alltid lättare då när motståndaren automatiskt blir mer försiktig).
Liverpool hade redan en poäng, men gick för seger. Det var ett styrkebesked så gott som något.

Nu vann de inte matchen. Liverpool fick ”bara” 2–2 och de har fortfarande inte vunnit mot något lag på tabellens övre halva.
Det är ett oroande tecken eftersom de är svårt att nå Champions League med den statistiken.
Brendan Rodgers-fotbollen vinner många sympatier för champagnespelet när solen skiner hemma mot Norwich. Men den ger uppenbarligen för få vinster mot kvalitetsmotstånd.
Vissa kommer att peka på individuella misstag – Daniel Aggers svaga markeringsspel vid Edin Dzekos 1–0 och Pepe Reinas jätteblunder vid Sergio Agüeros fantastiska 2–2 – men det är att försköna verkligheten.
Bra spelare minimerar sina misstag. Sämre spelare gör fler misstag. Så enkelt är det.
Pepe Reina skulle kanske må bra av ett klubbyte i sommar. Enligt Optas statistik har spanjoren sedan starten av förra säsongen gjort åtta (8) misstag som lett till baklängesmål.
– Långa stunder av matchen dominerade vi. Den enda besvikelsen är att det symboliserade vår säsong att misstag kostade oss när vi varit outstanding spelmässigt, sa Brendan Rodgers.
Hans gäng ska hyllas för sin laginsats. Sådana här styrkebesked ger managern förtroendekapital från fansen.

Manchester City såg riktigt segt ut. Yaya Touré saknades enormt. Javi Garcia var tafflig på mitten och Edin Dzeko gjorde inte mycket förutom den fina löpningen innan han placerade in 1–0.
Trösten i sammanhanget är att Sergio Agüero visade fina tendenser under sluthalvtimmen och att Elfenbenskusten åkte ur Afrikanska mästerskapen.

Sturridge spelar som en stjärna
Det rådde delade meningar när Liverpool lade upp cirka 15 miljoner euro för Daniel Sturridge i januarifönstret.
Han var bra individuellt, visst. Men var han lösningen? Kunde han spela tillsammans med Luis Suárez?
Det har bara gått en månad sedan debuten mot Mansfield i FA-cupen och han har bara spelat sex matcher. Men tecknen ser oförskämt lovande ut.
Från att ha varit en bollkär, egenkär, fladdrig dribbler som blandade högt med lågt, har Daniel Sturridge i Liverpooltröjan varit en helt annan spelare än den vi tidigare lärde känna. Han agerar som en färdig spelare; som en stjärna.
Bortse från det faktum att han dunkat in fyra mål på dessa sex matcher (avslutet igår var verkligen klass). Det som framför allt imponerade med Daniel Sturridge mot Manchester City var hans allroundspel; hans förmåga att suga in bollar, viljan att ”bring other people into play” (fotbollsengelska för att spela fram och hitta kombinationer med medspelarna).
23-åringen var planens bästa aktör vid sidan av Steven Gerrard. Av 33 passningar slog han 29 till rätt adress (88 procent). Det är en markant skillnad mot den spelaren som tidigare agerade med för hög felprocent.
Chelseafansen måste undra varför den här killen senaste året ansetts vara ett sämre strikeralternativ än Fernando Torres.

***
Imorgon ska jag försöka hinna skriva mer om helgens omgång. Sedan ska vi ta ut ett ”Omgångens lag” efter att ha sett ett par repriser, sammanfatta transferfönstret och en massa annat. Och om tio timmar sätter jag mig i Euro Talk-studion. Aldrig en lugn stund i det här yrket…