Det går att spela sig till Wembley på ren inspiration.
Men när Swansea vred upp tempot, när Swansea inte underskattade motståndet och spelade på sin högsta nivå – då syntes det tydligt att det skiljer tre divisioner mellan Bradford och Premier League.
Det blev något så ovanligt som en final med två vinnare.

Det en jämn, tät, intensiv, kamp i Ligacupfinalen.
På läktarna alltså.
På planen var det två skilda världar.
Från avspark där Swansea höll bollen inom laget i 27 passningar (!) förstod Bradford att det skulle bli en jobbig eftermiddag. När målvakten Matt Duke blev målchansutvisad tio minuter in på i andra halvlek var det den första ”foulen” de orsakat i matchen. Inte för att de spelade schyst, snarare för att de fått ägna sig åt att jaga skuggor.
När matchen var avgjord, och det var den ganska tidigt, gjorde Nathan Dyer sitt bästa för att vi skulle fokusera på något annat.
Den lille yttermittfältaren, som gjort två mål i matchen, var så sugen på att sätta ett hattrick att han tjafsade länge och väl med Jonathan De Guzman om vem som skulle få ta straffen som betydde 4–0.
Det var förstås barnsligt agerat av Dyer.
Han borde ha tänkt på det jag sitter och tänker på nu, det som många av de 33 000 tillresta supportrarna tänkte på igår:
Vilken fantastisk resa detta Swansea har gjort. Inget hattrick i världen större än bedriften att balansera på ruinens kant för att sedan hämta sig och slåss med de stora klubbarna.

Det är lite uttjatat, men sagan är så fin att den tål att upprepas. För tio år sedan var Swansea på väg att åka ur det engelska ligasystemet. Klubben drogs med ekonomiska problem. Fansen gick runt på gamla Vetch Field med insamlingsbössor för att få ihop till spelarnas löner.
På säsongens sista dag mötte de Hull City och var tvungna att vinna för att undvika nedflyttning till Conference. Ett förlust hade kunnat innebära slutet för Swansea som proffsklubb.
De vände 1–2 till seger 4–2 efter ett hattrick av James Thomas. Idag arbetar han som ambulansförare.
Sedan började de resan uppåt. De svängde in på det spanska possession-spåret som har gjort att fått smeknamnet ”Swanselona”.
Nu är de ett lag på den övre halvan av Premier League och har vunnit sin första titel i klubbens 101-åriga historia.

Utöver den här fina resan – Leon Britton, som startade finalen, har hängt med hela vägen – är Swansea en tacksam motvikt till det moderna Premier League vi ofta får höra talas om.
De har ingen rik ägare som pumpar in stålar.
Ändå har de en ekonomiskt sund modell där de klarat sig från röda siffror i bokslutet.
– Om du tjänar 80 pund, spendera in 100. Det är inte så svårt, eller?, säger ordföranden Huw Jenkins.
Det kan tyckas självklart, men skuldberget i Premier League viskar om att vissa klubbar inte förstått det.
Swansea ägs till 20 procent av en så kallad Supporter Trust. Supportrarna har en representant i styrelserummet. Klubben framhålls av organisationen ”Supporter Direct” som det mest framstående exemplet på supporterinflytande.
Men det är inte bara det. Det finns något sympatiskt drag över Swansea AFC.
De har varit en anakronism i Premier League. Brendan Rodgers beklagade sig ofta över att de inte ens hade en egen träningsanläggning. Förr om åren fick de ibland träna på Vetch Field för att det helt enkelt inte fanns någon annanstans att vara.
– Vi är det enda laget som duschar med fansen, sa han.
Spelarna gick det till det kommunala gymmet.
Nu använder klubben de enorma tv-pengarna för att bygga en egen träningsanläggning som ska uppfylla den dröm som Brendan Rodgers bar: Ett litet La Masia där ungdomslagen tränar intill junior- och seniorlagen.
En ny träningsanläggning i toppklass med gym, pool och en inomhushall beräknas kosta runt 100 miljoner kronor.
Framgången i Ligacupfinalen, vilket ger en biljett till Europa League i höst, betyder nya intäkter som kommer väl till pass.

Det finns mycket att beundra med Swansea, hur klubben drivs. Att de har en gentleman som Michael Laudrup vid tränarbänken gör inte saken sämre.
Igår, när laget säkrat titeln, tog han tillfället i akt att framhålla Bradford:
– Den här finalen går till historien. Till viss del för oss, men ännu mer för Bradford.
Han talade lika klokt om Swanseas framgångsrecept igår när han sa:
– De har skött det bra. Det har funnits en filosofi i sex-sju år vilket underlättar varje gång du får en manager med samma filosofi. Det betyder att du kommer att leta efter samma spelartyper. Det är viktigt så du inte måste byta ut fem-sex spelare ur startelvan, vilket man kan se i andra klubbar. Den andra delen är att (den här) klubben har svarta siffror i bokslutet – det är inte ofta man ser det i den moderna fotbollen.
Michael Laudrups status har förstås ökat tack vare framgångarna under säsongen, men Swansea har goda chanser att få behålla dansken. Laudrup har nämligen varit tydlig med att han helst jobbar i små klubbar som har mindre resurser.
Det där kan låta som tomma ord, men han har upprepat det så många gånger att jag faktiskt tror honom.
Nu har han ju dessutom ett Europa League-äventyr att se fram emot i höst.

***
Det blev ingen fairytale-ending för Bradford City. Men fansen deppade inte för det. Tvärtom.
De sjöng så mycket att de hyllades av – Swanseafansen.
Den lättsamma stämningen mellan supporterskarorna gjorde att inramningen på Wembley blev magisk.
Bradford må ha förlorat matchen med 0–5, men det här var inget bakslag – snarare en slutpunkt för en fantastisk resa där de på vägen fram till finalen slagit ut tre Premier League-lag.
Bara det faktum att de fått uppleva en cupfinal på Wembley – förmodligen den sista under deras livstid – gjorde att de kände sig som vinnare.