Arsenals riskfyllda strategi kostsam
Det är så sällan man ser det nuförtiden att man blir lika överraskad varje gång. De senaste åren har den höga försvarslinjen blivit mer och mer sällsynt i Premier League.
Rädslan för att blotta ytor bakom backlinjen är helt enkelt för stor så istället backar alla lag hem relativt lågt och låter motståndaren äga bollen i ofarliga ytor.
André Villas-Boas gjorde ett försök att spela med hög press (vilket kräver en hög försvarslinje) i Chelsea. Det slutade i fiasko, inte minst symboliserat av 3–5-förlusten hemma mot Arsenal för ett och ett halvt år sedan.
Därför var det överraskande att se Arsène Wenger använda så hög backlinje igår när han ställdes mot snabba spelare som Gareth Bale och Aaron Lennon.
Arsenals höga press var framgångsrik första 20 minuterna, men problemet med den taktiken är att den kan fungera perfekt i en halvtimme, för att sedan kosta dig baklängesmål. Så blev fallet igår.
Tottenhams mål i första halvlek var identiska. Vid båda tillfällena fick opressade mittfältare – först Gylfi Sigurdsson, sedan Scott Parker – vandra in och släppa in passningar i exakt rätt ögonblick till djupledslöpande mittfältare som utnyttjat kommunikationsbristen mellan Thomas Vermaelen och Nacho Monreal.
Det vore intressant att veta exakt hur Arsène Wenger resonerade när han valde den här riskfyllda strategin.
Tottenham använde också en hög försvarslinje i första halvlek, vilket gjorde mittfältet till ett getingbo. Men Spurs klarade uppgiften, främst tack vare att Hugo Lloris var kvick i utrusningarna i rollen som sweaper-keeper och att Arsenal slarvade med den sista passningen. Just spelet med fötterna, förmågan att agera långt ut, är anledningen till att Lloris passar bättre för Villas-Boas taktik än skottstopparen Brad Friedel.

Vertonghen – en av säsongens försvarare
Det har varit mycket snack om att Tottenham är ett one-man-team senaste veckorna. Rätt naturligt då Gareth Bale burit laget på sina axlar, men i gårdagens derby var det ett gäng andra spelare steg fram och visade att Spurs är så mycket mer än Bale.
När Arsenal lyckades se till att Gareth Bale blev anonym första halvtimmen tog Aaron Lennon över showen. Spurs lille ytter var den piggaste offensiva spelaren i första halvlek. Samtidigt agerade Hugo Lloris säkert mellan stolparna.
Men framför allt imponerade mittbacksparet Michael Dawson och Jan Vertonghen.
Det är lite kul att nu tänka tillbaka på att Dawson var på väg att lämna Tottenham i augusti. Harry Redknapp ville ha mittbacken till QPR, André Villas-Boas var beredd att sälja.
Men sedan ändrade sig portugisen i sista stund – förmodligen för att han vet att Tottenham alltid drabbas av mittbacksbrist – och nu har Michael Dawson radat upp stormatcher. Sedan han gjorde comeback i startelvan i slutet av december har laget inte förlorat.
Allra bäst igår var Jan Vertonghen.
Belgaren valde mellan Arsenal och Tottenham i somras. Redan efter några omgångar i höstas stod det klart att Daniel Levy gjort ännu ett fynd. Vertonghens kombination av kompromisslöshet och spelskicklighet har gjort honom till en av säsongens bästa försvarare i Premier League. Mot Arsenal svarade han för en serie världsklassbrytningar och blev välförtjänt utsedd till man of the match.
Vertonghens och Dawsons mittbacksspel var skillnaden mellan lagen igår. Medan Arsenal hade Per Mertesacker och Thomas Vermaelen (som ånyo gjorde en svag insats) hade Spurs ett samtrimmat försvar som inte bjöd på några gratislägen.

Juryn avvaktar om Giroud
Olivier Giroud har haft en produktiv förstasäsong i Arsenal. Den franske anfallaren har gjort 12 mål och 16 assist i alla turneringar – ett mycket bra poängfacit.
Samtidigt finns det fortfarande ett frågetecken om anfallaren är tillräckligt bra för att vara förstastriker i ett lag som ska fajtas på den allra högsta nivån. I flera av toppmatcherna har Giroud blivit avslöjad. Igår var ett sådant tillfälle.
26-åringen var oskarp i passningsspelet (bara 50 procent fann en lagkamrat) och på tok för seg för att hota Tottenhams höga backlinje med djupledslöpningar. När han väl fick läget i första halvlek vid ställningen 0–0 väntade han för länge med avslutet och Jan Vertonghen hann emellan.
Giroud sågades kraftigt på flera håll efter matchen igår, inte minst från Arsenalfans.
Problemet som jag ser det med Giroud är att han inte kan skapa chanser, sysselsätta ett motståndarförsvar, på egen hand. Han är inte spelaren som vänder upp, dribblar en försvarare, drar på sig uppvaktning från ytterligare en motståndare vilket öppnar ytor för andra. Han är beroende av att få rätt bollar som han kan sätta ned på djupledslöpande lagkamrater. I den rollen, som länkspelare, är han nyttig.
Men räcker det för att vara startman i ett lag som Arsenal? I jämförelsen med tidigare förstastrikers i klubben – Ian Wright, Thierry Henry, Dennis Bergkamp, Robin van Persie – bleknar han rätt fort.
Det faktum att Arsène Wenger både testat Theo Walcott och Gervinho (!) i strikerpositionen antyder att managern också tvekar över om Giroud är ett klockrent alternativ.

***
Det var mycket snack om tronskifte efter slutsignalen, men som jag skrev i liverapporten igår under matchen: En match gör inget tronskifte.
Däremot var gårdagens resultat en indikation på att Tottenham inte kommer att ge sig lika lätt i år i kampen om den där Champions League-biljetten.