Vissa kommer jubla den dagen Wigan åker ur i Premier League.
Jag kommer sakna dem.
Dagens match fungerar bra som argument.

Manchester City vann onsdagens möte på Etihad. Det satt långt inne, matchen såg länge ut att sluta mållös.
Men så fick Carlos Tévez några tiondelar på sig att ta emot och vända upp utanför Wigans straffområde. Paul Scharner blev totallurad och Jordi Gomez gjorde den sortens oansvariga försvarsinsats som man inte har råd med när man ställs mot världsklasspelare. Tévez dribblade sig igenom och vek in segermålet i första krysset.
Det kändes orättvist mot Wigan.

I närmare 83 minuter hade de stridit så tappert. De hade inte bara stått upp mot Manchester City, de hade spelat jämnt mot regerande mästarna.
Inte genom att sjunka hem och parkera bussen i eget straffområde. Snarare genom att spela fotboll.
Joel Robles övertygade mellan stolparna. Paul Scharner höll ihop försvaret. James McCarthy var lysande på mittfältet. Arouna Koné visade att han knappast kommer att hänga med vid den eventuell nedflyttning.
Shaun Maloney var fantastisk. Igen. Han är en av ligans mest underskattade spelare. Den lille teknikern rörde sig in centralt från sin utgångsposition på kanten och såg till att Wigan fick vila med bollen.
City gjorde ingen bra match, det ska sägas. Sergio Agüero, utbytt i paus, var förvånansvärt blek. Flera, däribland Yaya Touré, slarvade i passningsspelet. Men det var också en följd av att Wigan gjorde dem dåliga.
Gästerna såg till att ständigt ha många spelare på rätt sida om bollen och sedan få längd på anfallen när de väl erövrade bollen (vilket gjorde att de hade 50 procent av bollinnehavet i matchen).
– I 60 minuter var de bättre än oss. De förtjänar inte att åka ur. De spelar inte långa bollar, de försöker hela tiden spela och Martínez är en duktig manager, sa Roberto Mancini med sin stapplande engelska.
Nu räckte det inte och jag befarar att det här blir året då Wigans sejour i högstaligan får ett slut.
Den här sortens förluster är symptomatiska för att lag som åker ur.
De gör väldigt mycket rätt i avgörande matcher, men åker dit på ett misstag eller slumpmål.
– Jag tycker vi var magnifika från start till mål. Kan vi spela så här kommer vi ta många poäng. Jag kan inte vara mer stolt över grabbarna, sa Roberto Martínez.

Det heter att Wigan är experter på bottenstrider. Visst, efter flera års träning lär spelarna känna igen sig i situationen och ingen kan förneka att deras ”great escape” förra våren var imponerande. Det var då Martínez gick över på ett 3-4-3-system och räddade laget kvar tack vare en sensationell slutspurt.
De har ”lurat döden” och oss alla många gånger, men till slut kommer säsongen när tricksen tar slut.
Roberto Martínez behöver en ny injektion, en ny X-factor. Aston Villa har sin Christian Benteke. Sunderland har fått in Paolo Di Canio som väckt liv i laget.
Den här säsongen har de spelat sig hela vägen till FA-cupfinalen. Det är en otrolig bedrift, men samtidigt ett orosmoment.
Inte för att det tar så värst mycket energi – det är trots allt bara en match kvar i turneringen – mest för att den sortens cupframgångar sällan sammanfaller med ett framgångsrikt ligaspel. Minns bara Birmingham som häromåret vann Ligacupen för att sedan åka ur ligan.

Få skulle gråta om Wigan inte klarade kontraktet. Få skulle sakna dem nästa säsong sparkat igång. Jag har visserligen två före detta skolkamrater och fotbollskompisar från Västerås, Stefan och Niklas, som titulerar sig die hard-fans till Wigan, men jag gissar att den här skaran är lätträknad.
De som vill se Wigan i andraligan är fler. Om jag skriver något positivt om klubben på Twitter händer det inte sällan att någon skjuter in att ”de inte hör hemma i Premier League”.
”De har ju så lite publik på sina matcher!”.
”De har inga profiler!”.
”De spelar så tråkigt!”.
Det stämmer förvisso att DW Stadium inte drar fulla läktare i varje match, att det spelades en FA-cup där för ett par år sedan som lockade mindre än 10 000 åskådare. Men är det Wigans fel att de kommer från ett litet samhälle utanför Manchester? Hade det varit bättre att, likt Milton Keynes, flytta klubben till en annan stad för att bygga en modern arena där folk käkar räksmörgåsar?
Det är sant att laget saknar fixstjärnor, men det beror ju på att de ständigt blir sönderköpta. Inför den här säsongen försvann Hugo Rodallega, Mohamed Diamé och Victor Moses. Roberto Martínez fick göra som han alltid gjort – leta prisvärda ersättare. Han lyckades så bra att Wigan än en gång har chansen att överträffa förväntningarna och behålla sin Premier League-status.
Om man som jag, gillar klubbar som lyckas överträffa sig själva trots små resurser, måste man älska Wigan.
Spelar tråkigt? I så fall har man nog sett för få matcher och grundat sin syn på förutfattade meningar.
Wigan åkte till Etihad idag och mötte regerande mästarna.
Långa stunder spelade de bättre än City. Få lag på den undre halvan skulle vara kapabla till att göra det laget gjorde idag.
Jag kommer att sakna dem den dagen de inte längre spelar i den här ligan.

***
Samtidigt som jag skriver de här raderna rullar reprisen av Fulham-Chelsea. Hyfsad strut av David Luiz får man säga.
Offensiven har han alltid haft. Nu när han blivit mer pålitlig defensivt börjar han växa ut till en världsback.