Hull City är tillbaka i Premier League.
Mannen bakom framgången är varken managern Steve Bruce eller stjärnan Ahmed Elmohamady.
Det är en 73-årig egyptisk flykting.
Det här är historien om ägaren som hjälpt en klubb av filantropiska skäl – för att ge något tillbaka till staden som tagit hand om honom.

Efter den galna slutomgången i Championship stod det klart att Hull City tar den andra direktplatsen till Premier League.
Hull var uppe i Premier League under två år, 2008–2010, under Phil Browns ledning. Debutåret överraskade de genom att ligga med i toppen en bit in på hösten för att sedan dala i tabellen och få kriga för kontraktet ända in i sista omgången.
Andraåret blev tufft, Phil Brown fick sparken under våren, och Iain Dowie kunde inte rädda laget kvar. Det blev nedflyttning till Championship.
Ett sådant bakslag är förödande för en liten klubb som Hull City. De har inte traditionen och de ekonomiska musklerna för att garantera en omedelbar satsning för att studsa upp igen utan hamnar vid det vägskäl som många klubbar står inför vid en degradering:
Satsa på nytt eller bygga om och bygga ungt.
Det ska kombineras med striktare ekonomiska ramar, vilket medför krav på sänkta lönekostnader och, förmodligen, spelarförsäljningar.
Det hängde alltså ett stort frågetecken över Hull Citys kortsiktiga framtid.
Som tur var fanns Assem Allam.

Hösten 2010 var Hull City i ekonomisk knipa. I oktober började rykten surra om att en ”lokal affärsman” var beredd att kliva in och hjälpa klubben.
Den 18 oktober bekräftades att Assem Allam och sonen Ehab inlett förhandlingar om att gå in som huvudägare.
Det intressanta med Allam är att han skiljer sig från andra klubbägare i engelsk fotboll.
Ni känner ju till hur det sett ut det senaste decenniet.
Utländska money makers har köpt fotbollsklubbar med outtalade agendor.
Roman Abramovitj ville ha en leksak. Thaksin Shinawatra ville förbättra sitt rykte. Venky’s ville ha pr till sitt företag. Glazers ville tjäna ännu mer pengar. Stan Kroenke ville… ja, vad ”Silent Stan” ville vet vi inte riktigt.
En sak kan vi vara överens om: Få av dessa herrar har gjort det av filantropiska skäl. Få har gjort det tack vare kärlek till fotbollen. De har snarare gjort det för egen vinning.
Assem Allam bär på en annan historia.

Under kriget i Egypten 1967 arbetade Assem Allam på finansministeriet i hemlandet. Allam var kritisk till den styrande Nasser-regimen. Det var man inte ostraffat i ett land utan yttrandefrihet.
– En dag kom de till mitt hem och grep mig, säger han i en intervju med The Times i mars.
– Jag hade tur för efter nederlaget -67 var Nasser lite nedstämd. Han ändrade policyn till sträng, snabb tortyr och sedan blev man frisläppt efter tre dagar. Innan dess hade folk blivit gripna och man hade inte hört från dem på flera år. Jag fick stå naken mot en vägg medan de gav mig piskrapp. Jag behövde sys, men fick inte tillåtelse att gå till läkarna så skadorna blev värre och märkena på kroppen blev kvar i två år.
Alla hade inte lika ”tur”.
– Mina grannar fick sitt hus nedbränt till grunden. De fick bo hos oss. Vi var elva som bodde i ett litet hus!
– Min familj kände att jag var tvungen att lämna landet.
Det var så Assem Allam hamnade i England.
Han anlände utan en enda krona på fickan. Men han hade en dröm.
Han skulle bygga ett nytt liv och en ny karriär i sitt nya hemland. Allam började studera ekonomi på University of Hull. Han fick anställning på Tempest Diesel som försäljningsdirektör 1977.
År 1981 skulle företaget outsourca. Allam tog han lån och köpte ut ägarna. Han döpte om det nya bolaget till Allam Marine och expanderade.
Det dröjde inte länge innan företaget blivit en viktig leverantör av generatorer och koncernen genererade stora inkomster. Nu är företaget värderat 3,3 miljarder kronor och familjens egen förmögenhet lär överstiga tre miljarder, enligt Sunday Times Rich List.

Så när Hull City var på ruinens brant hösten 2010 kände Assem Allam att han ville ge något tillbaka. Till landet som tagit hand om honom. Till regionen. Till invånarna i Hull. Till fotbollsklubben som betyder så mycket för området.
– Jag köpte klubben för samhället. Min filosofi är att om du har ett företag och tjänar en massa pengar så kommer de pengarna från samhället och du har du en skyldighet att ge något tillbaka.
– Så tänkte många företag förr, innan de blev aktienoterade och fick utländska ägare. Det där att ”ge tillbaka” verkar ha glömts bort. Det är möjligt att jag är gammaldags, men när jag ser vad det betyder för staden är det inget jag ångrar, säger Hulls egen filantrop.
– Jag märkte det verkligen är jag besökte en begravning för några dagar sedan. Folk ville ändå bara prata fotboll med mig.
Allam har redan skänkt pengar till universitetet, barnsjukhus och andra projekt. Hull City har kostat i särklass mest.

När han köpte klubben kunde han ha avvaktat några dagar och köpt klubben efter att de blivit försatta under förvaltning. Då hade han fått ta över en skuldfri klubb. Men Assem Allam ville göra saker och ting korrekt. Så han köpte klubben och betalade av skulderna på drygt 200 miljoner kronor.
– Jag visste vad som skett med klubbar som Leeds när de blivit satta under förvaltning (bland annat blir man av med tio poäng). Det har tagit år att reparera.
Sedan dess har Assem Allam spenderat ytterligare cirka 46 miljoner pund på klubben. Målet var först att stabilisera situationen. Den här säsongen har målsättningen varit att gå upp. Med Steve Bruce som manager och ett gäng smarta värvningar (Ahmed Elmohamady! David Stockdale! David Meyler!) seglade Hull City tidigt i höstas upp som en av favoriterna till uppflyttning.
I lördags blev drömmen sann efter den högdramatiska upplösningen.
Nu väntar Premier League för Assem Allams projekt. Hull City kommer att få ta del av de gigantiska tv-pengarna inför nästa säsong och det behövs eftersom truppen måste förstärkas rejält.
– 60 miljoner pund är mycket pengar, men 16 har redan spenderats på att fixa uppflyttningen och 5 kommer att ges ut i bonusar. Lönekostnaderna kommer att stiga från 19 till 35 miljoner pund.
Assem Allam tog en kalkylerad risk med årets satsning. Det fick bära eller brista.
– Om vi inte hade gått upp hade nästa år blivit tuffare. Vi hade inte kunnat göra en liknande satsning igen. Pengarna kommer från min ficka, men nu finns det inga fickor att gräva i längre.
Men tack vare helgens triumf har han fått anledning att drömma.
– Jag skulle vilja se Europaspel på den här arenan. Det är drömmen och det går att uppnå. Det blir svårt att sluta bland de fyra första i Premier League utan stora investeringar, men det kommer att finnas chanser i cupspelen. Supportrarna förtjänar en framgångsrik klubb och det ska vi försöka leverera. Uppflyttningen är ett av mina mest stolta ögonblick i livet, utan tvekan, men det var för fansen och staden. Utan dem hade vi inte kunnat göra det.
– Det är som när man ger någon en present. Man vill ge det de vill ha och förhoppningsvis har jag gjort det.
Uppflyttningen var en av flera gåvor. Assem Allam har även sett till att Hull City låtit bli att höja biljettpriserna.
Supportrarna älskar sin filantropiske ägare, som verkligen visar genuin förståelse för fansens bekymmer.
– Fotboll är som luft. Det borde vara tillgängligt för alla, har han sagt.

Steve Bruce och Assem Allam.

Assem Allam har försäkrat sig mot otrevliga överraskningar. Spelarna i truppen har tecknat kontrakt med ”relegation-klausuler”, det vill säga deras löner kommer att sjunka om Hull åker ur. Så var inte fallet när laget ramlade ur Premier League förra gången. Då stod klubben kvar med spelare som tjänade över 300 000 kronor i veckan i Championship.
Men Allam är inte odelat positiv. Han ser problem framöver – bland annat med kommunens hållning över arenafrågan.
Hull City äger inte sin arena och kommunen vill inte sälja den. Assem Allam vill bygga ut KC Stadium med 10 000 sittplatser så att arenan rymmer 35 000 åskådare. I byggplanerna ingår även vip-utrymmen för att öka intäkterna på matchdagar. Men han tänker inte göra det så länge klubben hyr arenan.
Och det är bara med en egenägd arena som Hull City kan ta nästa kliv, enligt Allam.
– Det finns en gräns för hur mycket jag kommer att spendera. Jag vill inte sätta någon summa, men jag kan inte fortsätta göra förluster. Sedan har vi även Financial Fair Play som kommer att reglera hur stor del av tv-pengarna man får lägga på spelarlöner.
– Uppflyttning är underbart, men var klubben tar vägen nu ligger inte i mina händer.

Källor: Hull Daily Mail, The Times, Sunday Times.

***
Igår skedde något ovanligt. Jag missade båda stormatcherna i Premier League. Vår match i division 6 var nämligen inklämd mittemellan dessa toppmöten med starttid kl 16 så istället för att njuta av engelsk fotboll ledde jag Gamla KB till en något tursam 1–0-seger på ett blåsigt Stadshagen.
För er med Plus rekommenderar jag att ni läser Peter Wennmans krönika.