Till slut fanns det inga livlinor kvar. Inte några teoretiska ”great escapes”.
Wigan föll på Emirates och åker ur Premier League efter åtta år i högstaligan.
Som jag kommer att sakna den här klubben.

Efter drygt en timme på Emirates fanns fortfarande hoppet för de tillresta fansen.
Lukas Podolski hade nickat in 1–0 för Arsenal på hörna i inledningen av matchen (efter usel markering från James McArthur), men Shaun Maloney hade skruvat in 1–1 på (en felaktigt dömd) frispark minuten före paus.
Wigan hade rest sig och i inledningen av andra halvlek var Arsenal riktigt pressat.
Wojciech Szczesny tvingades till en jätteparad när Arouna Koné blev friställd. James McCarthy tryckte in 1-2, men stod en halv meter offside.
Wigan fick full effekt med sitt 3-4-3-system; wingbackarna hamnade i den där svårmarkerade korridoren och den underbart begåvade Shaun Maloney fick flyta fritt i ytan mellan Arsenals mittfält och backlinje.
Skulle de greja en ny ”great escape”?
Skulle de göra det tre dagar efter den sensationella FA-cuptriumfen där de ordinarie spelarna sprungit livet ur sig?
Skulle de göra det mot ett hungrigt Arsenal som jagar en plats i Champions League?
Det hade varit ett mirakel.
Den här gången kunde inte ens bottenstridernas konungar kravla sig ur nedflyttningssäcken.

I inledningen av andra halvlek tänkte jag på att det var dags att Santi Cazorla tog sig in i matchen igen. Han slog hörnan till 1–0, men var sedan rätt anonym när Wigan tilläts få mer och mer kontroll på händelserna.
I den 63:e minuten stormade Santi Cazorla fram på kanten och spelade in en perfekt passning till Theo Walcott, som vinklade in 2–1 bakom en tveksam Joel Robles.
Blytungt mål.
För Arsenal kan det vara värt 30 miljoner pund.
För Wigan var det målet som betyder att de inte längre finns en teoretisk chans att hänga kvar.
Lukas Podolski lubbade in 3–1 några minuter senare (ny assist av Cazorla). Aaron Ramsey sprang in med 4–1. Framspelad av… Santi Cazorla förstås.
Tre assist i andra halvlek i en ödesmatch. Det är ett okej sätt att ”ta sig in i matchen”.

Wigan blir det första laget som vinner FA-cupen och samtidigt åker ur.
Det var det här jag hade på känn när jag skrev det här inlägget om Wigan för några veckor sedan. Ibland stämmer såna föraningar, ibland inte (hade ju fel i att Chelsea skulle tappa CL-platsen).
Wigan har trotsat naturlagarna i flera år. Det var därför jag tippade laget på nedflyttningsplats inför säsongen.
De kan spela fantastisk, underhållande fotboll med de kan också göra horribla misstag. Som idag när Paul Scharner upphävde offsiden till 3–1-målet. Det försvarsagerandet hör knappt hemma i P15-serien.
De har varit en anakronism i Premier League. Sett till resurserna ska det inte vara möjligt att etablera sig som de gjort under dessa åtta år.
De är laget som varje säsong fått släppa sina bästa spelare. Varje år har de hittat nya fynd.
De har gjort det alldeles otroligt bra.
Samtidigt har de gjort resultat med en fotboll som är allt annat än negativ. Alla som såg FA-cupfinalen i lördags kunde se att Roberto Martínez gäng är ett lag som vill spela fotboll.

***
Vad kommer att hända nu med Wigan? Kan Dave Whelan göra en nysatsning på att ta sig tillbaka direkt?
Det är inte så lätt som man kan tro. Kolla hur tufft Blackburn, Wolves och Bolton haft i år.
Jag utgår från att klasspelare som Shaun Maloney (hur kunde han inte lyckas i Aston Villa?!), Arouna Koné och James McCarthy värvas till någon högstaliga. De är för bra för Championship.
Callum McManaman har senaste veckorna visat en finfin potential och kan också försvinna.
Sedan har vi den stora frågan: Vad händer med Roberto Martínez?

Wigans sympatiske, kompetente manager har intresserat andra klubbar förr. Dave Whelan har sagt att han är tillräckligt bra för att träna Barcelona.
De båda har ett speciellt förhållande, men jag tror att Martínez tar chansen i en större klubb nu. Han har gjort ett beundransvärt arbete med små resurser i både Swansea och Wigan och är värd att testa vingarna någon annanstans.

***
Arsenal?
De överlevde första hindret. Nu återstår ”bara” Newcastle borta innan de säkrat den där Champions League-biljetten. De ska klara det och de kommer att klara det om de når upp till sin högsta nivå. Det finns risk att de inte klarar det om de blir så passiva som de blev idag i slutet av första halvlek där de självmant bjöd in Wigan i matchen.
De kan iallafall vara tacksamma över att Newcastle vann senast mot QPR och därmed klarat kontraktet. Tränaren Alan Pardew sa ju i helgen att han inte brydde sig om hans lag förlorade med 0–4 – men större under har förstås skett.
De kan dock få klara sig utan Mikel Arteta som skadade vaden idag (”massive doubt”, enligt Arsène Wenger).
Santi Cazorla, som slog hörnan till 1–0 och spelade fram till alla fyra målen (!), var givetvis den stora matchvinnaren idag. Men jag vill även plussa för Theo Walcott. Han gjorde det viktiga 2–1-målet och hade haft ett par assist och lagkamraterna haft bättre skärpa i avsluten.

***
Arsenal vann med Mike Dean som domare. Enligt statistiken var det andra gången på 16 försök.

***
Läs mer:
18 april: ”Därför kommer jag att sakna Wigan”.

***
Jag hade tänkt skriva om David Luiz inför morgondagens Europa League-final. När han kom till England blev han snabbt publikfavorit, men också ifrågasatt för sin ojämna defensiv. ”Spelar som om han är styrd av en tioåring framför Playstation”, sa Gary Neville.
Men nu framstår Luiz mer och mer som Chelseas härförare och framtida lagkapten.
Mittfältsrollen passar honom perfekt där han får utrymme för sina playmakeregenskaper.
Chefen flaggade dock för att Mr Niva skulle skriva om Luiz till onsdagens papperstidning så jag släpper den pucken och hittar på något annat.