Brasilien krossade Spanien i natt i finalen i Confederations Cup.
Ett bevis för att tiki-takan är död?
Nja, inte nödvändigtvis.
Men väl ett tecken på att Bayern Münchens fartfotboll redan spritt sig till andra världsdelar.
Och att Vicente Del Bosque behöver utveckla La Rojas spel om de ska kunna gå hela vägen i VM nästa år.

Jag vet. Jag har egentligen semester.
Men inga regler utan undantag. Förutom att jag i natt såg en alldeles fantastisk fotbollsmatch mellan Brasilien och Spanien fick jag svar på en av de frågor som jag gått och funderat på sedan Champions League-semifinalerna i våras. Så därför tar jag paus i rekreationen och ägnar mig åt brådskande saker:
Är det en revolution vi ser? Är Spanien på väg att bli avslöjat?

Ingen har undgått Bayern Münchens framfart under säsongen. Även de mest inbitna La Liga-fantasterna tvingades tillstå att tyskarnas tempofyllda, raka och strategiska spel demolerade Barcelonas tiki-taka. 7–0 över två semifinaler var svårt att snacka bort.
Att Bayern München under säsongen var världens bästa klubblag tror jag få argumenterar emot.
Men var det en triumf för systemet/taktiken eller tack vare att man hade en speciell spelargrupp? Bayern München är inget vanligt lag. De har trots allt en av världens bästa målvakter (Neuer), två av världens bästa ytterbackar (Lahm/Alaba), två av världens bästa centrala mittfältare (Schweinsteiger/Martínez), två av världens bästa yttrar (Ribéry/Robben), en av världens mest lojala arbetshästar (Müller) och världens bäste (?) defensive striker (Mandzukic).
Frågan som gnagt i mitt huvud sedan dess: Kan andra lag lyckas med det Bayern München gjorde mot Barcelona?
Confederations Cup har gett oss en hint.

Efter den imponerande manglingen av ett passivt, osynkroniserat Uruguay i gruppspelet har vi sett ett Italien som gett Spanien stora problem i semifinalen.
Receptet: Trebackslinje, enormt löpvilliga wing-backs (Maggio/Giaccherini) och ett rakt anfallsspel byggt på snabba omställningar.
Igår såg vi ett Brasilien som fullständigt malde sönder Spanien med fyrbackslinje, förvånansvärt högt och intensivt presspel i kombination med snabba omställningar.
Det var den tyska fartfotbollen i sambaskrud.
Brasilien använde inte exakt samma taktik som Bayern, men grundidén var densamma: Pressa tufft och hårt. Driv upp tempot. Ställ om snabbt och använd farten.
Jag sparade ned några bilder från sändningen i SVT Play för att visa specifikt vad som var lyckosamt för Brasilien i gårdagens match.

Höga presspelet
Vilket försvar passar bäst mot tiki-takan? Lågt zonförsvar eller högt presspel? Efter att ha sett Inter och Chelsea nå framgång med ultralåga försvar mot Barcelona (och Schweiz mot Spanien) har jag ansett att lågt zonspel är den bästa taktiken mot Spanien.
När Bayern München lattjade bort Barcelona valde de att sjunka hem till mittlinjen och låta Barcelona ha bollen i ofarliga ytor – för att sedan pressa intensivt så fort bollen spelades framåt eller ut mot en av ytterbackarna.
Därför var det intressant (och glädjande) att Luiz Felipe Scolari valde en annan taktik. Han beordrade extremhög press. Inte bara första tio minuterna som vi sett andra lag göra. Brasilien pressade högt i princip matchen igenom.
De spelade på gränsen till det tillåtna. Dels för att störa Spanien, dels för att utnyttja en av lagets konkurrensfördelar (storleken).
Det mest imponerande var hur hängivna spelarna var i sitt arbete. När de stressade sina motståndare joggade de inte fram lite lätt för att infria tränarens önskan. Det var maxlöpningar varje gång. Därigenom fick Spanien aldrig en lugn stund. De fick smaka på sin egen medicin och klarade inte av att hantera det under första halvlek. De hade fler bolltapp och slarviga passningar i den här matchen än de haft sammanlagt i hela turneringen.
Brasiliens taktik hade förstås inte varit möjligt utan spelare i fysiskt toppskick (de hade dessutom en vilodag mer än Spanien). På det sättet påminner de om Bayern München. De har anammat Barcelonas pressidé, men praktiserar den med större och mer kraftfulla spelare.

(Röd pil=bollens väg, blå pil=spelarens väg, svart linje=avstånd mellan spelare, turkos pil=alternativ passningsväg).

Den här bilden är från tredje matchminuten. Tre spelare som jagar i full fart. Mittfältare som är beredda att kliva fram i nästa läge.
Det är många lag som försökt pressa högt mot Barcelona/Spanien, men misslyckats för att de inte får tillräckligt med understöd.

Notera därför hur Hulk (inringad längst bort) redan i det här skedet – när Alvaro Arbeloa spelar hem bollen till Iker Casillas – har satt fart för att pressa i nästa läge.


I vanliga fall brukar Spanien kunna spela sig ur såna här situationer, men tack vare Hulk maxlöpning för att kliva upp i rygg på Sergio Ramos tvingas Iker Casillas rensa i väg bollen. Den här detaljen fungerade prickfritt för Brasilien och den är ytterst viktig. Att pressa med spelare ett och två är inga problem. Svårigheten är att spelare tre, fyra, fem måste vara beredda att kliva in i nästa läge. Brasilien klarade det – konsekvent.
Det handlade om att offensiva stjärnor tog på sig jobbet som grovarbetare. På samma sätt som Jupp Heynckes fick Ribéry och Robben att jobba stenhårt i defensiven, fick Scolari spelare som Hulk och Oscar att springa livet ur sig för att pressa och täcka igår.

Ett måste mot Spanien: Lås alla insparkar för att inte låta Spanien rulla igång och sätta igång passningskarusellen.

Hur såg Brasiliens grunduppställning ut när Spanien fått tid och utrymme att rulla igång? Jo, så här. Här ser vi hur yttrarna Hulk och Neymar (närmast) håller koll på ytterbackarna. Märk väl att Neymars avstånd till Arbeloa är tämligen stort; han vill styra spelet dit. Brasilien satte nämligen extra stor press på Spaniens högerback (den svaga länken i backlinjen). Vi ser hur Oscar har sugit upp Sergio Busquets, vi ser framför allt hur Paulinho närmarkerar Xavi (ringen närmast). Notera hur Fred (ringen längst bort) startar från bortre sidan för att skära av Sergio Ramos.

Fred springer i en båge (den typ av löpning som Henke Larsson var mästare på). I det här läget är den bortre mittbacken, Ramos, avskärmad. Piqué har bara ett passningsalternativ, spela upp bollen på fötterna på Fernando Torres.

…men då är mittbacken David Luiz redo att storma fram i rygg.

Det här djärva sättet att fullfölja i pressen, även med mittbackarna, var framgångsrikt. Här har Brasilien gjort en överflyttning till vänstersidan, Spanien lyckas ändå spela sig ur, men eftersom Luiz har flyttat upp i rygg på Fernando Torres en bit in på offensiv planhalva, vinner man boll i nästa skede.

Varför pressar inte alla lag så här? Är det verkligen så svårt? Det ser enkelt ut.
Jo, det är krävande.
Brasilien grejade det tack vare att man…
…var enormt aggressiva och spelade på gränsen. Oscar hade tur som klarade sig undan en varning i första halvlek. Med ett gult kort blir det svårare att gå fullt in i pressen.
…hade individuellt skickliga spelare, inte minst Paulinho och Luiz Gustavo. I vanliga fall brukar Xavi och Andrés Iniesta kunna vända bort eller väggspela bort spelare som ”jagar”. Igår kom de sällan förbi Brasiliens mittfältsduo.
…hade ett kokande Maracanã i ryggen. Sällan har en hemmapublik skapat en sådan energikälla. Med högljudda och uppjagade supportrar i ryggen offrade sig Brasiliens spelare mer än man trodde var möjligt.

Det finns förstås en baksida med att pressa så högt och låta mittbackarna kliva upp i rygg: När man missar släpper man till öppna lägen. Som igår i första halvlek.

Juan Mata passar till Fernando Torres och tar en löpning i djupet. Thiago Silva har följt med i ryggen på Torres och lämnar en jätteyta bakom sig…

…vilket Spanien utnyttjar. Det här ledde till jätteläget där David Luiz räddade med en heroisk täckning.

Offensiven
Det Jupp Heynckes gjorde med Bayern München till den här säsongen var att han plockade vissa delar ur Barcelonas filosofi (Bayern var det laget i Europa med näst högt bollinnehav) och sedan utvecklade systemet. Bayern München 2012/13 hade presspelet och förmågan att spela bollen efter backen. Dessutom hade de dimensioner som Pep Guardiolas Barcelona aldrig hade: Det raka spelet, de snabba omställningarna, huvudspelet, fysiken.
I Confederations Cup var Luiz Felipe Scolaris Brasilien ett skärsnitt av Bayern.
De har den tekniska kvalitén för att spela på få tillslag. De har farten för att såra motståndare med kontringar. De har fysiken för att pressa sönder en motståndare som Spanien.
Presspelet har vi tittat på. Farten exemplifierades framför allt när Neymar ryckte sig fri i första halvlek, vilket renderade en varning för Alvaro Arbeloa, Hulk ställde om och Oscar blev neddragen av Sergio Ramos och när Neymar fick Gerard Piqué utvisad.
Den tekniska kvalitén vill jag demonstrera med två situationer på egen planhalva från andra halvlek.

Spanien har flyttat över och fångat in Thiago Silva (bollförare). I såna här situationer är vi vana vid att försvararen slår en långboll som hamnar hos Spaniens försvarare och sedan är passningskarusellen igång igen. Men tack vare Silvas skicklighet löser han situationen på ett annat sätt.

Han dribblar sig förbi Fernando Torres, spelar hem till Luiz Gustavo som flyttat ned i backposition – och denne kan därmed enkelt vända spelet ut på en helt fri yta.
Trots att Spanien, som synes, har sex spelare på bollsidan lyckas Brasilien spela sig ur och få Spanien att fortsätta jaga – enbart tack vare Thiago Silvas individuella kvalité i förstaläget.
Det här visar lite om hur viktiga Silva och David Luiz, två spelande backar, var igår.

Liknande situation. Marcelo har fått en jobbig situation med Pedro jagandes i ryggen. Naturligt val: Spela hem till målvakt som får lyfta långt.

Men Marcelo har skickligheten/självförtroendet/modet att vända bort Pedro.

De spanska spelarna som tror att man knutit åt säcken får se hur Marcelo vänder spelet ut på en helt fri Dani Alves.
Ergo: Precis som Bayern München har Brasilien den individuella skickligheten för att lösa svåra situationer.

Hur går Spanien vidare?
Efter en kväll då Spanien åkt på en uppläxning och hegemonin på allvar är hotad är det lätt att dra förhastade slutsatser. Spanien spelade trots allt 120 minuters kraftödslande semifinalfotboll i torsdags mot Italien och fick bara två vilodagar jämfört med Brasiliens tre. Sådant gör skillnad på den här nivån. Det vore fel att blunda för det.
Samtidigt kan vi konstatera att Italien redan i semifinalen lyckades med mycket av det som bar frukt för Brasilien i natt. I första halvlek skapade Italien tillräckligt många heta chanser för att göra ett par mål.
Så verktygen för att tämja Spanien finns där, några få lag/länder har hittat dem. Vicente Del Bosque har fått en del att fundera på.
Det enkla vägen – dem som många neutrala skriker efter – hade förstås varit att bygga om och leta efter andra spelartyper. Ge hypersnabbe yttern Jesus Navas – en mer ”direkt” spelare – en större och viktigare roll.
Men jag tror istället att det kan bli tvärtom.
De senaste åren när Spanien fått leva med sin ”tråkstämpel” har valet att spela utan anfallare varit det som framkallat mest kritik. Kausaliteten av det valet har varit att Del Bosque föredragit att spela med två defensiva mittfältare, Sergio Busquets och Xabi Alonso. Med den duon som sopkvastar framför backlinjen tog Spanien VM-guld utan att släppa in ett mål i slutspelsmatcherna.
”Spanien är så bra att de inte behöver dubbla pivotes”, har det hetat från folk som vill ha fart och fläkt.
Argumentet fick än mer bäring efter den imponerande segern mot Uruguay där det spanska mittfältet (som bestod av fem spelare från Barcelona) knappt lånade ut bollen.
Men klarar sig Spanien utan dubbla pivotes mot de bättre lagen? Matchen igår antyder att de inte gör det.
Brasilien fick en mängd omställningslägen. Det kändes farligt nästan varje gång.
Vicente Del Bosque kommer förstås överväga att återgå till systemet med två defensiva mittfältare så fort Xabi Alonso är fit och i form. Han kan inte ha gillat vad han såg igår på Maracanã: Att Spaniens patenterade bollinnehav var rekordlågt första halvtimmen, att laget hade svårt att spela sig ur motståndarnas press, att Brasilien tog sig till så många farliga lägen (och att Italien gjorde det några dagar tidigare).
Ett frågetecken är Xavi. Detta fenomen som varit symbolen för tiki-taka-filosofin har tappat betänkligt senaste året. Nu framstår han som en sidledsspelare, oförmögen att influera spelet mot de bästa landslagen. Förr var Xavi och Iniesta en garanti för dominans. Igår var Ineista bra (igen) medan Xavi blev uppkäkad av Paulinho och Luiz Gustavo.
Xavi är 34 år i Rio nästa år. Kan Del Bosque peta honom? Tveksamt, men förbundskaptenen borde leka med tanken. I bakfickan finns spännande namn som Isco och Juan Mata, spelare som ger mer fart och tempo.
En Alonso-comeback bör därför betyda att Andrés Iniesta flyttas ut till vänster och får utgå från en kantposition. Synd, tycker jag, eftersom han visat i den här turneringen att han är världens bästa centrala mittfältare.
Med Cesc Fábregas som falsk nia (?) kan Spanien gå tillbaka till systemet som gav EM-guld förra sommaren. Mer packat mittfält, större kontroll, större bollinnehav och samtidigt bättre täckning defensivt.
Roligare att se på? Knappast.
Men Spanien föredrar nog att leva med tråkstämpeln och mästerskapstitlar jämfört med att se på när fotbollsvärlden springer om dem.

Slutsats
Bayern Münchens demolering av Barcelona i Champions League visade att det går att bemästra tiki-takan med högkvalitativ fartfotboll.
Brasiliens triumf igår visade att de nya trenderna sprider sig snabbt.
Scolaris gäng använde ett direkt, snabbt spel och sårade Spanien.
Så svaret på frågan som jag gått och funderat på sedan i maj:
Ja – andra länder/lag kan utföra Bayern Münchens moderna attackfotboll.
Inte lika bra, men ändå tillräckligt bra för att sätta käppar i hjulet för det landslag som dominerat världsfotbollen de senaste fem åren.
Men Brasilien visade också att man inte behöver sjunka djupt ned på egen planhalva för att värja sig från passningskarusellerna.
Brasilien pressade ultrahögt igår och fick spanjorerna att tappa rytmen. De löste svåra situationer tack vare hög individuell skicklighet (som Thiago Silva och Marcelo), vilket medförde att Spanien fick retirera på ett sätt de inte är vana vid.
Är tiki-takan död? Nej, än så länge är det bara de bästa som klarar av att hantera Spaniens fotboll. Fråga Uruguay.
Tyskland gick i bräschen för den nya fartfotbollen. Brasilien visade igår att fler är kapabla att ta efter.
Det är upp till Spanien att svara.

Fotnot: Bilder från SVT Play. Vill ni se matchen finns länk här.