Villas ungtuppar har växt till sig
Aston Villa stod för helgens skräll när man besegrade Arsenal på bortaplan med 3–1. Det var extra imponerande med tanke på den tunga starten där Olivier Giroud gjorde 1–0 redan i femte minuten.
Där och då såg det ut att bli en enkel promenad till tre hemmapoäng.
Men Aston Villa ville annorlunda.
Om vi bortser från domarinsatsen och uteblivna värvningar i Arsenal (jag skrev om det i lördags) kan vi konstatera att Paul Lamberts matchplan var lyckad.
Villa-tränaren fick mittfältet att spela tufft och tätt mot Jack Wilshere och Tomas Rosicky och sina spelare att offra det där lilla extra.

Gabriel Agbonlahor fick de flesta superlativen efter triumfen. Det var naturligt eftersom han var planens bästa spelare och ordnade två straffar, men han visade också den där viljan att ta den där defensiva löpningen som betydde att lagkamraterna fick tid att samla sig.
Men set fanns fler utropstecken.
Ashley Westwood tjatade jag om redan förra säsongen så vi kan ju lyfta fram hans kollega Fabian Delph istället. 23-åringen spåddes en lysande framtid när han kom fram i Leeds för några år sedan. När han skulle slå igenom i Aston Villa drabbades han av en allvarlig skada och fick en hel säsong förstörd.
Nu har han tagit en plats i startelvan och utvecklats till en gedigen tvåvägsspelare. Hans arbetsinsats i lördags var imponerande och han var så när att göra sitt första Premier League-mål när han prickade insidan av stolpen i andra halvlek.
En trevlig bekantskap var nye vänsterbacken Antonio Luna. Den 22-årige spanjoren höll bra koll på Theo Walcott och satte dessutom dit 3–1-målet. Det var viktigt att Luna fick en bra start då vänsterbacken var en av Villas svagare punkter förra säsongen.

Aston Villas trupp består till stora delar av spelare som Delph och Luna. Unga, utvecklingsbara, spännande.
Kan de höja sig det där snäppet, kan Paul Lambert få dem att fortsätta springa tills de stupar – då kan det här bli en riktigt rolig säsong på Villa Park.
Att laget har en hög högstanivå såg vi dock redan i våras. Lamberts taktik passar dessutom bättre mot topplag där de kan falla hem i sitt 4-5-1 och invänta kontringar på snabba spelare som Agbonlahor och Andreas Weimann. Det blir intressant att se om Aston Villa har verktygen att dyrka upp lägre försvar.

Supertalangens genombrott
Hur är det ställt med engelsk fotbolls framtidsutsikter? Kommer det några spelare underifrån?
Det där är ett ämne som ständigt diskuteras i takt med att andelen utländska spelare i Premier League växer.
Men på Carrow Road fick vi se det som jag skulle beteckna som ett genombrott av en blivande storspelare.

Det har snackats länge om Ross Barkley i Everton. Grabben spelade trots allt från start i andra omgången av Premier League redan för två år sedan. Då var han blott 17 år.
Men han har fått bida sin tid. Säsongen 2011/12 spelade han sex matcher, varav två från start. Förra säsongen blev det totalt sju matcher (två från start) och utlåningar till Sheffield Wednesday och Leeds United.
Haussande av unga spelare hör till. Det sker ständigt. Det tisslades och tasslades även om den ett år äldre Jose Baxter. Han spåddes en lysande framtid i Everton, men återfinns idag i Oldham i League One.
Risken att Ross Barkley ska gå samma väg ser jag dock som liten.
I premiären mot Norwich demonstrerade 19-åringen varför han stämplats som supertalang.
Barkley var bäst på planen i sin mittfältsroll bredvid Leon Osman. Sättet han dunkade in 1–1-målet på (med fel fot) var häftigt, men det var ännu läckrare att de de andra kvaliteterna: Drivet i steget, förmågan att föra fram bollen i planen, det mogna passningsspelet. Av sina 53 passningar slog han 51 till rätt adress.
Ross Barkley har jämförts med Steven Gerrard och även om man ska vara försiktig med sådana jämförelser är det lätt att förstå varför den kommit till i det här fallet.
Ross Barkley är en talang utöver det vanliga med driv i steget och två bra skottfötter. Och den här gången är han i Premier League för att stanna.

Palaces hopp står till Jedinak
Det var kul att hälsa Crystal Palace tillbaka till Premier League i söndags. Det blev förlust mot Tottenham med 0–1, men Ian Holloways gäng har en del positivt att ta med sig.
Defensiven med mittbackarna Danny Gabbidon och Damien Delaney i spetsen – den som jag ifrågasatt starkt – klarade testat med hedern i behåll. Ytterbackarna Joel Ward och Dean Moxey klarade sig också bra, den senare lyckades faktiskt hålla jämna steg med en speedkula som Aaron Lennon.
Bäst var mittfältaren Mile Jedinak.
Jag visste att han var bra förra säsongen i Championship, men att han skulle kliva in i Premier League och dominera ett mittfält mot Mousa Dembélé och Paulinho – det trodde jag inte.
Jedinak var briljant i rollen som städare/bulldozer. Australiern kan bli en kultspelare på Selhurst Park.
Nu handlar det om att få till offensiven för Ian Holloway.
Lirare som Dwight Gayle, Owen Garvan och Aaron Wilbraham sprang uppoffrande, men det hände inte särskilt mycket.
Det var först när unge John Williams byttes in som Palace fick någon som kunde bryta mönstret. Williams är en bollbegåvning och hans kreativitet kommer att behövas om laget ska få spets framåt.
Det är upp till Ian Holloway att hitta en plats för 19-åringen.

Tottenham? Ingen sprakande tillställning från André Villas-Boas gäng, men det var åtminstone tre poäng i en premiär mot en heltänd nykomling. Hugo Lloris var förtroendeingivande, Paulinho såg fin ut och Étienne Capoue gjorde ett lovande inhopp.
Spurs såg dock ut att sakna dörröppnaren som stavas Gareth Bale.